Den för ögat mest bedårande växten var alla irisar. Men vilka sorter hade Sarah använt? Och hur var hennes planteringsteknik?
För det första, en kombination av skicklighet och tur gjorde att alla utom en sort var i blom till Chelseaveckan som inträffar vecka 21. Nio olika sorter av Bentoniris hade hon valt ut. En ville inte komma i blom, ‘Benton Farewell’, (passande namn) så den blev ersatt. Alla sorter var odlade av plantskolan Crocus som är verkliga proffs. Men vädrets makter kan de inte råda över. Våren 2023 var kall. Dock, de hade tur, den brittiska sommaren 2022 var het! Så Crocus såg till att alla irisplantor då fick bada i sol och värme vilket resulterade i en fenomenal blomning -23.
Sarah använde en planteringsteknik med rejält utrymme mellan plantorna, negative spaces, något man använder sig av när man planterar en trädgård som ska leva vidare i årtionden men mindre vanligt i utställningsträdgårdar. Denna teknik medförde att plantorna fick bättre lyskraft. De fick medhjälp av jorden/gruset och stensättningen. Särskilt iris med sina svärdsliknande blad gagnades av detta.
Här ett exempel:
Sorterna som fanns i trädgården var :
Iris ‘Benton Argent’
Iris ‘Benton Olive’
Iris ‘Benton Caramel’
Iris ‘Benton Deidre’ (den stavning som flertalet etablerade plantskolor använder)
Iris ‘Benton Lorna’
Iris Benton Menace
Iris ‘Benton Nigel’
Iris ‘Benton Pearl’
Iris ‘Benton Susan’
Alla hade inte slagit ut till början av Chelsea, några slog ut först i slutet. Alla syntes heller inte lika bra då några bara fanns i enstaka exemplar. Här kommer jag att visa exempel på hur de flesta var planterade. Mer om hur Sir Cedric Morris tog fram och hur man namnsatte sina irisar kan du läsa i dessa artiklar:
Var den dominerande, här ovan i kombination med fänkålsdill. Detta var den iris som förförde Sarah Price i maj 2015 och som dansade fram i hela trädgården.
Ibland fick Olive sällskap som här med ‘Benton Susan’ i gult och vitt och med ‘Caramel’
Foto: Kerstin Engstrand
Ibland framhävdes den med hjälp av en annan iris som bildade bakgrund, den gulvita ‘Benton Susan’ syns i bakgrunden:
Foto: Kerstin Engstrand
Iris ‘Benton Susan’
‘Benton Susan’ i förgrunden, Iris ‘Benton Deidre’ är irisen närmast bordet. Foto: Kerstin Engstrand
Var nog nummer två i antal, i alla fall i blom i början av veckan. En lite mera robust och vanlig iris i sina färgtoner. Hon syns även i kombinationer med ‘Benton Olive’.
Foto: Kerstin Engstrand
Iris ‘Benton Deidre’ och ‘Benton Caramel’
‘Benton Deidre’ med ‘Benton Caramel’ i bakgrunden. Se hur fint färgväpplingen till höger vars knoppar tar på irisarnas färgtoner. Foto: Kerstin Engstrand
Ovanstående bild är en närbild, i sitt sammanhang ser planteringen ut så här: Lägg märke hur fint de tar upp bordsbenens färgtoner samt murens och att ‘Benton Susan’ syns längre bak till höger.
Foto: Kerstin Engstrand
Iris ‘Benton Lorna’
Foto: Kerstin Engstrand
Iris ‘Benton Pearl’
Hittade jag bara ett exempel av men ack i en så spännande kombination!
Från idé till färdig trädgård. En sagolikt spännande resa som startade 2015 och fick sin Grande Finale i maj 2023. Då, i slutet av maj fick hon guldmedalj. Starten var en iris. Tänk vad en blomma kan åstadkomma!
2015 såg trädgårdsdesignern Sarah Price en utställning av mycket särskilda irisar, så kallade Bentonirisar som du kan läsa omhär. Särskilt en iris, ‘Benton Olive’ väckte hennes intresse. Färgskalan kan jag nog säga var typisk Sarah, det fanns lite av den i hennes tidigare trädgårdar som påChelsea-18där hon hade haft Monet som inspirationskälla.
I förgrunden ‘Benton Olive’, i bakgrunden ‘Benton Lorna’. Foto: Kerstin Engstrand
Denna iris gjorde det självklart att skapa en trädgård med tema Cedric Morris, konstnär och växtförädlare av just dessa iris. Under åren 2015 – 2023 kom hans boningshus med trädgård att skänkas till Garden Museum i London. Benton End hade, och har, ett stort behov av renovering så det blev självklart att 2023 års trädgård skulle bli en trädgård som skulle leva vidare just på Benton End.
Vid sina besök på Benton End hittade Sarah växter som kämpade bland ogräs och hon fick även starka intryck av husets arkitektur och materialval. 1500-talet mötte 2020-talet.
Ser du hur färgtonerna går hand i hand? I trädgården växer även flera tallar. Foto: Sarah Price/Local Works Studio
Så några växter var självklara. Fler hittade hon i Cedrics målningar. Bland annat hade Garden Museum haft en stor utställning om hans verk våren 2018. Flera böcker hade också getts ut. Sakta men säkert börjar han bli allt mer uppmärksammad.
Denna målning av Sir Cedric Morris är en som Sarah Price refererar till. Lammöra, vallmo, målla m.m. med ett skimmer av medelhavsljus.
Beth Chatto, som var en av Morris vänner, ägde flera av hans verk varav några såldes efter hennes död.
