I asiatiska butiker kan man i början av februari köpa Chinese baby brassica som liknar brysselkål i växtsättet men varje knopp är avlång samt stammen är betydligt kraftigare. Det verkar vara Baby Bok Choy som även säljs under namnet Shanghai Bok Choy. De som säljs i Sverige är i regel importerade från Spanien och det är uppgifter om denna jag hittat från just Spanien. Den ser inte rolig ut men är oerhört god. Frön till den har jag inte hittat.
Inte vacker men ack så god! Saftig och smakrik. Foto: Kerstin Engstrand
Agretti, Salsola soda, italiensk sodaört, är på modet. Den ser ut som tjock kortvuxen gräslök eller som alger. Den har också ett smeknamn, barillaplanta, som även spanjorerna använder, och det har inte med att göra med den stora pastaproducenten. Men agretti liknas också vid grönfärgad spaghetti och anrättas som spaghetti. Barba di frate (munkskägg) är ett annat smeknamn eller roscano. På franska heter den Soude commune.
Klassiskt recept
Den säljs i tjocka buntar. I Italien säger man att den smakar vår. Vi skulle nog säga att smaken liknar spenat men vissa påstår sparris, andra hav. Och det gör den om den är anrättad. Rå är den avskyvärd. Agretti luktar inte gott när den är färsk, den måste anrättas. Den blir som bäst om man först kokar upp den, sedan fräser den i olivolja. Salt, svartpeppar, lite vitlök och några droppar citron över blir pricken över i:et och passar då utmärkt till grillad fisk.
Agretti al limone är ett klassiskt recept och en vanlig contorno, tillbehör, till kött och fisk från mars till maj. Man brukar beräkna cirka 300 gram färsk agretti till fyra personer.
Låt först agrettin koka i saltat vatten i cirka tre minuter. Ta upp den och skölj den i kallat vatten.
Värm lite olja i en panna med en vitlöksklyfta.
Tillsätt agrettin, salta och peppra och rör om. Tillsätt lite nypressad citron och rör om igen.
Nu är anrättningen färdig att servera.
Det finns även en annan version av denna klassiska rätt, då tar man olja, skivad vitlök, salt och peppar samt lite citronsaft och blandar väl i en skål. Denna blandning häller man sedan över den kokta men sköljda agrettin, det vill säga utan att hälls blandningen i pannan. Många anser att detta är en finare variant som bättre framhäver agrettins smak.
En frittata, en italiensk omelett fylld med agretti är också något entusiasterna gärna lagar. Den görs på samma mängd agretti och med fyra ägg och rejält med riven parmesan. Man vispar ut äggen med riven parmesan. Ingen vitlök i denna frittata men salt och peppar.
Lite svårodlad
Foto: Kerstin Engstrand
Nu är agretti inte lättodlad. Fröet har mycket låg grobarhet, runt 30 – 40%. Fröna måste vara färska, efter sex månader har de i regel tappat sin grobarhet. Men den går att odla överallt, även i saltvattenbemängd jord. I Italien kan man hitta den växa på sandstränder. Så fröna när vitsipporna blommar, de brukar gro bäst när jordtemperaturen är runt tio grader säger några av mina italienska vänner, andra säger att det ska vara minst 15 grader. Täck dem med 0,5 cm jord. Om fröna gror så gror de inom 10 dagar.
Det är viktigt att hålla sådden fuktig. För runt fröet finns en hård hinna. Av de två sorter jag odlat så ser fröna i stort likadana ut när de är torra. Jag har testat att så gamla fröer, både från 2016/17 och med bäst före datum 12/2019. Det testet gjorde jag i två varianter, fröna liggandes i vatten och fröer i jord. Det tog längre för det yttersta skalet att lossna men när väl det har blötts upp och man kan få bort det, lättast att ta fröet mellan tummen och pekfingret, då ser man skillnad. Den ena, de äldsta hade ett hårdare frö som efter nästan en vecka i bland annat vatten inte ville släppa ytterhöljet så bra och innerfröet var då hårt och kändes dött. De “yngre” fröerna med bäst före-datum 2019, där släppte de större fröerna ytterskalet och de såg helt rätt ut. Det vill säga då ser de ut som en svart kanelbulle. Då kommer dessa frön att gro.
De två fröna till vänster, de svarta kanelbullarna, kommer att gro. De har under det yttersta skalet som en liten mask som rullat ihop sig, eller som en minikanelbulle. De till höger var från 2016/17 och även om det yttersta skalet efter lång blötläggningstid släppte så är det stenhårda och torra. Foto: Kerstin Engstrand
De frön som väl gror brukar växa bra. Från att fröna har grott brukar det ta 50 dagar innan man kan skörda. Bäst växer agretti när våren-sommaren bjuder på temperatur på mellan 15 till 30 grader. Soligt läge eller halvskugga är perfekt. När plantan är ca 15 – 20 cm hög kan man börja skörda, låter man den vara blir den som en enorm buske av gräslök, ca 70 cm hög och hälften så bred. En normal svensk sommar kan man få den att gå i blom och kunna skörda egna frön.
Italiensk sodaört går även bra att odla i kruka eller en varmbänk. Fröerna har kort hållbarhet och ska användas innevarande odlingssäsong.
Japansk sodaört
Japansk sodaört. Foto: Kerstin Engstrand
Liknar den italienska men den japanska, som även kallas för landsjögräs, okahijiki, har inte samma smak. Den japanska har lite saltare och pepprigare smak. Den anrättas på samma sätt som den italienska. I Japan har jag främst fått den till fisk men även någon enstaka gång till kött. Den är liksom den italienska rik på vitaminer och mineraler, särskilt A-vitamin, kalcium och kalium. Därför kan man ibland se den i sallader eller i sushi. Lär även gå bra att grodda.
