Första sidan

Foto: Kerstin Engstrand

Det bästa med Chelsea Flower Show är att man varje år lär sig något nytt. Som att du kan odla svamp på dina gamla jeans eller böcker. Odlingar som inte enbart är en snackis på Chelsea utan även i ditt kök. Det är roligt att odla!

Svampodlarna Caley Bros, Bros står för brothers, väckte stor uppmärksamhet på 2023 års Chelsea Flower Show. Nu hade de äntligen satsat på en egen utställning i det stora tältet. Tidigare har de deltagit på flera utställningar, men då som samarbetspartner eller lånat ut svampodlingar som rekvisita till olika showträdgårdar t ex, på Chelsea hösten 2021 och våren 2022. Men som sagt, 2023 trädde de fram med en fantastisk utställning. Självklart fanns deras produkter som rekvisita i även årets idéträdgårdar som i Mark Gregorys. 

Caleys drivs idag av systrarna Lorraine och Jodie. Brothers står för den tid när deras farfar och farbror Bill drev grönsaksodling. Verksamheten bedriver de i grevskapet West Sussex och idag säljer de också svampodlingsset på internet samt håller kurser. De vill visa så många som möjligt hur enkelt och roligt det är att odla svamp.

Ostronskivling odlade på böcker. Foto: Kerstin Engstrand

I princip allt går att odla på, som halm och även kaffesump. Kaffesump utblandat i halm och med tillsatt vatten är det substrat de själva använder i sin kommersiella odling. Böcker får inte vara för gamla, inte äldre än tio år.  Åldern på dina jeans verkar inte spela någon roll. Det viktiga är att du använder ett helt naturligt substrat. För mycel kommer att konsumera upp substratet.

Foto: Kerstin Engstrand

Det är dock viktigt att man börjar med att sterilisera underlaget. Det görs lämpligen med hett vatten, kokande förstås, där substratet, din bok eller dina jeans, sänks ner i.

Själva svampen är en fruktkropp. Länge hörde svampar till grönsaker men de har numera en egen grupp. Systrarna Caley brukar likna en svamp vid ett äpple. Resterande del av äppelträdet, blad, grenar stam och rötterna motsvaras av svampens rotsystem, mycelet som omfattar stort område under jord. Mycelet kommer att konsumera dina jeans eller bladen i din bok allt eftersom fruktkropparna växer till sig.

3 bra startsvampar

Grå ostronskivling. Foto: Kerstin Engstrand

Grå ostronskivling, Pleurotus ostreatus, är lättast att odla. Ostronskivling finns i flera färger, grå, gul och rosa men även vit. Här i Sverige finns den gråa och gula att hitta odlingsset till, ibland även i svenska mataffärer. Detta är verkligen en torvfri odling! Fördelen med grå ostronskivling är att de inte behöver odlas i mörker utan fungerar utmärkt på en ljus och luftig plats, som i köket där du kommer ihåg att vattna odlingen varje dag (spraya går bra) och får följa den spännande tillväxten på nära håll.

När man får hem svampsporerna så är det viktigt att man förvarar dem i kylskåp, i 5 grader, tills det är dags att använda dem. Dessutom ska de användas inom 2 – 4 veckor. Inkubationstiden brukar vara tre veckor. En skörd brukar alltid vara garanterad men ofta lyckats man få även en andra och kanske till och med fler än så. En sats brukar ge 250 gram av färsk svamp.

Till vänster och överst till höger: Gul ostronskivling odlade i vaser. Foto: Kerstin Engstrand

Gul ostronskivling, Pleurotus citrinopileatus, är den ostronskivling som föredrar lite varmare förhållande och brukar därför vara bättre att odla under sommaren. Den är däremot som svamp transportkänslig och därför svår att hitta i matbutikernas grönsaksdiskar och med det extra rolig att odla.

Gul ostronskivling till vänster, grå framtill. Foto: Kerstin Engstrand

Den gula är så vacker! Den har en lenare och mera nötig smak än den grå.

Rosa ostronskivling. Foto: Kerstin Engstrand

Den rosa är den svåraste att odla. Och den vackraste. Som måste odlas direkt när du får substratet. Rosa ostronskivling kan inte kylas ner för att fördröja tillväxten.

Hur vet man att svampen är på väg att bli övermogen? Enligt systrarna är det när det börjar bildas vita fläckar undertill, då börjar de utsöndra sporer.

Odlingsbehållare

Odlingsbehållare. Foto: Caley Bros.

De säljer även set för att skapa små odlingsbehållare av svampmycel. Det är svamparnas rottrådar som binds samman med ett substrat av bland annat ullpellets och mjöl. Som form använder man muffinsformar eller bivaxpapper för att ”gjuta” dessa små odlingsbehållare i. Dina fröuppdragna växter planteras ut i denna rotbehållare som vill förmultna. Systrarna är noga med att påtala att de är inte först med denna produkt utan den används av många liknande producenter. Under processen ska de i sju till tio dagar stå mörkt, i en vanlig kartong eller i ett skåp men temperaturen ska hålla sig runt 18 grader. Därefter bakas de i ugn i cirka 45 minuter, allt för att de ska torka.

De är väl medvetna om att svamp väcker känslor. Antingen älskar man äta svamp eller inte. Och systrarnas uppmaning är:

Give it a grow!

Lackticka. Foto: Kerstin Engstrand

Lacktickan väckte stort intresse. Inte den lättaste att odla. Redan vid jul förberedes odlingen som skulle visas upp i slutet av maj. Lackticka, Ganoderma lucidum, växer i vanliga fall på hårda lövträd. Den används främst i kosttillskott (reishi) och är en stor produkt i Asien.

Foto: Kerstin Engstrand

Cordyseps, Ophiocordyceps sinensis, är en av de minsta. Den lär leva på insektslarver. Även den är stor inom kinesisk medicin. Påträffas vild på runt 3500 meters höjd i Himalaya.

Foto: Kerstin Engstrand

Mycelium odlar de på hampa. Det går snabbare än på exempelvis sågspån.

Lion’s mane heter Igelkottssvamp på svenska. Igelkottssvamp är en rolig favorit. Dessutom enkel att odla även utomhus på gamla trädstockar. Foto: Kerstin Engstrand

Caley Bros fick guldmedalj och New Design Award.

Och också här syntes deras svampar:

Svamparna rockar loss i dicsotakt: Denna blev Best in Show i avdelningen Plant Studios 2022:

Och på höstshowen 2021 fanns de också, om än lite mera i skymundan:

Text och foto: Kerstin Engstrand

Byggnation av The Nurture Landscape Gardens trädgård på Chelsea Flower Show 2023. Design: Sarah Price. Foto: Crocus.co.uk

Local Works Studio var ansvarig för ”återbruksdelen” i The Nurture Landscapes Garden som Sarah Price ansvarat för designen av på Chelsea Flower Show 2023. De har tidigare bland annat varit inblandad i en trädgård för Maggie’s i Southampton. Nu fick de uppgiften att med kunskap och kreativitet lyfta fram återbruk. Och det gjorde de med bravur.

Närhet

Local Works Studios planeringskarta.

Första steget var att lejonparten av det hårda materialen skulle tas ifrån platser så nära anläggaren Crocus område som möjligt. För där fanns alla de tusentals plantor som skulle till Chelsea. Crocus ansvarade även för Cleve West trädgård. Där fanns även material som använts i tidigare Chelseaträdgårdar. Att återanvända material från tidigare utställningsträdgårdar är inget nytt, det har både Sarah Eberle och Andy Sturgeron gjort sedan länge. Det konceptet fick sitt verkliga genombrott i samband med finanskrisen 2008, The Credit Crunch, då många sponsorer till både Chelsea- och Hampton Courtträdgårdar inte kunde ställa upp.

De tittade även på material från området runt Benton End, Suffolk då trädgården ska dit efter utställningen. Produkter som kan återanvändas. Det var alltså klart att lejonparten av trädgården skulle leva vidare i Benton End.

En bärande idé var att skapa något vackert av ganska intetsägande och för många helt ointressanta och icke värdefulla material.

Omfamnande, varm, bullig mur

Foto: Local Works Studio/Sarah Price

Muren som omgav två sidor, en långsida och en kortsida, var den största utmaningen.  Totalt skulle cirka 50 meter mur skapas. Resultatet blev en av de vackraste murar jag någonsin sett.

