Taggar Inlägg "Dave Goulson"

Dave Goulson

    Dave Goulson är professor i biologi och författare till boken ”A Sting in the Tale” som just utkommit på svenska (Galen i humlor, Volante förlag). Här berättar han om de faror och hot som finns mot humlorna idag.

     

     

    Filmen är inspelad ute på Rosendals trädgård (Djurgården, Stockholm) en mycket blåsig aprildag 2015. Så blåsig att inte en endaste humla ville visa sig.

    Foto: Kerstin Engstrand

    Läs om våra fantastiska humlor  och om vilka växter de föredrar.

    Du kan även lyssna på Dave Goulson när han berättar om vad han tycker att Rabarbers läsare ska tänka på.

    Biologiprofessor Dave Goulson kan allt om humlor. Läs om hans bästa tips och hör honom berätta. Foto: Kerstin Engstrand

    Han är gränslöst förälskad i humlor och bin, biologiprofessorn Dave Goulson, som har skrivit två böcker i ämnet. För Rabarbers läsare berättar han om tre saker vad vi ska tänka på i våra trädgårdar.

    Humla på honungsfacelia. Foto: Kerstin Engstrand
    Humla på honungsfacelia. Foto: Kerstin Engstrand

     

     

    Inspelningen är gjord utomhus, i Rosendal trädgårds fruktträdgård.

    Hans bok ”Galen i humlor” är utgiven av Volante förlag. 

     

    Fler artiklar om humlor, om hoten kan du titta på här, läs om vilka växter som är viktiga, och om humlors liv.

    Lupiner doftar av vanilj. Foto: Kerstin Engstrand

    Enligt ArtDatabanken är en tredjedel av Sveriges knappt 300 arter av vilda bin och humlor rödlistade. Världsnaturfonden uppmanar oss att låta vägrenarna blomma, att plantera in lämpliga vilda växter och öka antalet nektarrika växter i våra trädgårdar. Då kan vi ge humlor och bin väsentligt ökade chanser till överlevnad. Vilda humlor och bin bygger gärna sina bon i hålor i marken, och därför är det viktigt att det finns mark som inte körs över med tunga maskiner. Humlor och bin är viktiga för pollinering av bär och frukt. Samtidigt behöver humlorna pollen och nektar för att överleva så det är en ömsesidig nytta vi har av varandra.

    –Det viktigaste är att vi odlar växer som ger rikligt med pollen och nektar. En humlas livscykel är kort, under ett år. Det är perioden april till hösten som är viktig, säger Dave Goulson. (Mer om Dave Goulson kan du läsa här.)

    Att dricka nektar är lättare än att samla pollen. Pollen samlar de på sina håriga ben. Det ser lätt ut, men kräver en hel del träning.

     

    Honungsbi (Apis mellifera) pollinerar sälg. Foto: Ola Jennersten/Wärldsnaturfonden
    Honungsbi (Apis mellifera) pollinerar sälg. Foto: Ola Jennersten/Världsnaturfonden

    När sälgen blommar brukar vi upptäcka årets första humlor och bin. Det är humledrottningarna som övervintrat. De är lite större, och de syns tydligt när de kommer farandes, letandes efter mat och efter lämplig plats att bygga nytt bo på. Nu ska de äta upp sig. Viktiga växter är julros, tussilago, krokus,blåstjärna, hålnunneört, narcisser samt sälg.

    Krusbär är en annan viktig trädgårdsväxt, blommar tidigt och utsöndrar rikligt med nektar. När krusbären blommar är tiden för nästa steg kommen, tillväxtperioden. Efter att humlan ätit upp sig söker den efter en plats att bygga bo på. Nu kan man se drottningen skanna av omgivningarna, lågflygandes över marken, sökandes efter lämplig boplats.

    De bygger gärna bo i isolering (i regel hushumlan), i ihåliga träd, och i fågelholkar. Men blir de instängda inomhus klarar de inte den torra inomhusluften. Hittar man nu en humla inomhus är det i regel en hushumla.

