Resor

Granatäpple. Foto: Kerstin Engstrand

Länge har vi hört att vulkanen Vesuvius ödelade staden Pompeji och några till i augusti månad år 79 e.kr. Tidpunkten baserades på vad Plinius den yngre hade angivet, en anteckning som han skrev ner cirka 25 år efter händelsen. En anteckning som anger att det skulle ha skett den 24 augusti.

Vesuvius sedd från Pompeji. Foto: Kerstin Engstrand
Vesuvius sedd från Pompeji. Foto: Kerstin Engstrand

I årtionden har arkeologer varit förbryllade över mängden granatäppelkärnor man funnit under utgrävningarna. Om ödeläggelsen hade hänt i augusti borde inte mängden kärnor vara så stor. För det är inte förrän i oktober som granatäpplena brukar explodera och slunga ut sina kärnor.

Och se, deras bryderier har nu fått ett svar.

I nya utgrävningar har man på ett hus hittat graffiti daterad just till oktober år 79. Eller mera exakt den 17 oktober 79. Så troligen var det den 24 oktober år 79 som Pompeji ödelades.

Granatäpple just vid entrén till Pompeji, fotograferad i slutet av oktober. Foto: Kerstin Engstrand
Granatäpple just vid entrén till Pompeji, fotograferad i slutet av oktober. Foto: Kerstin Engstrand

Och granatäpplet på bilden, det uppsprängda, är fotograferat just i slutet av oktober, just vid entrén till Pompeji. Så nu kommer det trädet få extra uppmärksamhet av guider och besökare!

Dessa nya fynd är även viktiga för de yrkesgrupper som forskar om människan och dess sjukdomar. För dem är förflyttningen i tiden, från sensommar till höst, en viktig aspekt. Det finns vissa sjukdomar som oftare än andra börjar härja på hösten. Influensa är en sådan. Även forskning om växtlighet och mathållning påverkas.

Iscrizione 1

Den nyligen funna inskriptionen. Foto: PARCO ARCHEOLOGICO DI POMPEI

Av Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

En tweet på Twitter: Körsbärsträden blommar!

****************************************************************************************************************

Tweets by ‎@wm_sakura_en

WEATHERMAP SAKURA @wm_sakura_en

【Mar 21st / TOKYO / Cherry Blossom First Bloom】5 days earlier than average. The same day as last year. #sakura2017

*****************************************************************************************************************

Landet är Japan och orten är Tokyo. Och det följs av följande rapport: ”Strax efter kl 12 den 21 mars 2017 iakttogs utslagna körsbärsblommor på ett träd i Ysukunitemplet. Detta trots att dagen var kylig, med en temperatur på runt 10 grader.

På samma dag som förra året slog de ut, och hela fem dagar tidigare än normalt. Detta trots att det är ganska kallt i Tokyo just nu. Om sju till tio dagar kommer träden vara i all sin prakt. För det är de allra första utslagna blommorna som räknas.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Ysukunitemplet har totalt ca 600 körsbärsträd. Templets träd används alltid som referenspunkt. Det skyddade läget mitt inne i en storstad gör att här slår träden ut mycket tidigt. Redan i januari börjar man publicera blomningsprognoser – det SMHI är något att ta efter!

Vad vi kallar för körsbär kallas i Japan för bergskörsbär. I Japan firar man främst “yoshino”, “shidarezakura” och “yaezakura” och de slår ut i samma ordning. Det är i regel en vecka mellan yoshino- och shidarezakuraträden medan yaezakuraträden blommar ca två veckor senare. Det vetenskapliga namnet för yoshino är  Prunus x yedoensis, som vi brukar kalla för Tokyokörsbär. Det blommar som bäst vid en ålder av 20–40 år. Träden i Ysukinitemplet härstammar från planteringar gjorda 1870.Japans äldsta yoshinoträd finns i Hirosaki och det ska vara planterat år 1882. Shidarezakura, som är en hängande sort, är vår favorit.

Gamla träd. Foto: Kerstin Engstrand
Gamla träd. Foto: Kerstin Engstrand

Mer om blomningen kan du läsa på specialsidan om sakura.

Av Kerstin Engstrand

Karen Blixen, medaljong designad av Ole Kortzau för Rosendahl

Passionen var hennes signatur, passionen gjorde henne älskad. Hon var världsberömd författare – på engelska, skicklig konstnär och hade ett mycket stort blomsterintresse. Blommor blev den begåvade och världsberömda Karen Blixens fjärde och sista språk att uttrycka sig på.

Hon slog igenom 1937 med boken ”Out of Africa” som handlar om hennes liv på en kaffefarm i Kenya. 1985 steg Karen Blixen åter in i våra hjärtan 1985 med filmen ”Mitt Afrika” med Meryl Streep och Robert Redford i huvudrollerna.

Och hon är fortfarande aktuell. Inte minst för sin blomsterpassion.

wblixenrosdb
Blixen, eller Karen Blixen heter denna vita tehybridros som är härdig upp till växtzon 3-4. Den är lättskött och frisk och blommar i omgångar under hela sommaren till långt in på hösten. Blir ca 70 cm hög. Foto: Kerstin Engstrand

 

Blommor i Afrika

En bild säger mer än tusen ord. Från tiden i Afrika finns en bild på Karen Blixen ståendes på verandan till sin afrikanska farm. I famnen har hon vita liljor, de är verkligen manshöga, de nådde henne till axlarna. Kanske är det madonnaliljor, den mest oskuldsfullt vita och svåraste att odla av alla liljor eller vad vi idag kallar för trädliljor. Själv är hon matchande klädd i vitt, till och med skorna är vita. Hon ser lycklig ut. Liljorna är i full blom, nästan på väg att blomma över, runt hennes fötter, ligger det tätt av vita kronblad.

Kungslilja Foto Kerstin Engstrand
Kungslilja Foto Kerstin Engstrand

Bilden är troligen tagen år 1922. Karen är 37 år och hade bott åtta år i Kenya. Till Afrika, till Nairobi hade hon kommit för att gifta sig med den svenska baronen Bror von Blixen Fincke. Huset hade hennes make köpt året innan. Här odlade de kaffe, men det var inte Karens idé, utan makens. Det var en mycket olönsam affär, det var helt enkelt en omöjlig uppgift att få lönsamhet i odlingen. Nairobi har inte det rätta klimatet för kaffeodling, men den var också helt enkelt för liten, bara på 3000 hektar jämfört med andra kaffeodlingar som var på ca 50 000 hektar.

Karen reste mycket, bland annat också hem till Danmark på konvalescens. Det sägs att hennes make hade smittat henne med syfilis, och sjukdomen behandlades på den tiden med arsenik! Hon reste stilenligt, med bland annat resväskor från det franska modehuset Louis Vuitton. Men trots de dyra kappsäckarna så hade hon alltid växter med sig i bagaget. 1917 hade hon köpt en mängd stora skulpturala växter på botaniska trädgården i Sydafrika som hon tog med sig hem på båten till Kenya. Kanske var den stora kandelabereuforbian som än idag växter i trädgården en av dem. Och det finns uppgifter att hennes älskare, den brittiska aristokraten och jägaren Denys Finch-Hatton på sina resor hem till Europa tog med sig såväl krokus- som påskliljelökar till henne.