Japansk sodaört, Salsola komarovii, föredrar sandig jord. Att den kallas för landsjögräs beror på att den växer just på havsstränder inte bara i Japan men även i Korea och Kina. Vanligen är grobarheten högre än den italienska.
Så tidigast i maj. Täck fröna med 0,5 cm jord. Viktigt att hålla sådden fuktig tills fröna grott.
Den japanska sodaörtens frön är betydligt mindre än den italienska. Dock gror i regel den japanska lättare än den italienska. Foto: Kerstin Engstrand
Varför heter då dessa två sodaört på svenska? Jo, sodaört för att man förr brände växten just för att göra natriumkarbonat, soda. Det har även vår svenska sodaört, Salsola kali, använts till.
Att sodaört är en suckulent syns tydligt på bladen, Oftast är den helt grön men den italienska kan ha röda stjälkar. Ett tips är att efter kokningen lägga den i kallt vatten så behålls den gröna färgen bättre.
Vildtulpan, Tulipa sylvestris i sällskap med maskros. Bilden är tagen vid Långbro Värdshus för cirka 25 år sedan. Foto: Kerstin Engstrand
Otaliga verkar de vara som kan berätta om barndomens skräckdagar då de blev utkommenderade att rensa ogräs. Lika många kan berätta att de rensade bort mer än de skulle, för att rensa ogräs är svårt för hur ser ett ogräs ut egentligen? Inte är de så tydliga som på Elsa Beskows teckning ”Ogräsens kraft”. Hon levde mitt i materialet till sina böcker, från vilda blommor som blåsippor till pioner, och de sex barnen tyckte det var mindre jobbigt att rensa ogräs än att stå modell för mor. I sin bok Blomsterfesten i täppan lär hon ha skildrat samhällsdebatten i form av ogräs och rabattblommor.
Rödfibbla. Foto: Kerstin Engstrand
Barndomens motvilja mot ogräsrensning brukar gå över. Och vi kan ändra inställning till ogräsen när något blir attraktivt, ovanligt eller trendigt. Vissa växter som vi egentligen rubricerar som ogräs är idag populära. Vad sägs om att ha rödbladigt groblad, brokbladig kirskål, rödfibbla, eldfibbla och brokbladig tussilago i rabatten? Allra helst bara ett exemplar av varje, så att de blir något av trädgårdens frimärkssamling.
Igen!
Rödbladigt groblad med fjärilslavendel återfanns i en trädgård på Chelsea Flower Show 2002. Foto: Kerstin Engstrand
Att ogräs är trendigt dyker upp med jämna mellanrum. Som i maj 2023, på årets Chelsea Flower Show var det – som alltid – flera trädgårdar där ogräs spirade. De var ytterst medvetet planterade där. För det är en konst i sig att plantera maskrosor som just bildat runa maskrosfröbollar. Men 2023 så spreds det att ogräs är trendigt – som om det vore något nytt! Detta ”missbruk” av ogrästrenden brukar återkomma med jämna mellanrum, som i början av 2000-talet. Ibland är trenden att man ska äta ogräsen, bland handlar det om att medvetet låta dem växa i sin trädgård och ibland handlar det om att hitta så ovanliga varianter som möjligt.
Brokbladig vallört. Foto: Kerstin Engstrand
Det kan också vara i varje sann trädgårdsälskares natur att tänja gränser som gör att de ovanliga ogräsen blivit så populära. Eller att de helt enkelt är en kul grej som bryter mot gängse regler. Dock, den brokbladiga kirskålen sprider sig som den vanliga men inte lika snabbt. Den växer till och med i Monets trädgård. Detsamma gäller vallörten, den brokbladiga har minst lika kraftiga rötter som den vanliga. Onekligen är en bukett av kirskål och pioner vacker, men det gäller att inte låta kirskålen gå i frö. Rödfibbla och eldfibbla gränsar till att vara rariteter, eldfibblan är sällsynt medan den röda är mer vanlig i våra marker, men i och med att de tillhör fibblesläktet blir de för många av oss automatiskt ogräs. De är härliga kombinerade med bulliga rosa pioner och alunrot.
Rosa maskros. Foto: Kerstin Engstrand
Rödbladig maskros är idag det absolut senaste. Den rosa är också “ok”. Maskrosen är väl vårt mest kända ogräs, men släktet Taraxacum innehåller faktiskt mer än 900 arter som indelas i 14 sektioner. Det finns ishavsmaskrosor, strandmaskrosor, hornmaskrosor … Den fjortonde och sista sektionen är ogräsmaskrosorna som det lär finnas 500 arter av, och benmaskrosen är den som växer i gräsmattan. I maj börjar gräsmattor och vägslänter lysa gula av maskrosor. Även ur asfalten skjuter de upp, deras växtkraft är enorm. Maskrosen har många fantasifulla namn i andra länder. I Frankrike kallas den ”kissa i sängen” och i Italien för ”lejontand” och betraktas som en delikatess. Ingen måltid ska vara utan sallad, säger fransmännen och blandar liksom italienarna in späda maskrosblad i den. Där kan man också köpa maskrosfrö i påse, de gror inte så bra i det varma klimatet som de gör hos oss. En enda blomma kan få flera tusen frön. Och alla är de försedda med fallskärm.