    Löjtnanshjärta.  Foto: Kerstin Engstrand
    Löjtnantshjärta.
    Foto: Kerstin Engstrand

    Under maj till juli är tillgången till nektar- och pollenrika växter viktigt, för nu är tiden för tillväxt. Fruktträd och hallon är bra, och löjtnantshjärta, allium, lupin, kaprifol, enkelblommande pioner samt vallmo. Maskrosen är också intressant, den lär locka till sig ett 30-tal insekter! Andra bra växter är blåbär och blåklint.

     

     

     

     

    Filmen ovan: Det är inte lätt att vara humla, och ibland behöva stå på huvudet i sin jakt på mat. Foto: Kerstin Engstrand

    När drottningen funnit en lämplig plats börjar hon direkt bygga sitt bo. Hon har redan ägg i sig sedan förra året, och kan välja själv vilka av äggen som ska bli honor eller hanar. Första kullen är alltid arbetare. De ruvar sedan tillsammans, och kan hålla boet på en temperatur av 30 grader. Arbetarna lever, liksom hanarna, i tre-fyra veckor.

    Antalet arbetare är viktigt, de behövs för att föda upp drottninglarverna. Det är ett sekret som enbart finns hos arbetarna som är särskilt viktigt för dessa larver.

    Strax före midsommar brukar de första hanarna dyka upp, i alla fall i Sydsverige. De samlar in nektar, och det är för egen konsumtion. Under hög- och eftersommaren, är det hanarna som dominerar.  Då arbetar de med att leta efter ännu oparade drottningar samt att avge doftämnen på platser som de anser vara bra parningsplatser.

    De nya drottningarna visar sig lite efter hanarna, och efter parning påbörjar de övervintringen på lämplig plats. Ofta väljer de att gräva ner sig i en slänt. Detta sker i juli–augusti. Hanarna jagar oparade drottningar så länge de orkar, och sedan dör de. Den gamla drottningen dör också under högsommaren.

    Ringblomma omgiven av gurkört. Foto: Kerstin Engstrand
    Ringblomma omgiven av gurkört. Foto: Kerstin Engstrand

    Kryddväxter, som salvia, rosmarin, isop, gurkört och lavendel är högsommarens bästa växter. Gurkört har visat sig vara humlors och honungbins absoluta favoritväxt. Gurkört är mycket rikt på nektar och fyller även på sitt nektarförråd väsentligt mycket snabbare än de flesta andra växter.

    Honungsfacelia är en annan mycket bra ettårig växt.Den älskas av både humlor och bin.

    Lejongap är en växt gjord för humlor, det behövs en insekt med kraft för att nå fram till nektarn. Humlan har ytterst på varje fot en klo. Det är med klornas hjälp den lyckas ta sig in i lejongap och andra ”stängda” växter, som bondböna.

    Ibland kan man se en humla sitta och putsa sig. Det gör den för att få ner det pollen som fastnat på kroppen ner i pollenkorgarna som sitter på varje bakben. En droppe nektar används för att få ihop pollenbollen på benen.

    Från början av augusti är det hanarna som har glädje av blommorna. Några mycket bra sensommarväxter är anisisop, kransveronika och bolltistel.

    Det finns även flugor vars kropp liknar en humla. De har dock inte de långa lätt böjda antenner som humlor har.

    Humla på kransveronika. Foto: Kerstin Engstrand
    Humla på kransveronika. Foto: Kerstin Engstrand

     

    Av Kerstin Engstrand

    Påskliljor är en av vårens viktigaste humleväxter, säger Dave Goulson, här fotograferad ute på Rosendals trädgård. Foto: Kerstin Engstrand

    När solen lyser, och vinden är stilla, då brukar våra blomrabatter fyllas av ett intensivt surr. Humlor och bin är ute för att fylla på förråden av pollen och nektar samtidigt som de pollinerar våra växter och ser till att frukt- och bärskörden blir extra stor. Jag känner mig rik när jag upptäcker att min trädgård är full av humlor, bin, fjärilar och andra insekter. Men det finns hot mot våra små vänner. Vi har träffat Dave Goulson, biologiprofessor vid Sussex universitet och författare till böckerna ”A Sting in the Tale” (Galen i humlor på svenska) och ”A Buzz in the Meadow”. Dave Goulson är verkligen förälskad i humlor, och hans arbete och djupa engagemang, har gjort att många fått upp ögonen för humlornas situation runt om i världen. Hans böcker genomsyras av en ljuvlig värme och förundran över humlor.