Vita pioner åtrådde Karen under åren i Afrika. Foto: Kerstin Engstrand
Vita pioner åtrådde Karen under åren i Afrika. Foto: Kerstin Engstrand

Själv försökte hon ivrigt att få pioner som hon hade tagit med sig från Danmark att trivas i Kenyas klimat. Särskilt betagen var hon i den vita pionen Duchesse de Nemours.  Farmen låg på en höjd av två tusen meter över havet och liljor fungerade bra, de trivs på hög höjd och röda liljor växer vilt i landet. Men pionerna ville inte trivas. Hon fick tips om att de lättare skulle etablera sig om plantorna istället drogs upp från frö. Så hade man fått många andra främmande växter att etablera sig. Men Karen beklagade sig att hon tyvärr inte hade några pionfrön att så.

Vita kläder, vita blommor, vita liljor och drömmen om vita pioner i Afrikas heta och dammiga klimat samtidigt som hon behandlades med arsenik. Vilka kontraster! Senare, hemma i Danmark, kom hon med stor kärlek att bruka vit skir hundloka och maskrosens transparenta fröställningar i överdådiga buketter.

w0004d
Vilda växter, som hundloka och till och med maskrosens skira fröställningar vågade Karen Blixen också använda sig av! De vilda blommorna gjorde buketterna särskilt unika, deras skörhet medförde att buketten oftast bara varade en enda dag. Just den dag som gästen ankom. Foto: Kerstin Engstrand

 

Och i Danmark

Sjukdom, skilsmässa, en kaffeplantage som var tvungen att säljas och hennes älskares död, livet i Afrika var slut. 1931 kom Karen tillbaka till Danmark för gott. Hon kom tillbaka utan pengar men väl till ett barndomshem att bo i. Rungstedlund tio kilometer norr om Köpenhamn blev nu åter hennes hem. Nu kom hon att börja skriva igen. Karen var publicerad redan innan hon for till Afrika, och hon hade studerat konst i såväl Paris som i London. Många av hennes porträtt finns kvar i museet i Kenya. Boken om hennes liv i Afrika blev succé och gjorde henne världsberömd. Hennes författarskap beundrades av andra lika erkända och världsberömda författare som Arthur Miller, Truman Capote och Ernest Hemingway. Hemingway förresten, han sade, när han fick Nobelpriset i litteratur, att det var Karen Blixen och inte han, som borde ha fått priset. För litteraturkritiker har alltid påtalat att Karen Blixens engelska hade en särskild skönhet. Hon som var danska och hade danska som modersmål! Ja, hon skrev sina böcker på engelska.

Sin egen stil, med en ypperlig fingertoppskänsla för vad som passar ihop, skapade Karen i sina buketter. Rödkålsblad var en av favoriterna, som hon gärna kombinerade med gammaldags doftande rosor. Foto: Kerstin Engstrand
Sin egen stil, med en ypperlig fingertoppskänsla för vad som passar ihop, skapade Karen i sina buketter. Rödkålsblad var en av favoriterna, som hon gärna kombinerade med gammaldags doftande rosor. Foto: Kerstin Engstrand

Hon var begåvad. Hon behärskade engelska så bra att hon skrev Den afrikanska farmen på engelska, hon kunde måla, hon kunde skriva. Och nu i Danmark skulle hon drabbas av en ny passion i livet, en ny kärlek: Blommor. I form av buketter skapade för hennes gäster. Blommor är en av tillvarons mirakler skrev hon i ett brev daterat år 1953. Och hennes buketter blev verkligen mirakulösa. Buketterna blev för Karen ett sätt att djupare förmedla att hennes vänners besök betydde oerhört mycket för henne.

 

1926 skrev Karen att trädgårdsarbete på farmen i Afrika ger henne så mycket glädje. Och att hon just då än en gång planterade om sina cinerarias, och det inte mindre än för tjugonde gången…  Foto: Kerstin Engstrand
1926 skrev Karen att trädgårdsarbete på farmen i Afrika ger henne så mycket glädje. Och att hon just då än en gång planterade om sina cinerarias, och det inte mindre än för tjugonde gången… Foto: Kerstin Engstrand

De blev ett sätt att ordlöst uttrycka hennes känslor för sina vänner. Kanske fick de ersätta de muntliga berättelser som hon i Afrika skapade till hennes älskade Finch-Hatton. Hennes buketter blev konst, skapade med stor energi, omtanke, ja de blev verkligen rena blomsterhyllningarna i ordets rätta bemärkelse. Hennes bukettkonst var både nydanande och inspirerad av kända blomsterstilleben. Hon använde sig av ogräs, kvistar, fröställningar och grönsaker. I barndomshemmet hade denna skaparkraft inte funnits. Det sägs att hennes mamma enbart satte köpebuketter i vas. Och när Karen själv efter något framträdande fick köpebuketter så lösgjorde hon dem direkt när hon kom hem och omskapade dem till något eget.

Smittblomsträdgården. Foto Kerstin Engstrand
Karen hade en stor snittblomsträdgård och en lika stor köksträdgård. Hon odlade långt mycket mer än vad hon behövde, och erbjöd alla att plocka vad de ville ha. Karen hade ont om pengar, men gott om växter, frukt och bär. Foto Kerstin Engstrand

Det blev till en ritual. Enligt vännen Steen Euler Rasmussen kunde hon gå upp i tidig gryning för att plocka blommorna när de var som fräschast. Därför blev hon nödd att vila sig en stund på dagen innan kompositionen blev färdig. En bukett kunde ta timmar att skapa. Oftast var det blommor från hennes egen trädgård, från snittblomsträdgården som finns än idag, eller från köksträdgården, men det hände också att hon ivrigt kunde söka sig till andras trädgårdar just för att finna en blomma med exakt den nyans som hon önskade.

Rungstedelund. Foto: Kerstin Engstrand
Rungstedelund. Foto: Kerstin Engstrand

Och på Rungstedlund växer än idag ståtliga lindar vars grenar hon ofta använde. Men inte som man kanske först skulle tro. För Karen Blixen tog bort alla blad, och lät enbart lindens blommor vara kvar. Och Karen vilar under en lind. Precis som hon hade önskat. Och några år innan hennes bortgång gjorde hon Rungstedlund till fågelreservat.

Det sägs att hennes buketter var lika fantastiska som hennes berättelser. Hennes berättelser finns kvar, de trycks ständigt i nya upplagor och på Rungstedlund, som idag är museum, fortsätter man att skapa buketter i hennes anda.

Av Kerstin Engstrand

Fakta

Karen Blixen museet, Rungstedlund är öppet hela året. Se hemsida: www.blixen.dk

I utkanten av Nairobi, Kenya, i området Karen, är idag hennes bostadshus museum. The Karen Blixen Museum, www.museums.or.ke

I den del som var kaffeplantage ligger idag Blixen coffeshop och guest house. http://www.karenblixencoffeegarden.com

1992 skrev Steen Eiler Rassmussen boken Karen Blixens blomster, precis som Karen gång hade sagt till honom att göra, att den skulle skrivas efter hennes död. Idag kan du finna den på bibliotek eller på antikvariat.