Målning av Cedric Morris, tidigare ägd av Beth Chatto. Lägg märke till bakgrundens färger. Målningen lär heta Still Life (stilleben på svenska). Växterna är bland annat blå vädd, nejlikor och dagliljor. På bordet ligger en blomsterkrasse.
I Morris målningar finns det gott om växter, både blommor och grönsaker. Men också flera med hönsägg i olika färger. En av dem tillhörde den välkända kokboksförfattaren Elizabeth David och hon valde just den att pryda hennes bok ‘An Omelette and a Glass of Wine’. Hon skänkte senare tavlan “The Eggs” till Tate och bifogade en livfull beskrivning om tavlan och Cedric Morris. De var mycket nära vänner, David var nog till och mer mera vän med hans partner Lett vilken hon flitig brevväxlade med. Lett var den som lagade maten på Benton End, Morris kunde knappt koka ett ägg. Hon var även en flitig besökare på Benton End.
Cotyledon and Eggs, 1944 Cedric Morris
Omslagsbildens målning, The Eggs, där ligger äggen i en rustik keramikskål något som det fanns gott om i Benton Ends kök. Lägg märke till de olika färgtonerna i målningens bakgrund. Målningen till höger, där ser vi i bakgrunden den brödugn som fanns, och finns än idag på Benton End, medan flera växter finns till höger i bild. Två irisar i en vas och en fetbladsväxt av släktet Cotyledon, ett släkte som omfattar minst 35 arter. Nu var Sarahs färgskala för trädgården satt!
Det finns ännu en målning som jag tror påverkat Sarah Price, en föreställande Benton Ends muromgärdade grönsaksland där muren har mycket speciella färger. Färger som går igen i den mur som omgav Chelseaträdgården.
Här har vi några av Sarah Prices skisser till Chelseaträdgården 2023:
Designskiss av Sarah Price. Designskiss av Sarah PriceVi fick ett härligt samtal i Sarahs trädgård. Tv Tania Compton, Hazel Gardiner, Anja Oudolf, Piet Oudolf och Sarah längst t. h. Foto: Kerstin Engstrand BBC:s Monty Don och Joe Swift i diskussionstagen. Foo: Kerstin Engstrand
På tisdagen fick Sarah och hennes team guldmedalj.
Guldglädje! Sarah Price och Peter Clay från Crocus.co.uk Foto: Kerstin EngstrandMark Fane och Peter Clay från Crocus.co.uk samt längst t. h. Peter Fane från The Nurture Lanscapes Group. Foto: Kerstin Engstrand
Utställare i det stora tältet, främst plantskolor och olika utbildningar, betalar inte för sin plats. Det är ändå dyrt att ställa ut i London, boende m.m. kostar betydligt mer än i andra orter.
Några som alltid får uppmärksamhet är två verkliga veteraner som år efter år gör lika fantastiska montrar – det finns liksom ingen anledning att ändar ett vinnande koncept.
Foto: Kerstin Engstrand
År efter år med guldmedaljer. Riddarsporrar och begonior visar Blackmore &Langdons medan narcisser och påskliljor är Taylor Bulbs starka kort. Taylors fick sin 30:e guldmedalj och den 28:e i rad sedan 1986. De visade upp 38 sorter och med ett totalt antal stjälkar av 1100. För detta behövde de odla fram över 15 000.
Foto: Kerstin EngstrandFoto: Kerstin Engstrand
Blackmore & Landons hade hundraårsjubileum 2001. De fick sin första guldmedalj 1904 på sin första trädgårdsutställning, Chelseas föregångare, The Temple Show. Chelsea Flower Show har de varit trogna sedan dess start 1913.
Foto: Kerstin Engstrand
En annan, kaktusexperterna Craig House Cacti, var för ett antal år sedan lite ledsna, de lyckades aldrig får guld på Chelsea Flower Show och funderade på att sluta ställa ut. Jag glömmer aldrig deras frustration. Och vad hände? Jo, de, Stan Griffin och Vicki Newman tog nya tag, ingen pensionering här inte, härliga jobbkläder med kaktus som design och växter av absolut högsta klass – de får nu guld på varje. 11 guld av 13 utställningar på Chelsea. De var förresten först med att låta en kaktus ha en egen Facebok/Instagramsida. Numera har de slutat visa upp den på Chelsea. Allt har sin tid.
Foto: Kerstin EngstrandFoto: Kerstin Engstrand
Flera guld men mässdeltagande har de börjat trappa ner, först från 14 till 12,därefter till tio 2019 för att efter pandemin gå ner till sju men förra året, 2022, gick de ner till fyra utställningar per år. De odlar alla sina kaktusar i en odlingstunnel i Birmingham. Självklart träffades de för första gången på en kaktusutställning.
Foto: Kerstin Engstrand
Claire Austin, dotter till den kända rosodlare David Austin Sr, har perenner som sitt specialområde. Bland annat iris och pioner. Hennes bror, David Austin Jr har tagit över faderns rosfirma, de kända Austinrosorna. Så på Chelsea blir det alltid en liten syskonträff.
Claire fick förgyllt silver för sina två montrar, den ena med enbart iris och den andra med blandade perenner.
Foto: Kerstin Engstrand
Birmingham, staden som kom på världens alla löpsedlar för att de var konkursmässiga ställde ut våren -23 och fick sin elfte guldmedalj i rad. Deras utställning är alltid sponsrad och har varje år ett nytt tema, ofta knutet till sport.