Maskrosfrön från 1990-talet, och ja de gror fortfarande! Foto: Kerstin Engstrand
Maskrosen tar man lättast upp med ett ogräsjärn och tidigt på våren när knopparna ligger djupt nere i rosetten. Då är roten mjuk och man får lätt upp den hel. Så fort knopparna börjar växa till sig och får en liten stjälk är roten mycket stinnare och bryts lättare av, med påföljd att varje rotdel bildar fler maskrosor.
Fröbollar i motljus, maskros förstås! Foto: Kerstin Engstrand
Ogräs kan väl definieras som en växt som förutom val av fel växtplats är en växt du inte tycker om. Annars är ogräset en kär växt. Som vitsippan och tusenskönan eller den vita tovsippan som blommar så fint tillsammans med liljekonvaljen. Och violerna som dyker upp i gräsmattan. Självsådda plantor ska man vara rädd om för de har själva valt sin växtplats och sitt sällskap, som de alltid brukar passa så bra ihop med.
Tovsippa, förtjusande i kombination med liljekonvalj. Foto: Kerstin Engstrand
Tips
Ogräsen stjäl vatten och näring från dina odlade växter. Genom att luckra jorden mellan plantorna med en handkultivator eller skyffeljärn kommer ogräsen att trivas mindre bra.
Överblommad kirskål. Foto: Kerstin Engstrand
Tips
Stinktagetes, Tagetes minuta, blir 50–80 cm, ibland nästan en meter, och är utmärkt att hålla kirskålen i schack med. En ettårig växt med djupgående rötter. Förkultivera inomhus så att plantorna hinner växa till sig innan det är dags att plantera ut dem bland kirskålen. Den används också som biologisk bekämpningsväxt vilket uppmärksammats mycket på senare år. Den håller nematoder (trådmask) i jorden på avstånd samt motverkar angrepp av de flesta skadeinsekter. Förutom att odla den på den ogräsangripna platsen kan man gräva ner bladmassan som också verkar motverkande.
Midsommarens alla blommor i en krans, sidenlätt kornvallmo, blåaste blåklint, vitaste prästkrage och så rödklöver - ängens och vägkantens blomster är ett älskat motiv inte bara som broderi. Foto: Kerstin Engstrand
Skiraste kornvallmo och tuff taggig kronärtskocka eller julstjärnor i en krans, med nål och tråd målas blommor så levande att de nästan överträffar naturens original. Ingen har i broderi tolkat våra älskade trädgårdsväxter så levande som just danska Clara Wæver.
Ingressbildens motiv (broderad på 1980-talet) finns fortfarande att köpa, bilden är från 2023 års produktkatalog.
Många är vi som älskar blommor, som målar och som broderar. I Clara Wævers broderier samlas alla tre hobbyn i en. Sjökaptensdottern som var av gammal vävarsläkt, Clara Wæver (1868-1935) var uppvuxen på Lollan, i Saksköbing och ingen synes veta om hon någonsin har odlat själv några av de blommor som sedan blev broderier av världsklass. Och det i sådan klass att hennes broderier säljs än idag, inte bara i Norden och Europa utan även i Australien, USA och i Japan
Hon var egentligen specialist på broderier i vitt och 22 år gammal, i december 1890, kom hon tillsammans med sin syster Augusta att öppna brodeributik i Köpenhamn där då enbart vita broderier såldes. På den tiden var det vanligt att man i finare hem anställde kvinnor för att lära ut just konsten att brodera vitbroderi.
2023 års broderikatalog
Butiken gick bra, så bra att hon 1903 köpte in sig i en butik som två konstnärsdöttrar drev. De sålde även broderier med blommotiv som deras fäder, konstnärerna Bindesböll och C. Hansen målade motiven till. Kanske var det hennes längtan efter färg som avgjorde valet. Var hon trött på allt det vita eller var hon en innerlig vän av blommor? Själv bodde hon inne i Köpenhamn och lär där inte odlat några blommor alls. Snart blev broderier med mjuka, varma färger hennes signatur. Tidigt kom hon att anlita kända danska konstnärer som fick måla förlagorna till motiven. Jo Hahn Locher var en av de första. Runt 1920 målade han många bedårande kuddmotiv. Sötaste petunior i porslinskrus, rosor i en korg och anemoner känns lika aktuella idag. Clara sålde sina broderier som med sin höga konstnärliga kvalitet var så levande att de kändes helt naturliga och hon undervisade i sin broderiskola. Generationer av broderiintresserade började vallfärda till butiken. För finns det, vid sidan av trädgårdsskötsel skönare sätt att koppla av från dagens stressiga värld än en stund med ett broderi?
Blåklinten dansar med lätta steg fram över duken och murgrönan slingrar sig fram på bordstabletten. Skördefesten med pumpa och purjo på tavlan, vepa med majestätisk solros, vägkantens alla ogräs som kardborrar och röllikor på en kudde, de sötaste påskbroderier i gult och lila med jordvivor, violer och påskliljor. En sofistikerad lilablå tulpan. Vid första anblicken ser det ut som riktiga blommor som är utströdda på duken.
Claras broderier är tidlösa, lika moderna nu som på hennes tid. Kombinationerna är mästerliga, bara att studera broderierna finner man mycket inspiration till rabatterna där hemma.
Motiven är ganska lätta att brodera men tidskrävande. Finaste moulinégarn över två trådar av det tätaste linne, det tar sin tid. Tätt linne, 12 trådar per cm, ibland 10 gör att linjerna blir så levande. Väl färdig har man en duk med den vackraste midsommarkrans eller en kudde som kommer att ärvas över generationer. Eller en paradduk bara att tas fram vid högtidliga tillfällen.