 

Rom, den eviga staden. Staden är alltid populär bland turister, historiens vingslag känns överallt vart än man går. Och i Rom finns sedan 1929 en stat i staden, Vatikanstaten. Och vad finns där, om inte en trädgård. Rabarber har varit där.

Rom är byggt på sju kullar men även Vatikanen ligger på en höjd. Här ligger även Peterskyrkan, på den plats där enligt traditionen apostel Petrus begravdes. Den nuvarande Peterskyrkan är från 1626. Inne i kyrkan ligger drottning Kristina begraven.

w3585v

Bakom Peterskyrkan ligger trädgården. Den är enorm, hela 23 hektar (230 000 kvadratmeter eller nästan 33 fotbollsplaner stor). Och ska enligt uppgift då uppta mer än hälften av Vatikanens yta. Dock, när man ser på modellen ser ytan ut att vara mindre, men ögat luras, det vill bara se trädytorna, men det finns stora områden med öppna ytor.

w3924

Jag kanske inte skulle kalla den för trädgård, mera som en park, men mycket snabbt känner man att detta är en plats att sakta strosa runt i. Trots att trädgården ligger på en höjd, liksom hela Vatikanstaten, finns här inga branta trappor och promenadvägarna är elegant utformade. Det är en plats för att tillsammans med någon promenera och föra stilla intellektuella samtal. Och inget av stadens intensiva trafikrus hörs. Inte heller sorlet från alla de tusentals besökare som finns inne i Vatikanmuseet och det Sixtinska kapellet, med 5 – 6 miljoner besökare årligen räcker det med att varje bara säger ett enstaka Oh! för att ljudnivån ska bli en olägenhet.

 

 

Trädgården har anor. Redan på 1200-talet skapade här påven Nicholas III en fruktträdgård som var indelat i tre delar med de vackra beteckningarna, pomerium (innanför muren), pratellum (dvs. äng/gräsyta) och viridarium som då var själva trädgården. Det var 1279, hans näst sista år som påve, som Giovanni Gaetano Orsini tog beslutet att flytta från Lateranpalatset till Vatikanen. Antalet fontäner är stort, och de har högst varierande utseende.

 

Nuvarande påven Franciskus, och den tidigare Benedictus XVI favoritplats ligger i trädgårdens bortre del och på Vatikanens högsta punkt, 71 meter över havet ligger en grotta, kallad Lourdesgrottan. En exakt kopia av den som finns i Massabielle. Den donerades 1902 av Frankrike till Leo XIII. Den gröna kappan som omger statyn är murgröna, Parthenocissus tricuspidata ‘Planch’. Benedictus XVI var den första påven som ”pensionerade sig” och bor numera inom Vatikanens område. Den första tiden efter hans avgång tillbringade han i påvens sommarresidens uppe i Albanobergen, i byn Castel Gandolfo, Dess trädgård är kanske vackrare och har en magnifik utsikt mot Rom.

 

Då och då hör man skrik. Det är trädgårdens papegojor som hör av sig. De är munkparakiter.

w3752b

 

Alla påvar får en mängd gåvor varav lejonparten återfinns inne i museet. Staten Israel skänkte ett olivträd. Den stora klockan är från år 2000.

 

Buxbom används flitigt , vi är ju i Italien, men även om trädgården är perfekt skött så är det skönt att det mitt i allt magnifikt se att man ibland missar något. Och till trädgården hör även några växthus.

 

Det finns sittplatser men det är inte många. Det här är en promenadträdgård. Länge fick man enbart se ut på trädgården från något av Vatikanmuseets fönster. Och då flockades alla att se den prakt som där fanns. I modern tid öppnades den för enstaka visningar,  men ibland händer det att en påve vill jogga i lugn och ro och då blir det svårt att få tillträde. Idag kan man boka visningar över Internet.

 

Plöstligt blir man bländad, det gröna byts ut mot blänkande vit marmor. Vi står framför ”La Casina di Pio IV” som ligger i ursprungsdelen av trädgården, från 1279. La Casina började på 1550-talet att byggas av Paulus IV men blev inte färdigt förrän under  Pius IV (Giovanni Angelo De’ Medici) som använde den som jaktstuga och sommarhus. Och här framför la Casina ”föddes” år 1288 det första italienska systematiska botaniska verket. Simone da Genova, skapade här även en kryddträdgård.

Därefter har den utvecklats av generationer av påvar, och då med ”nymodigheter” som en radiotstation, en tågstation och förstås en egen helikopterplatta. Samt en mängd gåvor som får pryda trädgården. Ännu fler gåvor finns inne i museet där bara ett fåtal visas, några mycket exklusiva och smakfulla, andra dyra men mindre smakfulla.

Av Kerstin Engstrand

Vänstertrafik och smala landsbygdsvägar kantade av hög häckar är väl knappast en bilist dröm. Men ibland är det extra värt att våga sig ut på dem, särskilt när målet är en av Englands absolut finaste egendomar. Vi är på väg till en trädgård strax utanför orten Wellington i grevskapet Somerset. Somerset är känt för sin cidertillverkning, särskilt  orten Taunton som figurerade i 1970-talets succétvserie ”Upstairs,  Downstairs ”(Herrskap och tjänstefolk) som även visades i tre nya avsnitt 2010. Västra Somerset anses vara en av Storbritanniens bästa delar att bo i, här är människor tydligen extra lyckliga. På andra sidan Taunton ligger den världsberömda trädgården Hestercombe Gardens, en gång skapad av Gertrude Jekyll och Edward Lutyens. Men vi är på väg till Cothay Manor, som har gamla anor och som för andra gången under de senaste hundra åren skriver trädgårdshistoria.

En enorm Magnolia grandiflora flankerar husets ena hörn. Foto: Kerstin Engstrand
En enorm Magnolia grandiflora flankerar husets ena hörn. Foto: Kerstin Engstrand

Cothay Manor är privatägt och ett av Englands vackraste gods. Inte så stort, synes det. Det ligger fridfullt vilandes mitt bland fälten där fåren fridsamt betar. Fasadens tegel har en patina som enbart verklig ålder kan ge ett hus. Fönstren är ett kapitel för sig, blyinfattade. Utåt syns det som ytterst litet har hänt sedan Richard Bluett först byggde sig ett hem av lokal sandsten här 1485, och det gjorde han på en plats som redan på 1300-talet var bebyggd. Det ligger ett skimmer av romantik och saga över hela platsen. Kanske är det gamla blåregnet och alla klätterrosor som bidrar till det men huvudhuset byggdes under den tid när War of Roses, rosorna krig härjade. 1455 – 1485 utkämpades detta krig om Englands tron. Men benämningen Rosornas krig fick det långt senare och kommer från att striden stod mellan ätterna Lancaster och York, som båda var för sig valde just en ros som symbol, Lancaster en röd ros, och York en vit.

Nästan 50 stora villaträdgårdar

á 1000 kvm styck får plats i Cothay Manors trädgård. Ändå känns den intim, och knepet är indelningen i rum. Här finns också sagovärldens enhörning vilken besökaren möter just vid ingången till trädgården. Den vakar över allén med kantnepeta, buxbom samt klotrobina, Robinia pseudoacacia ’Umbraculifera’. Klotrobinia anses vara härdig i våra svenska växtzoner 1-2.  På våren blommar här vita liljetulpaner av sorten ’White Triumphator’.