Foto: Kerstin Engstrand
Tre utställare fick dubbla guldmedaljer
Brighter Blooms första variant på grönsaksmonter Chelsea Flower Show september 2021. Foto: Kerstin Engstrand
Brighter Blooms, beläget i Lancashire, som länge mest varit kända för sina kallor ändrade lite av sitt koncept till den första höstversionen av Chelsea i spetember-21 då det då inte var den bästa tiden att visa upp deras kallor på. Då valde de att visa upp en annan odling som inte var så känt för allmänheten, sallat och andra grönsaker odlade i kruka. Allt för att inspirera de som har liten yta att odla på. Den displayen har de fortsatt med och fick även i år, 2023, guld för den. De fick – förstås – också guld för sin display av kallor, Zantedeschia.
Every Picture Tells a Story Ltd, som framför allt odlar mera tropiska växter som vi har som krukväxter, fick guld för sina två montrar, en med juvelblommor, Vriesea och den andra med annanasväxter, Bromeliads.
Foto: Kerstin EngstrandFoto: Kerstin Engstrand
Hoyland Plant Centre gör alltid mycket intressanta montrar där man även visar på senaste odlingsteknik. De fick guld både för sin Cliviamonter där de visade upp en helt ny clivia och för sin monter med kärlekslilja, Agapanthus, Nerine och Amarine.
Ny luktärt från ny utställare
Foto: Kerstin Engstrand
Darren Everest från Darren Everest Sweet Peas deltog för första gången och fick sin nya luktärt, ‘Dawn Everest’, även nominerad till Årets trädgårdsväxt. Montern fick förgyllt silver. Här får han goda råd av domaren och plantskolelisten Jon Wheatley, en verklig Chelseaveteran. Hans Stonebarn Landscapes är världsberömt.
Jon Wheatley är inte bara domare utan även odlare och utställare. Han är även odlare av luktärter och hans bästa tre tips är:
Ta bort alla klängen på plantorna
Ge näring varje dag
Plocka blommor varje dag
Stonebarn Landscapes bruka alltid ha en stor monter och så även 2023. Där visade han upp allt vackert och gott som man kan odla i sin trädgård. Den fick guldmedalj.
Foto: Kerstin Engstrand
Som du ser så har Jon två medaljer på kavajen. Den översta fick han på Chelsea- 23.
School Food Matters Garden. Publikens favorit 2023. Foto: Kerstin Engstrand
2022 infördes en ny kategori idéträdgårdar som går under rubriken ”It is all about plants”. Dem hittar man inne i det stora tältet vilket är lite synd då ljuset där inte gör växterna rättvisa.
2023 var det sex trädgårdar och de var alla skapade tillsammans med var sin välgörenhetsorganisation. Ett kriterium varje måste uppfylla är att trädgårdens yta ska innehålla minst 80% växter. Efter utställningen ska också varje trädgård byggas upp på en plats som respektive välgörenhetsorganisation driver, vilket 2023 innebar att de byggdes upp från Kent till Glasgow. De var även finansierade av Project Given Back.
Här har ett besök i ett flyktingläger på den grekiska ön Samos inspirerat designer Jane Porter. Där fick hon uppleva hur viktigt en bit odlad yta var för flyktingarna. Här var det kryddorna i fokus, kryddor som växer längs den väg, de länder flyktingarna har följt. Samtidigt som de symboliserade flyktingarnas kamp, heta dagar i stekhet sol, torka, törst men även uthållighet. Bland annat valda hon för oss lite ovanliga sorter av oregano, salvia och timjan. De lite mer håriga varianterna som finns i de östra delarna av medelhavet som Origanum dictamnus, Salvia lavandulifolia och Thymus vulgaris ‘Compactus’. Det lutande trädet är en vindpinad papegojbuske.
Trädgårdens gång är av kalksten, allt för att ge känslan av medelhav. Den symboliserar också en uttorkad flodfåra. Muren är för många av oss lite märklig, en del undrade om det skulle föreställa en bergsformation. Det var det inte, utan den visar på en teknik som används för att skapa murar som klarar jordbävningar. Så bygger de upp skydd i lägret.
Trädgården kommer att återuppbyggas i Good Food Matters område i Croydon, London.
Publikens favorit! Med färgglädje och enorm generositet när det gäller antalet växter så vann denna trädgård publikens hjärta. Och då var det både tv-publiken och de som besökte Chelsea. Här fokuserar man på ett budskap: Bra näringsriktig mat, en jord som mår bra och att tillgång till natur, det är fundamentala rättigheter. Muren i bakgrunden innehöll tänkvärda citat. Här växte sparris, kronärtskockor, gräslök tillsammans med nävor och lysande orange sömntuta. Trädgårdsnattviol fanns även i stor mängd. Efter Chelsea kommer trädgården att byggas upp som skolträdgård.
The Talitha Arts Garden
Foto: Kerstin Engstrand
Designers: Joe Carey & Laura Carey
Byggnation: Landcraft
Sponsor: Project Giving Back
Foto: Kerstin EngstrandFoto: Kerstin Engstrand
Med en trädgård fylld av vita keramikfjärilar skapade av Naoko Tagai gjorde det äkta paret Joe och Laura Carey debut, vann guldmedalj och blev Best in Show i deras kategori. Talitha Arts är en välgörenhetsorganisation som använder konst som terapi för personer som upplevt trauman. Denna trädgård kommer efter Chelsea att flyttas till St Margaret’s House, Bethnal Green i London. Naoko Tagai:s fjärilar kommer att säljas till förmån för Talitha Arts. 300 fjärilar skapades och några kommer att vara kvar i trädgården.
