Rosa rosor och lime är tufft! Om man är osäker på om limegrönt platsar i rabatten kan man testa med ettårig limefärgad tobak, antingen den vanliga blomstertobaken som på bilden eller klocktobak som har smala tubformade blommor. Båda blommar länge, från slutet av juni och en bit in på hösten.
Jättedaggkåpan tar plats då den snabbt bildar stora ruggar. Med sina gulgröna, diffust formade blommor kan man nog kalla den fulsnygg. Den är utmärkt att samplantera med andra växter då dess limegröna blommor fint framhäver andra färger. Här tillsammans med aprikosfärgad daglilja som ännu är i knopp och med sommmarviva. Pröva blommande daggkåpa som snittblomma, exempelvis i en bukett med pioner. Men daggkåpan har man också för det fina bladverkets skull. Som namnet antyder så samlas morgonens dagg i de stora skålformade bladen. Den vill växa i halvskugga och i lätt fuktig jord. Blommar i juni och blir 30–50 cm hög.
Funkia passar också tillsammans med nävor, blåa, vita eller cerise beroende på funkiasortens bladfärg, med daggkåpa och stor rosablommande ormrot, en kombination skapad av lundens mästarinna Beth Chatto. Skuggiga lägen är den perfekta växtplatsen för funkia och det finns ett sådant stort utbud av olika sorter att det kan vara svårt att välja. Bladfärgerna är härligt varierande − de kan gå i limegrönt, vara vita med grön kant, gröna med vit kant eller blågröna. Tyvärr är funkia också uppskattad av sniglar.
Den vitbrokbladiga brokfunkian lyser upp och passar i olika samplanteringar, här tillsammans med blommande japansk iris. Japansk iris blommar i juli och trivs planterad på 5 cm djup i kalkfri, humusrik jord som inte får torka ut. Den kan också stå vid kanten av en damm i upp till 5 cm vatten. Den bör delas vart tredje år.
Även tillsammans med överblommad eldtörel blir vitbrokbladiga funkior något alldeles extra.
Den brokbladiga kirskålen används i Monets trädgård som kantväxt, här tillsammans med trädgårdsiris. Den har skira vita blommor som passar fint ihop med pioner, inte minst i en bukett. Den brokbladiga kirskålen sprider sig som den vanliga med rotskott, dock inte lika intensivt. Man ska akta sig för att ha alltför många brokbladiga växter i trädgården − effekten förtas då helt och hållet. På enstaka håll i trädgården ska de finnas.
Många drömmer om ett stenparti men det har man inte alltid möjlighet att skapa. Då är en blommande mur perfekt. Den smälter lätt in i de flesta trädgårdsmiljöer, extra naturligt blir det om den markerar en nivåskillnad, och passar oftast bra som en vacker avgränsning. Kanske kan den rentav bli din romantiska ruinmur (din ”follia”). Så skapade på 1930- och 40-talen Emma Lundberg sina stenpartier som murar. Hon kallade dem för planteringsmurar och inspirationen kom från Gertrude Jekyll som hade blommande murar i flera av sina trädgårdar. De brittiska var oftast över tre meter höga, det är vårt klimat för tufft för, men hon gjorde även dem som bara var 60–100 cm och de passar utmärkt här hemma.
Emma Lundberg var konstnär, självlärd trädgårdsarkitekt och författare till flera trädgårdsböcker. Hennes livsverk var den egna trädgården på Bullerbacken på Lidingö utanför Stockholm och hennes främsta inspirationskälla var barndomens skånska trädgårdar och sekelskiftets engelska Arts and Crafts-rörelses arkitektur.
I en planterad mur är det växterna och inte stenen som ska spela första fiolen. Därför är det viktigt att välja sten som inte är för dominant till sin karaktär och växter som klarar sig under magra och torra förhållanden, eftersom det är svårt att gödsla och vattna. I soligt läge trivs silverarv, karpaterklocka, hängslöja och lavendel liksom pipört. I skuggigt läge passar ormbunksväxter som stensöta och mossor som bildar en vacker, mjuk patina av grönska. I de svala springorna trivs också grodor, fler stenmurar skulle bidra till deras överlevnad.