    Ungdomlig vurm som håller i sig

    Det ska böjas i det som krokigt ska bli. Och naturligtvis finns en trädgård inblandad i Dave Goulsons karriär. Intresset för naturen började när Dave var sju år. Då flyttade familjen från Birmingham till lilla idylliska Edgmond i grevskapet Shropshire. Till huset hörde en stor trädgård med blomrabatter, äppelträd, damm och köksträdgård. På andra sidan vägen låg ett öppet fält med kastanjeträd, träd som den unge Dave gärna klättrade upp i och fick där verklig närkontakt med de stora vitrosa blomklasarna som var intensivt uppvaktade av humlor och bin.

    Humlor kan flyga vid lägre temperatur, och orkar vara aktiva under en längre tid på dygnet, än honingsbiet, så de är effektivare.

    Blommande kastanjeträd. Foto: Kerstin Engstrand
    Blommande kastanjeträd. Foto: Kerstin Engstrand

    Ganska snart började han komplettera växterna i familjens trädgård. Han planterade kända fjärilsväxter som lavendel och buddleja, kaprifol för att locka nattflyn och ett pilträd för att ge bin tidig vårmat. Då hade han ingen aning om att han 41 år senare skulle skriva en bästsäljande bok om humlor som även är utgiven i Sydkorea. Samt att han skulle börja forska om dem. Att han lever som han lär är ingen tvekan om. Numera äger han även en liten gård i mellersta Frankrike, enbart köpt för att skapa ett himmelrike för – humlor förstås.

    Dave Goulson har även studerat humlor i Tasmanien. Där ska egentligen inga humlor finnas, klimatet är för varmt. Men 1992 hittades de första. Att de inte har flugit till Tasmanien var det absolut ingen tvekan om. Det ligger helt enkelt för långt från närmaste naturliga humleplats. Humlor ogillar starkt värme, de klarar inte att deras kroppstemperatur överstiger 44 grader, så de finns inte naturligt i Tasmanien. Samt att Tasmanien har vinter när vi har sommar, så årstidsskillnaden påverkar även. Humlor sover på vintern, ja drottningen går i ide redan i juli månad, så de borde inte ha klarat att flyttas över dit. Men hur hade de då kommit till Tasmanien?

    – Jo, säger Dave, troligen via professionella odlare. 1988 introducerades i Belgien och Holland humlebon för yrkesodlare. Det blev direkt en stor kommersiell succé, skördarna ökade markant när humlorna systematiskt och ytterst effektivt pollinerade främst tomater i växthus. Idén att köpa humlebon för pollinering spreds snabbt i Europa vidare till Amerika och Asien.

    Men succén har en baksida. Dels att humlor nu finns i länder där de inte borde finnas. Dels att exporten av kommersiellt odlade humlebon sprider flera sjukdomar, som tarmsjukdom och kvalster.

     

    Mörk jordhumla med kvalser. Foto: Kerstin Engstrand
    Mörk jordhumla med kvalster. Foto: Kerstin Engstrand

    De problem som drabbat bin och humlor uppmärksammades i dokumentärerna ”Bieffekten” som visats på SVT flera gånger och runt om i världen. Särskilt på våren, när drottningen är nyvaken och kommer ut ur sitt vinteride, är hon mycket känslig.  De humlor som används kommersiellt är oftast av arter som inte finns i det land som humleboet exporteras till. Och en humla kan lätt rymma ut ur ett växthus, vilket skett i bland annat Japan, där rymlingarna idag parar sig med inhemska arter och hybridiseras. I en del länder har man slutat med kommersiella humlebon och börjat handpollinera, med sämre skörd som följd, vilket i sin tur medfört att frukt- och bärodlingar blivit olönsamma och odlingarna har huggits ned.

    Lyssna på Dave Goulson när han talar om de faror som hotar våra humlor och bin.