The Teapot Trust Elsewhere Garden
Foto: Kerstin Engstrand
Designers: Nicola Semple & Susan Begg
Byggnation: Stewart Landscape Construction Ltd
Sponsor: Project Giving Back
The Teapot Trust är en välgörenhetsorganisation som erbjuder stöd för mental hälsa särskilt till unga och deras familjer. Willy Wonka var en av inspirationskällorna. De två städsegröna växterna är Picea abies ‘Inversa’. Fick guldmedalj och blev “tvåa” i denna kategori.
Årets växt, Chelsea Flower Show 2023. Foto: Kerstin Engstrand
Vilken växt blir årets växt, Plant of the Year Chelsea Flower Show, det är något vi alltid är nyfikna på. 2023 korades en ståtlig mörkt lila, nästan svart kärlekslilja, Afrikas blå lilja, Agapanthus BLACK JACK (‘Dwaghyb02’) framtagen av De Wet Breeders. Den var utställd i Sparsholt College:s monter och säljs i England av Thompson & Morgan.
Agapanthus BLACK JACK (‘Dwaghyb02’) Foto: Kerstin Engstrand
Förutom färgen så är den ovanligt blomvillig. De mörka blommorna får med tiden en metallisk glans. Blomstänglarna blir cirka 80 cm höga och varje blomma består i regel av minst ett dussin blommor. Det sägs att den ska klara en del minusgrader men det är en osäker uppgift. Finns att köpa inom EU, bland annat från Nederländerna.
Som god tvåa kom en variegerad, Hydrangea serrata ‘Gotemba Nishiki’ (EUPHORIA PINK) . Puprpurhortensia på svenska och det finns redan en mängd namnsorter men ingen som ser ut som denna. Lär vara den första i sitt slag där bladverk och blomma är lika uppseendeväckande. Bladverket börjar i rosa vid bladutsprunget och förändras under säsongen till att gå i vitt och grönt. Blommorna går i två toner av rubinrött men om jorden har lågt PH-värde, dvs en sur jord, blir blommornas färg mera violetta. Purpurhortensia trivs i både sol som i skugga. Den är framtagen i Japan, av Nagasaki T. I Europa ansvarar Osco Garden BV för den och på årets Chelsea så var den utställd i Stonebarn Landscapes monter. I Storbritannien är det Thompson & Morgan som distribuerar den.
Solros ‘Desire Red’. Foto: Kerstin Engstrand
En som inte vann pris men vårt hjärta är den utsökt vackra lågväxande solrosen ’Desire Red’ vars frö fanns att köpa i Sverige redan under säsongen 2023. Den är en hybrid, en korsning mellan en hög röd solros och en lågväxande förgrenande gul. Utsökt i krukor. Sommaren 2024 ska vi ha mängder av denna, särskild där vi kan avnjuta den i motljus.
En ny luktärt väckte också intresse, Lathyrus odoratus ‘Dawn Everest’. Mycket vacker i rosa och med en extra stark doft. Ursprungligen framtagen av Frank Verge men visades upp av nykomlingen Darren Everest Sweet Peas.
Chelsea Plant of the Year startade 2010. Syftet är att dels bedöma nya växters kvalitet men också att ge odlarna extra uppmärksamhet. Urvalet som görs är bland nya växter som utställare på årets show visar upp. De bedöms av RHS Plant Committees samt Trials Forums. 2023 var det 18 nyheter som var nominerade. De övriga var:
The Nurture Landscapes Garden. Så hur blev Sarah Price trädgård?
Elegant, vacker, sofistikerad, rustik, oväntad, modern, hållbar, unik – ja, det är bara några få ord som beskriver den.
Eller så här: 50 meter mur, 50 meter flätat rep, mängder av specialgjorda krukor, specialgjorda tegelstenar, växter i mängd och framför allt iris!
Att Sarah Price i botten är konstnär, det märks. På bilder ser trädgården ut att vara en akvarellmålning! Själv skulle jag även gärna ha den som pusselmotiv.
Iris dansar fram i Sarah Prices trädgård. Lejonparten är av sorten ‘ Benton Olive’ Foto: Kerstin Engstrand Designskiss: Sarah Price. Här syns tydligt den rytm som även finns mellan hårdgjorda ytor
Som Roms berömda pinjeträd
Det känns som att vara i Rom! Foto: Kerstin Engstrand
Själv fick jag en härlig känsla i magen, tallarna! De ser ut som Roms pinjeträd, paraplyformade pinjer men det är vanliga svarttallar, Pinus sylvestris, som Mark Fane från Crocus hittade på en plantskola i Tyskland. Gissa att det var många som var spekulanter på dem, även Monty Don.
Foto: Kerstin Engstrand
Genial mur och geniala gångar
Foto: Kerstin Engstrand
Muren som går i olika toner är genial. Liknande återkommer på många av Cedric Morris målningar. I kombination med marken, tegel som möter kross av diverse gammalt material. Som i sin tur återkommer i krukor och vattenspeglar. Allt är så ljuvligt sammanlänkat. Mer om hur muren skapades kan du läsa här.
Foto: Kerstin Engstrand Foto: Kerstin Engstrand
I sol som i skugga
Foto: Kerstin Engstrand
Trädgården är lika eggande i sol som i mulet väder. Solens gula strålar ger mera terrakottaskimmer, mulet väder ger pastellfärgerna extra djup. På varje plats blev man ståendes och bara njöt. Vattenspeglar fångar minsta ljusglimt, de blommande irisarna likaså.
Foto: Kerstin EngstrandFoto: Kerstin Engstrand
Lite silver
Foto: Kerstin Engstrand
Tre olika silverbuskar tog upp den silvriga tonen som även återfinns i Cedric Morris målningar. De var:
Elaeagnus angustifolia, Silverbuske Elaeagnus ‘Quick Silver’ , som är en namnsort av silverbuske och vanlig i svenska trädgårdsbutiker. Elaeagnus umbellata, Koreansk silverbuske
De är alla ganska snabbväxande, lättformade och ger ett “lätt” intryck. Extra snygga om de beskärs så att de blir flerstammade.
