Karamellplantan som väcker habegär

Karamellplantan som väcker habegär

Himalayakaprifol. Foto: Kerstin Engstrand

Vinröd till violett, ja det är färgerna på denna mycket speciella blomma! För att inte tala om fröställningarnas form!

Leycesteria formosa ‘Purple Rain’ är det vetenskapliga namnet men kallas även för Himalayakaprifol även om jag just nu inte hittar att den har fått något officiellt svenskt namn. Jag föll för dess smeknamn, karamellpanta. Och för blommorna! På tyska ser man den ofta benämnas karamellbeere.

För det är för blommorna man har den! Även en liten planta blommar tidigt. Hos mig slår den i regel ut i augusti men är sommaren bättre än till exempel 2023 års sommar så kan det ske redan i slutet av juli.

Leycesteria formosa. Foto: Kerstin Engstrand

Blommorna hänger i klasar och jag skulle jag säga att de går i vitt och vinrött medan bären blir mera purpurfärgade. Bären är mogna när de är nästan svarta. Det är nog bärklasarna som gör att tyskarna kallar den för karamellbeere. Mogna bär lär gå att äta, jag har inte provat. Nere i Europa har jag sett många torka dem och använda dem som russin.

Leycesteria formosa. Foto: Kerstin Engstrand
Leycesteria formosa. Foto: Kerstin Engstrand

Det är en nätt buske, har ett lite svajigt växtsätt, grenarna är mjuka och lätt bågformade. Blir som bäst 1,5 -2 meter hög och nästan lika bred. Den ska växa där man passerar den och då att man får en aha-känsla

Soligt läge, men även halvskugga fungerar. Och väldränerad växtplats. Klarar alla gånger zon 1, även troligen zon 2. Jag har min i zon 3 på gränsen till zon 4 men den växer skyddad och får viss vintertäckning.   

Leycesteria formosa. Foto: Kerstin Engstrand

Den tillhör familjen kaprifolväxter. Leycesteria är axtrysläktet uppkallat efter britten William Leycester (1775 – 1831).  Formosa har inget med ön Formosa att göra utan lär betyda vacker.

Det finns flera sortnamn, bland annat ‘Golden Lanterns’ som är gulbladig och enligt mitt tycke inte lika vacker.

Planteras bäst på våren.

Leycesteria formosa. Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand