Taggar Inlägg "Perenner"

Perenner

Foto: Kerstin Engstrand

Vackra luddiga blålila spiror, denna växt, anisisop används idag mest som dekorativ växt men den tillhör faktiskt kryddorna. De flesta köper nog färdiga plantor. Anisisop är en flerårig växt men kan i stora delar av vårt avlånga land vara svår att få den att trivas i flera år, oftast blir den ganska kortvarig. Men den går att dra upp från frö!

En klar fördel är att den finns i de flesta fröfirmors sortiment så frö är lätt att få tag på. Fröna är pyttesmå, de syns knappt men det brukar vara gott m frö i en normal fröpåse, i regel över 50.

Som det svenska namnet anger så doftar anisisop av anis. Eller lakrits. Agastache foeniculum är dess vetenskapliga namn och där finns en antydan till fänkålssmak. När den blommar så kommer insekter som bin, humlor och fjärilar i mängd, de verkar inte få nog av den. Bilden med ett hav av anisisop är tagen i augustimånad i en tidigare trädgård utanför Valdemarsvik i Östergötland. Normal höjd är 70 cm.

Små frön som gror bra

Bilden ovan visar plantors utveckling med sex dagars mellanrum mellan varje bild.

Så inomhus, dvs förkultivera inomhus, i vanlig jord eller såjord, det spelar ingen roll. Fyll en kruka med jord, vattna väl genom jorden, platta till och strö fröna ovanpå jordytan. Det går bra att göra utan extra belysning men sådden bör stå nära rutan i ett sydvästfönster. Jag strör över lite, och jag menar verkligen lite, vermikulit som skyddar mot sorgmyggor. Alternativt kan du lägga över lite plastfolie.

Det är viktigt att sådden hålls fuktig men inte våt. Låt stå, nu är det bara att vänta. Om du har 18 – 20 grader inomhus är det bra. Det tar i regel runt tio dagar innan de första fröna gror. Det kan ta hela 30 dagar. Först ser du bara små gröna prickar, därefter börjar de växa till sig. Först när varje planta fått tre bladpar, ett par hjärtblad (de allra första) och två par karaktärblad så är det dags att plantera om till en och en. Man kan toppa plantorna, då förgrenar de sig. Bäst är då att toppa när de har minst fyra par karaktärsblad. de avklippta kan du sätta vatten så kommer de snart att bilda rötter och du har fler plantor.

Vill du ha plantorna ute i en rabatt måste de först vänjas vid att stå utomhus. Det är först när frostrisken är över som de kan planteras ut för gott.

Blomningen kommer i slutet av sommaren, oftast i augusti, ibland redan i slutet av juli månad.

Tips: Som bladkrydda kan du låta småplantorna växa flera i en liten kruka, dvs låta dem bilda tuvor av små plantor. Då liknar anisisopen det som kockarna kallar för Atsinakrasse som du säkerligen hört talas om när det pratas om Nobelfestens menyer.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Backsippa, jag säger bara det, en trevligare vårväxt är svårt att finna. Plötsligt lyser det till i rabatten, lite grönt med ulligt bladverk drar till sig solen. Snart sträcker en stjälk sig upp bland allt det beige och torra. Plötsligt finns där en lika ullig knopp som slår ut i den starka vårsolen. Och vad får man då njuta av om inte en utsökt vacker klockformad blomma som kan vara blålila, vinröd, svagt rosa eller vit.

Backsippan trivs bäst i soligt läge, väldränerat sådan och gärna kalkrik mark. På Gotland finns en egen variant. Att den trivs i sluttning hörs på namnet.

I det vilda är den fridlyst men det finns flera olika odlade sorter att köpa i välsorterade trädgårdsbutiker.

Bi på besök. Foto: Kerstin Engstrand

Som kontrast till blommans starka färger står de starkt gula ståndarna som visar vägen för humlor och bin. Därefter vissnar den sakna ner och bjuder strax på ett nytt skådespel, silverskimrande fröställningar som ska avnjutas i motljus och gärna med några extra gnistrande vattendroppar. Då känner man sig rik.

Backsippan, Pulsatilla vulgaris, blev årets perenn 2023.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Det finns mycket att se på Chelsea Flower Show. Man kan tillbringa en vecka där utan att hinna se allt. Mängder med intressanta växter, detaljer, kombinationer och all kunskap som finns bland de som ställer ut. 8000 personer är engagerade att skapa denna utställning.

Bland de mindre trädgårdarna, de som kallas för Sanctuary Gardens, var det fyra som väckte mitt intresse. En finns presenterad i artikeln om vilda trädgårdar och de tre andra kommer här.

The Biophilic Garden Otsu – Hanare

Foto: Kerstin Engstrand

Chelseas mest älskade designer, japanen Kazuyuki Ishihara var tillbaka. Ingen blir så glad för sin medalj som han. Det blev guld – förstås igen. Jag håller längre inte räkningen på alla hans guld med jag har följt honom sedan han först ställde ut. 2023 hade han även ett stort uppbåd japansk press med sig.

Foto: Kerstin Engstrand

Design: Kazuyuki Ishihara

Konstruktion: Ishihara Kazuyuki Design Laboratory

Sponsor: Ishihara Kazuyuki Design Laboratory

Biophilia handlar om att interagera med andra av naturens livsformer. Här bland annat hur det känns att samverka när man är inne i det lilla huset, ‘hanare’, som är en liten byggnad avskild från huvudbyggnaden. En byggnad där du känner lugn.

Här är sol och skugga viktigt, de reflekteras via taket och man omges av det rofulla porlandet av vatten. Eller som mr Ishiharas tolk översatte till:

Accept the past, live in the present, and look forward.

Hamptons Mediterranean Garden

Foto: Kerstin Engstrand

Design: Filippo Dester

Konstruktion: Garden Club London

Sponsor: Hamptons

Fick förgylld silvermedalj.

En smart och trevlig tredelad trädgård. Entré, uteköksdel med matplats samt en stilla avskild plats med plats för bara två personer. Skulle även fungera som exklusivare takterrass.

Här var det onekligen medelhavet som inspirerade. Det var funktionellt och vackert.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand Lägg märke till mellanväggarna som är genombrutna.

Text och foto: Kerstin Engstrand

London Square Community Garden

London Square Community Garden. Foto: Kerstin Engstrand

Ännu en fräsch trädgård med stor plats för att äta mat och umgås på. Bordet i terrazzoteknik hade inlagda schackbräden. Även här hade man delat in ytan i rum där det innersta även rymde en hammock. pergolan var uppbyggd av en typ av armeringsjärn som även var dekorativt som tak trots att det ännu inte var klätt av växter. Trachelospermum jasminoides, stjärnjasmin växer längs stolparna. Den är inte vinterhärdig här i Sverige.

Design: James Smith

Konstruktion: The Landscaping Consultants

Sponsor: London Square

Fick guldmedalj. Här fanns fiffiga övergångar mellan högre odlingsbäddar och markvegetation. En avenbokshäck bildade fond.

Foto: Kerstin Engstrand

 Efter Chelsea kommer trädgården att byggas upp i Doddington & Rollo Community Roof Garden i Battersea, London.

Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Kärleksört. Foto: Kerstin Engstrand

Ja, kärleksört går att äta, särskilt bladen, allra helst innan växten börjat blomma. Beroende på sort kan bladen bli mycket stora och feta. Rika på C-vitamin och vatten, smaken går åt ärthållet, särskilt som ärtskidor. Torkade smakar de fränt. Så de passar utmärkt i en blandad sallad. Lär även vara goda stekta och i alla källor anges att man ska då steka bladen i fett. Då ska de vara särskilda goda till fisk! Kärleksörten kan därför också vara en bra ört vid matbrist. På nätet finns en lista över de viktigaste mer eller mindre vildväxande örterna som är bra att ha kunskap om i en överlevnadssituation. Där kommer kärleksörten på sista plats, nr 14. Maskrosen är på plats nr 13, annars är mjölkört, björk. tall, vass och kaveldun de fem i topp. Den vilda finns ända upp till längs Norrlandskusten. Där hittar du den på torra växtplatser, ofta bland sten för detta är en mycket torktålig växt.

Vanlig kärleksört i blom i september månad. Foto: Kerstin Engstrand

Det finns uppgifter om att även rötterna går att använda som föda. När det anges “går att använda” brukar jag bli lite misstänksam. Det brukar betyda att man inte dör av den och att den inte smakar något särskilt även om det finns de som anger att de smakar lätt av nöt. Dock, rötter har jag än så länge inte smakat. Men en fördel är att rötterna kan användas året runt.

Barnens farfar, som var örtintresserad gotlänning, kallade kärleksörten för dunderlök. Det är tydligen en vanlig gotländsk benämning då den, enligt folktron skyddade mot blixtnedslag. Därför ska man ha kärleksört växandes på taket.

Liten kärleksört blev utnämnd till Årets perenn 2016. Foto: Kerstin Engstrand

Danskarna kallar kärleksörten för Sankt Hansört. Sankt Hans är lika med vår midsommarafton. Och danskarna vet hur den ska använda denna ört. För de har koll på varför den kallas för just kärleksört. För den kan spå! vad då spå? Jo, kärlekens öden kan den spå. Vi sover ju med en bukett blommor under huvudkudden. Men i Danmark plockar de två hela plantor och hänger upp i taket. Varför två plantor? Jo den ena är för kvinnan, den andra för mannen. Nu ska man se hur de två plantorna reagerar. Böjer de sig mot varandra blir det snart bröllop, vänder de sig ifrån varandra blir det ingen kärlek och är man redan gift kanske det blir skilsmässa. Det sägs att man kan utläsa mängder av olika händelser allt eftersom plantorna böjer sig. Just under midsommar, dvs Sankt Hans, ska kärleksörtens kraft vara extra stark. Under Sankt Hans tänder man i Danmark även eldar, ungefär som vi gör på Valborg.

Kärleksörtsplantor i Danmark, i mitten av juli månad. Foto: Kerstin Engstrand

Att kärleksörten har blivit symbol för just kärlek beror nog främst för att den är så tålig och livskraftig. Vilket gjorde att brandmännen i New York valde just att plantera kärleksört efter katastrofen den 11 september 2001.

Den har ansetts vara antiseptisk, mot brännsår samt blodstillande men även verksam mot liktornar och vårtor!

Kuriosa: Stora färska blad är utmärkta att putsa skor med!

Undrar om armén tipsar soldaterna om det. Annars är nylonstrumpor suveräna att få upp verklig glans på läderskor, det är i alla fall ett tips som fallskärmsjägarna lär ut. Och så ska man spotta på lädret innan.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Han gjorde det igen! Chris Beardshaw blev publikens favorit – igen. 2023 var det hans sjätte publikfavoritpris. Med hans signatur, hav av perenner, ovanligt många träd för detta var en skuggträdgård och med konst som inslag fick han även guldmedalj. Dessutom var trädgårdens budskap i dess namn: Myeloma UK – A Life Worth Living Garden. Chris vet hur man berör.