Inget motiv var för fint, inget motiv skyddes heller och ogräsen återfinns ofta, som här maskrosorna som ännu inte är färdigbroderade. Foto: Kerstin Engstrand
Men redan innan broderierna finns att köpa har mycket arbete och omsorg lagts ned. Ett år brukade det ta att översätta ett motiv i akvarell till broderi i korsstygn. De skickligaste brodöser översatte motivet direkt, ibland användes transparent papper som lades över motivet för att se om varje färgstråk skulle vara två stygn eller rentav hela fem stygn brett. Man kan tro att det är ett stort antal färgnyanser i varje duk som gör blommorna så levande men så är faktiskt inte fallet! Styrkan i hennes levande motiv är att hon arbetade med stora sjok i samma färg samt hennes strävan att arbeta med så exakta nyanser av grönt och brunt som möjligt. Det i kombination att akvareller, inte oljemålningar, var förlagor och det kräsna valet av konstnärer var Claras styrka.
1940 övertog familjen Rosenstand Clara Wævers butik. 1946 flyttade butiken till Ströget där den länge låg. Där, en trappa upp fanns ett litet museum. Det var inte officiellt öppen men bad man snällt kunde man få gå upp och titta.
Traditionen att anlita konstnärer fortsatte även efter Claras död. Louise Puck gjorde i början av 1950-talet motiv med vilda blommor, vallmo, blåklint och de är nog än idag några av storsäljarna. Mads Stage har nog gjort de flesta motiven. Över tusen av hans akvareller har blivit broderi, inte bara blommor och bär utan också fåglar. Gitz Johansen och Verner Hancke har också anlitats.
Det finns väl inga broderier som är som dessa, inga blommor var för fina, inga var för ofina, maskrosor, krolliljor, midsommarkransen – allt finns där.
Det finns fortfarande! Bild från 2023 års katalog.
Samarbetet med konstnärer fortsatte firma Eva Rosenstand-Clara Wæver med. I början av 2000-talet var en av de mest sålda motiven en avlång stor middagsduk där svagt lila petunior, gyllene dagliljor och gräs väller fram över duken. Mads Stage står för dess signatur. Och vill man bara njuta så är katalogerna bara de en inspirationskälla till nya kombinationer i rabatten. Broderier vars nummer börjar på 1,2,5,8,9 och 12 är Claras, de övriga är Eva Rosenstands. Flera tusen motiv finns i lagret men bara ett fåtal finns till försäljning. Sedan kan man köpa färdigt förstås, om kassan så tillåter.
Själv föredrar jag att brodera på sommaren. Sittandes i halvskugga, varm sådan för dagsljus är betydligt trevligare än elbelysning. Det tog många år innan min julduk vars motiv består av julstjärnor i en krans blev klar. Och då blev jag så rädd att den skulle bli utsatt för fläckar att jag inte vågade använda den. Tack vara ett bra tips, att köpa genomskinlig mjuk dukplast på rulle som läggs över hela bordet används den nu flitigt. Är jag då sugen på fler motiv? Javisst!
Klematis, populär och odlingsvärd i dag. Broderier kan även ramas in! Foto: Kerstin Engstrand
Fotnot:
Sortimentet av broderier är stort och varierar över åren varför samtliga avbildade broderier finns inte just nu finns till salu. De ägas numera av firman Permin och utbudet finner du på deras hemsida. www.permin. dk. Dock säljs broderierna enbart via återförsäljare, se hemsidan för mer information. Permin är en gammal firma, från 1854. Sök under fliken botanik eller blomster så hittar du det blomstrande utbudet.
Piet Oudolf i Skärholmens Perennapark augusti 2012. Foto: Kerstin Engstrand
När färgen kommer i sista hand. Med sina suggestiva planteringar som rör sig så vackert i vinden väcker holländska Piet Oudolf känslor och öppnar våra sinnen. Han skapar i stora sjok, hela hav av perenner som varje höst falnar för att på våren åter spricka fram. På en och samma gång både kraftfullt, pockande och romantiskt Han skapar ett slags jordnära och mycket modern prärieromantik av perenner. Och han jobbar i cirklar och ovaler. Varför det, jo det måste vara enkelt för de som ska plantera och för de som ska sköta planteringen.
Plantkombinationer som blev Best in Show på Chelsea Flower Show 2000. Foto: Kerstin Engstrand
Hans planteringar ser enkla ut men är som japanska träsnitt, bara en mästare hanterar skapandet till fullo. Det ska sägas att Piet Oudolf är en av flera bakom den perennvåg som slog igenom på 1990-talet och som utvecklas och sprids allt jämnt över så gott som hela världen. Men han är den som idag är mest känd. Och vem älskar inte ett fyrverkeri av höga gräs och mjuka färgtoner? Här i Sverige finns han sedan 1996 representerad i Enköping med “Drömparken”. Det var Enköpings stadsträdgårdsmästare Stefan Mattson som bjöd in honom och det blev så bra att Drömparken till och med byggdes ut 2002. Den är en av stadens över 20 parker och dit vallfärdar trädgårdsintresserade.
Ett bra team, Stefan Mattson till vänster och Piet Oudolf till höger fångandes suveräna plantkombinationer i bild. Foto: Kerstin Engstrand
Enköping ligger Piet varmt om hjärtat, bland annat för att han vet om att de alltid håller parken i toppskick.
En annan milstolpe var när Piet tillsammans med Arne Maynard blev inbjuden av den ansedda trädgårdstidskriften Gardens Illustrated att göra en stor idéträdgård på Chelsea Flower Show 2000. Den blev – förstås – Best in Show. Ett utsnitt av den planteringen kan då läsa om här. Chelsea är världens mest ansedda trädgårdsmässa, trädgårdsvärldens “haute couture”.