    En annan fara för humlorna är kemiska bekämpningsmedel, särskilt neonikonider, som kan påverka humlans ”hittahem”-förmåga. Neonikotinoiderna är en typ av växtskyddsmedel mot insekter, som används inom lantbruket. Det är en stor grupp och giftigheten varierar mycket från produkt till produkt.

    Vad är då humlans ”hittahem”-förmåga?

    – När de nya humlorna för första gången prövar sina vingar flyger de enbart 20–30 cm ut från boet. De flyger främst från sida till sida, men ibland tar de sig hela 2–3 meter bort från ingången, och det gör de för att för att memorera platsen. Först när de är ”färdiga” med infartspositionen börjar de flyga längre bort, och börjar samla in nektar och pollen.

    Men om något placerats i närheten av ingången så störs deras återvändo. De är mycket känsliga för yttre störningar. Dave drar ett exempel om en ko, som råkar ställa sig precis vid ett humlebos entré.

    – Kons placering stör humlorna. De försöker förstå vad som har hänt. Enligt deras memorering skulle det vara fritt runt boets entré. Och de gör nu en ny memoreringsomgång, innan de väljer att ta sig in i boet. För varje förändring blir det en ny kalibrering, nu för entré med ett eller flera koben. Och de har det inte lätt, för självklart kommer kon att flytta på sig, och då får humlorna göra om proceduren, ny kalibrering, nu återigen bo utan några koben… Och skulle vi trädgårdsägare ställa ut exempelvis en trädgårdstomte vid deras bo, så sker liknande procedur.

    Så det gäller att inte flytta runt sina trädgårdsprydnader allt för ofta, i alla fall inte om de står i närheten av ett humlebo.

    Hur hittar man humlebon?

    I sitt arbete som forskare insåg Dave tidigt att han behövde hjälp att lokalisera humlebon och identifiera arterna. Han har försökt med specialtränade hundar (humlebon luktar starkt), men snart visade det sig att hundföraren var bättre spanare. Det krävs tålamod för att hitta humlebon. De kan återfinnas i princip vart som helst, och oftast på platser som kan vara svåra att nå, som i marken mitt inne i en häck. Boets storlek ökar under säsongen, men de största rymmer sällan mer än 300–400 arbetare. Vanligen är trafiktakten 1–2 humlor per minut. Det är inte som getingar där det kan krylla runt boet. Att finna humlebon är oerhört tids- och resurskonsumerande, men i Storbritannien finns en stark tradition att engagera sig i olika välgörenhetsorganisationer. Han valde därför att starta ”The Bumblebee Conservation”, och det var då som den brittiska allmänheten fick upp ögonen för humlans livssituation.  Från att ha börjat ytterst enkelt, och utan resurser, har organisationen idag 8 000 medlemmar och 18 anställda. Och att värna om humlor, bin och andra insekter är också något som självklart uppmärksammas på brittiska trädgårdsutställningar.

    – Det man ska göra är, att i sin trädgård, titta efter vart humlorna flyger. Men jag rekommenderar att man väljer att studera en yta på 6 x 6 meter i 20 minuter – från en vilstol, och med en klassisk GT vid sin sida. (GT= Gin & Tonic), säger han skrattandes.

    En av deras första undersökningar visade att det fanns 36 humlebon per hektar trädgård.

    Jag har länge trott att humlor enbart bygger bo i marken, men efter Daves instruktioner – dock utan G&T – så hittade jag direkt ett bo, i en husfasad.

    Och bor du på en plats där det finns mullvadar så är det en ypperlig plats för just humlebon. Dave har ett flertal gånger sett hur humlor börjat bygga bo i den lösa jorden som mullvaden har fört upp.

    Var trivs humlor?

    I Sverige finns det 40 olika humlearter och de föredrar olika platser att bo på. Under träd, i förråd, i gamla fågelholkar, nere i jorden, bland rötterna i en häck, i övergivna sorkbon, under trätrallen. Det finns humlor som gärna bygger bo med gräsmattans mossa och gammalt gräs, eller i din kompost. Men inte i, av människan gjorda, humlebon av lerkrukor och gammalt gräs. Det hade jag märkt, 23 års idoga försök sedan barnen var små, har alltid kammat noll. Så det var befriande att höra Dave säga att det tricket kan vi nu glömma. Han påtalar även att de bon som säljs i handeln heller inte fungerar så vidare bra, däremot lockar de till sig andra småkryp. Humlor är ganska svårflörtade när det gäller boplats. De väljer själva, men å andra sidan så är deras val av material ganska enkelt.