Silverbuske i blom. Foto: Kerstin Engstrand
Även teglet har ett lätt skimmer av silver. Mer om teglet kan du läsa om här.
Foto: Kerstin EngstrandFoto: Kerstin Engstrand
Bord och krukor
De icke glaserade krukorna var gjorde för hand på Crocus område. Mer om detta kan du läsa här.
Plantlistan till varje trädgård på Chelsea Flower Show är lång, och Sarah Prices växtlista innehöll minst 144 olika och till det tillkommer mängder av exemplar av flera av dem. Ändå upplevs trädgården som lätt. Här finns plats att sätta ner fötterna, här finns plats att vila blicken och framför allt, här upptäcker man mängder med spännande kombinationer av det lilla slaget. Sarah kittlar vår nyfikenhet!
Vi börjar med växter på A
Trädtaklök. Den lilablommande växten är Tulbaghia violacea. Foto: Kerstin Engstrand
A som i Aeonium. En växt bördig från Teneriffa som ogillar vinterfukt. Ingen växt för oss att att normalt ha i våra trädgårdar. Vanligen har vi den i kruka och låter de står skyddade under vintern. Trädtaklök på svenska. Den är en suckulent som är lite som en vedartad minibuske och mycket snygg i kruka. Den blir som en skulptur. Vanlig även på Madeira och i Marocko. Många som vi köper i svenska butiker är odlade i Marocko. De med vinröda till purpurfärgade blad är mest eftertraktade. Trivs bra utomhus efter det att sista frosten har passerat tills höstfrosten kommer.
Sarah hade valt ut sju olika av de cirka 35 som finns och jag vet inte om alla sju till slut fanns med. De får finare färg om de står ljust. Det var Aeonium ‘Blood’, ‘Cyclops’, ‘Deep Purple’, ‘Pomegranate’, ‘Red Edge’, ‘Schwarzkopf’ och ‘Urbicum’.
Eschscholzia California ‘Ivory Castle’ bland kvanne och Origanum dictamnus som på svenska kallas för spansk humle. Helt märkligt för detta är en grekisk krydda bördig från Kreta. Humle troligen för att blommorna ser ut som just humlekottar. Kretadiptam heter den också.
Många växter matchas med lila Tulbaghia violacea och namnsorten ‘Purple Eye’. Kallas ofta förvild vitlök. Här nedan tillsammans med irisen ‘Benton Olive’ .
Foto: Kerstin Engstrand
Mera lila, vän Linaria
Purpursporre är en trevlig växt. En bra ettåring som passar i rabatten och i den blivande ängen. Fin även som snittblomma och mycket lättsådd. En bra minglare som dyker upp lite överallt. Samt fångar upp det lila i flera irissorter. Linaria maroccana ‘Azure’ med vit fläck och Linaria maroccana ‘Violet’ som är enfärgad var flitigt använda. Linaria ventricosa som brukar blomma i brons skulle också finnas men den såg jag inte.
Och en mycket udda och unik växt, Beschorneria yuccoides, också kallad för Mexican Lily eller Mexican False Red Yucca skymtade fram. Det är växten med korallröd stjälk bakom krukan på bilden till vänster och på bilden till höger ser du den längst till vänster mot muren. Är sorten ‘Quicksilver’ som blir ca 1,2 meter hög och 1,5 meter bred. Når sin fulla storlek efter tio till tjugo år.
Foto: Kerstin EngstrandFoto: Kerstin Engstrand
Några rosor och ett blåregn
‘Mutabilis’ Foto: Kerstin Engstrand
Några rosor hittade man också. Mest syntes Rosa chinensis ‘Mutabilis’. Den fanns i år i flera trädgårdar och det var länge sedan! Den svängde sig elegant mot muren. Går även under synonymen ‘Butterfly Rose’ vilket är passande namn då blommorna är fjärilsliknande. Mutabilis pga av att blommorna skiftar i olika orange och ceriseröda toner. Även känd för sina vackra blomknoppar. Har en fin doft av citrus.
‘Nozomi’ är en marktäckande ros med japansk namn som betyder hopp. Foto: Kerstin Engstrand
Daggrosen, Rosa glauca, är en intressant ros som är som gjord att kombinera med exempelvis lila växter. Här bjöd Sarah på en överraskning, bland rosen minglade en luktärt. Och det ingen mindre än Lathyrus ‘Cedric Morris’ ! Den liknar både ‘Cupani’ och ‘Matucana’ men just denna sägs härstamma från frön som Cedric Morris själv hade samlat in på Sicilien.
Foto: Kerstin EngstrandFoto: Kerstin Engstrand
Blåregn, Wisteria sinensis ‘Amethyst’
Foto: Kerstin Engstrand
Fler växter, alla de iris som växte i trädgården hittar du här.
Sarah Cooks irisutställning, Chelsea Flower Show 2015. Foto: Kerstin Engstrand
På Chelsea Flower Show 2015 väckte en utställning om trädgårdsiris stor uppmärksamhet. Främst för färgerna, de var knappt ”vanliga” irisfärger utan många hade en dov pastellton, några med tunt grått dis över sig. De var sofistikerade, verkligt sofistikerade, särskilt en sort.