Design: Chris Beardshaw

Konstruktion: Egidos Ltd

D&S Precision Landscaping

Sponsorer: Myeloma UK
Project Giving Back

Vanligen har han skulpturer i sina trädgårdar. Denna gång var det inga för publiken synliga sådana. Utan vad som utgjorde det för ögonen viktiga var två stycken enkla byggnader, som mindre tempel. Själv sa Chris att detta var en slow gardenträdgård och det låg verkligen något i det.

Myeloma UK – A Life Worth Living Garden. Foto: Kerstin Engstrand

Vid publikens fötter var det perenner planterade i block:

Foto: Kerstin Engstrand

Som alltid när det gäller Chris Beardshaws trädgårdar så finns en harmoni. Samt växter av absoluta högsta kvalitet, denna gång dock inte från hans egna plantskola utan de kom från Deepdale Trees, Hardy’s Cottage Garden Plants och Kelways. 2023 års Chelsea Flower Show var också viktig ur ett annat perspektiv, det var 25 år sedan hans gjorde sin första utställningsträdgård 1998 och det var 25-års jubileum för välgörenhetsorganisationen Myeloma UK. A Life Worth Living visade den verkligen! Jag har följt hans utveckling under dessa 25 år och Chris är alltid att lita på samt oerhört trevlig att ha att göra med. En gyllene regel han alltid haft är att växterna i hans trädgårdar är växter som är som bäst i slutet av maj. Han vägrar specialimportera växter som inte passar in i det brittiska klimatet. 25 år på Chelsea, 40 år yrkesverksam inom hortikultur och faktiskt gjort hela 40 internationella utställningsträdgårdar. Varit programledare för trädgårdsprogram för BBC, fått minst 14 guldmedaljer, sex Best in Show, otaliga gånger blivit publikens favorit med mera! Glömde en sak, han har även skrivit fyra böcker.

Han talade även om att uppskatta de små skeendena i en trädgård vilket oftast blir ännu mera betydelsefulla när man exempelvis blir sjuk i cancer, som blodcancer. Mitt i arbetet med att slutföra det allra sista innan domarna skulle komma så tid han sig tid och talade varmt om det lilla, som en fjäril som plötsligt fladdrar förbi i solen eller ljudet av stilla vattendroppar. Eller blänket från en vattenspegel när ljuset når den.

De två minihusen, nästan som tempel, var sammanbundna. Från långsidan kom man till den första som hade ett fint grönt mönster i plattsättningens skarvar:

Alldeles utanför fanns det en vattenspegel:

Så vatten fanns det, förstås. Det har en stark symbolverkan. Via vattnet kommer man i kontakt med sitt innersta. Från denna leddes man visade, nu på en gång som var mera vanlig. Den ser bred ut på bild men var “bara” 90 cm bred. Meningen var att med tiden ska växterna täcka mera av bredden så att de berör ens fötterna när man går.

Foto: Kerstin Engstrand

Väl framme kom det gröna i stenfogarna fram i ny form. Nu ledande en till ännu ett vatteninslag.

Det är sofistikerat enkelt. Så “enkelt” att det är svårt att skapa. Chris visade upp en ny sida. Denna åttkantiga vattenspegel syntes knappt från utsidan. Den låg där som en önskebrunn.

Foto: Kerstin Engstrand

Huvudbyggnaden, var det ett tempel eller ett kapell?, skimrade ibland plötsligt i guld. Något därinne glimrade till beroende på hur solens strålar nådde den. Vad var det som skapade detta skimmer? Jo, guldsprayade blad. Blad med samma form som de växter som fanns i trädgården. En idé att ta efter!

Vad rymde då den andra? Båda hade fasad som sågs ut som tapet.

Foto: Kerstin Engstrand

Byggnaderna var konstruerade med en stomme av trä. Runt denna stomme hade man “virat” papper, som en tapet, tryckt som om det vore gjort av tyg.

Och man kunde inte se sig mätt på alla växter:

En lugn trädgård. En lugnande trädgård. En trygg plats där man kan dra sig undan för att samla kraft. Där växterna bäddade in en med sin grönska. Något som behövs när man drabbas av livshotande sjukdom. Totalt var det nio träd planterade, bland annat en ginkgo.

Acer palmatum
Acer tartaricum ginnala
Amelanchier canadensis/larmarckii
Carpinus betulus
Cercidiphyllum japonicum
Cornus kousa
Chineseis
Cornus kousa ‘Blue Shadow’
Ginkgo biloba
Samt häckar:
Crataegus prunifolia
Carpinus betulus
Taxus baccata

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

En skuggträdgård, en trädgård belägen i en skogsglänta, kan det verkligen vara en sjukhusträdgård? Ja, och synnerligen viktig dessutom.

Design: Charlotte Harris and Hugo Bugg, Harris Bugg Studio

Konstruktion: Ryan Alexander Associates

Sponsorer: Horatio’s Garden och Project Giving Back

Horatio’s trädgårdar är alla skapade för personer som har drabbats av plötsliga och allvarliga trauman, är sängliggandes eller efter ett tag sittandes i rullstol, då man drabbats av ryggradsskador. Med dessa skador följer även en extra stor känslighet för ljus och UV-utstrålning samt att man har svårt att reglera kroppstemperaturen. Ofta tillbringar man minst ett år på sjukhuset, oftast på sjukhus som inte har en egen sjukhusträdgård. Då är det mycket svårt för patienterna att få komma ut, och om det går, så behövs det omfattande planering långt i förväg. Behov av avskildhet är också mycket stort, många ligger på rum som delas med flera.