Enligt legenden är enhörningar vita, stolta men skygga och fruktade för sin förmåga att slåss mot sina fiender. Enhörningen återfinns också i både Storbritanniens och Skottlands stadsvapen. Men Cothays enhörning är av åldern grå med inslag av grönt, men dess blick mjuk. I sagans värld får man enbart avnjuta dess magiska krafter om man är tillräcklig god. Och självklart börjar vi undra om dessa magiska krafter har avnjutis här på Cothay.

Strax får vi svar.

Ja, här finns magiska krafter, och magiska fingrar
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Trädgårdsfingrar. Fem timmar om dagen tillbringar ägarinnan Mary‐Anne Robb i Cothays trädgård, oftast iklädd de klassiska gröna engelska gummistövlarna, Wellington boots,och oftast också ett bredradigt pärlhalsband. Dock inte när vi besökte henne, däremot var dottern Charlie exakt rätt klädd. I trädgårdens utkant ringlar sig floden Tone som vanligen knappt ens kan kallas för bäck men senare år har Somerset, liksom övriga England, drabbats av intensiva regn och då ökar vattenståndet drastiskt. Man förstår behovet av ett par wellingtons samt varför flodkanterna måste vara så höga.

Det var en kris som var orsaken till att de hamnade här 1993. 1990-talets finanskris medförde att de behövde kapital till familjeföretaget  Marlborough Tiles, försäljningen av deras huvudegendom blev ett måste och därmed behovet av något mindre.

Ja, inget ont utan att det kommer något gott ur det! Mary-Anne har sedan dess utvecklat trädgården till att bli en av Englands tjugo bästa. Och det gör hon med finess, hennes fingertoppskänsla är suverän. Här leker ettåringar fram i gångarna och i krukor.

Foto: Kerstin Engstrand
Typisk Cothay Manorstil, lerkruka med salvia står i ett hav av murbinka som flitigt får växa i stenläggningens fogar. Murbinka var också en växt som Getrude Jekyll flitigt använde sig av. Foto: Kerstin Engstrand

 

Det strama möts av rufsiga planteringar.

w18
Kryddträdgården där muskatellsalvia och kryddsalvia matchar varandra fint färg. Foto: Kerstin Engstrand

 

Hennes krukplanteringar är värda ett besök i sig. De är skapade för att vara intressanta under den långa säsongen.

Trapporna mjukas upp av växter:

Nya rum har tillkommit, några har fått namn efter den färgton som dominerar, som det rosa respektive gula rummet.

Ett av knepen är att använda olika växtstöd, oftast är de gjorda av hassel.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Förebild för Sissinghurst!

Känslan av att vara i en trädgård som inte är vilken som helst inträder i samma sekund som man kommer in. Grunden till dagens trädgården lades 1925 då Reggie Cooper, som var överste eller överstelöjtnant, köpte egendomen. Bland Coopers vänner fanns Harold Nicolson, som tillsammans med sin hustru Vita Sackville-West skapade världens mest kända trädgård Sissinghurst i Kent, Lawrence Johnston , skapare av en annan världsberömd trädgård, Hidcote Manor i närbelägna Gloucesterhire samt Gertrude Jekylls vapendragare i trädgårdsdesign,  Edwin Lutyens.

Cooper skapade under cirka tolv år en trädgård med mängder av rum, rum som alla utgår från den 183 meter långa av idegranskantade mittgången. Och då ska vi komma ihåg att egendomen hade försummats under en mycket lång tid innan han blev ägare, i över två hundra år. Skulle gärna ha varit en fluga på väggen när det sällskapet diskuterade trädgårdsplanering! Vad dessa väggar måste ha mycket spännande att berätta.

Ofta ser man Cothay Manor beskriven som Västra Englands svar på Sissinghurst men i själva verket skapades alltså Cothays trädgård tio år före Sissinghurst.

Älskade hundar

Hönsen går gärna in i den lilla serveringen, och tigger kaksmulor. Även godsets hundar ser bedjande på oss som om de aldrig har fått något att äta i hela sitt liv. De är flera, men särskilt pekineserna är lika mycket en del av trädgården som ägarna. ‘Happiness is being loved by a Pekinese’ står det broderat på en kudde inne i huset.

Men även Cothay Manor har haft sin kris. Att driva en sådan här anrik egendom med enorm trädgård kostar i uppvärmning och underhåll. Till det att ingen av barnen var särskilt intresserade att senare ta över den, i Storbritannien är arvskatten dessutom hög, och Rose-Marys trädgårdsintresse blomstrade bättre än intresset för att få besökare till trädgården. Till slut fick hon ge vika, det finns numera både servering och ett stort utbud av kurser där just hennes kurser om odling i kruka snabbt blir fullbokade. Då och då håller man även antikmarknader och konserter i trädgården.

 Annnorlunda bruk av dammar

Husets ena fasad speglar sig i en av dammarna, det är bara sjöjungfrun som saknas, eller ett par svanar. I trädgården finns flera dammar, mera som vattenspeglar än traditionell damm. Och alla är inte anlagda för skönhets skull, utan för nytta, och då nytta lika med rörelse och lite tidsfördriv, en var nämligen en skridskodamm som anlades 1925. Ja tänkt nu att vi är i England som har i förhållande till oss varma vintrar, skridskoåkning! Härligt, det gillar vi!

Unikt hus
Foto: Kerstin Engstrand
Nävor minglar med buxbomsklot och ormbunkar. Foto: Kerstin Engstrand

Själv kan jag inte slita blicken från husets fasad, den vindlar fram och tillbaka, den är fylld av språng och utbuktningar, mängder av skorstenar, en för varje eldstad i varje rum, stuprännorna ser fortfarande vara gjorda av bly och sandstenens färgskiftningar vittnar om passion till naturliga material.  Innergården bjuder på aristokratisk charm och lugn. Här vill jag stanna! Och självklart finns det här lite humor. Humor är en viktigt beståndsdel i varje trädgård och här finns det precis lagom mycket, och bitvis mycket brittisk sådan, hundar och skyltar är en del av denna.

Bästa tiden att komma hit är juni månad. Rosornas månad. Några av väggarna kläs då in av rosa rosor, ett sätt för nuvarande ägare att påminna om Rosornas krig. Då, under medeltiden så betalades markarrendet med just en ros och ett par silversporrar. Två gånger per år skulle arrendet erläggas,vid jul och på Johannes Döparens dag i juni. Och det sägs att redan efter rosornas krig blev de första röda och vita klätterrosorna planterade.

Framtiden säkrad
Dottern Charlie kommer att ta över ansvaret för Cothay Manor.  Foto: Kerstin Engstrand
Dottern Charlie kommer att ta över ansvaret för Cothay Manor. Foto: Kerstin Engstrand

Numera är det också klart att dottern Charlie Campbell med make Jamie tar över egendomen. Men Mary-Anne kommer att vara kvar, för alltid. Bestämt pekar hon på ett stort vattenbad: Där! Vi begriper ingenting, ja ett fågelbad, men det finns ju redan där. Något suckande säger då Mary-Anne:

– Där under ska mitt hjärta vila, det är redan bestämt. Asken som det ska ligga i är redan gjord.