    Svenska vallhumlan

    bok

    En av de humlearter som Dave Goulson särskilt nämner är vallhumlan, som inte längre finns i Storbritannien men väl i Nya Zeeland där den lär ha inplanteras på slutet av 1800-talet. Försök att hämta några drottningar har gjorts. Men att hämta hem drottningar från andra sidan av jordklotet stöter på svårigheter. Dels på grund av det långa avståndet, men också för årstidskillnaderna.  När Storbritannien har sommar har de vinter, och drottningarna ligger i vinterdvala, vilket gör projektet nästan omöjligt.  Men i Skåne, och på flera andra svenska platser, finns en nästan identisk vallhumla. Vallhumlan har en särskilt lång snabel, viktig när exempelvis klöver ska pollineras. Efter misslyckade försök att hämta hem vallhumlor från Nya Zeeland erhölls tillstånd från Jordbruksverket att hämta drottningar i Skåne, vilket upprörde en hel del andra biologer. Dave Goulson samarbetade med vår svenska expert Björn Cederberg. Björn är författaren bakom den svenska boken ”Humlor, 40 arter att älska och förundras över”. Planen var att 100 drottningar skulle hämtas.

    I Storbritannien har fyra inhemska humlearter försvunnit och några andra är klart minimerade. Situationen anses vara allvarligare i Västeuropa och Nordamerika än i Sverige. Här i Sverige  sågs stäpphumlan senast på Öland i mitten av 1970-talet, men lär finnas kvar i Frankrike och Spanien. Fälthumlan är sedan 60-70 år tillbaka helt borta från Sverige, och frukthumlan har inte setts till på hundra år.

    Dave Goulson påtalar även att antalet blommor på landsbygden kraftigt har eliminerats. Att pollinerare, som humlor, har det svårt, beror också på att det moderna jordbrukets monokulturer slår ut humlorna. Det finns helt enkelt allt mindre med blommor kvar på landet. Ensilageodling bidrar inte till den biologiska mångfalden. De artrika vägrenarna är också till stor del borta i England. Ängsmarken, som förr gav hö till boskapen, är nu ersatt av gräs.

    Här är gruppen ärtväxter, där klöver, lupin och även bondböna ingår, är en av de viktigaste växtgrupperna för humlor. Men i dem ligger nektarn djupt och oftast i mycket smala blommor. Här har humlan en fördel före honungsbiet, humlornas långa tunga gör att de lättare kommer åt nektarn.

     

     

     

     

     

    Behöver rejält med mat

    En humla som flyger har en kroppstemperatur på 35 grader. Med tanke på deras lilla kroppshydda, så är det en stark bedrift att hålla denna kroppstemperatur, som ligger så nära människans. Det är lättare för en stor varelse att hålla en hög kroppstemperatur än för en liten. Är humlan inte tillräckligt varm kan den inte flyga, flygmusklerna fungerar då helt enkelt inte. Och kan den inte flyga, så blir det heller ingen mat. En humla behöver äta kontinuerligt.

    – Efter en halv timmes löpning har en vuxen människa förbrukat kalorierna i en Japp. Men en humla behöver motsvarande energi för enbart 30 sekunders flygning.

    En humlas ämnesomsättning är 75% högre än en kolibris. En humla, vars mage är full, är bara 40 minuter från att svälta ihjäl.

    I det perspektivet förstår man vad viktigt det är att skapa fler bra humle- och bimiljöer i våra trädgårdar. Det är lätt och medför en stor och viktigt insats. De behöver nektarrika blommor men också buskar och träd. Och pollen är deras proteinkälla.

     

    Läs mer om humlevänliga växter här.

     

     Hur långt flyger en humla?

    Vi har alla hört att en humla inte ens ska kunna flyga, men det gör den. Den rör vingarna i sidled, fram och tillbaka, nästan som en propeller. 200 vingrörelser i sekunden krävs för att den ska kunna flyga och det lär motsvara en kraftfull motorcykels motor. Det är i kalorier räknat dyrbara flygningar de gör.