Och hur var den gjord? Jo, stommen var uppbyggd av halmbalar från en farm i närheten av Crocus. De hölls ihop med hjälp av pinnar av hassel. Därefter täcktes de av stora sjok av canvas som var överblivet material från filminspelningar. 

Foto: Crocus.co.uk

De i sin tur målades med slamfärg, samma typ av slamfärg som faluröd. Falu Rödfärg är ju en klassiker, onekligen vår mest kända, som onekligen satt färg på nästan hela Sverige och har anor från 1500-talet, vilket passade bra då även Benton End är från samma period. Numera finns Falu Rödfärg Original i flera färgtoner, som en ljusare röd, grått och svart. Fast i England kallade de det för skandinavisk färg. Man skapade en egen version baserad på vatten, linolja och rågmjöl samt naturliga färgämnen. Färgpigmenten var framtagna ur växter, skräpmaterial och jord. Färgtonerna hade Sarah Price redan satt, de fanns i Cedric Morris målningar.

När solen gav extra guldljus på halmbalarna och värmde dem fylldes luften av en doft söt som honung. Sarah Price

Perfekt in i minsta detalj. Foto: Kerstin Engstrand

Man använde sig även av korta hasselpinnar i muren, som pegs att hålla klätterväxterna, blåregn och rosor på plats. Trädgårdskvastar fick hoppa in och vara redskap när man skulle fixera klätterväxterna på plats. Vanliga trädgårdskvastar, av sorten lite bredare med svart borste. Samma som de därefter borstade ren stensättningen med.

Trädgårdens golv nästa utmaning

Foto: Kerstin Engstrand

Marken/golvet är en viktig del i trädgårdens atmosfär. Benton End är i stort en byggnad från 1500-talet där timmer och tegel möts. Därför hade Sarah bestämt sig för att delar av marken skulle vara belagd med tegel. Cementrester från gamla konstruktioner, sand och även trasiga terrakottakrukor från Crocus plantskola finkrossades för att gjuta tegelstenar av. Mått gjordes av trä.

Foto: Local Works Studio

Varje tegelsten fixerades i sand, utomhus, de brändes inte. Självklart hade de matchande färgpigment i sig som muren. Alla stenar gjöts på Crocus område, där hade de tillgång till ett stort område med sand.

Foto: Kerstin Engstrand

Man gjöt även större stenar som byggdes upp som fristående pelare men även som bordsben. Många var helt släta medan andra hade mönster i form av trianglar.

50 meter rep

Trämallarna från stentillverkningen återanvändes sedan som stolpar som avgränsade trädgården. Repet i sin tur var gjort av vissnade humleslanor från en humleodling för öltillverkning, också den i närheten av Crocus. Vanligtvis så mals dessa sönder efter det att humlekottarna är skördade. Humle växer med rekordfart under en säsong, lätt mer än fem meter men vissnar varje höst för att skjuta nya skott nästa vår igen. Numera använder de flesta kommersiella humleodlare nyare, lägre sorter men Bushel of Hops i High Weald kunde erbjuda gamla högväxande kulturarvssorter som var mera lämpade till att skapa de långa repen med. Humleslanor är sega. Lite mer än 50 meter rep behövdes och det lyckades! Undrar hur många som lade märke till avgränsningen, för de flesta var bländade av de vackraste av alla iris, ‘Benton Olive’. Men detta är också ett ypperligt exempel på att ”attention to detail” är en viktig del när fullblodsproffs skapar en trädgård.

Några krukor och fat

Nästa stora återbruksdel blev krukor. De är även de gjorda av överblivet material som krossats. Krukor och vattenfat gjöts i håligheter i marken på plantskolan Crocus område. En teknik som man hoppas att fler trädgårdsägare prövar på. Krukorna hade olika mått. De stora vida var fyllda med vatten och skapade fina vattenspeglar. De hade polerad insida.

Ingen trädgård utan bord

Foto: Kerstin Engstrand

Även borden var återbrukade. Ett högre bord utan sittplatser var gjutet i sten där cirka en fjärdedel av stenskivan var opolerad (den högra delen av bordsytan på bilden ovan). Det blev en spännande kontrast mot den polerade delen. Bordet hade bordsben av gjutna stenar.

Foto: Kerstin Engstrand

Det vackra träbordet med bänkar var av kastanj, kastanj återfinns bland annat i taken på Benton End.

Innan trädgården var färdig för officiell visning sa Peter Fane från The Nurture Landscape Design, att återbruk skulle omfatta gamla tegelstenar, aska, återvunnen plast, glas, skal av ostron och höns, fjädrar och trä. Jag glömde att fråga om det var något av detta som inte blev använt.

Det ska noteras att när man planterar en utställningsträdgård så planteras alla växter med krukorna kvar. Men att man är väldigt noga med att dölja krukorna så att de inte syns. Växterna återanvänds, som i denna trädgårds fall ska allt till Benton End.

Här kan du se hur slutresultatet blev! (Länken går till en annan artikel.)

Foto: Kerstin Engstrand

Av Kerstin Engstrand

Självporträtt. Sir Cedric Morris. Ca år 1910. Tillhör National Portrait Gallery.

Han tog fram och namnsatte runt 90 iris. Alla finns ännu inte i en sammanhållen samling och man letar fortfarande efter vissa sorter som kan finnas i trädgårdar i bland annat USA. Man vet att Cedric Morris samarbetade med en amerikanska odlare, Paul Cook. De bytte irispollen med varandra. Med USA finns även brevväxling om utvecklingen av vad som anges vara den första helt rosa irisen, ‘Edward of Windsor’.

Brevväxling om ‘Edward of Windsor’ visad på utställningen 2018, The Garden Museum, London.

Jag har inte sett den i verkligheten men de bilder jag sett har mera varit på en aprikosfärgad än en rosa iris. Däremot sägs den vara avbildad på den av Tate ägda målningen Iris Seedlings. Och där finns en iris som är mera rosa, som syn i målningens mitt. Eller så är det så att det som då kallades för rosa (pink) är vad vi idag anger som aprikosrosa.

Iris Seedlings, målning av Sir Cedric Morris. Är i Tates ägo men visas sällan. Fanns även med i utställningen 2018 på The Garden Museum. Detta är hans egna irisar, framtagna av honom. Motivet är intressant då man först efter ett tag noterar att det är en annan målning i bakgrunden.

‘Benton Strathmore’ är ett annat sådant “rosa” exempel. Den fanns med i stor mängd på Chelsea-15 och den var aprikosfärgad. Strathmore uppvisades första gången 1948, på Chelsea, för dåvarande drottning Elizabeth och hon lär ha godkänt att den uppkallades efter hennes barndomshem Strathmore. Detta var alltså Elizabeth, drottningmodern till Elizabeth II.

Iris ‘Benton Strathmore’ i förgrunden, ‘Benton Arundel’ i bakgrunden, från Chelsea-2015. Foto: Kerstin Engstrand

2018 blev det dags igen. Då hyllades Cedric Morris med en utställning på Garden Museum. Där visades en stor samling av hans målerier. Morris är mest känd för sina blomstermålningar men han målade även grönsaker.  

The Garden Museum, entrén till Morrisutställningen 2018. Foto: Kerstin Engstrand

Även en del dokument om hans växtförädling visades.

Sidor från Morris anteckningar om hans korsningsförsök för att få fram nya irissorter. Det har framgått att han gjorde minst 1000 korsningar varje år, eller i alla fall att 1000 lyckades växa sig till småplantor, seedlings. Från The Garden Museums utställning 2018 .

Numera äger Garden Museum Benton End, de fick den som gåva och drivs som Charity. Anläggningen håller på att rustas upp och beräknas kunna öppnas 2026. Sarah Price Chelseaträdgård-23 flyttas till Benton End.

‘Benton Lorna’ i rabatterna utanför The Garden Museum, London 2018. Foto: Kerstin Engstrand

I trädgården till museet hade trädgårdsdesignern Dan Pearson bidragit med några irissorter från hans egen trädgård, sorter som han bl a fått tag i av Sarah Cook. Dan har ansvarat för museets nya trädgård. Han brukar benämna Morris iris som väldigt sofistikerade och det kan man hålla med om att flera av dem är. I trädgården hade han planterat fem sorter: Benton Nigel, Benton Pearl, Benton Lorna, Benton Caramel och Benton Duff.