Och hon menar det, hennes hjärta ska få sista vilan i trädgården. Enligt vår minicab chaufför så ryktas det i bygden om att hon har en överenskommelse med den lokala slaktaren om att hjälpa henne med den saken.

Planerna för Cothay Manor går vidare, nu med Charlie. En trädgård är i ständig förändring. Senaste skapelsen är en egen liten olivlund, fyra olivträd, bara 150 år gamla är redan inköpta. Och numera kan man även få se huset från insidan, där Mary-Annes samling av bronsinsekter är värt en resa i sig.

Och onekligen är Mary-Annes trädgårdskonst i världsklass, och jag kan inte låta bli att känna att hon har samma klass som Rosemary Verey och Vita Sackville-West en gång hade.

Av Kerstin Engstrand

Fakta

Cothay Manor är öppet några dagar i veckan från första söndagen i april till slutet av september. Huset är vanligen enbart öppet under söndagar.  Kafé och shop finns. Inga hundar är tillåtna. Entré.

Man behöver inte åka dit i egen bil, en minicab Taunton – Cothay Manor kostar ca 30 GBP enkel resa, gör upp med chauffören om hämtning.

Sinnliga,sensuella krukplanteringar är Cothay Manors signum. Foto: Kerstin Engstrand

Krukor har blivit en viktig del av Cothay Manors signatur.  1 april börjar de skapas, men inte direkt utomhus utan i växthuset. I 50 cm krukor förbereds utomhusplanteringarna. Mary-Anne föredrar sticklingar istället för fullvuxna plantor. I mitten av varje plantering väljer hon att placera något högt, eller storblommande.  Över kanten får växter med hängande växtsätt breda ut sig men där kompletterar hon även med klätterväxter som luktärter. Luktärter både sår hon och planterar småplantor av i samma kruka, allt för att förlänga blomningen.

Först i maj månad sätts krukorna ut.

– Viktigt är att varje dag vattna och att ta bort vissna blommor, säger Mary-Anne.

Gödsel ger hon i form av flytande s.k. bladgödsel och det ges en gång i veckan.

Foto: Kerstin Engstrand

Provence färger är gult och blått, solen och havets färger. Men i februari är det gyllengul mimosa mot klarblå himmel. Och när våren äntligen kom efter en ibland osedvanligt kall vinter, så firar man. Tänk vad kyla kan göra gott! För efter en särskild sträng vinter med minusgrader ner till minus tio grader resulterade i att en av de trevligaste festivalerna föddes!

Nu börjar mimosa bli februaris blomma även här hemma. Alla trendiga butiker säljer numera plantor. Vårens ankomst på Franska Rivieran, det är lika med mimosans blomning. Mimosan, denna gula mjuka men kanske inte så vackra blomma anses i flera Medelhavsländer symbolisera kvinnlig vänskap. Och när det gäller blomsterspråk anses mimosan säga ”Den stora sköna själ som bor i Dig har sin grund i Din ädla, allvarsamma stolthet.”

Det lär vara självaste Kapten Cook som var orsaken till att mimosan växer på Franska Rivieran. Den ska ha införts till Frankrike i mitten av 1800-talet, och det via en av Kapten Cooks resor  till Australien. Och den trivdes och blev ganska snart en viktig produkt att odla. Av Frankrikes totala produktion av 18 miljoner mimosakvistar kommer cirka 60% från Alpes-Maritimes regionen. Och 50% av regionens produktion, eller cirka en tredjedel av den totala franska, odlas i  kommunerna Mandelieu La Napoule och Pégomas. De ligger vid kanten av Medelhavet, mellan Esterel-massivet och skogsmarkerna i Tanneron.

Men hur pass tålig är då mimosan?

I Frankrike växer den främst uppe i bergen, längs sluttningarna, och särskilt runt staden Mandelieu-le-Napoule. Några kalla vintrar, som den år 1929, orsakade en hel del skada, det var en längre period med temperatur runt -10° C, vilket resulterade i att blommorna frös. Det året blev det ingen solskensblomning men två år senare hade större delen av mimosaträden repat sig. Och det firade man 1931 med att organisera den första mimosafestivalen. Och än idag fortsätter man med denna folkkära festival.

Livfull festival
ww_DSC0389
Isbjörnen symboliserar vintern, och självklart har den med sig mimosa. Våren har kommit till Provence! Foto: Kerstin Engstrand

Det är i februari man firar, och det är en fest med mycket glam och stoj. I hela tio dagar hyllas mimosan. Här väljs Mimosadrottningen, ”Notre Dame des Mimosas”, eller ”Miss Mimosa”, musikkårer från olika delar av Frankrike liksom från grannländerna kommer och deltar i paraderna. Barn och professionella akrobater samsas sida vid sida. Fantasifulla kan man gott säga att paraderna är. Och självklart är en mycket viktig del att man kastar ut mimosakvistar till publiken. Jag har själv fått nöjet att göra det och att se allas enorma lycka över att få en kvist gör att man blir varm i själen.

 Egentligen silverakacia
Acacia dealbata var. subalpina är den mimosa vi köper blommande kvistar av i februari. Det folkliga namnet mimosa kommer från Mimosaceae, som är den växtfamilj akacian tillhör. Dess svenska namn är egentligen silverakacia. Silvret återfinns i bladens undersida. Blommorna är som små ljusgula bollar och doften är fräsch, de doftar vår. Ganska intensivt av vår, och man förstår att blomman har varit en stor tillgång till parfymtillverkningen i staden Grasse. Bladen är typiska för acaciasläktet, de är finflikiga och påminner om fjädrar. Mimosa vill växa i full sol och odlingsplatsen ska vara mycket väldränerad. I södra Frankrike ser man träden växa längs sluttningarna. Den kan övervintra i skyddade och väldränerade lägen i zon 1-2. Men det är svårare att få den att blomma, men det gör kanske inte så mycket, bladen är mycket dekorativa i sig. Annars klarar den vintern i ett inglasat uppvärmt uterum. Men den kan bli ett stort träd, upp till 30 meter! Nåväl, det är i hemlandet Australien. Där är den också är angiven som invasiv växt, men här blir den vara en maximalt tre till sex meter hög. Den är snabbväxande, och klarar att beskäras. Jordmånen ska vara neutral eller lätt sur. Är jorden för sur tenderar bladen att bli gula. Vattna sparsamt vintertid.

