Karen Blixens blommor
Passionen var hennes signatur, passionen gjorde henne älskad. Hon var världsberömd författare – på engelska, skicklig konstnär och hade ett mycket stort blomsterintresse. Blommor blev den begåvade och världsberömda Karen Blixens fjärde och sista språk att uttrycka sig på.
Hon slog igenom 1937 med boken ”Out of Africa” som handlar om hennes liv på en kaffefarm i Kenya. 1985 steg Karen Blixen åter in i våra hjärtan 1985 med filmen “Mitt Afrika” med Meryl Streep och Robert Redford i huvudrollerna.
Och hon är fortfarande aktuell. Inte minst för sin blomsterpassion.
Blommor i Afrika
En bild säger mer än tusen ord. Från tiden i Afrika finns en bild på Karen Blixen ståendes på verandan till sin afrikanska farm. I famnen har hon vita liljor, de är verkligen manshöga, de nådde henne till axlarna. Kanske är det madonnaliljor, den mest oskuldsfullt vita och svåraste att odla av alla liljor eller vad vi idag kallar för trädliljor. Själv är hon matchande klädd i vitt, till och med skorna är vita. Hon ser lycklig ut. Liljorna är i full blom, nästan på väg att blomma över, runt hennes fötter, ligger det tätt av vita kronblad.
Bilden är troligen tagen år 1922. Karen är 37 år och hade bott åtta år i Kenya. Till Afrika, till Nairobi hade hon kommit för att gifta sig med den svenska baronen Bror von Blixen Fincke. Huset hade hennes make köpt året innan. Här odlade de kaffe, men det var inte Karens idé, utan makens. Det var en mycket olönsam affär, det var helt enkelt en omöjlig uppgift att få lönsamhet i odlingen. Nairobi har inte det rätta klimatet för kaffeodling, men den var också helt enkelt för liten, bara på 3000 hektar jämfört med andra kaffeodlingar som var på ca 50 000 hektar.
Karen reste mycket, bland annat också hem till Danmark på konvalescens. Det sägs att hennes make hade smittat henne med syfilis, och sjukdomen behandlades på den tiden med arsenik! Hon reste stilenligt, med bland annat resväskor från det franska modehuset Louis Vuitton. Men trots de dyra kappsäckarna så hade hon alltid växter med sig i bagaget. 1917 hade hon köpt en mängd stora skulpturala växter på botaniska trädgården i Sydafrika som hon tog med sig hem på båten till Kenya. Kanske var den stora kandelabereuforbian som än idag växter i trädgården en av dem. Och det finns uppgifter att hennes älskare, den brittiska aristokraten och jägaren Denys Finch-Hatton på sina resor hem till Europa tog med sig såväl krokus- som påskliljelökar till henne.
Själv försökte hon ivrigt att få pioner som hon hade tagit med sig från Danmark att trivas i Kenyas klimat. Särskilt betagen var hon i den vita pionen Duchesse de Nemours. Farmen låg på en höjd av två tusen meter över havet och liljor fungerade bra, de trivs på hög höjd och röda liljor växer vilt i landet. Men pionerna ville inte trivas. Hon fick tips om att de lättare skulle etablera sig om plantorna istället drogs upp från frö. Så hade man fått många andra främmande växter att etablera sig. Men Karen beklagade sig att hon tyvärr inte hade några pionfrön att så.
Vita kläder, vita blommor, vita liljor och drömmen om vita pioner i Afrikas heta och dammiga klimat samtidigt som hon behandlades med arsenik. Vilka kontraster! Senare, hemma i Danmark, kom hon med stor kärlek att bruka vit skir hundloka och maskrosens transparenta fröställningar i överdådiga buketter.