Populära i USA

Minst 90 sorter, och lejonparten var populära i USA. Man har funnit att hälften var registrerade namnsorter där över vilket bekräftas i American Iris Society’s officiella register. Morris föredrog plicatas. Trädgårdsirisens stora antal färgkombinationer gör att de delas i olika grupper som exempelvis:

  • self           – en enda färg
  • bitone-     – två olika toner av en och samma färg
  • bicolor      – två olika färger
  • amoena    – vit eller krämfärgade inre kronblad och färgade yttre blad.
  • variegata  – gula inre kronblad och röda,bruna eller kastanjefärgade yttre blad
  • plicata      – oftast ljus, vit-gul grundfärg, med kanter i annan färg
  • blend        – två eller fler färger i kombination eller blandning på samma kronblad

Iris ‘Benton Arundel’, Chelsea Flower Show 2015. Foto: Kerstin Engstrand

Samtliga Bentoniris är vad vi idag kallar för trädgårdsiris, Iris germanica, även kallade för skäggiris. Släktet Iridaceae omfattar minst ett par hundra arter och en mängd hybrider. Man brukar indela iris i tre huvudgrupper varav de första två har rotstock, rhizom:

  1. Skäggbärande där den vanligaste irisen, trädgårdsirisen, Iris germanica  och småriris Iris barbata-nana ingår. De nedre kronbladen, som oftast hänger nedåt, har en starkt färgad mustasch eller skägg i blomöppningen. De skäggbärande har också kraftiga, svärdsliknande blad.
  2. Skägglösa där bl a den vilda svärdsliljan, Iris pseudacorus ,strandiris, Iris sibiricaIris setosa samt japansk iris, Iris ensata, glansiris ,Iris laevigata och vinteriris, Iris foetissima ingår. Gemensamt för alla dessa är att deras bladverk är gracilare än de skäggbärandes.
  3. Arter med knöl, som våririsen, Iris reticulata, Junosorterna och holländsk iris.
Iris ‘Crathie’ är den aprikosrosa irisen längst fram till vänster. Från Chelsea-2015. Foto: Kerstin Engstrand

Att han satte prefixet Benton till sina namnsorter har underlättat spårningen. Alla har det dock inte, ’Edward of Windsor’ till exempel, ‘Crathie’ är en annan.  Troligen uppkallad efter Crathie Kirksom, beläget inte långt ifrån slottet Balmoral.

Intressant namngivning

Förutom Benton, efter hans sista bostad Benton End, hur valde hand då namnen? Att hedra en person med att få en växt uppkallad efter sig är vanligt. Morris valde sina vänner men även husdjur som katter och fåglar som ‘Benton Menace‘ efter en av hans katter. ‘Benton Rubeo’, en röd-vit iris nu återfunnen i USA, ska vara namnsatt efter en papegoja av arten macaw, en av Morris papegojor som finns på bild.

‘Benton Nigel’. Foto: Crocus.co.uk

‘Benton Nigel‘, Nigel Scott var en av Beth Chatto’s vänner. Beth Chatto och Morris var mycket nära vänner och hans måleri inspirerade henne. Hon ägde flera verk av honom och särskilt var det en stor tavla i hennes vardagsrum som hon särskilt refererade till. Chatto presenterade Nigel Scott för Morris. Det anges att Scott faktiskt även kom att flytta till Benton End där han arbetade som trädgårdsmästare. På vintrarna åkta han och Morris på växtjägarresor. Under deras resa till Kanarieöarna1957 dog Nigel Scott efter att ha insjuknat i feber.

‘Benton Lorna’ i Sarah Price Chelseaträdgård 2023. Foto: Kerstin Engstrand

‘Benton Lorna’, var en lättspårad sort då den verkar ha sålts även i modern tid och fanns att spåra i Plant Finder. Fått sitt namn efter Lorna Styles som lär ha hyrt Morris hus The Pound. En typisk plicata.

Iris ‘Benton Caramel’ i bakgrunden, i förgrunden ‘Benton Deidre’ i Sarah Price Chelseaträdgård 2023. Foto: Kerstin Engstrand

Flera kunde spåras via Plant Finder, som ‘Benton Caramel’. Andra har hittats i botaniska trädgårdar i bland annat Tjeckien, Schweiz och i USA.

Iris ‘Benton Olive’ i Sarah Price Chelseaträdgård 2023. Foto: Kerstin Engstrand

‘Benton Olive’, stjärnan i Sarah Price Chelseaträdgård 2023 var tidigt återfunnen men länge utan namn.  Sarah Cook hade fått några exemplar av denna högst annorlunda färgade iris, oliv och purpur, av vänner till Morris. Men den var utan namn. Det var först när hon fick möjlighet att gå igenom en växtkatalog från 1952, Historic Iris Preservation Society’s, som hon fann en färgbild av en iris kallad ‘Benton Olive’ som hon äntligen fick ett namn på denna utsökta skönhet. Namnet är efter Olive Murrell, ägare till Orpingtion Nurseries som var den ena av de två främsta plantskolorna som sålde hans iris. 

Iris ‘Benton Duff’ i rabatten vid The Garden Museum 2018 London. Foto: Kerstin Engstrand
Iris ‘Benton Pearl’ i Sarah Price trädgård Chelsea Flower Show 2023. Foto: Kerstin Engstrand

En annan som Sarah Cooks länge längtade efter var den mörkt lila ‘Benton Judith‘.  Judith var Judith Wogan, sekreterare vid Arts League of Service och som var den som såg till att visa Morris irisar på en utställning, den allra första 1925.

Beth Chattos plantskola har ett mycket stort utbud av Bentoniris. Här ett utdrag av sortimenten 2023. Här syns bland annat ‘Benton Menace’, ‘Benton Judith’, ‘Benton Nigel’, ‘Benton Opal’ och ‘Benton Farewell.

Av de irissorter Sarah Price hade valt ut till sin Chelseaträdgård 2023 så var det enbart en sort som inte lyckades slå ut i tid och det var ‘Benton Farewell’ som därmed inte fick vara med.

Även Crocus.co.uk har en del Bentonirisar:

Av Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Vid påsk finns den att köpa i kruka, oftast gul – förstås och som alltid gulligt bullig. Den liknar en smörboll!

Går då bukettranunkler att odla i trädgården? Jo men visst, är du nyfiken på att få en liten odlingsutmaning så är ranunkler något för dig!  

Ranunculus asiaticus är dess vetenskapliga namn. De vi odlar är förädlade sorter, oftast fyllda medan den vilda ranunkeln är enkelblommande.  Vild växer den i bergstrakterna i den östra delen av medelhavsområdet.

Foto: Plantagen

Det sägs att ranunkel betyder liten groda vilket nog kan stämma då den liksom grodor trivs i fuktig miljö. Nu är den extra populär då de tillsammans med anemoner ofta används en masse i blomarrangemanget på honnörsbordet på Nobelfesten. 

Första utmaningen är att välja sort, för nu märks det att ranunkeln odlas som snittblomma. Det finns de mest fantastiska färger att välja mellan och även tvåfärgade. Lejonparten av de näthandlare som säljer blomlökar har ett bra sortiment att välja ur. De säljs både i höst- och i vårsortimentet. Har du inget växthus utan ska odla dem i trädgården så köp dem på våren.

Utmaning nummer 2: Tålamod!

Foto: Kerstin Engstrand

Lökarna ser inte ut som lökar eller knölar. De är mycket märkliga, de ser ut som ett mellanting mellan något med klor och en mycket liten bläckfisk. Och de är ömtåliga, klorna som de faktiskt heter, bryts lätt av när de är torra.

Tålamod! Beräkna minst tre månader från det att du satte knölarna tills de blommar. Så den totala tiden brukar inklusive förkultivering vara 3,5 månad, ibland fyra månader.

Utmaning nummer 3: Förkultivera!

Foto: Kerstin Engstrand

Växtplats: Ranunkler vill växa svalt och i halvskugga till skugga. Många tror att de vill växa i soligt läge men inte. Svalt gäller alltså för ranunkler. Svalt från det att de förkultiveras inomhus ända till växtplatsen. Därför anges de ofta som tuffa växter. Att få knölarna att blomma till påsk är svårt om du inte har särskilda odlingsutrymmen – lättast är då att satsa på blomning i slutet av juni som tidigast.