Form före färg
Foto: Kerstin Engstrand
Blommans form, bladens struktur, vissnandet, fröhusen – balansen kommer före färgen. Varje växt har en viss karaktär, en själ och den tar han till vara. Våra vanligaste trädgårdsväxter är oftast så förädlade att blommorna är för stora i förhållande till växten i övrigt. Stjälk och bladverk orkar inte tona ner de oftast för starka färgerna. Men i naturen skär sig aldrig färgerna, mycket beroende på förhållandet blomma-blad-stjälk är så precist. Därför väljer Piet Oudolf struktur och form före färg. Strukturen finns där även efter blomningen och bladens form påverkar oss mycket mer än vi först tror, särskilt på nära håll. Stora blad låter ögat vila medan små tenderar att bilda lugna bakgrundsmiljöer. Växter med särskilt fina bladstrukturer är oftast skugg- eller fuktälskande.
Kvittot på en bra plantering är enligt Piet att den fungerar även fotograferat i svart-vitt. Och själv fotograferar han flitigt allt han ser. Jag har alltid sett honom med en kamera i handen.
Solen är på väg att gå ner, det är augusti i Skärholmen. Gräsen är exakt rätt placerade, de tänds av solen. Foto: Kerstin Engstrand
Och resultatet? Hans trädgårdar ser vilda ut men är det inte. De liknar ett slags moderna impressionistiska ängar som går i en lätt beslöjad rosa-blå färgton. Grövre, massivare och mera pockande än våra älskade vilda ängar. Här finns både stramhet och rufsighet i en charmfull blandning. Motsvarande finns faktiskt i vägkanternas tistlar, gräs och smörblommor. Piets blandning tränar ögat att se detaljer och som man lär sig uppskatta ju mer man lever med den. Särskilt när växterna tänds i ljuset. Piet Oudolf vet exakt vilka växter som ska avnjutas i motljus och vilka som ska placeras i medljus eller i gassande sol. I svagt släpande ljus framträder också bladens struktur till fullo.
Länkande gräs
Foto: Kerstin Engstrand
Gräset är länken mellan den traditionella ängen och Piets moderna perenna version. Men gräset planteras inte jämnt med enstaka blommor i det utan tvärtom. Här är det gräset som bildar enstaka ruggar i blomprakten. Gräset planteras oftast framför blommorna så att det fungerar som transparenta draperier, ibland tillåts man skymta vad som finns där bakom. Och gräs spelar i vinden. Gräs behöver vind för att utvecklas till fullo. Dessutom tränas ögat att fokusera, på gräset eller växten där bakom.
Foto: Kerstin EngstrandFoto: Kerstin Engstrand
Färgen finns där
Det är blomhuvudenas och stjälkarnas form som är basen i en harmonisk kombination.
Här kombineras likartade färger med olika former. Den röda rudbeckians, Echinacea purpurea, prästkrageliknande och ganska kraftiga blommor tillsammans rakare och graciösare fackelblomster, Lythrum virgatum (Drömparken, Enköping) Foto: Kerstin Engstrand
Naturligtvis finns färgen där och är nödvändig för att uttrycka trädgårdens sinnesstämning. Ingen färg är fel i sig, kanske bara omodern eller så används den på fel sätt. När Piet Oudolf väljer en av de vanligaste blomfärgerna, rosa, som är både lätt och svår på en och samma gång, är det oftast den starkare ceriserosa tonen. Effekten blir oftast dramatisk, ibland skimrande men aldrig sockersött. Rosa är en superb sammanhållare och utmärkt där ljuset inte är så starkt, som vårt svenska.
Bland de rosa växterna är stjärnflocka, Astrantia ‘Roma’ en mycket bra växt, mångsidig, både graciös och stark på en och samma gång. Rosa stormhatt, Aconitum ‘Pink Sensation’ är en annan elegant i sin svaga rosa färgton och som rosa kandelabrar som tänds i det sena eftermiddagsljuset, kransveronika Veronica virginica ‘Rosea’.
Skärholmen, bilden tagen på invigningsdagen i augusti 2012. Foto: Kerstin Engstrand
Tillsammans med blått skapas rymd, djup och dramatiska effekter. Grå frossört, Scutellaria incana, är faktiskt mer blå än grå och har länge varit holländarnas favorit. Med sina lite otydliga blommor är den en utmärkt utfyllare Blå stormhatt, Aconitum ‘Stainless Steel har han ofta tillsammans med röd rudbeckia. När gräset planteras i stora ruggar blir det prärievackert. Blå bolltistel, Echinops bannaticus och rosa kärleksört, Sedum ‘Matrona’ tillsammans med silvergräs, Achnatherum calamagrostis är en annan kombination.
Generöst, som en blå flod bildar olika blå och blålila toner av stäppsalvia, Salvia nemorosa. Lammöra, Stachys byzantina, med sina mjuka luddiga grågröna blad ramar in och bildar kontrast. (Drömparken, Enköping). Detta är hans första Salvia River. Idag talas det mest om den i Chicago. Foto: Kerstin Engstrand
Blått förstärker också ljusets betydelse, det tänds i den tidiga morgonens eller sena kvällstimmens ljus. Mjuka färgtoner som rosa och blått är också lättare att använda i massplanteringar och tursamt finns det en mängd blommor i dessa färger med en mängd nyanser. En nog så viktig aspekt när man ska skapa generösa, harmoniska men samtidigt dramatiska jordnära kombinationer. För Piet Oudolfs trädgårdar är höstens trädgårdar. De är storslagnast i augusti just när vi åter är hemma igen. Då visar de upp sitt fyrverkeri av växtkraft och ljusspel – ett kort moment av liv innan fröställningar, nervissnande och jorden tar över.
