Bondbönor som mikroskott
När det kliar i odlingsfingrarna så kan det vara bra att inventera sitt fröförråd. Och vad hittade jag då, om inte mängder med bondbönor. Så mycket bondbönor har jag inte behov av. Vad gör jag då? Jo, jag odlar de som är äldst inomhus för att få fram mikroskott. De som behagar gro blir utmärkta som tilltugg och enligt mitt tycke godare än ärtskott.
Bästa sorten att odla som mikroskott, den godaste, är Oscar som är vanlig i just fröpåsar för just bladgrönt. 2017 lanserades de av Nelsons, dessförinnan hade Annika Christensen på sin blogg Naturliga Ting skrivit om dem. Annikas blogg, som inte längre uppdateras, hade en enorm genomslagskraft. Numera återfinns hon på Instagram under @annikasnaturligating.
Vicia faba L är bondbönans vetenskapliga namn. Just sorten Oscar är mycket krispig. Om du klipper av skotten just ovanför det första bladparet så växer snart nya blad ut. De är godast när de har två blad.
Vill du så flera omgångar så är en bra såcykel var tredje dag. Bondböneskott kan odlas året runt. Det finns de som till och med har skotten på pannacotta! Annars är de suveräna till en bit lax eller en köttbit lätt stekta i olivolja med lite vitlök.
Är bönor gamla brukar jag blötlägga dem åtta timmar innan sådd. Så bönorna i vanlig krukväxtjord, bönorna behöver inte täckas med jord men jag brukar göra det när jag vet om att bönorna är gamla. Annars räcker det med att trycka dem mot jorden och lägga över en plastpåse. Ingen undervärme behövs, mina driver jag fram på köksbordet. Eller som jag ibland också gör, ställer skålen med sådden i en stor plastpåse så att det blir som ett litet minidrivhus. Ställ därefter sådden på en varm plats, det vill säga normal rumstemperatur på max 22 grader och ljust förstås. Vattna lätt. Jorden ska vara fuktig men inte våt. Efter två veckor är skotten cirka 5 cm långa och snart kan du toppa dem.
Om du ger en svag näringslösning, dvs gödsel efter andra skörden kan du skörda skott från samma bönor i upp till fem gånger! Utan extra näring får du lätt tre skördar.
Text och foto: Kerstin Engstrand