Om du har tillgång till ett svalt garage, förråd, källare eller rent av en veranda eller ett uterum som håller 5 – 10 grader är det utmärkt. Är det dessutom mörkt är det ännu bättre. Då kan du börja förkultivera långt tidigare. Annars får du i regel börja i april om du bor där man kan ställa ut dem i skuggigt läge. Ranunkel vill inte ha minusgrader, dock brukar de klara enstaka dagar med några minusgrader.  Det anges i regel att de dör direkt vid minus fyra grader.

Innan du börjar förkultivera så separera sorterna och märk upp dem väl. För knölarna yppar inget alls om vilken färg eller form blomman har. De ser alla likadana ut.

1. Blötläggning

Foto: Kerstin Engstrand

Lägg knölarna i en bunke med vatten som håller rumstemperatur, 20 – 22 grader. Här gäller det att bara låta dem dra vatten i tre timmar, eller maximalt fyra, inte längre. Under denna tid ser du hur de sväller upp. Floret Flowers från USA rekommenderar att de ska blötläggas i rinnande vatten. De har knölarna i nätsäckar som får hänga under vattenkranen. Jag har testat bägge metoderna, stilla vatten i en bunke respektive rinnande och de fungerar är lika bra. Men med rinnandevatten bör du kunna samla upp överskottsvattnet. Det är synd om vattnet bara skulle rinna ut i avloppet.

2. I jord

Dags att putta ner knölarna i jord. Klorna ska nedåt. Det vita är perlit. Foto: Kerstin Engstrand

Efter blötläggningen ska de omgående sättas i jord, vanlig planteringsjord eller krukväxtjord är utmärkt. Antingen en och en i krukor eller förkultivera dem i ett brätte. Fungerar även med tre i en lite större kruka. Alla varianterna fungerar bra. Jorden ska vara lätt fuktig, om jordpåsen är ny så brukar den fukten som jorden då innehåller räcka. Är jorden mycket kompakt kan man blanda i med vita perlitkorn som håller jorden luftig. Har jag många föredrar jag att förkultivera dem i ett brätte för att senare, när de börjar spira, plantera om dem en och en i krukor. Vanligen sätts de då i krukor med en diameter på ca nio cm, en knöl per kruka. Har du större krukor så kan du förstås sätta flera i varje men jag varnar för att det då är svårare att hålla rätt fuktighet i jorden.

Lägg ut knölarna försiktigt, ”klorna” ska vara nedåt och täck över cirka med 1 cm med jord. Upptäcker du nu att jorden du har hemma inte räcker till så kan du tillfället täcka över med en fuktig dagstidning.    

Nu ska odlingen stå svalt, i 5 till 10 grader och det går bra att de står mörkt. Viktigast är att de står svalt och att jorden inte värms upp av solen.

OBS! Jorden ska vara lätt fuktig, inte våt! Det är lättare att ha koll på fuktigheten i ett brätte än i krukor. Ranunkelknölar är känsliga för våt jord, då ruttnar de lätt.

Foto: Kerstin Engstrand

3. Omplantera

Efter cirka 14 dagar, ibland redan efter tio, så börjar knölarna bilda rötter, små vita rötter. Då är det dags att plantera om dem. Man kan visserligen vänta tills att även lite grönt syns men risken är då att de vita sköra rötterna lätt går av. Bäst är att plantera om dem när rötterna är cirka 0,5 cm långa. I krukor eller direkt på växtplatsen om risken för minusgrader är över. Varje knöl ska ha minst tre centimeter jord över sig om du sätter dem i krukor, fem till sju centimeter utomhus.

I slutet av juni slog den första ut. I halvskuggan i en pallkrage under en björk. Foto: Kerstin Engstrand

Vanligtvis blommar ranunklerna 90 dagar efter utplantering.

Som snittblomma i vas brukar de hålla i hela tio dagar!

Ranunkler odlas vanligtvis som ettåriga växter.  Om du har kvar knölarna i krukor efter blomningen kan du på senhösten se att en knöl har bildat sidoknölar. En knöl kan ha blivit tre mindre. Skaka av jorden och låt dem torka innan de läggs svalt och mörkt i pappåsar för att tas fram i vår igen.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Brysselkål, även kallad rosenkål, har blivit trendig igen. Mycket för att den är lätt att frysa in och vacker. Samt god, särskilt när man får fram dess nötaktiga smak. Så varför inte odla den?

Vackrast är den på vintern! Då förstår man varför den även kallas för rosenkål. För de miniatyrformade kålhuvudena längs stammen ser verkligen ut som rosenknoppar. Det är i själva verket sidoknoppar som vi äter, de ser ut som små kålhuvuden. Brysselkål tillhör de ätliga växter som producerar socker som skydd och därmed klarar den sig när det blir minus och sockret i sig förhöjer brysselkålens smak.

Men varför då brysselkål? Jo, denna kål sägs ha sitt ursprung i just Belgien och har därför fått namn efter landets huvudstad Bryssel. Det finns uppgifter att den odlats på både 1200- och 1400-talet. Kål har varit en viktig föda för många runt om i världen och under lång tid. 

Brysselkål är liksom andra kålsorter rik på bland annat vitamin C, A, kalium och järn. Kål är även rikt på antioxidanter.

*Falstaff’. Foto: Kerstin Engstrand

’Falstaff’ är en F1-hybrid.  Vackert purpurfärgad som också den är känd för sin milda och nötaktiga smak. Så god att många äter den rå! Den vackra färgen bibehålls lättast om man ångkokar den i mikrovågsugn men det finns även de som tillsätter lite ättika i vattnet om man kokar den.  Om jag minns rätt så introducerades den på den svenska marknaden år 2008. Skördefärdig efter 98 dagar.

Förkultivera: Brysselkål behöver en lång utvecklingstid så den bör förkultiveras, dvs sås inne för senare utplantering. Beroende på var du bor så brukar det vara mellan mitten av mars till mitten av maj som är bästa tiden att förkultivera kål.

En annan stor fördel med förkultivering är att plantorna får bättre motståndskraft mot diverse ohyra och skadedjur då de hunnit växa till sig innan de planteras ut. Varje frö sås som vanlig kål, på ett djup av 1 – 2 cm. Jorden kan vara vanlig krukväxtjord eller såjord. Bästa groningstemperatur är 10 – 25 °C.

Bra frön gror på fyra till sju dagar

När plantan fått två blad (karaktärsblad) efter de två hjärtbladen (som är de allra första bladen) är bästa tiden att plantera ut dem på växtplatsen.  Sätt plantan djupare än hur den har växt, jorden ska gå upp till precis under de två karaktärsbladen.

Utplanteringstid: Beror på var du bor och hur våren har utvecklats sig.

Växtplats: Soligt läge och fuktighetshållande jord.

Planteringsavstånd: 45 – 60 cm. Håll avstånd!  Vanligtvis blir en planta brysselkål cirka 80 cm hög.  Håll därför 45 – 60 cm mellan plantorna vilket ger kraftigare plantor vilket i sin tur i regel innebär såväl större samt tidigare skörd.

Tålamod! Brysselkål är flerårig, det är den andra odlingssäsongen som de små knopparna bildas. Därför ska man så på våren så att de hinner bilda knoppar till hösten.

‘Igor’ Foto: Kerstin Engstrand

 ‘Igor’ är en F1-sort och känd för sin fina smak samt brukar bjuda på en rejäl tillväxt på hösten. Toppa plantan i slutet av augusti. Skördefärdig ca 135 dagar efter utplantering men är beroende på när frosten uppkommer. Höjd: ca 80 cm

Man brukar toppa brysselkålsplantorna för annars utvecklas inte de översta huvudena till full storlek. Proffsen brukar toppa dem cirka sex veckor innan planerad skörd till jul vilket oftast innebär i början av oktober. Men det gäller inte de plantor som man vill skörda efter jul då plantorna behöver det skydd mot kyla som toppen ger. Toppbladen är också goda att anrätta.

