Bananer brukar det skämtas mycket om men visste du att det finns en snigel som heter Banana slug?
Den återfinns bland annat i den kanadensiska staden Vancouvers skogsområden. Där, i Nordamerikas nordvästra del, är den ursprunglig. Och har förstås fått sitt namn för dess mycket stora likhet med just- gula bananer. Men denna snigel älskar svalt och fuktigt, precis som just denna del av Kanadas skogsmarker.
Den är lika långsam som många andra sniglar och har liksom dem en fot, en lunga men ingen ryggrad. Vanligen blir den cirka 23 cm lång. Den är Nordamerikas största snigel. Det ska jämföras med mördarsnigeln som bli 8 till 13 cm lång.
Som även andra snigelarter kan den variera i färg. Ibland kallar man den för övermogen banan, dvs brun men även vit och grön kan man finna.
Bland dess fiender finns salamander och orm men där får banansnigeln hjälp av all dess slem. Det sägs att dess slem är så tjockt att den kan passera en knivs egg utan att bli skadad! Den lever mest på nerbrutna växtdelar. Och än så länge har ingen rapporterat om skador i trädgårdar. Men den har 27 000 “tänder”, lite fler än mördarsnigelns 25 000.
Har också fått höra att den finns även i England, bland annat i närheten av staden Sheffield. Där återfinns den oftast i källarna. Och de som har den är inte roade, de talar livfullt hur det är att plocka upp de långa och kraftiga sniglarna. Däremot har jag inte hört någon klaga över att de skadade växter i trädgårdarna. Men som en kvinna sa: Jag är inte så trädgårdsintresserad så jag har inte koll på vad de äter. Men den som finns i England är troligen källarsnigel, Yellow Cellar Slug, Limacus flavus, som även finns i grönt, Green Cellar Slug. Det var år 1884 som den gula för första gången blev noterad. 1970 dök den gröna upp, först i Irland och som därefter spred sig vidare. Green Cellar Slug, Limacus maculatus är aggressivare och har medfört att den gula har minskat i antal.
Enligt Ted von Proschwitz så har enstaka exemplar påträffats i Sverige av samtliga tre. Men någon spridning här har än så länge inte skett.
Text: Kerstin Engstrand
