Smått och gott om jämtländska gårdar
– Här bodde min mans faster. Vi var här på besök, och under en promenad med hunden stannade vi till och åt en apelsin. Jag tittade upp och sa: Här vill jag bo.
Ann-Lis blev direkt förälskad i gården. Att få köpa gården var då inte aktuellt. De fick vänta flera år. Men en dag just innan de skulle resa till USA på semester fick de frågan om de nu inte ville köpa gården. Och det ville de. Men de kunde inte flytta dit på ganska många år. De var här mest för att röja sly, aspsly som till och med tog sig in innanför elledningarna i väggarna. Marken var helt svart av aspskott. Och Ann-Lis lär ut knepet att få bort dem:
– Man behöver ha starka skor, aspskotten har en liten krok nertill. Man drar i kroken och sparkar hårt. Och hon tillägger att man får bra högerben, de hade som beting att alltid ta hundra skott varje gång de var där.
Undrar om det fungerar på askskott också, måste testa. Att klippa av skotten resulterar bara i att de delar sig. Man måste få bort lite av rötterna. Men observera, man måste ta i motsatt rikting, inte åt det håll det växer. Så drar man och knycker till lite poängterar Ann-Lis.
I en fyrkant står flera andra mindre byggnader som bryggstuga, härbre, lada, ladugård och en smedja. Gården rymmer sju mindre byggnader förutom boningshuset. Det är många tak att hålla efter. Smedjan ligger en bit ner i skogen och i folkmun kallas gården därför för Smedjebacken. Den nyaste byggnaden är snickarverkstaden och den byggdes 1974.
Vi har frågat Björn Olofsson, 1:e antikvarie på Jamtli – länsmuseum i Jämtlands län, om historiken bakom gårdens form.
Fyrbyggda gårdar var helt kringbyggda större gårdar med en mängd hus. Husen stod antingen sammanbyggda eller så tätt intill varandra att man inte kunde gå mellan byggnaderna. Mellan 1850-1900 slutar man att bygga den typen av gårdar. Deras gård är från slutet av 1800-tatlet. Då hade man gått från modet med fyrbyggda gårdar och börjar öppna upp. Ekonomibyggnader som härbärget, men även undantagshuset där gårdens tidigare ägare ofta bodde i, flyttas nu ut en bit bort från boningshuset, cirka 50 meter från huvudbyggnaden.
Falurött var och är en vanlig husfärg. Ljus faluröd är äldre än den mörka.
Ann-Lis och Stens gård har byggnader liggandes i en fyrkant med utgångspunkt från boningshuset. Vanligt är att husen står i 90 graders vinkel mot varandra . Ibland har man lagt dem i en något vidgad vinkel för att gården ska se större ut.
Man var mån om sin åkermark. Gårdarna anlades efter de förutsättningar som jordbruket gav. Därför ligger de oftast uppe på en sluttning, på tomtens högsta punkt. Där det är torrt och i regel ingen bra odlingsmark. Naturligtvis hände det att man byggde boningshusen på marginell mark men de finns i regel inte kvar, oftast blev de förstörda av röta.
Boningshuset lär vara byns äldsta. På Jamtli finns huset dokumenterat på ett fotografi från 1915. När Ann-Lis och Sten renoverade boningshuset hittade de en timmerbyggnad inne i huset. Att bygga hus på hus var en vanlig teknik. Man tog bort taket och förlängde huset uppåt, eller förlängde åt sidorna. Det gjorde man däremot inte med ladugårdarna. De rev man i regel och byggde nytt istället, oftast beroende på fukten i djurstallarna.
Entrésidan lades om möjligt alltid mot söder. Här ligger huset tryggt med ryggen mot skogen. Det är ofta stora hus, och man brukade inte värma upp hela huset. Man bodde i köket eller stugan. Salen var ouppvärmd.
Gårdsplanen var en slåtteruta, den slog man med lie och tog vara på gräset. Jorden och läget var bra, och det blev vanligt att på gårdsplanen ha en liten kålgård där man odlade grönsaker. Oftast var den inhägnad med en gärdsgård. I slutet av 1800-talet kommer trådstängsel som köpevara men gärdsgården är vanligare. Man tar det man har, skog fanns det gott om. Det är på den forna gårdsplanen Ann-Lis har anlagt sin nya stenträdgård.
Traditionen med stensättning och grusgångar tror Björn Olofsson kommer runt sekelskiftet 1900, först inne i städerna. På 1870-talet och framåt har fina trädgårdar exotiska växter, stenlagda kanter och grusgångar.
Bryggstugan, dit flyttade man ut på sommaren. Kallas också ibland för bakstugan för här finns oftast tunnbrödsugn. Bryggstugan, som är på 20 kvm, har ljust gröna dubbeldörrar. Grönt blev en populär färg en bit in på 1900-talet medan gula dubbeldörrar anses vara lite äldre, från 1800-talet.
Varför flyttade man då ut till ett mindre hus som bara låg cirka 50 meter från huset?
– Troligen för att man ville städa boningshuset. Det var antagligen djupt invanda mönster som man kanske inte visste varför man gjorde så.
Vad man bryggde i bryggstugan vet man väldigt lite om men förmodligen öl. Det hade golv som tålde väta. I Svea Rikets lag från 1734 anges det vilka hus som skulle finnas:
1 §. Tomt skall byggas till mangård och ladugård. I mangården skola vara stuga med förstuga och kammare, så ock gäststuga, där gården så stor är, källare, visthus och sädesbod, redskapshus, och hemligt hus, port och lider. Tarvar bonde flera hus; bygge sig till lägenhet det bästa han gitter. Ladugården bygges särskilt ifrån mangården, och där skola vara stall, fähus, fårhus, och svinhus, med nödiga foderrum, så ock loge och lador, efter som gården är stor till. (Badstuva eller mälthus skall ock byggas,) så ock ria, där skog är, och de avsides sättas. Ej må någon närmare till grannens tomt bygga, än att han till stödje eller stolparum en och en halv aln å sin tomt lämnar.
Härbret ligger mot fjället. Här förvarades spannmål. Det är en ganska hög byggnad, konstruktionen är gjord för att spannmålet ska förvars så torrt som möjligt. Varför den övre delen är större än den undre anger Björn Olofsson beror troligen på att man ville skydda den nedre delen för fukt och röta. På en del härbren är övervåningen enbart lite utkrängande på ingångssidan, troligen för att skydda dörren för snön. Dörren går också på grund av snön inåt.