Så uppdraget var att göra en både vacker och användbar trädgård för denna målgrupp i Sheffield. Där man lätt ska kunna vara ute liggandes i sin säng. Självklart även fungerande för anhöriga, sjukhuspersonal och de som arbetar med själva trädgårdens skötsel. Att Sheffieldsjukhuset har ett stort upptagningsområde innebär att många patienter är långt hemifrån. Långt från sina nära och kära och att de i regel inte har någon anknytning till orten. Samt förstås att det blir svårare att få besök.

Samma växter men med olika fokus:

Uppdraget att göra denna trädgård fick Charlotte Harris och Hugo Bugg en vecka innan Chelsea-21, i september-21. Där framgick det att de dels skulle göra en trädgård till Chelsea-23 och den riktiga, hela trädgården till Sheffield. Det innebar också att de hade nio månader på sig att planera tills Chelseadelen skulle lämnas in våren -22.

Hur använde de då den tiden? Nio månader är i dessa sammanhang en lång tid och ett unikt tillfälle. Jo, de började att samla hela sitt kontor på en resa upp till Sheffield. De jobbar alltid med att förstå sammanhanget trädgården ska leva i. De vandrade i bergen, de besökte områdets museer och de intervjuade skadade och personal. Även den brittiska sjukvårdsförvaltningen, NHS, har mycket att säga till om. Man besökte även andra Horatioträdgårdar, bland annat en som Tom Stuart Smith år 2020 designat, London Spinal Cord Injury Centre, Royal National Orthopaedic Hospital, Stanmore.

Betula nigra i mitten. Foto: Kerstin Engstrand

Trädgården ska vara så lättillgänglig att man inte ska behöva boka tid med mängder av personer för att ta sig ut. För det är ett problem på sjukhus där man inte har en egen trädgård och då kommer patienterna väldigt sällan ut. Vad krävs för att lätt kunna röra sig runt i en trädgård i en sjukhussäng eller i rullstol? Ett av kraven vid sidan om tillräckligt breda gångar och svängutrymmen var att underlaget måste vara absolut slätt för minsta ojämnhet ger för en ryggradsskadad person enorma smärtor. Absolut inga skarvar och kanterna måste var säkra. Samt att man vill kunna njuta av det vackra oavsett man sitter i en rullstol, ligger ner eller står upp som anhörig eller sjukvårdspersonal. Det blir minst tre olika höjder och perspektiv.

Terrazzospecial!

Aquilegia ‘Yellow Queen’ bäddar in gången. Foto: Kerstin Engstrand

Markbeläggningen blev en speciallösning för Chelsea, en egenkonstruerad cementfri terrazzoteknik där bindemedlet släpper igenom regn och fukt. I slutträdgården i Sheffied kommer en liknande lösning finnas. Markmaterialet från Chelsea kommer där att användas till växthusfundament och tillverka möbler av.

Foto: Kerstin Engstrand

Denna trädgård är cirka en åttondel av den blivande riktiga trädgården. Den “riktiga” börjar att byggas under 2024 och beräknas invigas under 2025. I Storbritannien finns elva “spinal units” och Princess Royal Spinal Injuries Centre i Sheffield är ett av de största med ett mycket stort upptagningsområde. Idag finns det ingen sjukhusträdgård där. Platsen som trädgården byggs på är – en parkeringsplats! Denna trädgård blir den åttonde Horatioträdgården. Att omvandla parkeringen till en trädgård innebär också att ta hänsyn till insyn från sjukhusbyggnaden. Genom trädgården går det även två cirka fyra meter breda utrymningsvägar.

Behovet av enskildhet löstes genom flera mindre trådgårdsbyggnader, liknande de som Tom Stuart Smith hade infört i den trädgård han designade för Horatios. De byggs av ek och är inspirerade av bikupor. Där inne finns flera fönster och även ett takfönster så man kan se ut åt alla håll. Väggarnas dekoration är tumavtryck från patienter och sjukhusanställda, 1200 och alla gjorda i lera. Arkitekten är Andrew Mcmullan som även var delaktig i Harris & Buggs Chelseaträdgård 2021.

Foto: Kerstin Engstrand

De stenhögar som syns mitt bland växtligheten har en särskild story. Dels att man som tradition i Peak Distric och andra vandringsleder bygger stenrösen för att visa vägen, och att man lägger på en sten när man passerar. Peak Distric är nära, bara 20 minuters promenad från Sheffield. Tre stenrösen återfanns i Chelseaträdgården, det kommer att bli nio i den slutliga. Det finns även en annan rolig detalj om dessa. En av dem som bygger dem var som barn med sin far som byggde liknande i landskapet till barntv-serien Teletubbies! Stenrösena som också påminner om bikupor blir särskilt vackra under vintern när frost, och kanske även snö, klär dem.

Foto: Kerstin Engstrand

Vatten är även en viktig del i trädgården. Att känna på, se hur det glittrar i solen, höra hur det porlar. Vattenspegeln är ganska stor och ser ut som ett bord. Men där finns avtryck av bestick, avtryck av formar till besticktillverkning. Det och verkygstillverkning är en del av staden Sheffields historia. Valet av färg, mörkt silvergrått var ytterst medvetet. För när solen lyser så skimrar vattnet i en silvergrå ton, samma färg på vattnet där två av Sheffields floder korsar varandra. Där får vattnet en särskild färg då de två floderna har helt olika berggrunder de passerar. Det är ett av många exempel på att små detaljer gör stor skillnad. Dessutom är denna typ av vattenkonst en av Horatio’s signaturer.