ww_DSC0803
Plantor till försäljning hos en ”mimosiste”. Foto: Kerstin Engstrand
Odla från frö
Prislista. Foto: Kerstin Engstrand
Prislista. Foto: Kerstin Engstrand
 I välsorterade fröfirmors utbud kan man hitta frö till Acacia dealbata men yrkesodlarna, de kallas för  ”mimosistes”, förökar mimosan var. subalpina med sticklingar tagna av halvförvedade grenar. De bör vara minst 15 cm långa, och ska stickas ner i en hög, smal kruka. Ta bort alla blad som kommer under jord, det är där de suttit som rötterna utvecklas. Luftfuktigheten är viktig, sticklingen får inte torka ut så en plastpåse över krukan är nödvändig. Subalpina är en hybrid och frön ger inte rätt avkomma. En sticklingsförökad planta brukar blomma andra året. Det finns även Acacia dealbata ‘Gaulois Astier’ som är framtagen av franska mimosaodlare just för att den har snyggare blomning. Denna har också grönare blad än var.subalpina. Som alltid när det gäller träd så behövs en del tålamod om man vill så frön. Dess ursprung är Australien och där är stora bränder ganska vanliga. Det kan vara orsaken till att mimosan i det vilda gror bäst efter en skogsbrand. Vi kan använda kokhett vatten istället. Häll kokhett vatten över fröna och låt de därefter ligga i blöt ett dygn innan de sås. Vanlig så-kaktusjord fungerar utmärkt.
Akacian som snittblomma
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

I Provence blommar silverakacian i februari−mars. Först kommer de som säljs som snittblommor. Senare sorter används inom parfymtillverkningen. Parfymstaden Grasse ligger i utkanten av mimosadistriktet.

Välj kvistar där bara en tredjedel av blommorna har slagit ut. Doften är stark, och kan irritera allergiker. Mimosan ska du ha som den är, för blommorna avsöndrar ett ämne som påverkar andra snittblommors hållbarhet. Vill du kombinera, välj då en snittblomma med lång hållbarhet. I Provence ser man ofta buketter med mimosa och röda tulpaner eller röda rosor. Snitta kvistarna och ställ dem i ett kärl med hett vatten, gärna med lite snittblomsnäring tillsatt. Alla blad som hamnar under vatten ska tas bort. Om de får stå svalt nattetid brukar de hålla sig fräscha i 5-6 dagar. Spraya gärna blommorna med vatten.

 

Text och foto: Kerstin Engstrand

Symbolspråk är spännande, blomsterspråk ännu mera spännande och Da Vincikoden, boken som sålt i över 60 miljoner inbundna exemplar, är full av båda. Faktiskt kan man lära sig riktigt mycket om trädgård när man läser denna spännande bok!

 

Gyllene snitt

wjattesolros

Redan i början möts man av något som vi tillämpar än i dag, när vi planerar våra trädgårdar och som även återfinns i många av trädgårdens mest älskade växter. När Jacques Saunière tänker ”Jag måste komma på något sätt”, då  är det när han senare återfinns liggandes på Louvrens golv, naken och i den pose som återfinns på Leonardo da Vincis kända teckning ”Den vitruvianska människan”, som i sin tur  är ett ypperligt exempel på det gyllene snittet. En människas kroppsproportioner är, nåväl oftast, uppbygga efter det gyllene snittet.

Gyllene snittet är ett sätt att ge en yta harmoniska proportioner och är ett utmärkt knep att ta till när man ska planera sin trädgård. Det är ett förhållande mellan två sträckor, t.ex. längden och bredden på en rektangel, som i årtusenden har ansetts vackert. Det kan matematiskt uttryckas som (√5+1)/2 = 1,618 (avrundat). Femuddingen är en form, förhållandet mellan en sida och en diagonal på femhörningen ger värdet av gyllene snittet, men även trendriktiga ogräs som bellis eller ståtligare växter som solrosen. Gyllene snittet finns också närvarande i spiralen. Den allra finaste spiralformen hittar man på en tallkotte, som är uppbyggd med fjällen i åtta spiraler motsols och fem medsols. Åtta delat med fem blir 1,6. Edenprojektet i Cornwall, dess kupoler lär också vara format efter det gyllene snittet.

En hel trädgård skapad efter det gyllene snittet, med spiralen som utgångspunkt. Skärningspunkten är tegelpelaren. Rabatterna har fått mjukt svängda former som bäddar in gräsmatten. Foto. K. Engstrand
En hel trädgård skapad efter det gyllene snittet, med spiralen som utgångspunkt. Skärningspunkten är tegelpelaren. Rabatterna har fått mjukt svängda former som bäddar in gräsmatten. Foto. K. Engstrand

 

Och gyllene blommor

wfirenze

Nyckeln som Sophie får har en iris som dekoration, samma blomma som de har i sin trädgård, en vit iris. Fleur-de-lis på franska, men har inget med Mona Lisa att göra (lis-Lisas blomma) men var under många hundra år en kunglig symbol. Den franska liljan har haft den vildväxande svärdsliljan som förebild och kom år 1179 att pryda de franska kungarnas vapen, alltid förgylld. Detta efter det att Louis VII räddade sig över floden Lys i Flandern. Då såg han några råddjur vada vid ett stort bestånd av just svärdsliljor, som visade på att vattnet där var vadbart. Den franska liljan hamnade genom Ludvig XI också i ätten Medicis vapen och därifrån i Florens och Toscanas. Bourbonernas lilja har ståndare som den florentinska saknar. Och i Florens levde La Gioconda, Lisa Gherardini, dvs. Mona Lisa.

Den alltid är avbildad tredelad, så den har länkas samman med treenigheten och Jungfru Maria. Då är den vit, oskuldens färg.

Glansirisen är vanlig i Toskana, och doftar förföriskt av viol. Trivs även alldeles ypperligt i Sverige också. Foto: K. Engstrand
Glansirisen är vanlig i Toskana, och doftar förföriskt av viol. Trivs även alldeles ypperligt i Sverige också. Foto: K. Engstrand

 

Fulländad form

Rosen, symbolen för kärlek, lust och lyx, alla känner igen en ros och den förekommer flitigt i boken. Den första röda rosen lär ha spirat ur den döende guden Adonis blod. Han var Venus (på grekiska Afrodite), kärleksgudinnans älskare och rosen blev för alltid symbol för storslagen kärlek. Den vita rosen föddes redan tidigare, i spåren efter de vattendroppar som Venus skakade av sig när hon steg upp ur havet på Cyperns strand. Den vanliga rosen, Rosa rugosa, har med sina fem kronblad också en femuddig symmetri, som den symmetri som stjärntecknet Venus bildar.  

Venus från Milo i Louvren, Paris.
Venus från Milo i Louvren, Paris.

Rosen är också symbolen för martyrskap, dess törnen skär in i huden och blod tränger fram. Också lika med makt, även där har den ett starkt symbolvärde. Under rosen, Sub rosa, det är beteckningen om vad som sägs i förtrolighet, utanför protokollet. Uttrycket kommer från en gammal sed att hänga en ros över rådsbordet för att markera att alla närvarande svor att inte yppa något om vad som sades. Det har troligen sitt ursprung från legenden om Cupid som gav Harpocrates en ros för hans tystnad att inte berätta om Venus lättsamma liv. Än idag används begreppet inom diplomatin.

