Gracil och väldoftande, tulbaghia

Den har fått ett uppsving under senare år, växten som ser ut som ett mellanting mellan prydnadsallium och en mini agapanthus. Ibland dyker den upp i butiker under beteckningen ”vild vitlök”.  Men det svenska namnet är tulbaghia. Dess vetenskapliga namn,Tulbaghia violacea, har den fått efter Ryk Tulbagh som var verksam som guvernör i Sydafrika på slutet av 1700-talet. För det är där, i Sydafrika den växer vild.

Har du turen att finna den i en välsorterad plantskola så slå till!  Vanligen finner man den ”vanliga” med grågröna blad och ljust lila blommor. I år har ’Silver Lace’ med vitkantade blad blivit vanligare och om man har riktigt tur så fyndar man ’Tricolor’ vars blad går i vitt, grönt samt får svagt rosa ton på våren.

I Sydafrika och i England är den vintergrön. Hos oss i Stockholmsområdet vissnar den ner under vintern men kommer snällt tillbaka varje vår.

Och glöm det där med att den kallas för vild vitlök. Visserligen går bladen och blommorna att äta, de smakar lätt av vitlök, men man har den främst för att den är vacker. Den bildar definitivt inga vitlökar. Liknande vitlökar bildar däremot Tulbaghia alliacea.  Dess engelska namn är ’Society garlic’, society därför den är sällskaplig, den bildar stora ruggar. Och det är i grupp den blir vackrast. I rabatten eller i kruka. Man kan även se den kallas för pink agapanthus och då skulle vi vilja lägga att det i så fall borde vara mini pink agapanthus.

Blommorna liknar enklare, pyttesmå amaryllis, och då oftast rosa eller rosa-lila. Andra året efter en delning brukar en planta blomma. De slår ut i juni, ibland redan i maj, och blommar sedan ända in i september om man håller efter de vissna. Och de doftar ljuvligt, särskilt tidigt på morgonen och sena kvällen då de använder doften att locka till sig nattfjärilar.

Väldränerad, solig växtplats och en bra humusrik jord gillar tulbaghian men även sandjord. Och den trivs bäst om den slipper stå alltför torrt under  när den blommar, dock när den på hösten ska gå i vila så vill den stå torrt och väldränerat. Det rekommenderas att man inför vintern klipper ner bladen till cirka tre cm och ger en extra giva torv men det har vi aldrig gjort och de har klarat flera högst varierade vintrar i zon 3.

Vi har hört att många britter har sluppit mullvadar när de planterat tulbaghia. Ett rykte som kan vara värt att testa om du bor i våra sydligare delar där mullvadar finns.

Text och foto: Kerstin Engstrand