Amsonia illustris och Briza media. Foto: Kerstin Engstrand

Träd är en bärande del av trädgården. Här valde man särskilt björkar som använts inom industrin, björkris lär ha använts för elden på något sätt. Planteringarna är generösa och många växter vajar fint i vinden. Buskar hjälper även till att sila trafikbullret från en närliggande större transportled.

Rosa mutabilis. Foto: Kerstin Engstrand

Vad kommer då bli nytt i denna Horatioträdgård jämfört med de tidigare? Först – en kompost! Den var ganska lätt att få in i planen vid godsentrén. Trädgårdsmästarna har ett eget litet kontor i trädgården samt det kommer även att finnas ett växthus. Merparten av odlingsbänkarna är tillgängliga med rullstol. Plats för social samvaro och att kunna dra till sig tillbaka är två viktiga delar.

Designskiss: Harris Bugg Studio

Varför heter då trädgården Horatio’s?

Foto: Kerstin Engstrand

Horatio’s Garden är en välgörenhetsorganisation grundad av David och Olivia Chapel, läkare i Salisbury och vars son Horatio, tragisk omkom 2011 vid 17 års ålder, dödad av en isbjörn under en vetenskapsresa till Svalbard med The British Exploring Society. Han hade arbetat som volontär på Salisbury Spinal Centre och skulle utbilda sig till läkare. Där hade han särskilt påtalat att det saknades en bra utomhusmiljö för patienterna.

Trädgården i Sheffield förvaltar de på ett 25-års kontrakt. Organisationen är öppna om hur mycket det kostar, exempelvis skötsel av en trädgård kan gå på 90 000 GBP per år. Visionen är att alla de elva sjukhusen ska få en egen trädgård. I skrivandes stund finns sju, den åttonde i Sheffield blir färdig 2025, Trädgårdarna finns i South West, Scotland, Stoke Mandeville, Midlands, London & South East, Wales samt Northern Ireland.

Exceptionell kvalitet

Foto: Kerstin Engstrand

Designfirman Harris Bugg Studio har vunnit sex guldmedaljer, två förgyllt silver, en Best in Show på RHS Tatton Park och nu 2023 Best in Show på Chelsea Flower Show. De slog sig samman 2017 och det går bra för dem, idag har de tolv anställda. Deras signatur är att hortikultur – årstidsväxlingar och storytelling om platsen där trädgården anläggs. Hållbarhet är en självklarhet. En av slagord är också “Small things – big difference”.

Chelseaträdgården var 8 x 22 meter. Den fick guldmedalj och Best in Show vilket betydde att den fick flest poäng av de stora trädgårdar som fick guld. Trädgårdarna jämförs inte med varandra utan mot den brief man lämnat in och blivit antagen mot ett år innan Chelsea samt utförande, konstruktion, växtkvalitet etc. Kriterierna är officiella och handlar inte om smak. Om en trädgård får lika många poäng väljer domarna vilken av de med lika höga poäng som ska bli Best in Show. När domarna skulle bedöma denna trädgård fick de var sin rullstol att passera trädgården i! Det var enligt flera av dem en oerhört viktig upplevelse.

Att trädgården fick en enorm uppmärksamhet är väldigt viktigt för Horatio’s. Man har nått ut till så många, patienter, anhöriga, sjukvårdsanställda, politiker med mera.

Det finns de som uttalat sig nedlåtande om denna trädgård. Att den inte skulle ha vunnit för att den inte var vacker nog! Att den inte gjorde något större intryck! Ja, det kunde man läsa i svensk trädgårdspress. Uppenbart hade man en favorit, Sarah Price trädgård som också fick guld. Okunskap eller fördomar, både och verkar fått blomma ut. Hade ju varit bra om man läste på att det är inte en “skönhetstävlan” som det brittiska trädgårdssällskapet, RHS, bedriver utan bedömningen är grundlig.

Mer om Charlotte Harris

Mer om Hugo Bugg ,scrolla ner till Royal Bank of Canada Garden

Deras trädgård 2021, klicka här, scrolla ner till The M&G Garden

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Den för ögat mest bedårande växten var alla irisar. Men vilka sorter hade Sarah använt? Och hur var hennes planteringsteknik?

För det första, en kombination av skicklighet och tur gjorde att alla utom en sort var i blom till Chelseaveckan som inträffar vecka 21. Nio olika sorter av Bentoniris hade hon valt ut. En ville inte komma i blom, ‘Benton Farewell’, (passande namn) så den blev ersatt. Alla sorter var odlade av plantskolan Crocus som är verkliga proffs. Men vädrets makter kan de inte råda över. Våren 2023 var kall. Dock, de hade tur, den brittiska sommaren 2022 var het! Så Crocus såg till att alla irisplantor då fick bada i sol och värme vilket resulterade i en fenomenal blomning -23.

Sarah använde en planteringsteknik med rejält utrymme mellan plantorna, negative spaces, något man använder sig av när man planterar en trädgård som ska leva vidare i årtionden men mindre vanligt i utställningsträdgårdar. Denna teknik medförde att plantorna fick bättre lyskraft. De fick medhjälp av jorden/gruset och stensättningen. Särskilt iris med sina svärdsliknande blad gagnades av detta.