Piet Oudolf använder sig bara av odlingsvärda växter. De flesta går utmärkt här i Sverige vilket Drömparken i Enköping visar. Därefter nappade Sölvesborg med sin De fyra årstidernas park 2008/2009.
I Sverige finns även Perennparken belägen i Skärholmen. Även den på initiativ av Stefan Mattson som då hade bytt jobb till Svenska Bostäder. Den invigdes i augusti 2012.
Stefan hann också med att anlita Piet till Halmstad, Vänskapsparken 2014 och nu nio år senare, 2023, invigs en anläggning i anslutning till konstmuseet i Värnamo, Vandalorum.
I välsorterade plantskolor brukar de flesta av de växter han använder finnas. Länge hade Piet och hans hustru Anja en egen plantskola men den är numera nedlagd. Den skapades för att kunna erbjuda de växter han hade börjat använda.
Plantkatalog.
Stor i Europa, stor i Amerika
Kung Charles III delade ut medaljen till Piet på 2023 års Chelsea Flower Show. Foto: RHS
New York, Chicago, Detroit, otaliga platser i England och övriga Europa, Piet är nästan alltid på resande fot.
2018 var ett år där han fick lite extra uppmärksamhet. I juli blev han av det brittiska trädgårdssällskapet RHS utsedd till den första RHS Horticultural Hero. Hösten innan hade filmen om hans konstnärskap haft premiär, och nu spreds den världen runt. Och den visas fortfarande. Det var den första film som gjorts om en trädgårdsdesigner. Tyvärr är inte Sverige med i den.
Bergamo 2018. Foto: Kerstin Engstrand
Konferensen I Maestri del Paesaggio i Bergamo inviterade honom att skapa ett grönt levande landskap på ansedda piazzan i Bergamo Alta, 2018 och även dekaler och banderoller om Piet prydde den nedre stadens huvudgata.
2023 fick han även Elizabeth Medal of Honour, den första i sitt slag och det var i samband med hennes 70 år på tronen. Plus att han bland annat är hedersprofessor och mycket annat.
Men han är sig lik. Lika nyfiken och ivrig att studera sina älskade växter. I över 30 år har jag följt honom. Mycket av hans storhet ligger också i hans öppenhet att följa sina anläggningar, att se vad som fungerar och inte och att han inte motsätter sig att växter måste bytas ut.
Alltid lika nyfiken. Det är härlig att se gamla bilder när han besökte Rosendal i Stockholm på 1990-talet. Då men en ung Ulf Nordfjell. Och självklart träffade han även legendariska Beth Chatto.
Foto: Piet Oudolf privat.
Fotnot
Piet Oudolf har givit ut flera böcker. Hans första, Droomplanten, utkom på nederländska 1990. Den köpte jag direkt, mängden bilder visade på nya växter. Några år senare övertalade redaktör Eva Björkman sitt förlag LT:s/Natur & Kultur att översätta den till svenska. År 1995 kom den första svenska upplagan ut och därmed var Sverige först ut att översätta den. Prestigefullt var det när “Designing with plants” gavs ut av Conran Octopus Ltd. Den är en mycket vacker bok som tog upp alla aspekter på hans konstnärskap.
Hör namnen, ’BE HAPPY RED’ och ’CAMPFIRE FIREBURST’ (‘Koibid1346’) – det är kraft i de namnen!
Ampelskära, Bidens, borde odlas mer! För de blommar från tidig vår till långt in på hösten. Under blomningstiden så attraherar de otaliga insekter. De platsar i rabatten, i kruka och i ampel.
Korta perioder av torka klarar de, de kommer tillbaka bara de får lite omvårdnad. För att få Bidens att blomma långt in på hösten bör du ansa dem, dvs klippa bort vissna blommor regelbundet. Särskilt viktigt är det i augusti månad. Då får de kraft att blomma vidare.
Blir ca 30 cm höga.
*CAMPFIRE FIREBURST’ Foto: Kerstin Engstrand
Blommar från maj/juni tills frosten kommer. Den är en tuff sommarblomma, tål vind – måttlig sådan och regn.
Trivs i full sol men även i halvskugga.
Jord: Bra mullrik och fuktighetshållande jord.
Näring: Sommarblommor trivs bäst om de får en svag gödselgiva vid varje vattning. Hur det ska doseras står på förpackningen.
Det finns även ett flertal ampelskäror som går i gult.
Helenium, av ordet helios, är solbrudens vackra vetenskapliga namn. I den nya perennavågen, som nu kanske borde kallas den ”normala” perennavågen då den fick fart på 1990-talet, har solbrudarna en självklar plats. De är så kallade prärieväxter.
Färgerna den bjuder på är allt från ljust gulvitt till orange och nästan rött. Lika stor variationsbredd gäller höjden, det finns sorter som bara blir 50 cm höga till de som bjuder på verklig höjd, hela två meter!
Och som namnet anger trivs de bäst i soligt läge med väldränerad växtplats. De högre sorterna måste i regel få stöd och ska inte planteras i vindutsatta lägen. Ett bra knep är att i början till mitten av juni klippa ner en tredjedel av alla stjälkar, då kommer de att förgrena sig samt blomma lite senare. Detta klassiska knep, som i England kallas för ”The Chelsea Chop”, gör att plantan blir stadigare. Chelsea för att i England är tiden som passar bäst för denna ansning sammanfaller med den stora världsberömda trädgårdsutställningen Chelsea Flower Show som pågår varje år runt den 23 maj.