Dessa iris tillhörde en “National Plant Collection of Tall Bearded Iris” och alla var de en gång framtagna av konstnären och växtkännaren Sir Cedric Morris (1889 – 1982). Han var bland annat god vän med Elizaberth David, Beth Chatto och Vita Sackville West. Man vet att han förädlade fram minst 90 sorter och att han tog fram tusen nya plantor varje år. Då han fröförökade dem behövdes ett stort urval.
Han startade sin odling först i The Pound för att därefter 1940 flytta till Benton End i Suffolk. Där fortsatte han att tillsammans med partnern Arthur Lett-Hains (vanligen bara kallad för Lett) driva den konstskola de startade 1937 och som var vida populär, East Anglian School of Painting and Drawing. Det sägs att det var en skola med gott om skratt och att deras hem alltid var fullt av gäster. På Benton End samlades kändisar som Elizabeth David och Benjamin Britten. En av hans namnsorter, ‘Benton Stella’ är döpt efter den kända kokboksförfattaren Elizabeth David:s mamma. Det var troligen mamman som introducerade David för Morris.
Två år efter Morris död, 1984, höll Tate en retroperspektiv utställning med hans verk. Man vet att hans irisar såldes kommersiellt och även uppvisades på utställningar fram till 1970-talet. Men sedan? Efter 1984 var det tyst.
Mannen i vit rock till höger på bilden som pekar på några iris är växtkännaren och planthunter Roy Lancaster. Hustrun, i blå kappa, har fått en kaprifol uppkallad efter sig, en kaprifol som Roy en gång hittade i Sverige, vid en strand i Halland. Foto: Kerstin Engstrand
Det skulle ta 20 år innan Morris började att uppmärksammas igen. 2004 började Sarah Scott, tidigare sedan 1991 förste trädgårdsmästare på Sissinghurst, samla hans irissorter systematiskt. Varför då? Jo, hon hade gått i pension och på Sissinghurst hade de några av hans iris. Något hon till en början inte visste om, det var först när hon hittade en växtetikett där det stod ‘Benton Nigel’ som intresset väcktes. Inte nog med det, etiketten väckte barndomsminnen vid liv. Hon hade nämligen vuxit upp i närheten av Benton End och namnet Benton gjorde sig påmint. Hon hade druckit te i trädgården som barn! Tydligen under något välgörenhetsevent för Röda korset och hon har minnen från när hon var sju år. Då såldes även plantor, särskilt de sorter han inte var riktigt nöjd med. Etiketten och hennes barndomsminnen triggade i gång en nyfikenhet som blev starten för nationalkollektionen. Sarah Scott förstod också vikten av att inte bara hålla samlingen vid liv utan även se till att sorterna förökades för att säljas. Allt för att säkra dem för framtiden. Och att de verkligen är framtida sorter fick hon verkligen bekräftelse på 2015. ”Alla” vill ha en Bentoniris, särskilt sorten ’Olive’. Turligt nog hade hon inte långt till en av landets främsta plantskolor, Howard Wholesale Nurseries, som även drar upp en mängd plantor ute på fält vilket passar iris särskilt bra.
Att hon elva år senare, 2015, skulle få äran att visa upp dem på Chelsea Flower Show fanns då, 2004, inte ens i hennes drömmar. Detta trots att Morris iris hade visats på Chelsea under många år. Det finns uppgifter om att de såldes kommersiellt fram till 1970-talet. Tillsammans med Howard Wholesale Nurseries skapade hon utställningen på Chelsea-15 som fick guldmedalj – förstås.
I förgrunden ‘Benton Olive’, i bakgrunden ‘Benton Lorna’. Särskilt ‘Benton Olive’ förförde Sarah Price. Det var här, år 2015, hon bestämde sig för att snart skapa en trädgård med just dessa irisar. Åtta år senare, 2023, blev den till. Foto: Kerstin Engstrand
Det var denna utställning som Sarah Price såg och det var där hon bestämde sig för att några av dessa Bentoniris skulle bli primadonnor i en trädgård. Men just då hade hon inte tid då hon höll på att förbereda en annan trädgård för Chelsea-2018. Den fick tema efter en av Monets målningar.
Utställningen på Chelsea 2015 visade upp iris i ett sammanhang, Morris som konstnär och växtförädlare. Intressant att notera att de då var alla uppodlade i ett torvfritt odlingssubstrat, Melcourt’s Peat-freeSylvamix® Potting mix.
Målningarna som föreställde Cedric Morris var alla skapade av Cherryl Fountain.
Piet Oudolf i Skärholmens Perennapark augusti 2012. Foto: Kerstin Engstrand
När färgen kommer i sista hand. Med sina suggestiva planteringar som rör sig så vackert i vinden väcker holländska Piet Oudolf känslor och öppnar våra sinnen. Han skapar i stora sjok, hela hav av perenner som varje höst falnar för att på våren åter spricka fram. På en och samma gång både kraftfullt, pockande och romantiskt Han skapar ett slags jordnära och mycket modern prärieromantik av perenner. Och han jobbar i cirklar och ovaler. Varför det, jo det måste vara enkelt för de som ska plantera och för de som ska sköta planteringen.
Plantkombinationer som blev Best in Show på Chelsea Flower Show 2000. Foto: Kerstin Engstrand
Hans planteringar ser enkla ut men är som japanska träsnitt, bara en mästare hanterar skapandet till fullo. Det ska sägas att Piet Oudolf är en av flera bakom den perennvåg som slog igenom på 1990-talet och som utvecklas och sprids allt jämnt över så gott som hela världen. Men han är den som idag är mest känd. Och vem älskar inte ett fyrverkeri av höga gräs och mjuka färgtoner? Här i Sverige finns han sedan 1996 representerad i Enköping med “Drömparken”. Det var Enköpings stadsträdgårdsmästare Stefan Mattson som bjöd in honom och det blev så bra att Drömparken till och med byggdes ut 2002. Den är en av stadens över 20 parker och dit vallfärdar trädgårdsintresserade.
