Fleury: 100 år, där träden skapar nytt liv
Träd har betydelse. De står där trygga, och med sina löv bidrar de till livsgivande mylla. Lövmylla är mjuk och vänlig.
Träd ger intryck. Den knotiga och samtidigt ståtliga eken är väl ett träd som de flesta av oss många gånger har stannat upp vid. Som barn har man samlat på vackra färgsprakande lönnlöv och enorma kastanjeblad.
Träd ger liv, fåglar bygger bo, fjärilar har vissa trädsorter som sina värdväxter, många andra insekter söker sig till träd. Hackspetten kommer när en gren har murknat.
Jag har fascinerats av träd ändå sedan jag var liten. Jag har sett vackra skogar. Jag har sett illa skötta slyskogar. Jag har sett kalhyggen och brandhärjade skogar. Jag har kramat träd och kämpat för almarna i Kungsträdgården. Det sistnämnda var på 1970-talet och almarna, som då skulle tas ner, står kvar än idag.
Förra året fick jag komma till en skog som gjorde starkt intryck på mig. Jag kom till en by, Fleury, som finns men ändå inte finns. Fleury har en borgmästare. Men inga innevånare.
För där, bland kullarna utan Verdun, några timmars resa med snabbtåg från Paris, utspelades under första världskriget hemska strider och det i ett starkt kuperat område som var oerhört bördigt. Där förstördes jorden av ammunition, blod, granater och andra explosiva pjäser, pjäser som än idag fortfarande hittas och exploderar. Pjäser som än idag tar liv.
När man går runt i Fleury finnar man markeringar av sten som anger vad som en gång funnits. Bagarens bod. Bondgården. Det berör men det finns också något som berör ändå mer. Efter krigets slut beslöt man att plantera träd på den obrukbara jorden. usentals träd växer på platsen där den en gång så bördiga jorden för hundra år sedan blev kontaminerad. Årtionden har gått, årtionden har kommit. Träden har fällt sina löv, löven har bildat mylla, träden har växt, fått nya blad, fällt sina blad igen, år ut och år in.
Träden har envist, med en naturlig regelbundenhet, arbetat för att läka jorden. De arbetar i tysthet men ändå inte, bladen susar och liksom viskar, vi kämpar på.
Fortfarande, 100 år senare, har träden ännu inte helt hunnit läka jorden. Lövmyllan har höjt marknivån men fortfarande syns spåren av kratrarna som krigets explosiva verktyg skapade. Solens strålar banar sin väg genom trädkronorna. Fåglarna prasslar bland löven. Träden fortsätter att idogt läka jorden. Jag undrar hur det kommer att se ut om ytterligare hundra år. Det kommer jag inte få uppleva. Men jag hoppas att träden då står kvar.
Text och foto: Kerstin Engstrand