Här ett exempel:

Sorterna som fanns i trädgården var :

  • Iris ‘Benton Argent’
  • Iris ‘Benton Olive’
  • Iris ‘Benton Caramel’
  • Iris ‘Benton Deidre’ (den stavning som flertalet etablerade plantskolor använder)
  • Iris ‘Benton Lorna’
  • Iris Benton Menace
  • Iris ‘Benton Nigel’
  • Iris ‘Benton Pearl’
  • Iris ‘Benton Susan’

Alla hade inte slagit ut till början av Chelsea, några slog ut först i slutet. Alla syntes heller inte lika bra då några bara fanns i enstaka exemplar. Här kommer jag att visa exempel på hur de flesta var planterade. Mer om hur Sir Cedric Morris tog fram och hur man namnsatte sina irisar kan du läsa i dessa artiklar:

Chelsea-15: Bentoniris

Sir Cedric Morris

Iris ‘ Benton Olive’

Foto: Kerstin Engstrand

Var den dominerande, här ovan i kombination med fänkålsdill. Detta var den iris som förförde Sarah Price i maj 2015 och som dansade fram i hela trädgården.

Ibland fick Olive sällskap som här med ‘Benton Susan’ i gult och vitt och med ‘Caramel’

Foto: Kerstin Engstrand

Ibland framhävdes den med hjälp av en annan iris som bildade bakgrund, den gulvita ‘Benton Susan’ syns i bakgrunden:

Foto: Kerstin Engstrand

Iris ‘Benton Susan’

‘Benton Susan’ i förgrunden, Iris ‘Benton Deidre’ är irisen närmast bordet. Foto: Kerstin Engstrand

Var nog nummer två i antal, i alla fall i blom i början av veckan. En lite mera robust och vanlig iris i sina färgtoner. Hon syns även i kombinationer med ‘Benton Olive’.

Foto: Kerstin Engstrand

Iris ‘Benton Deidre’ och ‘Benton Caramel’

‘Benton Deidre’ med ‘Benton Caramel’ i bakgrunden. Se hur fint färgväpplingen till höger vars knoppar tar på irisarnas färgtoner. Foto: Kerstin Engstrand

Ovanstående bild är en närbild, i sitt sammanhang ser planteringen ut så här: Lägg märke hur fint de tar upp bordsbenens färgtoner samt murens och att ‘Benton Susan’ syns längre bak till höger.

Foto: Kerstin Engstrand

Iris ‘Benton Lorna’

Foto: Kerstin Engstrand

Iris ‘Benton Pearl’

Hittade jag bara ett exempel av men ack i en så spännande kombination!

Foto: Kerstin Engstrand

‘Benton Argent’, ‘Benton Menace’ och ‘Benton Nigel’

De hittade jag inte i blom men de ser ut sär här:

Nyfiken på Cedric Morris? Klicka här!

Nyfiken på Bentonsirisar? Klicka här!

Nyfiken på andra blommor i Sarahs trädgård? Klicka här!

Av Kerstin Engstrand

Sarah Price. Foto: Kerstin Engstrand

Från idé till färdig trädgård. En sagolikt spännande resa som startade 2015 och fick sin Grande Finale i maj 2023. Då, i slutet av maj fick hon guldmedalj. Starten var en iris. Tänk vad en blomma kan åstadkomma!

2015 såg trädgårdsdesignern Sarah Price en utställning av mycket särskilda irisar, så kallade Bentonirisar som du kan läsa om här. Särskilt en iris, ‘Benton Olive’ väckte hennes intresse. Färgskalan kan jag nog säga var typisk Sarah, det fanns lite av den i hennes tidigare trädgårdar som på Chelsea-18 där hon hade haft Monet som inspirationskälla.

I förgrunden ‘Benton Olive’, i bakgrunden ‘Benton Lorna’. Foto: Kerstin Engstrand

Denna iris gjorde det självklart att skapa en trädgård med tema Cedric Morris, konstnär och växtförädlare av just dessa iris. Under åren 2015 – 2023 kom hans boningshus med trädgård att skänkas till Garden Museum i London. Benton End hade, och har, ett stort behov av renovering så det blev självklart att 2023 års trädgård skulle bli en trädgård som skulle leva vidare just på Benton End.

Vid sina besök på Benton End hittade Sarah växter som kämpade bland ogräs och hon fick även starka intryck av husets arkitektur och materialval. 1500-talet mötte 2020-talet.

Ser du hur färgtonerna går hand i hand? I trädgården växer även flera tallar. Foto: Sarah Price/Local Works Studio

Så några växter var självklara. Fler hittade hon i Cedrics målningar. Bland annat hade Garden Museum haft en stor utställning om hans verk våren 2018. Flera böcker hade också getts ut. Sakta men säkert börjar han bli allt mer uppmärksammad.

Denna målning av Sir Cedric Morris är en som Sarah Price refererar till. Lammöra, vallmo, målla m.m. med ett skimmer av medelhavsljus.

Beth Chatto, som var en av Morris vänner, ägde flera av hans verk varav några såldes efter hennes död.

Målning av Cedric Morris, tidigare ägd av Beth Chatto. Lägg märke till bakgrundens färger. Målningen lär heta Still Life (stilleben på svenska). Växterna är bland annat blå vädd, nejlikor och dagliljor. På bordet ligger en blomsterkrasse.