Hade de då inga nackdelar? Jo, småplantorna på våren kan falla sniglar och snäckor i smaken. För att hålla bladverket friskt ska vattning ske nere vid plantans bas, droppbevattning är att föredra. Solbrudar får inte torka ut men heller inte dränkas av vatten, och särskilt inte vattnas ovanifrån.
Som alla höstblommande växter är det i regel bäst att plantera dem på våren. Å andra sidan så är det på hösten man kan hitta blommande exemplar och därmed vara säker på att man får rätt sort.
Denna höst är det särskilt tre solbrudar jag fattat tycke för:
‘EL Dorado’ Foto: Kerstin Engstrand
Helenium autumnale ’Bandera’ är med sin höjd av 50 cm den lägsta av mina tre favoriter. En kompakt och rikblommande sort. Se bild längre upp i artikeln.
’El Dorado’ går mest i gult med stråk av rödorange. Blir ca 75 cm hög.
’Septemberfuchs’ är absolut en av de bästa sorterna. Blir som mest 150 cm hög och drar till sig mängder med humlor och bin. Lär ursprungligen vara framtagen av legendariska Karl Foerster. Se ingressbilden.
Foto: Kerstin Engstrand
’Waltraut’ är en annan bra solbrud som blir cirka 100 cm hög. Här ses den bilda djup i en avancerad perennplantering skapad av paret van der Geest. Deras trädgård låg utanför Valdemarsvik, Östergötland och bilden är tagen på 1990-talet.
Visste du att solbrud på engelska även kallas för Sneezeweed? Detta då man för torkade blad och blomma och smulade sönder dem – vilket resulterade att man fick ett effektivt nysmedel!
Bananer brukar det skämtas mycket om men visste du att det finns en snigel som heter Banana slug?
Banana slug. Foto: Privat
Den återfinns bland annat i den kanadensiska staden Vancouvers skogsområden. Där, i Nordamerikas nordvästra del, är den ursprunglig. Och har förstås fått sitt namn för dess mycket stora likhet med just- gula bananer. Men denna snigel älskar svalt och fuktigt, precis som just denna del av Kanadas skogsmarker.
Den är lika långsam som många andra sniglar och har liksom dem en fot, en lunga men ingen ryggrad. Vanligen blir den cirka 23 cm lång. Den är Nordamerikas största snigel. Det ska jämföras med mördarsnigeln som bli 8 till 13 cm lång.
Som även andra snigelarter kan den variera i färg. Ibland kallar man den för övermogen banan, dvs brun men även vit och grön kan man finna.
Bland dess fiender finns salamander och orm men där får banansnigeln hjälp av all dess slem. Det sägs att dess slem är så tjockt att den kan passera en knivs egg utan att bli skadad! Den lever mest på nerbrutna växtdelar. Och än så länge har ingen rapporterat om skador i trädgårdar. Men den har 27 000 “tänder”, lite fler än mördarsnigelns 25 000.
Banana slug. Foto: Privat
Har också fått höra att den finns även i England, bland annat i närheten av staden Sheffield. Där återfinns den oftast i källarna. Och de som har den är inte roade, de talar livfullt hur det är att plocka upp de långa och kraftiga sniglarna. Däremot har jag inte hört någon klaga över att de skadade växter i trädgårdarna. Men som en kvinna sa: Jag är inte så trädgårdsintresserad så jag har inte koll på vad de äter. Men den som finns i England är troligen källarsnigel, Yellow Cellar Slug, Limacus flavus, som även finns i grönt, Green Cellar Slug. Det var år 1884 som den gula för första gången blev noterad. 1970 dök den gröna upp, först i Irland och som därefter spred sig vidare. Green Cellar Slug, Limacus maculatus är aggressivare och har medfört att den gula har minskat i antal.
Enligt Ted von Proschwitz så har enstaka exemplar påträffats i Sverige av samtliga tre. Men någon spridning här har än så länge inte skett.
Vad säger du om en ost-ört? Eller en ostronört? Eller varför inte en svampört?
Svampört
Svampört i blom. Foto: Kerstin Engstrand
Svampört var rolig att odla men jag måste erkänna, jag använde den knappt i matlagningen. Mushroom plant heter den på engelska och både blad och blommor smakar svamp, typ champinjoner. Rungia klossii är dess vetenskapliga namn.
Den är lättodlad! Och lätt att föröka med sticklingar. Den är dekorativ, bladen är starkt gröna och blanka. Blommorna är ganska små och starkt blå. Det sägs att bladen är bland annat rika betakaroten och C-vitamin.
Går utmärkt att använda i sallad eller klippa ner i en äggröra eller omelett. Ska då tillsättas i slutet av tillagningen. Det fungerar även bra att frysa in bladen.
Svampört. Foto: Kerstin Engstrand
Köps vanligen som planta på våren. Blir ca 50 cm hög och trivs i kruka. Vill ha lätt fuktig jord. Svampörten går utmärkt att övervintra inomhus, ljust och svalt.
Ostronört
Ostronört i slutet av augusti 2023 – ingen rolig sommar för en ostronört. Just detta exemplar växer i köksträdgården i Bergianska, Stockholm. Foto: Kerstin Engstrand
Ostronört smakar som namnet anger, ostron. Jag är inte så särdeles förtjust i den äkta varan men tycker det är ganska kul att ibland överraska med just bladen av ostronört. Bladen är silverblå och i slutet av sommaren slår de himmelskt vackra blåa blommorna ut. Ostronörten är ett roligt inslag i en sallad.