När ska jag skörda? Bilderna är tagna i februari månad i Stockholm. Man väntar med att börja skörda efter plantorna fått uppleva minst ett par frostnätter, minst fem minusgrader. Så du kan skörda hela vintern – om inte rådjuren hinner före.

Skydda! Det är inte bara vi och rådjur som älskar kål. Även mindre skadedjur som kålfjäril, kålmal och kålfluga. Bäst är att skydda odlingen med antingen mycket finmaskigt nät eller fiberduk. Se till att förankra näten rejält då minsta lilla öppning är ett inbjudningskort för dessa att ta sig in. Det sägs att rödbladiga sorter angrips mindre än de gröna. Detsamma sägs när det gäller mördarsniglars aptit, att de inte så gärna äter rödbladiga sorter inklusive rödbladiga sallatssorter.

Midnight Roma. Foto: Kerstin Engstrand

Varje år så annonserar fröfirmorna ut att det har ett antal nyheter. Vissa har till och med tvåsiffriga tal för nyheter. Så även januari 2024. Och de vet vad som appellerar på oss odlare för genast slår habegäret in! Dock är ytterst få verkligheten nyheter. Det vill säga antingen en ny sort för den svenska marknaden eller en helt ny världsunik sort. Lejonparten är nyhet i just den firmans sortiment.

Men en unik sort finns än så länge inte att köpa frön av här i Sverige men finns att få tag på inom EU.  Det är tomaten Midnight Roma. En så kallad svart sort, det vill säga den är svart i visst ljus, annars är den mera mörkt lilasvart med röda inslag. Svarta sorter ska skifta i rött när de är mogna. Och visste du att länge angavs de svarta sorterna vara så kallade ryska tomater?

Dr Jim Myers. Foto: Oregon State University

Tillbaka till Midnight Roma. Den är utvecklad av Dr. Jim Myers vid Oregon State University (OSU) College of Agricultural Sciences. Han är pappa till ett flertal tomatsorter där den mest kända är den idag över tio år gamla sorten Indigo Rose. Den var liksom Midnight Roma framtagen för att vara särskilt rik på antioxidanter. 2021 släpptes Midnight Roma som är särskilt tänkt för tomatsås. Därför anger Jim Myers att det är viktigt att man inte skållar tomaten utan använder skalet då det är i skalet som nyttigheterna sitter.

Den avlånga plommontomaten Roma är en klassiker, Midnight Roma är en mindre sort, både när det gäller fruktens storlek och plantans. Den är en så kallad semi-determinate. Den är inte heller lika jämnt avlång, den har viss tendens att likna ett hjärta.

Midnight – för att den är mörkt lilasvart med röda inslag. Den är mogen när den sviktar lätt när man trycker på den samt att den har börjat gå i rött.

Midnight Roma i olika mogningsstadier. Längst till vänster är en mogen, den skiftar i rött. Foto: Kerstin Engstrand

Ju soligare desto mera lila blir tomaten. Dessutom går stjälken och även bladen lätt i lila. Dr Myers betonar vikten av att odla den i så soligt läge som möjligt samt att gärna ta bort blad som skymmer frukterna. Mogningstid: 80 dagar.

Den vanliga Roma är ren klassisk pastasåstomat som köps i storpack på italienska grönsaksmarknader. Midnight Roma är särskilt utvecklad för att ha en smak som ger en ytterst smakrik sås. Jim Myers skapade Midnight Roma genom att korsa sorten Oregon Star, känd för sin utsökta smak med just Indigo Rose som ska ha vara lika rik på antioxidanter som blåbär. Båda är utvecklade av OSU. Med tanke på föräldrarna anges det också att Midnight Roma ska vara särskilt rik på antioxidanter. Då tomater äts året runt och är lättare att odla än blåbär var det en drivkraft för Dr. Myers att få fram tomatsorterna som är särskilt rika på antidoxidanter.  

2011 kom ‘Indigo Rose’, den blev direkt en succé. Den är rolig att odla då tomaten först nästan är svart men går tillbaka till rött när den mognar. Mycket nyttig.  

Tomaten ‘Oregon Star’. Foto från https://territorialseed.com/products/tomato-oregon-star

Mellan 2011 och 2021 utvecklade Dr Myers även sorterna ‘Indigo Cherry Drops’ och ‘Indigo Pear Drops’ som både finns att köpa frön till i Sverige samt ¨’Indigo Kiwi’.

Av Kerstin Engstrand

Agretti, italiensk sodaört. Foto: Kerstin Engstrand

Agretti, Salsola soda, italiensk sodaört, är på modet. Den ser ut som tjock kortvuxen gräslök eller som alger. Den har också ett smeknamn, barillaplanta, som även spanjorerna använder, och det har inte med att göra med den stora pastaproducenten. Men agretti liknas också vid grönfärgad spaghetti och anrättas som spaghetti. Barba di frate (munkskägg) är ett annat smeknamn eller roscano. På franska heter den Soude commune.

Klassiskt recept

Den säljs i tjocka buntar. I Italien säger man att den smakar vår. Vi skulle nog säga att smaken liknar spenat men vissa påstår sparris, andra hav. Och det gör den om den är anrättad. Rå är den avskyvärd. Agretti luktar inte gott när den är färsk, den måste anrättas. Den blir som bäst om man först kokar upp den, sedan fräser den i olivolja. Salt, svartpeppar, lite vitlök och några droppar citron över blir pricken över i:et och passar då utmärkt till grillad fisk.

Agretti al limone är ett klassiskt recept och en vanlig contorno, tillbehör, till kött och fisk från mars till maj. Man brukar beräkna cirka 300 gram färsk agretti till fyra personer.

  • Låt först agrettin koka i saltat vatten i cirka tre minuter. Ta upp den och skölj den i kallat vatten.
  • Värm lite olja i en panna med en vitlöksklyfta.
  • Tillsätt agrettin, salta och peppra och rör om. Tillsätt lite nypressad citron och rör om igen.
  • Nu är anrättningen färdig att servera.
  • Det finns även en annan version av denna klassiska rätt, då tar man olja, skivad vitlök, salt och peppar samt lite citronsaft och blandar väl i en skål. Denna blandning häller man sedan över den kokta men sköljda agrettin, det vill säga utan att hälls blandningen i pannan. Många anser att detta är en finare variant som bättre framhäver agrettins smak.

En frittata, en italiensk omelett fylld med agretti är också något entusiasterna gärna lagar. Den görs på samma mängd agretti och med fyra ägg och rejält med riven parmesan. Man vispar ut äggen med riven parmesan. Ingen vitlök i denna frittata men salt och peppar.

Lite svårodlad

Foto: Kerstin Engstrand

Nu är agretti inte lättodlad. Fröet har mycket låg grobarhet, runt 30 – 40%. Fröna måste vara färska, efter sex månader har de i regel tappat sin grobarhet. Men den går att odla överallt, även i saltvattenbemängd jord. I Italien kan man hitta den växa på sandstränder. Så fröna när vitsipporna blommar, de brukar gro bäst när jordtemperaturen är runt tio grader säger några av mina italienska vänner, andra säger att det ska vara minst 15 grader. Täck dem med 0,5 cm jord.  Om fröna gror så gror de inom 10 dagar.

Det är viktigt att hålla sådden fuktig. För runt fröet finns en hård hinna. Av de två sorter jag odlat så ser fröna i stort likadana ut när de är torra. Jag har testat att så gamla fröer, både från 2016/17 och med bäst före datum 12/2019. Det testet gjorde jag i två varianter, fröna liggandes i vatten och fröer i jord. Det tog längre för det yttersta skalet att lossna men när väl det har blötts upp och man kan få bort det, lättast att ta fröet mellan tummen och pekfingret, då ser man skillnad. Den ena, de äldsta hade ett hårdare frö som efter nästan en vecka i bland annat vatten inte ville släppa ytterhöljet så bra och innerfröet var då hårt och kändes dött. De “yngre” fröerna med bäst före-datum 2019, där släppte de större fröerna ytterskalet och de såg helt rätt ut. Det vill säga då ser de ut som en svart kanelbulle. Då kommer dessa frön att gro.

