Himmelsblå Perry’s Blue trivs i hela Sverige
6 juni och vad passande att strandirisen Perry’s Blue slog ut precis lagom. Den är som gjord för svensk sommar, himmelsblå med lite gult och vitt i sig. Detta är en riktig latmansväxt som har härdighet A, dvs. klarar sig i hela vårt avlånga land. Jag har haft den över 25 år och den blommar troget varje sommar. Den sprider sig sakta och säkert och bildar fina ruggar. med tiden kan man sätta spaden i den och dela den till fler platser så det är ren lycka att ha denna strandiris i sin trädgård.
Strandiris, Iris sibirca, har höga, smala, gräsliknande blad. Att den på svenska heter strandiris visar att den trivs i kanten av en damm eller så klart vid en strand. Men den trivs också ypperligt i vanlig trädgårdsjord och så växer den hemma hos mig. Perry’s Blue passar både i en torparträdgård mot falurött hus och till en modern villaträdgård.
Köps som plantor. Perry´s Blue är från 1912 och är fortfarande en riktigt storsäljare. Den skapades av Perry´s plantskola som låg i Enfield utanför London. Perrys var förresten de första som på en utställning visade en vattenträdgård.
Blir ca 70 cm hög. Trivs bäst i soligt läge men också i halvskugga. Den får en intensivare blå färgton i halvskugga. Sätt plantorna på ett avstånd av 35 cm mellan varandra. Och sätt minst tre.
Sätt i vas, några iris på middagsbordet gör alltid succé. Det enkla är oftast det vackraste varför några iris med några vackra stenar i en Japaninspirerat arrangemang kanske är att föredra. Tre till fyra dagar brukar iris hålla sig inomhus. Välj allra helst blommor som just är på väg att slå ut. Bästa tiden att plocka dem är tidigt på morgonen eller tidig kväll.
Vacker i närbild, iris har tretalet som signatur. Och strandiris har ett sällsynt elegant sätt att slå ut på. Det är en fröjd att följa den från knopp till utslagen blomma.
Behöver jag säga att den passar tillsammans med pioner?
Och ja, det finns mängder av olika strandiris. I mängder av olika färger. Bara att välja och vraka. Men Perry’s Blue är en av de bästa.
Text och foto: Kerstin Engstrand