Kompassros finns också, vackert utformat anger den norr, söder, öster och väster, än idag använder vi den på våra kartor, inklusive din tomtkarta. Fast ursprungligen kallades den för vindros och visade vindriktningarna, 32 olika och om man ritade in dem i en cirkel blev formen, just den, en ros. Dan Brown går ett steg längre i sin jakt på symboler, han anger att norriktningens pilspets har formen som den franska liljan.

warago
Arago, bronsplattorna finns också i Louvren, markerar meridianen i Paris. Foto: K.Engstrand

 

I boken talas det också om roslinjen, vad vi vanligtvis betecknar som meridian eller longitud. Han menar att roslinjen ska vara lika med nollinjen, som går igenom Greenwich i England. Meridianen går igenom Paris, bl.a. genom observatoriet, men inte genom St Sulpicekyrkan, utan en bit därifrån. Däremot kan man i Louvren, på golven, hitta bronsplattor som markerar meridianens läge. 135 sådana finns i Paris, alla längs en nord-sydlig linje. I Paris kallar man dem för Aragolinjen, efter den franske matematikern och astronomen med samma namn.

Ljuvlighetens trädgård I Paris. Foto: K. Engstrand
Ljuvlighetens trädgård I Paris. Foto: K. Engstrand

Ljuvlighetens trädgård, i Bois de Boulogne, som är mera en skog än en park, än mindre en trädgård, där finns fortfarande många prostituerade men också en av de finaste rosarierna, mycket sevärd framför allt i juni månad.

Gröna män

 

Rosslyn Chapel utanför Edinburgh har inget med ros att göra. Ross lär betyda kulle, och lyn vatten. Det lilla kapellets insida är helt täckt av dekorationer. Av bl.a. gröna män, hela 103 stycken lär man kunna hitta men om det skriver Dan Brown intet. Däremot nämner han grönsaker. I Westminister Abbey och i Lincolns katedral finns de gröna männen också. En del väl synliga, andra väl dolda av ett lövverk. Alla gjorda av sten. Somliga tittar ner på en med ett retsamt leende, lite gäckande är de. Varför finns de där? Ingen vet med exakthet betydelsen, men många ser honom som en symbol för livet i döden, och döden i livet. Som symbol för våren, eller för återfödelse.

En klar motsats finns i det strikta formspråket runt Château Villette. som ägs av en amerikanska och som driver slottet som hotell. Det gick inget vidare – och hon hade planer på att sälja, men så kom Dan Browns bok ut. Självaste Le Nôtre skulle ha ritat de två sjöarna och trädgården. Le Nôtre stod för en stramt ideal, med långa linjer och grönt formklippt i mängd. En sträng trädgårdsskola som bl.a. Claude Monet värjde sig emot.

Äpplen

Isaac Newton är begraven i Westminster Abbey men där fick man inte filma. Istället blev det Lincolns katedral som fick ikläda sig rollen för att vara platsen för hans grav. Det passade bra, för här i närheten fick han känna det berömda äpplet falla. Äpplet föll i trädgården till Woolsthorpe Manor, nära Grantham, som idag är öppet och tillhör National Trust.  Och än idag finns där ett äppelträd som sägs stamma från det berömda från 1600-talet. Sorten är ‘Flower of Kent’.  Sir Isaac Newton var också mannen som fascinerades av regnbågens sju färger, rött, orange, gult, grönt, blått, indigo och violett. Han noterade att när en solstråle lyser genom en prisma framkallades färger som liknade regnbågen. 1672 presenterade han sina rön.

Foto: K Engstrand
I The College Garden finns också en broderiträdgård, så kallad ”knotgarden” av buxbom och rosor, på våren så är gräsmattorna fyllda med påskliljor. Förutom elever från Westminster School, som använder parken att studera i, har de boende trädgården i hög grad för sig själva. Bara några dagar i veckan släpps allmänheten in. Foto: K Engstrand

De äldsta träden i College Garden, som är en del av Westminster Abbey i London, är inte äppelträd utan fem enorma plataner, från 1850. Trädgården skapades av benediktinermunkarna på 1000-talet och har odlats i mer än 900 år. Ursprungligen odlade munkarna örter till klostersjukhuset här. En del av medicinalväxterna odlas här än idag, bland annat isop. Det är isop som munken Silas nämner i ett citat från Psaltaren: ”Rena mig med isop från min synd”. Ingången är separat. En härlig lugn oas, här finns knappt några turister jämfört med de mängder som trängs inne i Westminster Abbey. Chapter House som de befinner sig i kapitel 101 är ett vackert rum, men fönstren är helt täckta av vackra glasmålningar, och sitter så högt upp att Robert Langdon inte kunde se ut till College Garden. Däremot, skyddade under mattan, finns de gamla målningarna av rosor i rött kvar. Be vakten visa dem när du är där. Chapter House var fram till 1395 mötesrummet för det brittiska underhuset.

 

Foto: K. Engstrand

Tänk blått, tänk trädgård. Kanske får du då minnesbilder av Majorelleträdgården i Marrakech? Eller kanske för blått dina tankar till Lissabons azulejos, det blåa kaklet? Många av oss tycker om dessa blåa färgtoner och undrat hur det skulle te sig om de kombineras. Rabarber har besökt trädgården där Majorelleträdgårdens intensive blåa färg möter klassiskt portugisiskt blått kakel.

Vi befinner oss i stadsdelen Benfica. Och nej, här är det inte tal om fotboll. I utkanten av Lissabon, med en spektakulär utsikt över staden, ligger ett palats med det ståtliga namnet Frontiera.

Fasad mot trädgården. Foto: K Engstrand
Fasad mot trädgården.
Foto: K Engstrand

Palatset används fortfarande, husets herre är Dom Fernando Mascarenhas, och hans blod är riktigt blåblodigt, eller vad sägs om att han är de trettonde hetigen av Torre, tolfte markisen av Fronteira och tionde markisen av Alorna, samt hertig av Assumar och Coculim. Idag drivs palatset av en stiftelse, Fundação das Casas de Fronteira e Alorna. Från gatan ser huset inget särskilt ut. Fast jag noterar att det växer gott om svartvinbärssalvia, här stora som buskar. Kan inte låta bli att nypa lite på bladen, och doften av svensk sommar strömmar emot mig. Därefter kommer jag in i en blå dröm.

Plats med stil, självklart matchar paraplyet kaklet. Foto: K Engstrand
Palats med stil, självklart matchar paraplyet kaklet. Foto: K Engstrand

 

Ursprungligen låg här ett litet jaktslott, innan palatset byggdes i mitten av 1600-talet. Hertigen av Wellington bodde här när han kämpade för Portugal mot Napoleon. Inuti är palatset spektakulärt, särskilt en av salarna vars väggar är rikligt dekorerade med kakelplattor som bildar motiv föreställande åtta krigsslag skapade 1640-1668. Och salen brukar omnämnas som kakelkonstens motsvarighet till Sixtinska kapellet.

I trädgården hittar vi en unik samling blåa kakelplattor. Tillsammans med de som finns inomhus har palatset de främsta kakelplattorna vid sidan om kakelmuseet. Lejonparten av plattorna är gjorda i Nederländerna, några tror man även är spanska.

Foto: K Engstrand
Foto: K Engstrand

Den formella trädgården sträcker sig 67 meter i nord-sydlig riktning och 58 meter i öst-väst.

Foto: K Engstrand
Buxbomen hade vi vårt besök ännu inte drabbats av buxbomssjukan. Foto: K Engstrand

 

De fyra elementen, gudarna / planeterna som var kända på 1600-talet. Samt  stjärntecken och årets månader.