Ett bra team, Stefan Mattson till vänster och Piet Oudolf till höger fångandes suveräna plantkombinationer i bild. Foto: Kerstin Engstrand
Enköping ligger Piet varmt om hjärtat, bland annat för att han vet om att de alltid håller parken i toppskick.
En annan milstolpe var när Piet tillsammans med Arne Maynard blev inbjuden av den ansedda trädgårdstidskriften Gardens Illustrated att göra en stor idéträdgård på Chelsea Flower Show 2000. Den blev – förstås – Best in Show. Ett utsnitt av den planteringen kan då läsa om här. Chelsea är världens mest ansedda trädgårdsmässa, trädgårdsvärldens “haute couture”.
Form före färg
Foto: Kerstin Engstrand
Blommans form, bladens struktur, vissnandet, fröhusen – balansen kommer före färgen. Varje växt har en viss karaktär, en själ och den tar han till vara. Våra vanligaste trädgårdsväxter är oftast så förädlade att blommorna är för stora i förhållande till växten i övrigt. Stjälk och bladverk orkar inte tona ner de oftast för starka färgerna. Men i naturen skär sig aldrig färgerna, mycket beroende på förhållandet blomma-blad-stjälk är så precist. Därför väljer Piet Oudolf struktur och form före färg. Strukturen finns där även efter blomningen och bladens form påverkar oss mycket mer än vi först tror, särskilt på nära håll. Stora blad låter ögat vila medan små tenderar att bilda lugna bakgrundsmiljöer. Växter med särskilt fina bladstrukturer är oftast skugg- eller fuktälskande.
Kvittot på en bra plantering är enligt Piet att den fungerar även fotograferat i svart-vitt. Och själv fotograferar han flitigt allt han ser. Jag har alltid sett honom med en kamera i handen.
Solen är på väg att gå ner, det är augusti i Skärholmen. Gräsen är exakt rätt placerade, de tänds av solen. Foto: Kerstin Engstrand
Och resultatet? Hans trädgårdar ser vilda ut men är det inte. De liknar ett slags moderna impressionistiska ängar som går i en lätt beslöjad rosa-blå färgton. Grövre, massivare och mera pockande än våra älskade vilda ängar. Här finns både stramhet och rufsighet i en charmfull blandning. Motsvarande finns faktiskt i vägkanternas tistlar, gräs och smörblommor. Piets blandning tränar ögat att se detaljer och som man lär sig uppskatta ju mer man lever med den. Särskilt när växterna tänds i ljuset. Piet Oudolf vet exakt vilka växter som ska avnjutas i motljus och vilka som ska placeras i medljus eller i gassande sol. I svagt släpande ljus framträder också bladens struktur till fullo.
Länkande gräs
Foto: Kerstin Engstrand
Gräset är länken mellan den traditionella ängen och Piets moderna perenna version. Men gräset planteras inte jämnt med enstaka blommor i det utan tvärtom. Här är det gräset som bildar enstaka ruggar i blomprakten. Gräset planteras oftast framför blommorna så att det fungerar som transparenta draperier, ibland tillåts man skymta vad som finns där bakom. Och gräs spelar i vinden. Gräs behöver vind för att utvecklas till fullo. Dessutom tränas ögat att fokusera, på gräset eller växten där bakom.
Foto: Kerstin EngstrandFoto: Kerstin Engstrand
Färgen finns där
Det är blomhuvudenas och stjälkarnas form som är basen i en harmonisk kombination.
Här kombineras likartade färger med olika former. Den röda rudbeckians, Echinacea purpurea, prästkrageliknande och ganska kraftiga blommor tillsammans rakare och graciösare fackelblomster, Lythrum virgatum (Drömparken, Enköping) Foto: Kerstin Engstrand
Naturligtvis finns färgen där och är nödvändig för att uttrycka trädgårdens sinnesstämning. Ingen färg är fel i sig, kanske bara omodern eller så används den på fel sätt. När Piet Oudolf väljer en av de vanligaste blomfärgerna, rosa, som är både lätt och svår på en och samma gång, är det oftast den starkare ceriserosa tonen. Effekten blir oftast dramatisk, ibland skimrande men aldrig sockersött. Rosa är en superb sammanhållare och utmärkt där ljuset inte är så starkt, som vårt svenska.
Bland de rosa växterna är stjärnflocka, Astrantia ‘Roma’ en mycket bra växt, mångsidig, både graciös och stark på en och samma gång. Rosa stormhatt, Aconitum ‘Pink Sensation’ är en annan elegant i sin svaga rosa färgton och som rosa kandelabrar som tänds i det sena eftermiddagsljuset, kransveronika Veronica virginica ‘Rosea’.
Skärholmen, bilden tagen på invigningsdagen i augusti 2012. Foto: Kerstin Engstrand
Tillsammans med blått skapas rymd, djup och dramatiska effekter. Grå frossört, Scutellaria incana, är faktiskt mer blå än grå och har länge varit holländarnas favorit. Med sina lite otydliga blommor är den en utmärkt utfyllare Blå stormhatt, Aconitum ‘Stainless Steel har han ofta tillsammans med röd rudbeckia. När gräset planteras i stora ruggar blir det prärievackert. Blå bolltistel, Echinops bannaticus och rosa kärleksört, Sedum ‘Matrona’ tillsammans med silvergräs, Achnatherum calamagrostis är en annan kombination.