I Morris målningar finns det gott om växter, både blommor och grönsaker. Men också flera med hönsägg i olika färger. En av dem tillhörde den välkända kokboksförfattaren Elizabeth David och hon valde just den att pryda hennes bok ‘An Omelette and a Glass of Wine’. Hon skänkte senare tavlan “The Eggs” till Tate och bifogade en livfull beskrivning om tavlan och Cedric Morris. De var mycket nära vänner, David var nog till och mer mera vän med hans partner Lett vilken hon flitig brevväxlade med. Lett var den som lagade maten på Benton End, Morris kunde knappt koka ett ägg. Hon var även en flitig besökare på Benton End.

Omslagsbildens målning, The Eggs, där ligger äggen i en rustik keramikskål något som det fanns gott om i Benton Ends kök. Lägg märke till de olika färgtonerna i målningens bakgrund. Målningen till höger, där ser vi i bakgrunden den brödugn som fanns, och finns än idag på Benton End, medan flera växter finns till höger i bild. Två irisar i en vas och en fetbladsväxt av släktet Cotyledon, ett släkte som omfattar minst 35 arter. Nu var Sarahs färgskala för trädgården satt!

Det finns ännu en målning som jag tror påverkat Sarah Price, en föreställande Benton Ends muromgärdade grönsaksland där muren har mycket speciella färger. Färger som går igen i den mur som omgav Chelseaträdgården.

Målning ‘Benton End’ av Cedric Morris 1947. Ägs av Colchester and Ipswich Museum och visades på The Garden Museums stora utställning 2018. Detta är köksträdgården och lägg märke till murens form och färger.

Här har vi några av Sarah Prices skisser till Chelseaträdgården 2023:

Designskiss av Sarah Price.

Designskiss av Sarah Price

Hur blev då trädgården? Läs om den här.

På tisdagen fick Sarah och hennes team guldmedalj.

Av Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Utställare i det stora tältet, främst plantskolor och olika utbildningar, betalar inte för sin plats. Det är ändå dyrt att ställa ut i London, boende m.m. kostar betydligt mer än i andra orter.

Några som alltid får uppmärksamhet är två verkliga veteraner som år efter år gör lika fantastiska montrar – det finns liksom ingen anledning att ändra ett vinnande koncept.

Foto: Kerstin Engstrand

År efter år med guldmedaljer. Riddarsporrar och begonior visar Blackmore &Langdons medan narcisser och påskliljor är Taylor Bulbs starka kort. Taylors fick sin 30:e guldmedalj och den 28:e i rad sedan 1986. De visade upp 38 sorter och med ett totalt antal stjälkar av 1100. För detta behövde de odla fram över 15 000.

Blackmore & Landons hade hundraårsjubileum 2001. De fick sin första guldmedalj 1904 på sin första trädgårdsutställning, Chelseas föregångare, The Temple Show. Chelsea Flower Show har de varit trogna sedan dess start 1913.

Foto: Kerstin Engstrand

En annan, kaktusexperterna Craig House Cacti, var för ett antal år sedan lite ledsna, de lyckades aldrig får guld på Chelsea Flower Show och funderade på att sluta ställa ut. Jag glömmer aldrig deras frustration. Och vad hände? Jo, de, Stan Griffin och Vicki Newman tog nya tag, ingen pensionering här inte, härliga jobbkläder med kaktus som design och växter av absolut högsta klass – de får nu guld på varje. 11 guld av 13 utställningar på Chelsea. De var förresten först med att låta en kaktus ha en egen Facebok/Instagramsida. Numera har de slutat visa upp den på Chelsea. Allt har sin tid.

Flera guld men mässdeltagande har de börjat trappa ner, först från 14 till 12,därefter till tio 2019 för att efter pandemin gå ner till sju men förra året, 2022, gick de ner till fyra utställningar per år.  De odlar alla sina kaktusar i en odlingstunnel i Birmingham. Självklart träffades de för första gången på en kaktusutställning.

Foto: Kerstin Engstrand

Claire Austin, dotter till den kända rosodlare David Austin Sr, har perenner som sitt specialområde. Bland annat iris och pioner. Hennes bror, David Austin Jr har tagit över faderns rosfirma, de kända Austinrosorna. Så på Chelsea blir det alltid en liten syskonträff.

Claire fick förgyllt silver för sina två montrar, den ena med enbart iris och den andra med blandade perenner.  

Foto: Kerstin Engstrand

Birmingham, staden som kom på världens alla löpsedlar för att de var konkursmässiga ställde ut våren -23 och fick sin elfte guldmedalj i rad. Deras utställning är alltid sponsrad och har varje år ett nytt tema, ofta knutet till sport.

Foto: Kerstin Engstrand

Tre utställare fick dubbla guldmedaljer

Brighter Blooms första variant på grönsaksmonter Chelsea Flower Show september 2021. Foto: Kerstin Engstrand

Brighter Blooms, beläget i Lancashire, som länge mest varit kända för sina kallor ändrade lite av sitt koncept till den första höstversionen av Chelsea i spetember-21 då det då inte var den bästa tiden att visa upp deras kallor på. Då valde de att visa upp en annan odling som inte var så känt för allmänheten, sallat och andra grönsaker odlade i kruka. Allt för att inspirera de som har liten yta att odla på. Den displayen har de fortsatt med och fick även i år, 2023, guld för den. De fick – förstås – också guld för sin display av kallor, Zantedeschia.

Every Picture Tells a Story Ltd, som framför allt odlar mera tropiska växter som vi har som krukväxter, fick guld för sina två montrar, en med juvelblommor, Vriesea och den andra med annanasväxter, Bromeliads.