Gertrude Jekyll använde färgerna för att skapa en känsla av överflöd. Färgmässigt var det pipört och nepeta som dominerade hennes murar under försommaren. Senare tog lavendel över. Hon var noga med att det skulle se ut som om planteringarna kommit till utan synbar ansträngning. Helheten var alltid viktigare än detaljerna. Växterna skulle ”rinna ner” från murens överkant mot marken. På likartat sätt kunde hon låta en trappa bli en blommande trappa. Nejlika, olika ljungarter samt aubrietia, timjan och taklök passar också in. Några har ett hängande växtsätt, andra bildar mjuka kuddar medan återigen andra, till exempel lavendel och kantnepeta, strävar uppåt. Kombinationen är viktig för helhetsintrycket. En blommande stengärdsgård skulle vi väl kunna kalla vår egen variant. Lite mossbelupen ska den allt vara och får mer än gärna flankeras av björnbär, kaprifol eller klematis.
Har du redan en mur så skatta dig lycklig och leta efter skrevor och sprickor, möjligen kan du försiktigt knacka bort några enstaka stenar. I en ny mur lämnas hål för plantering. Fyll hålen och sprickorna med jord av bra och fuktighetshållande kvalitet. I nödfall får du blanda in torv som håller fukten bra, men den måste vara ordentligt blötlagd först. Att Gertrude Jekyll valde många gråbladiga växter beror inte bara på deras harmoniska utseende, utan också på att de oftast är ovanligt torktåliga. I en mur blir det mycket väldränerat vilket gör att även växter på gränsen till härdiga i våra svenska trädgårdar (som helgonört och kaktusväxten opuntia) klarar vintern bättre än i fukten nere på marken. En annan fördel är att stenarna fungerar som värmemagasin under sommaren, de samlar solvärme under dagen och avger den på natten.
Rosor och lavendel, klassiskt sköna tillsammans. ’Bonica 82’ är en av de mest odlingsvärda rosorna, frisk, härdig och ytterst blomvillig i juli månad. En högre kombination i rosa och blått är klematisen ’Nelly Moser’ och lavendel.
Kryddsalvian finns i flera olika varianter. Den vitbrokiga med en aning av rosa i det vita är tacksam att kombinera med främst aprikosrosa toner, som här hos den rosa ölandstoken. Rosa solvända är ett alternativ. Samtliga trivs i torrt och soligt läge.
Praktbetonika är en kraftfull växt som bjuder på mängder av rödvioletta blommor i juni – juli som är som gjorda att få daggkåpans till sällskap. Än så länge är den tyvärr ganska ovanlig i trädgårdarna. Bladen är lätt håriga vilket bidrar till det rustika utseendet. Trivs i både sol och skugga och blir 20–40 cm hög. Bjuder ibland på en andra blomning på höstkanten. Praktbetonikan sprider sig ganska fort. det göra även daggkåpan så denna kombination ska man börja försiktigt med.
Av Kerstin Engstrand
Bergsbambu, Fargeisa muriale är ett gräs, bambu är det största gräset som finns. Dessutom vintergrönt. Utmärkt att skapa ridåer av grönt med, eller dela av trädgården med.
Och har du glasbambu,Fargesia nitida så får du även en bambu som sprider sig, ja ordet bambuskott förstår man om man har en glansbambu i trädgården.
Glansbambun är vackrare än bergsbambun men kan släppa bladen om den inte skyddas för den starka vintersolen. Då gäller det att ha is i magen för inte förrän i början till mitten av juni brukar de nya bladen bryta fram.
Bland bergsbambun är sorterna ’Bimbo’, 100-150 cm hög, lätt skugga, ’Hareskov’ 200-300 cm hög och ’Jumbo’ ,250-400 cm hög extra bra.
Bambu ska inte blomma, då dör den. Bambu brukar blomma vart 100:e år. De sorter som nu finns i handeln ska vara blomningssäkra.
Höjd: 2- 4 meter, vid fullvuxet tillstånd och beroende på sort.