De två fröna till vänster, de svarta kanelbullarna, kommer att gro. De har under det yttersta skalet som en liten mask som rullat ihop sig, eller som en minikanelbulle. De till höger var från 2016/17 och även om det yttersta skalet efter lång blötläggningstid släppte så är det stenhårda och torra. Foto: Kerstin Engstrand

De frön som väl gror brukar växa bra. Från att fröna har grott brukar det ta 50 dagar innan man kan skörda. Bäst växer agretti när våren-sommaren bjuder på temperatur på mellan 15 till 30 grader. Soligt läge eller halvskugga är perfekt. När plantan är ca 15 – 20 cm hög kan man börja skörda, låter man den vara blir den som en enorm buske av gräslök, ca 70 cm hög och hälften så bred. En normal svensk sommar kan man få den att gå i blom och kunna skörda egna frön.

Italiensk sodaört går även bra att odla i kruka eller en varmbänk. Fröerna har kort hållbarhet och ska användas innevarande odlingssäsong.

Japansk sodaört

Japansk sodaört. Foto: Kerstin Engstrand

Liknar den italienska men den japanska, som även kallas för landsjögräs, okahijiki, har inte samma smak. Den japanska har lite saltare och pepprigare smak. Den anrättas på samma sätt som den italienska.  I Japan har jag främst fått den till fisk men även någon enstaka gång till kött. Den är liksom den italienska rik på vitaminer och mineraler, särskilt A-vitamin, kalcium och kalium. Därför kan man ibland se den i sallader eller i sushi. Lär även gå bra att grodda.

Japansk sodaört, Salsola komarovii, föredrar sandig jord. Att den kallas för landsjögräs beror på att den växer just på havsstränder inte bara i Japan men även i Korea och Kina.  Vanligen är grobarheten högre än den italienska.

Så tidigast i maj. Täck fröna med 0,5 cm jord. Viktigt att hålla sådden fuktig tills fröna grott.

Den japanska sodaörtens frön är betydligt mindre än den italienska. Dock gror i regel den japanska lättare än den italienska. Foto: Kerstin Engstrand

Varför heter då dessa två sodaört på svenska? Jo, sodaört för att man förr brände växten just för att göra natriumkarbonat, soda. Det har även vår svenska sodaört, Salsola kali, använts till.

Att sodaört är en suckulent syns tydligt på bladen, Oftast är den helt grön men den italienska kan ha röda stjälkar. Ett tips är att efter kokningen lägga den i kallt vatten så behålls den gröna färgen bättre.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Vildtulpan, Tulipa sylvestris i sällskap med maskros. Bilden är tagen vid Långbro Värdshus för cirka 25 år sedan. Foto: Kerstin Engstrand

Otaliga verkar de vara som kan berätta om barndomens skräckdagar då de blev utkommenderade att rensa ogräs. Lika många kan berätta att de rensade bort mer än de skulle, för att rensa ogräs är svårt för hur ser ett ogräs ut egentligen? Inte är de så tydliga som på Elsa Beskows teckning ”Ogräsens kraft”. Hon levde mitt i materialet till sina böcker, från vilda blommor som blåsippor till pioner, och de sex barnen tyckte det var mindre jobbigt att rensa ogräs än att stå modell för mor. I sin bok Blomsterfesten i täppan lär hon ha skildrat samhällsdebatten i form av ogräs och rabattblommor.

Rödfibbla. Foto: Kerstin Engstrand

Barndomens motvilja mot ogräsrensning brukar gå över. Och vi kan ändra inställning till ogräsen när något blir attraktivt, ovanligt eller trendigt. Vissa växter som vi egentligen rubricerar som ogräs är idag populära. Vad sägs om att ha rödbladigt groblad, brokbladig kirskål, rödfibbla, eldfibbla och brokbladig tussilago i rabatten? Allra helst bara ett exemplar av varje, så att de blir något av trädgårdens frimärkssamling.

Igen!

Rödbladigt groblad med fjärilslavendel återfanns i en trädgård på Chelsea Flower Show 2002. Foto: Kerstin Engstrand

Att ogräs är trendigt dyker upp med jämna mellanrum. Som i maj 2023, på årets Chelsea Flower Show var det – som alltid – flera trädgårdar där ogräs spirade. De var ytterst medvetet planterade där. För det är en konst i sig att plantera maskrosor som just bildat runa maskrosfröbollar.  Men 2023 så spreds det att ogräs är trendigt – som om det vore något nytt! Detta ”missbruk” av ogrästrenden brukar återkomma med jämna mellanrum, som i början av 2000-talet. Ibland är trenden att man ska äta ogräsen, bland handlar det om att medvetet låta dem växa i sin trädgård och ibland handlar det om att hitta så ovanliga varianter som möjligt.

Brokbladig vallört. Foto: Kerstin Engstrand

Det kan också vara i varje sann trädgårdsälskares natur att tänja gränser som gör att de ovanliga ogräsen blivit så populära. Eller att de helt enkelt är en kul grej som bryter mot gängse regler. Dock, den brokbladiga kirskålen sprider sig som den vanliga men inte lika snabbt. Den växer till och med i Monets trädgård. Detsamma gäller vallörten, den brokbladiga har minst lika kraftiga rötter som den vanliga. Onekligen är en bukett av kirskål och pioner vacker, men det gäller att inte låta kirskålen gå i frö. Rödfibbla och eldfibbla gränsar till att vara rariteter, eldfibblan är sällsynt medan den röda är mer vanlig i våra marker, men i och med att de tillhör fibblesläktet blir de för många av oss automatiskt ogräs. De är härliga kombinerade med bulliga rosa pioner och alunrot.

Rosa maskros. Foto: Kerstin Engstrand

Rödbladig maskros är idag det absolut senaste. Den rosa är också “ok”. Maskrosen är väl vårt mest kända ogräs, men släktet Taraxacum innehåller faktiskt mer än 900 arter som indelas i 14 sektioner. Det finns ishavsmaskrosor, strandmaskrosor, hornmaskrosor … Den fjortonde och sista sektionen är ogräsmaskrosorna som det lär finnas 500 arter av, och benmaskrosen är den som växer i gräsmattan. I maj börjar gräsmattor och vägslänter lysa gula av maskrosor. Även ur asfalten skjuter de upp, deras växtkraft är enorm. Maskrosen har många fantasifulla namn i andra länder. I Frankrike kallas den ”kissa i sängen” och i Italien för ”lejontand” och betraktas som en delikatess. Ingen måltid ska vara utan sallad, säger fransmännen och blandar liksom italienarna in späda maskrosblad i den. Där kan man också köpa maskrosfrö i påse, de gror inte så bra i det varma klimatet som de gör hos oss. En enda blomma kan få flera tusen frön. Och alla är de försedda med fallskärm.

Maskrosfrön från 1990-talet, och ja de gror fortfarande! Foto: Kerstin Engstrand

Maskrosen tar man lättast upp med ett ogräsjärn och tidigt på våren när knopparna ligger djupt nere i rosetten. Då är roten mjuk och man får lätt upp den hel. Så fort knopparna börjar växa till sig och får en liten stjälk är roten mycket stinnare och bryts lättare av, med påföljd att varje rotdel bildar fler maskrosor.

Fröbollar i motljus, maskros förstås! Foto: Kerstin Engstrand

Ogräs kan väl definieras som en växt som förutom val av fel växtplats är en växt du inte tycker om. Annars är ogräset en kär växt. Som vitsippan och tusenskönan eller den vita tovsippan som blommar så fint tillsammans med liljekonvaljen. Och violerna som dyker upp i gräsmattan. Självsådda plantor ska man vara rädd om för de har själva valt sin växtplats och sitt sällskap, som de alltid brukar passa så bra ihop med.

Tovsippa, förtjusande i kombination med liljekonvalj. Foto: Kerstin Engstrand

Tips

Ogräsen stjäl vatten och näring från dina odlade växter. Genom att luckra jorden mellan plantorna med en handkultivator eller skyffeljärn kommer ogräsen att trivas mindre bra.