 

Från terrassen till kapellet passerar man en täckt gång vars väggar är klädda med kakel, förstås. Och här är motivet kameliablommor.

 

Foto: K Engstrand
Foto: K Engstrand

 

Det finns totalt sexton rabatter och fem fontäner.

 

När man ser fasaden pyntad med snäckor, stenar och färgat glas kan man knappt tro att detta är ett kapell, egendomens äldsta byggnad, från slutet av 1500–talet.

Kapellet omges av Majorellblå väggar. Foto: K Engstrand
Kapellet omges av Majorellblå väggar. Foto: K Engstrand

 

Det är runt kapellet som den nuvarande hertigen valt att måla några väggar Majorellblåa.

Foto: K Engstrand
Foto: K Engstrand

Trädgården är enorm, hela 5,5 hektar. Kaklet är en av Portugals absolut finaste, många så gamla som 300 år. Jaktmotiv, fältslag, scener och figurer från mytologin och en och annan religiös scen. Samt byster av portugisiska kungar, och här och var skymtar en hund och en katt.

Foto: K Engstrand
Foto: K Engstrand

 

I trädgården finns några av Lissabons äldsta kakelplattor, och de är inte enbart blåa, här finns också toner av terrakotta, indigoblått, turkosblått, citrongult. Samt några svarta svanar.

 

Foto: K Engstrand
Foto: K Engstrand

 

Men här bor man också, vilket märks på den privata terrassen. Här är det blått i mera modern tappning.

 

Av Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Delad glädje är dubbel glädje, i Berlins utkanter ligger en park dit många vallfärdar ett par gånger per år. Tulpaner, rosor och dalior lockar tusentals personer, i alla de åldrar.  Även vår chefredaktör Kerstin Engstrand, som här tipsar om denna tyska pärla och visar oss på de kombinationer som hon tyckte mest om:

Det tog lite tid att hitta, vi följer en bred gång. Det ser ganska modern ut men inga blommor i sikte. Ganska länge omges gången av gräsytor.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Men strax så börjar några tulpaner skymta:

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Sedan blir de allt fler, och allt fler:

Till slut är det enormt med tulpaner, nu kan det väl knappast bli bättre? Eller?

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Desto intensivare tulpanprakten blir, desto längre stannar besökarna upp. Man insuper verkligen blomsterglädjen, och man fotograferar varandra. Två kilometer lång är vårlökspromenaden. Britzer Garten heter parken, och det tog sin lilla tid att med tunnelbana och buss ta sig hit, parken ligger i Berlins utkanter. Men det är det värt! För här möts man av en blomfrossa som heter duga.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

I slutet av april blommar här tulpaner, i långa, raka rader à la holländska tulpanfält men också i gräsmattorna, som enorma tulpanängar. Och det är just tulpanängarna som fastnar på min näthinna. Här finns så många nya kombinationer, i färger som inte är de vanligaste.  Och efter ett tag upptäcker man att de satsat på trogna tulpansorter, som Darwinhybrider och liljeformade. Vilket betyder att man inte behöver bli ruinerad om man vill kopiera någon av tulpanängarna i sin egen trädgård.

Nu är det inte bara vackert, utan man kan också få uppleva lite spänning. Här och var, där tulpanerna växter i stora fält, kan man klättra upp i en regissörsstol, eller är det en sådan där hög stol som domarna på tennismatcherna sitter i? Ja,det är lite högt, i alla fall om man också har två stora kameror med sig. Utsikten över blomhavet är speciell, så det är väl värt att ta sig besväret. Men jag tror nog inte liknande arrangemang är tillåtet i svenska parker. Synd för det är enormt roligt att få beskåda tulpaner från ovan.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

 

30-års jubileum
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

I år 2015, firar Britzer Garten 30-årsjubileum. Den byggdes ursprungligen för BUGA utställningen 1985. BUGA står för Bundesgartenschau och är en återkommande trädgårdsutställning i Tyskland. Här finns en rosenträdgård, en kryddträdgård, rododendron en masse,  ett ”medeltida” slott, en stor insjö, en över fem kilometer lång liten järnväg och mycket mera, som en liten Karl Foersterträdgård. Karl Foerster (1874-1970) är nog för oss svenskar mest känd som mannen som gett namn till flera prydnadsgräs. Det är en mycket modern landskapspark där moderna inslag, som skulpturer möter blomsterprakt. En synergieffekt som uppskattas, det märks på besökarna för här får man vid de olika intensiva blomperioderna faktiskt betala entré, 3 euro. Man får då tillgång till en yta av hela 90 hektar, men själva landskapsparken omfattar ca 10 hektar.

2002 blev parken vald till en av Tysklands tio vackraste. Och det är absolut en av de mest inspirerande jag har besökt. Den är designad av landskapsarkitekten Wolfgang Miller tillsammans med Georg Penker och arkitekttrion Zilling, Zillich, Halfmann (Jürgen Dirk Zilling, Klaus Zillich och Jasper Halfmann). Den 26 april 1985 öppnades den och sedan dess har den bjudit på intensiv blomsterinspiration.  Eller vad sägs om över 500 000 tulpaner, där lejonparten blommar samtidigt som äppelträden?  Det är modernt, och det är romantiskt. Och självklart finns det även tulpaner i rosenträdgården.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Senare på året, från mitten av sommaren till långt in på hösten, kan man besöka parken under  ”Dahlia-Febern”. 10 000 dalior, 200 olika sorter, förför då besökarna.  Bra tid att se daliorna är i början av  september, för då är även rosendelen också i intensiv blomning.

 Några udda fakta om Britzer Garten
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Jag var i Berlin för att bevaka en flygshow när jag fick tips om att besöka en park i Berlins utkant. ”Ett absolut måste om du  gillar blommor”, sade mannen som stod bredvid mig samtidigt som han spanade in flygens akrobatiska manövrar i luften i sin kikare. Så jag tog honom på orden. Och han hade absolut rätt, Britzer Garten är mycket sevärd. Det är under de senaste tio åren som man storsatsat på tulpaner. En stor del av kostnaden för tulpanerna betalas av ”faddrar”, privatpersoner och företag. En fadder brukar sponsra med 100 upp till 1000 euro.

Det var år 1976 som beslut om att skapa en park för BUGA, i stadsdelen Neukölln, togs och man fick in 48 olika förslag. Det vinnande förslaget utmärktes av bland annat antalet små sjöar, hela tjugo stycken, men bara tre blev anlagda, och då tre stora sjöar istället för tjugo små. I parken finns även ett 19 meter högt berg anlagt på den annars så platta området.

Britzer Garten kostade 172 miljoner euro att anlägga.

Några besökarrekord: 2011 besökte över 1,3 miljoner parken, i juli 1985 trängdes hela  235 bussar på parkeringen, medan persondagsrekordet i parken är 87 000 och det var Pingstsöndagen 1985.

Av Kerstin Engstrand

.

 

 

 

Redaktionens val

Träd har betydelse. De står där trygga, och med sina löv bidrar de till livsgivande mylla. Lövmylla är mjuk och vänlig. Träd ger intryck. Den...