Hoyland Plant Centre gör alltid mycket intressanta montrar där man även visar på senaste odlingsteknik. De fick guld både för sin Cliviamonter där de visade upp en helt ny clivia och för sin monter med kärlekslilja, Agapanthus, Nerine och Amarine.   

Ny luktärt från ny utställare

Foto: Kerstin Engstrand

Darren Everest från Darren Everest Sweet Peas deltog för första gången och fick sin nya luktärt, ‘Dawn Everest’, även nominerad till Årets trädgårdsväxt. Montern fick förgyllt silver. Här får han goda råd av domaren och plantskolelisten Jon Wheatley, en verklig Chelseaveteran. Hans Stonebarn Landscapes är världsberömt.

Jon Wheatley är inte bara domare utan även odlare och utställare. Han är även odlare av luktärter och hans bästa tre tips är:

  • Ta bort alla klängen på plantorna
  • Ge näring varje dag
  • Plocka blommor varje dag

Stonebarn Landscapes bruka alltid ha en stor monter och så även 2023. Där visade han upp allt vackert och gott som man kan odla i sin trädgård. Den fick guldmedalj.

Foto: Kerstin Engstrand

Som du ser så har Jon två medaljer på kavajen. Den översta fick han på Chelsea- 23.

 Text och foto: Kerstin Engstrand

School Food Matters Garden. Publikens favorit 2023. Foto: Kerstin Engstrand

2022 infördes en ny kategori idéträdgårdar som går under rubriken ”It is all about plants”. Dem hittar man inne i det stora tältet vilket är lite synd då ljuset där inte gör växterna rättvisa.

2023 var det sex trädgårdar och de var alla skapade tillsammans med var sin välgörenhetsorganisation. Ett kriterium varje måste uppfylla är att trädgårdens yta ska innehålla minst 80% växter. Efter utställningen ska också varje trädgård byggas upp på en plats som respektive välgörenhetsorganisation driver, vilket 2023 innebar att de byggdes upp från Kent till Glasgow.  De var även finansierade av Project Given Back. 

Choose Love Garden

Designer: Jane Porter

Byggnation: Stone Inspired

Sponsor: Project Giving Back

Här har ett besök i ett flyktingläger på den grekiska ön Samos inspirerat designer Jane Porter. Där fick hon uppleva hur viktigt en bit odlad yta var för flyktingarna. Här var det kryddorna i fokus, kryddor som växer längs den väg, de länder flyktingarna har följt. Samtidigt som de symboliserade flyktingarnas kamp, heta dagar i stekhet sol, torka, törst men även uthållighet. Bland annat valda hon för oss lite ovanliga sorter av oregano, salvia och timjan. De lite mer håriga varianterna som finns i de östra delarna av medelhavet som Origanum dictamnus, Salvia lavandulifolia och Thymus vulgaris ‘Compactus’. Det lutande trädet är en vindpinad papegojbuske.

Trädgårdens gång är av kalksten, allt för att ge känslan av medelhav. Den symboliserar också en uttorkad flodfåra. Muren är för många av oss lite märklig, en del undrade om det skulle föreställa en bergsformation. Det var det inte, utan den visar på en teknik som används för att skapa murar som klarar jordbävningar. Så bygger de upp skydd i lägret.  

Trädgården kommer att återuppbyggas i Good Food Matters område i Croydon, London.

School Food Matters Garden

Foto: Kerstin Engstrand

Designer: Harry Holding

Byggnation: Landscape Associates

Sponsor: Project Giving Back

Publikens favorit! Med färgglädje och enorm generositet när det gäller antalet växter så vann denna trädgård publikens hjärta. Och då var det både tv-publiken och de som besökte Chelsea. Här fokuserar man på ett budskap: Bra näringsriktig mat, en jord som mår bra och att tillgång till natur, det är fundamentala rättigheter.  Muren i bakgrunden innehöll tänkvärda citat. Här växte sparris, kronärtskockor, gräslök tillsammans med nävor och lysande orange sömntuta. Trädgårdsnattviol fanns även i stor mängd. Efter Chelsea kommer trädgården att byggas upp som skolträdgård.

The Talitha Arts Garden

Foto: Kerstin Engstrand

Designers: Joe Carey & Laura Carey

Byggnation: Landcraft

Sponsor: Project Giving Back

Med en trädgård fylld av vita keramikfjärilar skapade av Naoko Tagai gjorde det äkta paret Joe och Laura Carey debut, vann guldmedalj och blev Best in Show i deras kategori. Talitha Arts är en välgörenhetsorganisation som använder konst som terapi för personer som upplevt trauman.  Denna trädgård kommer efter Chelsea att flyttas till St Margaret’s House,  Bethnal Green i London. Naoko Tagai:s fjärilar kommer att säljas till förmån för Talitha Arts. 300 fjärilar skapades och några kommer att vara kvar i trädgården.

The Teapot Trust Elsewhere Garden

Foto: Kerstin Engstrand

Designers: Nicola Semple & Susan Begg

Byggnation: Stewart Landscape Construction Ltd

Sponsor: Project Giving Back

The Teapot Trust är en välgörenhetsorganisation som erbjuder stöd för mental hälsa särskilt till unga och deras familjer. Willy Wonka var en av inspirationskällorna. De två städsegröna växterna är Picea abies ‘Inversa’. Fick guldmedalj och blev “tvåa” i denna kategori.

Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Redaktionens val

Rabarber trädgård är den enda svenska site som verkligen går på djupet när det gäller världens främsta trädgårdsutställning, Chelsea Flower Show, arrangerat...