I halvskugga och i näringsrik, väldränerad och fuktighetshållande jord trivs den. Och bambu kräver gott om utrymme.
Köp gärna stora exemplar. Plantavstånd ska vara 1-1,5 meter, ju högre sort desto större plantavstånd. Bambu sprider sig med jordskott, några sorter breder ut sig snabbare än andra och det beror även på hur lucker jord växtplatsen har. Ska planteras djupare än vad den står i krukan. Bäst etablerar sig plantorna om de planteras på våren.
Vattna vid torka. Om bladen rullat ihop sig börjar plantan visa att den börjar bli stressad av torkan. Den drar ihop bladen för att minska avdunstningen.
Vattna rejält på hösten, och var vaksam på våren, när vårens starka vindar snabbt torkar ut jorden. Lättast är att vattna genom att sticka ner rotbevattnaren mitt i plantan.
Men någon gödsling behövs inte, skulle bladen bli ljust gröna, vattna med lita flytande hönsgödsel. Däremot är det viktigt att de vissna bladen och bladslidorna får ligga kvar på marken. Bladslidorna innehåller kisel vilket bambu har behov av.
Om bambun har lidit hårt av vårsolen kan det vissna behöva ansas. Men gör inte det förrän du ser att stjälkarna verkligen är vissna. Oftast bryter bambun ut med nya blad i slutet av maj, och i år , 2017 så sent som nu i mitten av juni. Om plantan blivit för tät kan du glesa ut den genom att klippa bort de tjockaste rören. Dessa kan du torka och ha som stödpinnar. Inte dumt att ha tillgång till egna bambupinnar!
Om plantan efter några år blivit för bred kan del delas. Gör det på våren. Antingen genom att gräva upp hela plantan och dela den. Eller vilket oftast är lättare, gräva bort runt hela plantan, av en bredd av 3-5 rör. Det borttagna kan sedan planteras på ny växtplats.
Bambu är vintergrön, den kan behöva skydd mot vårsolens starka stråla. Vårsolen tinar upp bladen på vintergröna växter, som rododendron, tujor och bambu. Särskilt de som står i öster eller söderläge. Bladen vill ha vatten, men rötterna är fortfarande omgivna av frusen gjord. Följden blir ”solbänna”, rötterna kan inte ta upp vatten och resultatet blir att blad och barr torkar ut. Men detta syns inte direkt, utan någon eller några månader senare, när den verkliga våren har kommit och marken har tinat. Växter som har ett par år på backen brukar klara sig, men de som är under fem år, bör redan i januari – februari få en ytterkappa av säckväv. Andra växter som kan må bra av en vinterkappa är klätterväxter och persika i söderläge. De luras annars lätt att börja växa för tidigt. Täckmaterial måste andas, bäst är vanlig juteväv. Skyddet behöver inte täcka hela växten, en öppning i toppen fungerar utmärkt. En hög och bred bambu lindas skyddat runt den, mindre kan man hänga väven över växten. Skyddet ska vara kvar tills tjälen gått ur jorden. När tussilagon blommar är det dags att ta bort det.
Av Kerstin Engstrand
Liljor, perfekta och svala som de är oavsett färg, får man akta sig att ha i stora grupper. Orange liljor gör sig bäst då de får mingla med ganska klart blåa blommor eller med lila. Det finns många odlingsvärda hybrider. Den varmt orangefärgade flockliljan ’Enchantment’, som blommar med sina uppåtriktade blommor i juli, är mycket vacker tillsammans med lavendel. Flocklilja finns också i mörkt rött, rosa och gult.
Lavendel finns i mängder av varianter numera, men alla är inte härdiga. Den vanliga klassiska står sig väl i konkurrensen. Lavendel behöver ansas varje vår för att inte bli hög och träig, och det ska göras när de nya gröna skotten börjar bryta fram, inte tidigare. Vintrar med ömsom varmt, ömsom kallt väder kan ta kål på lavendeln. Doftar starkt så den bör kombineras med en icke doftande lilja som just ’Enchantment’.
Av Kerstin Engstrand
Föregående