Överblommad kirskål. Foto: Kerstin Engstrand

Tips

Stinktagetes, Tagetes minuta, blir 50–80 cm, ibland nästan en meter, och är utmärkt att hålla kirskålen i schack med. En ettårig växt med djupgående rötter. Förkultivera inomhus så att plantorna hinner växa till sig innan det är dags att plantera ut dem bland kirskålen. Den används också som biologisk bekämpningsväxt vilket uppmärksammats mycket på senare år. Den håller nematoder (trådmask) i jorden på avstånd samt motverkar angrepp av de flesta skadeinsekter. Förutom att odla den på den ogräsangripna platsen kan man gräva ner bladmassan som också verkar motverkande.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Piet Oudolf i Skärholmens Perennapark augusti 2012. Foto: Kerstin Engstrand

När färgen kommer i sista hand. Med sina suggestiva planteringar som rör sig så vackert i vinden väcker holländska Piet Oudolf känslor och öppnar våra sinnen. Han skapar i stora sjok, hela hav av perenner som varje höst falnar för att på våren åter spricka fram. På en och samma gång både kraftfullt, pockande och romantiskt Han skapar ett slags jordnära och mycket modern prärieromantik av perenner. Och han jobbar i cirklar och ovaler. Varför det, jo det måste vara enkelt för de som ska plantera och för de som ska sköta planteringen.

Plantkombinationer som blev Best in Show på Chelsea Flower Show 2000. Foto: Kerstin Engstrand

Hans planteringar ser enkla ut men är som japanska träsnitt, bara en mästare hanterar skapandet till fullo. Det ska sägas att Piet Oudolf är en av flera bakom den perennvåg som slog igenom på 1990-talet och som utvecklas och sprids allt jämnt över så gott som hela världen. Men han är den som idag är mest känd. Och vem älskar inte ett fyrverkeri av höga gräs och mjuka färgtoner? Här i Sverige finns han sedan 1996 representerad i Enköping med “Drömparken”. Det var Enköpings stadsträdgårdsmästare Stefan Mattson som bjöd in honom och det blev så bra att Drömparken till och med byggdes ut 2002. Den är en av stadens över 20 parker och dit vallfärdar trädgårdsintresserade.  

Ett bra team, Stefan Mattson till vänster och Piet Oudolf till höger fångandes suveräna plantkombinationer i bild. Foto: Kerstin Engstrand

Enköping ligger Piet varmt om hjärtat, bland annat för att han vet om att de alltid håller parken i toppskick.

En annan milstolpe var när Piet tillsammans med Arne Maynard blev inbjuden av den ansedda trädgårdstidskriften Gardens Illustrated att göra en stor idéträdgård på Chelsea Flower Show 2000. Den blev – förstås – Best in Show. Ett utsnitt av den planteringen kan då läsa om här. Chelsea är världens mest ansedda trädgårdsmässa, trädgårdsvärldens “haute couture”.

Form före färg

Foto: Kerstin Engstrand

Blommans form, bladens struktur, vissnandet, fröhusen – balansen kommer före färgen. Varje växt har en viss karaktär, en själ och den tar han till vara. Våra vanligaste trädgårdsväxter är oftast så förädlade att blommorna är för stora i förhållande till växten i övrigt. Stjälk och bladverk orkar inte tona ner de oftast för starka färgerna. Men i naturen skär sig aldrig färgerna, mycket beroende på förhållandet blomma-blad-stjälk är så precist. Därför väljer Piet Oudolf struktur och form före färg. Strukturen finns där även efter blomningen och bladens form påverkar oss mycket mer än vi först tror, särskilt på nära håll. Stora blad låter ögat vila medan små tenderar att bilda lugna bakgrundsmiljöer. Växter med särskilt fina bladstrukturer är oftast skugg- eller fuktälskande.

Kvittot på en bra plantering är enligt Piet att den fungerar även fotograferat i svart-vitt. Och själv fotograferar han flitigt allt han ser. Jag har alltid sett honom med en kamera i handen.  

Solen är på väg att gå ner, det är augusti i Skärholmen. Gräsen är exakt rätt placerade, de tänds av solen. Foto: Kerstin Engstrand

Och resultatet? Hans trädgårdar ser vilda ut men är det inte. De liknar ett slags moderna impressionistiska ängar som går i en lätt beslöjad rosa-blå färgton. Grövre, massivare och mera pockande än våra älskade vilda ängar. Här finns både stramhet och rufsighet i en charmfull blandning. Motsvarande finns faktiskt i vägkanternas tistlar, gräs och smörblommor. Piets blandning tränar ögat att se detaljer och som man lär sig uppskatta ju mer man lever med den. Särskilt när växterna tänds i ljuset. Piet Oudolf vet exakt vilka växter som ska avnjutas i motljus och vilka som ska placeras i medljus eller i gassande sol. I svagt släpande ljus framträder också bladens struktur till fullo. 

Länkande gräs

Foto: Kerstin Engstrand

Gräset är länken mellan den traditionella ängen och Piets moderna perenna version. Men gräset planteras inte jämnt med enstaka blommor i det utan tvärtom. Här är det gräset som bildar enstaka ruggar i blomprakten. Gräset planteras oftast framför blommorna så att det fungerar som transparenta draperier, ibland tillåts man skymta vad som finns där bakom. Och gräs spelar i vinden. Gräs behöver vind för att utvecklas till fullo. Dessutom tränas ögat att fokusera, på gräset eller växten där bakom.

Färgen finns där

Det är blomhuvudenas och stjälkarnas form som är basen i en harmonisk kombination. Här kombineras likartade färger med olika former. Den röda rudbeckians, Echinacea purpurea, prästkrageliknande och ganska kraftiga blommor tillsammans rakare och graciösare fackelblomster, Lythrum virgatum (Drömparken, Enköping) Foto: Kerstin Engstrand

Naturligtvis finns färgen där och är nödvändig för att uttrycka trädgårdens sinnes­stämning. Ingen färg är fel i sig, kanske bara omodern eller så används den på fel sätt. När Piet Oudolf väljer en av de vanligaste blomfärgerna, rosa, som är både lätt och svår på en och samma gång, är det oftast den starkare ceriserosa tonen. Effekten blir oftast dramatisk, ibland skimrande men aldrig sockersött. Rosa är en superb sammanhållare och utmärkt där ljuset inte är så starkt, som vårt svenska.

Bland de rosa växterna är stjärnflocka, Astrantia ‘Roma’ en mycket bra växt, mångsidig, både graciös och stark på en och samma gång. Rosa stormhatt, Aconitum ‘Pink Sensation’ är en annan elegant i sin svaga rosa färgton och som rosa kandelabrar som tänds i det sena eftermiddagsljuset, kransveronika Veronica virginica ‘Rosea’.

Skärholmen, bilden tagen på invigningsdagen i augusti 2012. Foto: Kerstin Engstrand

Tillsammans med blått skapas rymd, djup och dramatiska effekter. Grå frossört, Scutellaria incana, är faktiskt mer blå än grå och har länge varit holländarnas favorit. Med sina lite otydliga blommor är den en utmärkt utfyllare Blå stormhatt, Aconitum ‘Stainless Steel har han ofta tillsammans med röd rudbeckia. När gräset planteras i stora ruggar blir det prärievackert. Blå bolltistel, Echinops bannaticus och rosa kärleksört, Sedum ‘Matrona’ tillsammans med silvergräs, Achnatherum calamagrostis är en annan kombination.

Generöst, som en blå flod bildar olika blå och blålila toner av stäppsalvia, Salvia nemorosa. Lammöra, Stachys byzantina, med sina mjuka luddiga grågröna blad ramar in och bildar kontrast. (Drömparken, Enköping). Detta är hans första Salvia River. Idag talas det mest om den i Chicago. Foto: Kerstin Engstrand

Blått förstärker också ljusets betydelse, det tänds i den tidiga morgonens eller sena kvällstimmens ljus. Mjuka färgtoner som rosa och blått är också lättare att använda i massplanteringar och tursamt finns det en mängd blommor i dessa färger med en mängd nyanser. En nog så viktig aspekt när man ska skapa generösa, harmoniska men samtidigt dramatiska jordnära kombinationer. För Piet Oudolfs trädgårdar är höstens trädgårdar. De är storslagnast i augusti just när vi åter är hemma igen. Då visar de upp sitt fyrverkeri av växtkraft och ljusspel – ett kort moment av liv innan fröställningar, nervissnande och jorden tar över.

Odlingsvärda växter

Piet Oudolf använder sig bara av odlingsvärda växter. De flesta går utmärkt här i Sverige vilket Drömparken i Enköping visar. Därefter nappade Sölvesborg med sin De fyra årstidernas park 2008/2009.

