Buskar

Japansk silverbuske. Foto: Kerstin Engstrand

Gul eller röd Goumi, hos oss vanligen kallad för Japansk silverbuske. I Asien kallas den för Goumi. Detta är en superväxt, trefalt, först de nyttiga och vackra bären, därefter bladen som lär vara ingrediens i japansk hostmedicin och sist men inte minst, rötterna är kvävefixerande. Och för det fjärde, en mycket vacker buske när den är fylld med bör, som allra helst ska ses i motljus!

Elaeagnus multiflora, beskrevs av Linnés lärljunge Carl Peter Thunberg som bland annat reste till Japan. Tillhör samma familj som havtorn. Den gula är oftast såld som Pointilla® ‘Fortunella’, den med röda bär som  Pointilla® ‘Sweet’N’Sour’.

Höjd: Ca 2,5 m och kan bli lika bred men är lätt att beskära och forma till små träd. Är snabbväxande.

Den japanska silverbusken blommar i regel i maj. Foto: Kerstin Engstrand

Blommor: beigevita, mycket små och mycket väldoftande. En riktigt bra nektarväxt. Blomningstid i regel i maj och blommorna sitter längs grenarna. De påminner om olivträdets blommor.

Bär, rubinröda eller guldgula i september-oktober. Smakar likt slånbär, lätt sträva och de ska ätas efter det att frosten nupit dem.  

Foto: Kerstin Engstrand

Det finns exemplar som är inympade med både röda och gula bär. Jag har ett sådant, se denna artikels första bild. De är en bra investering, med ett exemplar kommer man långt då de ger rikligt med bär. Samt är så vackra att man knappt ids skörda bären.  

Läge: Soligt och väldränerad jord. Liksom slån trivs den japanska silverbusken även i sandjord. Trivs även i vindutsatta områden. Tål även salta vindar.

Härdighet: alla gånger upp till växtzon 4.

Japansk silverbuske. Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Himalayakaprifol. Foto: Kerstin Engstrand

Vinröd till violett, ja det är färgerna på denna mycket speciella blomma! För att inte tala om fröställningarnas form!

Leycesteria formosa ‘Purple Rain’ är det vetenskapliga namnet men kallas även för Himalayakaprifol även om jag just nu inte hittar att den har fått något officiellt svenskt namn. Jag föll för dess smeknamn, karamellpanta. Och för blommorna! På tyska ser man den ofta benämnas karamellbeere.

För det är för blommorna man har den! Även en liten planta blommar tidigt. Hos mig slår den i regel ut i augusti men är sommaren bättre än till exempel 2023 års sommar så kan det ske redan i slutet av juli.

Leycesteria formosa. Foto: Kerstin Engstrand

Blommorna hänger i klasar och jag skulle jag säga att de går i vitt och vinrött medan bären blir mera purpurfärgade. Bären är mogna när de är nästan svarta. Det är nog bärklasarna som gör att tyskarna kallar den för karamellbeere. Mogna bär lär gå att äta, jag har inte provat. Nere i Europa har jag sett många torka dem och använda dem som russin.

Leycesteria formosa. Foto: Kerstin Engstrand
Leycesteria formosa. Foto: Kerstin Engstrand

Det är en nätt buske, har ett lite svajigt växtsätt, grenarna är mjuka och lätt bågformade. Blir som bäst 1,5 -2 meter hög och nästan lika bred. Den ska växa där man passerar den och då att man får en aha-känsla

Soligt läge, men även halvskugga fungerar. Och väldränerad växtplats. Klarar alla gånger zon 1, även troligen zon 2. Jag har min i zon 3 på gränsen till zon 4 men den växer skyddad och får viss vintertäckning.   

Leycesteria formosa. Foto: Kerstin Engstrand

Den tillhör familjen kaprifolväxter. Leycesteria är axtrysläktet uppkallat efter britten William Leycester (1775 – 1831).  Formosa har inget med ön Formosa att göra utan lär betyda vacker.

Det finns flera sortnamn, bland annat ‘Golden Lanterns’ som är gulbladig och enligt mitt tycke inte lika vacker.

Planteras bäst på våren.

Leycesteria formosa. Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Redaktionens val

Rabarber trädgård är den enda svenska site som verkligen går på djupet när det gäller världens främsta trädgårdsutställning, Chelsea Flower Show, arrangerat...