Generöst, som en blå flod bildar olika blå och blålila toner av stäppsalvia, Salvia nemorosa. Lammöra, Stachys byzantina, med sina mjuka luddiga grågröna blad ramar in och bildar kontrast. (Drömparken, Enköping). Detta är hans första Salvia River. Idag talas det mest om den i Chicago. Foto: Kerstin Engstrand
Blått förstärker också ljusets betydelse, det tänds i den tidiga morgonens eller sena kvällstimmens ljus. Mjuka färgtoner som rosa och blått är också lättare att använda i massplanteringar och tursamt finns det en mängd blommor i dessa färger med en mängd nyanser. En nog så viktig aspekt när man ska skapa generösa, harmoniska men samtidigt dramatiska jordnära kombinationer. För Piet Oudolfs trädgårdar är höstens trädgårdar. De är storslagnast i augusti just när vi åter är hemma igen. Då visar de upp sitt fyrverkeri av växtkraft och ljusspel – ett kort moment av liv innan fröställningar, nervissnande och jorden tar över.
Piet Oudolf använder sig bara av odlingsvärda växter. De flesta går utmärkt här i Sverige vilket Drömparken i Enköping visar. Därefter nappade Sölvesborg med sin De fyra årstidernas park 2008/2009.
I Sverige finns även Perennparken belägen i Skärholmen. Även den på initiativ av Stefan Mattson som då hade bytt jobb till Svenska Bostäder. Den invigdes i augusti 2012.
Stefan hann också med att anlita Piet till Halmstad, Vänskapsparken 2014 och nu nio år senare, 2023, invigs en anläggning i anslutning till konstmuseet i Värnamo, Vandalorum.
I välsorterade plantskolor brukar de flesta av de växter han använder finnas. Länge hade Piet och hans hustru Anja en egen plantskola men den är numera nedlagd. Den skapades för att kunna erbjuda de växter han hade börjat använda.
Plantkatalog.
Stor i Europa, stor i Amerika
Kung Charles III delade ut medaljen till Piet på 2023 års Chelsea Flower Show. Foto: RHS
New York, Chicago, Detroit, otaliga platser i England och övriga Europa, Piet är nästan alltid på resande fot.
2018 var ett år där han fick lite extra uppmärksamhet. I juli blev han av det brittiska trädgårdssällskapet RHS utsedd till den första RHS Horticultural Hero. Hösten innan hade filmen om hans konstnärskap haft premiär, och nu spreds den världen runt. Och den visas fortfarande. Det var den första film som gjorts om en trädgårdsdesigner. Tyvärr är inte Sverige med i den.
Bergamo 2018. Foto: Kerstin Engstrand
Konferensen I Maestri del Paesaggio i Bergamo inviterade honom att skapa ett grönt levande landskap på ansedda piazzan i Bergamo Alta, 2018 och även dekaler och banderoller om Piet prydde den nedre stadens huvudgata.
2023 fick han även Elizabeth Medal of Honour, den första i sitt slag och det var i samband med hennes 70 år på tronen. Plus att han bland annat är hedersprofessor och mycket annat.
Men han är sig lik. Lika nyfiken och ivrig att studera sina älskade växter. I över 30 år har jag följt honom. Mycket av hans storhet ligger också i hans öppenhet att följa sina anläggningar, att se vad som fungerar och inte och att han inte motsätter sig att växter måste bytas ut.
Alltid lika nyfiken. Det är härlig att se gamla bilder när han besökte Rosendal i Stockholm på 1990-talet. Då men en ung Ulf Nordfjell. Och självklart träffade han även legendariska Beth Chatto.
Foto: Piet Oudolf privat.
Fotnot
Piet Oudolf har givit ut flera böcker. Hans första, Droomplanten, utkom på nederländska 1990. Den köpte jag direkt, mängden bilder visade på nya växter. Några år senare övertalade redaktör Eva Björkman sitt förlag LT:s/Natur & Kultur att översätta den till svenska. År 1995 kom den första svenska upplagan ut och därmed var Sverige först ut att översätta den. Prestigefullt var det när “Designing with plants” gavs ut av Conran Octopus Ltd. Den är en mycket vacker bok som tog upp alla aspekter på hans konstnärskap.
I Tom Stuart-Smiths privata prärieäng växer denna starkt ceriserosa nejlika. Det var där jag i juni 2013 upptäckte den och därifrån kom också mina första exemplar. Hans äng var skapad tillsammans med James Hitchmough och var då, 2013, ganska nyplanterad, typ ett år gammal. Men denna nejlika hade redan en enorm lyskraft.
Foto: Kerstin Engstrand
Tittar man riktigt nära ser man att den har svagt turkosblå streck. Det är en bedårande nejlika, perenn som troget sprider sig med frö. Och som grädde på moset så älskar blåvingar den!
Foto: Kerstin Engstrand
Brödranejlika heter den på svenska, Dianthus carthusianorum L. är dess vetenskapliga namn. Den trivs med högt gräs och på en solig växtplats där jorden är mager. Dessutom klarar den torka bra samt kräver ingen direkt skötsel. Blir cirka 40 cm, vissa exemplar hela 70 cm höga. Blommar från mitten – slutet av juni och därefter fortsätter den att blomma i veckor.
Även knopparna är ljuvliga:
Foto: Kerstin Engstrand
Brödranejlikan är ursprungligen från alpregionerna i centrala och sydöstra Europa. Men det platsar även i rabatten:
Foto: Kerstin Engstrand
När jag upptäckte att blåvingarna älskade den blev jag förstås extra glad!
Foto: Kerstin Engstrand
Välsorterade trädgårdsbutiker brukar numera sälja plantor av den tidigt på våren.