En klar fördel med den är att den går ganska lätt att fröså så man behöver inte jaga plantor.
‘Silver Ocean’ är en sort man kan köpa frön av. Vill du inte äta bladen är den vacker som utfyllnad i rabatten och särskilt bra trivs den i stenpartier. Göteborgs Botaniska brukar ha fina exemplar i sin klippträdgård. Trivs även odlad i kruka.
Flera vetenskapliga namn anges, Mertensia maritima och Pulmonaria maritima, den sistnämnda då som Stenhammarsört – troligen efter godset Stenhammar. Kallas också för vegetariska ostron!
Den lär förekomma vildväxande på västkusten men är fridlyst. Vilket betyder att den klarar att övervintra där för det är en arktisk växt! Där kan man hitta den växandes tryckt mot stenar. Då växer den mera upprätt och fina exemplar får då en solfjädersform. Enligt uppgift så minskar de vildväxande exemplaren kraftigt, troligen på grund av det varmare klimatet. Naturvårdsverket har förlängt åtgärdsprogrammet två gånger och det gäller fram till 2023. De anger att ostronört förekommer på steniga havsstränder påverkade av saltstänk, kraftiga vindar och isdrift, och arten har ett flertal anpassningar för miljön. Den har minskat kraftigt under 1900-talet och är klassad som starkt hotad (Hotkategori EN). Ostronört ingår i serien Åtgärdsprogram för bevarande av hotade arter. Det är Länsstyrelsen i Västra Götalands län som ansvarar för den nationella koordineringen av åtgärdsprogrammet.
Blir cirka 20 cm hög. Bladen är ganska tjocka och lätt krispiga, i alla fall en ”normal” sommar. Sommaren 2023 var inte i dess smak. När den trivs bildar den en vacker kuddformad planta där blommor och blad matchar varandra perfekt.
Det finns även en japansk variant, japansk ostronört.
Odla från köpefrö
Säkrast är att förkultivera inomhus och då i lätt jord, så kallad såjord. Gror bra i vanlig rumstemperatur men kan ta tid på sig, 1,5 – 3 veckor är inte ovanligt. De små fröplantorna planteras ut när risken för nattfrost är över vilket för många platser är någon gång i juni.
Ostört = Ost-ört
Ost-ört. Foto: Kerstin Engstrand
Denna fick jag för ett par år sedan som stickling. Fick rådet att också låta den övervintra inomhus som krukväxt och ja, det fungerar jättebra. Den är en klätterväxt dock ej starkväxande.
Det är för bladen man odlar den, min har aldrig blommat. De doftar och smakar lätt av ost och då i mitt tycke som ett mellanting mellan brieost och camembert. Doften framträder mest när det är varmt ute.
Denna ostört trivs att stå ostörd. Paederia lanuginosa är det vetenskapliga namnet och något officiellt svenskt namn har jag inte hittat. Den lär härstamma från Asien. Enligt siten Odla.nu, som säljer plantor av den, kommer den från Vietnam. Där kallas den “La Mo Long” och ska tydligen vara en av deras viktigaste aromatiska växterna. Enligt SKUD, Kulturväxtdatabasen, är släktets vanliga användningsform i kosmetika.
Den trivs bäst i soligt läge. Kan klättra både uppåt och neråt, så kanske en ampel med ost-ört vore ett roligt inslag i köket?
Vinröd till violett, ja det är färgerna på denna mycket speciella blomma! För att inte tala om fröställningarnas form!
Leycesteria formosa ‘Purple Rain’ är det vetenskapliga namnet men kallas även för Himalayakaprifol även om jag just nu inte hittar att den har fått något officiellt svenskt namn. Jag föll för dess smeknamn, karamellpanta. Och för blommorna! På tyska ser man den ofta benämnas karamellbeere.
För det är för blommorna man har den! Även en liten planta blommar tidigt. Hos mig slår den i regel ut i augusti men är sommaren bättre än till exempel 2023 års sommar så kan det ske redan i slutet av juli.
Leycesteria formosa. Foto: Kerstin Engstrand
Blommorna hänger i klasar och jag skulle jag säga att de går i vitt och vinrött medan bären blir mera purpurfärgade. Bären är mogna när de är nästan svarta. Det är nog bärklasarna som gör att tyskarna kallar den för karamellbeere. Mogna bär lär gå att äta, jag har inte provat. Nere i Europa har jag sett många torka dem och använda dem som russin.
Det är en nätt buske, har ett lite svajigt växtsätt, grenarna är mjuka och lätt bågformade. Blir som bäst 1,5 -2 meter hög och nästan lika bred. Den ska växa där man passerar den och då att man får en aha-känsla
Soligt läge, men även halvskugga fungerar. Och väldränerad växtplats. Klarar alla gånger zon 1, även troligen zon 2. Jag har min i zon 3 på gränsen till zon 4 men den växer skyddad och får viss vintertäckning.
Leycesteria formosa. Foto: Kerstin Engstrand
Den tillhör familjen kaprifolväxter. Leycesteria är axtrysläktet uppkallat efter britten William Leycester (1775 – 1831). Formosa har inget med ön Formosa att göra utan lär betyda vacker.
Det finns flera sortnamn, bland annat ‘Golden Lanterns’ som är gulbladig och enligt mitt tycke inte lika vacker.
Rabarber trädgård är den enda svenska site som verkligen går på djupet när det gäller världens främsta trädgårdsutställning, Chelsea Flower Show, arrangerat...
Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. OK
Föregående