Och i Danmark
Sjukdom, skilsmässa, en kaffeplantage som var tvungen att säljas och hennes älskares död, livet i Afrika var slut. 1931 kom Karen tillbaka till Danmark för gott. Hon kom tillbaka utan pengar men väl till ett barndomshem att bo i. Rungstedlund tio kilometer norr om Köpenhamn blev nu åter hennes hem. Nu kom hon att börja skriva igen. Karen var publicerad redan innan hon for till Afrika, och hon hade studerat konst i såväl Paris som i London. Många av hennes porträtt finns kvar i museet i Kenya. Boken om hennes liv i Afrika blev succé och gjorde henne världsberömd. Hennes författarskap beundrades av andra lika erkända och världsberömda författare som Arthur Miller, Truman Capote och Ernest Hemingway. Hemingway förresten, han sade, när han fick Nobelpriset i litteratur, att det var Karen Blixen och inte han, som borde ha fått priset. För litteraturkritiker har alltid påtalat att Karen Blixens engelska hade en särskild skönhet. Hon som var danska och hade danska som modersmål! Ja, hon skrev sina böcker på engelska.
Hon var begåvad. Hon behärskade engelska så bra att hon skrev Den afrikanska farmen på engelska, hon kunde måla, hon kunde skriva. Och nu i Danmark skulle hon drabbas av en ny passion i livet, en ny kärlek: Blommor. I form av buketter skapade för hennes gäster. Blommor är en av tillvarons mirakler skrev hon i ett brev daterat år 1953. Och hennes buketter blev verkligen mirakulösa. Buketterna blev för Karen ett sätt att djupare förmedla att hennes vänners besök betydde oerhört mycket för henne.
De blev ett sätt att ordlöst uttrycka hennes känslor för sina vänner. Kanske fick de ersätta de muntliga berättelser som hon i Afrika skapade till hennes älskade Finch-Hatton. Hennes buketter blev konst, skapade med stor energi, omtanke, ja de blev verkligen rena blomsterhyllningarna i ordets rätta bemärkelse. Hennes bukettkonst var både nydanande och inspirerad av kända blomsterstilleben. Hon använde sig av ogräs, kvistar, fröställningar och grönsaker. I barndomshemmet hade denna skaparkraft inte funnits. Det sägs att hennes mamma enbart satte köpebuketter i vas. Och när Karen själv efter något framträdande fick köpebuketter så lösgjorde hon dem direkt när hon kom hem och omskapade dem till något eget.
Det blev till en ritual. Enligt vännen Steen Euler Rasmussen kunde hon gå upp i tidig gryning för att plocka blommorna när de var som fräschast. Därför blev hon nödd att vila sig en stund på dagen innan kompositionen blev färdig. En bukett kunde ta timmar att skapa. Oftast var det blommor från hennes egen trädgård, från snittblomsträdgården som finns än idag, eller från köksträdgården, men det hände också att hon ivrigt kunde söka sig till andras trädgårdar just för att finna en blomma med exakt den nyans som hon önskade.
Och på Rungstedlund växer än idag ståtliga lindar vars grenar hon ofta använde. Men inte som man kanske först skulle tro. För Karen Blixen tog bort alla blad, och lät enbart lindens blommor vara kvar. Och Karen vilar under en lind. Precis som hon hade önskat. Och några år innan hennes bortgång gjorde hon Rungstedlund till fågelreservat.
Det sägs att hennes buketter var lika fantastiska som hennes berättelser. Hennes berättelser finns kvar, de trycks ständigt i nya upplagor och på Rungstedlund, som idag är museum, fortsätter man att skapa buketter i hennes anda.
Av Kerstin Engstrand
Fakta
Karen Blixen museet, Rungstedlund är öppet hela året. Se hemsida: www.blixen.dk
I utkanten av Nairobi, Kenya, i området Karen, är idag hennes bostadshus museum. The Karen Blixen Museum, www.museums.or.ke
I den del som var kaffeplantage ligger idag Blixen coffeshop och guest house. http://www.karenblixencoffeegarden.com
1992 skrev Steen Eiler Rassmussen boken Karen Blixens blomster, precis som Karen gång hade sagt till honom att göra, att den skulle skrivas efter hennes död. Idag kan du finna den på bibliotek eller på antikvariat.