I Sverige finns även Perennparken belägen i Skärholmen. Även den på initiativ av Stefan Mattson som då hade bytt jobb till Svenska Bostäder. Den invigdes i augusti 2012.

Stefan hann också med att anlita Piet till Halmstad, Vänskapsparken 2014 och nu nio år senare, 2023, invigs en anläggning i anslutning till konstmuseet i Värnamo, Vandalorum.

I välsorterade plantskolor brukar de flesta av de växter han använder finnas. Länge hade Piet och hans hustru Anja en egen plantskola men den är numera nedlagd. Den skapades för att kunna erbjuda de växter han hade börjat använda.

Stor i Europa, stor i Amerika

Kung Charles III delade ut medaljen till Piet på 2023 års Chelsea Flower Show. Foto: RHS

New York, Chicago, Detroit, otaliga platser i England och övriga Europa, Piet är nästan alltid på resande fot.

2018 var ett år där han fick lite extra uppmärksamhet. I juli blev han av det brittiska trädgårdssällskapet RHS utsedd till den första RHS Horticultural Hero. Hösten innan hade filmen om hans konstnärskap haft premiär, och nu spreds den världen runt. Och den visas fortfarande. Det var den första film som gjorts om en trädgårdsdesigner. Tyvärr är inte Sverige med i den.

Bergamo 2018. Foto: Kerstin Engstrand

Konferensen I Maestri del Paesaggio i Bergamo inviterade honom att skapa ett grönt levande landskap på ansedda piazzan i Bergamo Alta, 2018 och även dekaler och banderoller om Piet prydde den nedre stadens huvudgata.

2023 fick han även Elizabeth Medal of Honour, den första i sitt slag och det var i samband med hennes 70 år på tronen. Plus att han bland annat är hedersprofessor och mycket annat.

Men han är sig lik. Lika nyfiken och ivrig att studera sina älskade växter. I över 30 år har jag följt honom. Mycket av hans storhet ligger också i hans öppenhet att följa sina anläggningar, att se vad som fungerar och inte och att han inte motsätter sig att växter måste bytas ut.

Alltid lika nyfiken. Det är härlig att se gamla bilder när han besökte Rosendal i Stockholm på 1990-talet. Då men en ung Ulf Nordfjell. Och självklart träffade han även legendariska Beth Chatto.

Foto: Piet Oudolf privat.

Fotnot

Piet Oudolf har givit ut flera böcker. Hans första, Droomplanten, utkom på nederländska 1990. Den köpte jag direkt, mängden bilder visade på nya växter. Några år senare övertalade redaktör Eva Björkman sitt förlag LT:s/Natur & Kultur att översätta den till svenska. År 1995 kom den första svenska upplagan ut och därmed var Sverige först ut att översätta den. Prestigefullt var det när “Designing with plants” gavs ut av Conran Octopus Ltd. Den är en mycket vacker bok som tog upp alla aspekter på hans konstnärskap.

Av Kerstin Engstrand

Ost-ört. Foto: Kerstin Engstrand

Vad säger du om en ost-ört? Eller en ostronört? Eller varför inte en svampört?

Svampört

Svampört i blom. Foto: Kerstin Engstrand

Svampört var rolig att odla men jag måste erkänna, jag använde den knappt i matlagningen. Mushroom plant heter den på engelska och både blad och blommor smakar svamp, typ champinjoner. Rungia klossii är dess vetenskapliga namn.

Den är lättodlad! Och lätt att föröka med sticklingar. Den är dekorativ, bladen är starkt gröna och blanka. Blommorna är ganska små och starkt blå. Det sägs att bladen är bland annat rika betakaroten och C-vitamin.

Går utmärkt att använda i sallad eller klippa ner i en äggröra eller omelett. Ska då tillsättas i slutet av tillagningen. Det fungerar även bra att frysa in bladen.

Svampört. Foto: Kerstin Engstrand

Köps vanligen som planta på våren. Blir ca 50 cm hög och trivs i kruka. Vill ha lätt fuktig jord. Svampörten går utmärkt att övervintra inomhus, ljust och svalt.

Ostronört

Ostronört i slutet av augusti 2023 – ingen rolig sommar för en ostronört. Just detta exemplar växer i köksträdgården i Bergianska, Stockholm. Foto: Kerstin Engstrand

Ostronört smakar som namnet anger, ostron. Jag är inte så särdeles förtjust i den äkta varan men tycker det är ganska kul att ibland överraska med just bladen av ostronört. Bladen är silverblå och i slutet av sommaren slår de himmelskt vackra blåa blommorna ut. Ostronörten är ett roligt inslag i en sallad.

En klar fördel med den är att den går ganska lätt att fröså så man behöver inte jaga plantor.

 ‘Silver Ocean’ är en sort man kan köpa frön av. Vill du inte äta bladen är den vacker som utfyllnad i rabatten och särskilt bra trivs den i stenpartier. Göteborgs Botaniska brukar ha fina exemplar i sin klippträdgård. Trivs även odlad i kruka.  

Flera vetenskapliga namn anges, Mertensia maritima och Pulmonaria maritima, den sistnämnda då som Stenhammarsört – troligen efter godset Stenhammar. Kallas också för vegetariska ostron!

Den lär förekomma vildväxande på västkusten men är fridlyst. Vilket betyder att den klarar att övervintra där för det är en arktisk växt!  Där kan man hitta den växandes tryckt mot stenar. Då växer den mera upprätt och fina exemplar får då en solfjädersform. Enligt uppgift så minskar de vildväxande exemplaren kraftigt, troligen på grund av det varmare klimatet. Naturvårdsverket har förlängt åtgärdsprogrammet två gånger och det gäller fram till 2023. De anger att ostronört förekommer på steniga havsstränder påverkade av saltstänk, kraftiga vindar och isdrift, och arten har ett flertal anpassningar för miljön. Den har minskat kraftigt under 1900-talet och är klassad som starkt hotad (Hotkategori EN). Ostronört ingår i serien Åtgärdsprogram för bevarande av hotade arter. Det är Länsstyrelsen i Västra Götalands län som ansvarar för den nationella koordineringen av åtgärdsprogrammet.

Blir cirka 20 cm hög. Bladen är ganska tjocka och lätt krispiga, i alla fall en ”normal” sommar. Sommaren 2023 var inte i dess smak. När den trivs bildar den en vacker kuddformad planta där blommor och blad matchar varandra perfekt.

Det finns även en japansk variant, japansk ostronört.

Odla från köpefrö

Säkrast är att förkultivera inomhus och då i lätt jord, så kallad såjord. Gror bra i vanlig rumstemperatur men kan ta tid på sig, 1,5 – 3 veckor är inte ovanligt.  De små fröplantorna planteras ut när risken för nattfrost är över vilket för många platser är någon gång i juni.

Ostört = Ost-ört

Ost-ört. Foto: Kerstin Engstrand

Denna fick jag för ett par år sedan som stickling. Fick rådet att också låta den övervintra inomhus som krukväxt och ja, det fungerar jättebra. Den är en klätterväxt dock ej starkväxande.

Det är för bladen man odlar den, min har aldrig blommat. De doftar och smakar lätt av ost och då i mitt tycke som ett mellanting mellan brieost och camembert. Doften framträder mest när det är varmt ute.

Denna ostört trivs att stå ostörd. Paederia lanuginosa är det vetenskapliga namnet och något officiellt svenskt namn har jag inte hittat. Den lär härstamma från Asien.  Enligt siten Odla.nu, som säljer plantor av den, kommer den från Vietnam. Där kallas den “La Mo Long” och ska tydligen vara en av deras viktigaste aromatiska växterna. Enligt SKUD, Kulturväxtdatabasen, är släktets vanliga användningsform i kosmetika.

Den trivs bäst i soligt läge. Kan klättra både uppåt och neråt, så kanske en ampel med ost-ört vore ett roligt inslag i köket?

Mitt exemplar är runt 1- 1,5 meter hög.

Enligt Odla.nu används den i Vietnam för att göra svårsmälta, proteinrika rätter mer smältbara. Är onekligen ett växtbaserat alternativ till ost.

 Text och foto: Kerstin Engstrand

Redaktionens val

Visst får man leka lite? Vi fyndade på loppis några vaser som såg ut som glasstrutar. De i sin tur födde idéen...