    Foto: Kerstin Engstrand
    Foto: Kerstin Engstrand

    Dave Goulson har självklart testat hur långt en humla brukar flyga. Genom att släppa dem på olika avstånd från deras ”hem” mätte han deras förmåga. Och de är snabba flygare, oftast fick han köra mycket snabbt för att hinna hem före humlan. Ett avstånd på en kilometer var aldrig några problem, och en sträcka på 2-3 kilometer färdades humlan på bara ett par minuter. En mil fungerade också, även om det blev en lång och mycket nervös väntan. Oftast tog det då två till tre dagar innan de humlorna var hemma igen. Men de som han satte ut 15 kilometer från hemmet, de humlorna kom aldrig tillbaka.

    Idog arbetare

     

    Foto: Kerstin Engstrand
    Foto: Kerstin Engstrand

    En nyfödd humla låter först sina vingar torka, och ska även ändra kroppsfärg ( de föds vita) innan det är dags att börja samla in mat. Under en humlas arbetsdag flyger den ofta ut för att samla in nektar och pollen. Det blir i regel flera rundturer om hela 6 kilometer per gång. Den stannar bara en kort tid inne i boet för att lasta av, och sedan ut igen på ny runda. Skulle vi jämföra denna sträcka gentemot en människas, skulle det innebära att en humla, under en dag, flyger motsvarande 160 000 km, eller en sträcka motsvarande jorden – månen fyra gånger. På en dag! Det är verkligen en bedrift! De är onekligen beundransvärda de små liven. Inte undra på att de behöver mycket nektar.

     

    Varför väljer de att landa på vissa blommor och inte andra?
    Foto: Kerstin Engstrand
    Foto: Kerstin Engstrand

    Är det på grund av ståndarna, hur pass väl synliga de är? Eller är det blommans färg? Varför hoppar de över vissa blommor i en grupp? Pollen syns tydligt på avstånd, men hur vet humlan eller biet, att just den blomma de väljer, är välfylld med nektar?

    Vallört är en humle- och bivänlig ört. Den finns i en mängd olika blomfärger och ett och samma blomax kan rymma flera olika blomfärger, i vitt, rosa, lila och blått. Studier har visat att humlorna inte gick på färg, utan de hade ett annat urvalssystem om vilken blomma de skulle besöka. Vallört är dessutom en svår blomma att suga nektar ur. Oftast biter humlor och bin ett hål i ena sidan för att få fatt på nektarn. En bra teknik kan tyckas, men tyvärr så medför denna teknik att blommorna inte pollineras.

    – Genom att tvätta humlornas fötter, och på så sätt få deras doftämne, kunde jag kopiera över deras ”fotavtryck” på blommor som inte hade fått ett riktigt besök, och därmed hade all sin nektar kvar.  Och de blommor som fått det fejkade fotavtrycket, de fick inga besök, trots att blommorna var fyllda med nektar.

    Det visade sig att humlans fotaavtryck avsatte ett doftspår som varade i hela 40 minuter. Och i regel tog det även 40 minuter för en vallörtsblomma att återfylla sitt nektarförråd.

    Men snabbast att fylla på nektarförrådet är gurkörten. Den tar enbart två minuter på sig medan kärringtand hela 24 timmar. Tillgången till vatten påverkar starkt en växt förmåga att skapa nektar, bra att tänka på under torra somrar.

    Humlan har alltså kunskap om, att en blomma som nyligen besökts är ganska tom på nektar, för att de känner doften av andra besökare. Luktsinnet är deras viktigaste sinne. Det är också luktsinnet som gör att de hittar hem till boet igen. Och det är det sinnet som påverkas av insektsgifter.

     

    Av Kerstin Engstrand

     

    Du kan lyssna på Dave Goulson, klicka på fliken ”Lyssna på” och du återfinner två inspelningar, en video och en ljudfil.

    Redaktionens val

    Träd har betydelse. De står där trygga, och med sina löv bidrar de till livsgivande mylla. Lövmylla är mjuk och vänlig. Träd ger intryck. Den...