Agretti, Salsola soda, italiensk sodaört, är på modet. Den ser ut som tjock kortvuxen gräslök eller som alger. Den har också ett smeknamn, barillaplanta, som även spanjorerna använder, och det har inte med att göra med den stora pastaproducenten. Men agretti liknas också vid grönfärgad spaghetti och anrättas som spaghetti. Barba di frate (munkskägg) är ett annat smeknamn eller roscano. På franska heter den Soude commune.

Klassiskt recept

Den säljs i tjocka buntar. I Italien säger man att den smakar vår. Vi skulle nog säga att smaken liknar spenat men vissa påstår sparris, andra hav. Och det gör den om den är anrättad. Rå är den avskyvärd. Agretti luktar inte gott när den är färsk, den måste anrättas. Den blir som bäst om man först kokar upp den, sedan fräser den i olivolja. Salt, svartpeppar, lite vitlök och några droppar citron över blir pricken över i:et och passar då utmärkt till grillad fisk.

Agretti al limone är ett klassiskt recept och en vanlig contorno, tillbehör, till kött och fisk från mars till maj. Man brukar beräkna cirka 300 gram färsk agretti till fyra personer.

• Låt först agrettin koka i saltat vatten i cirka tre minuter. Ta upp den och skölj den i kallat vatten.
• Värm lite olja i en panna med en vitlöksklyfta.
• Tillsätt agrettin, salta och peppra och rör om. Tillsätt lite nypressad citron och rör om igen.
• Nu är anrättningen färdig att servera.
• Det finns även en annan version av denna klassiska rätt, då tar man olja, skivad vitlök, salt och peppar samt lite citronsaft och blandar väl i en skål. Denna blandning häller man sedan över den kokta men sköljda agrettin, det vill säga utan att hälls blandningen i pannan. Många anser att detta är en finare variant som bättre framhäver agrettins smak.

En frittata, en italiensk omelett fylld med agretti är också något entusiasterna gärna lagar. Den görs på samma mängd agretti och med fyra ägg och rejält med riven parmesan. Man vispar ut äggen med riven parmesan. Ingen vitlök i denna frittata men salt och peppar.

Lite svårodlad

Nu är agretti inte lättodlad. Fröet har mycket låg grobarhet, runt 30 – 40%. Fröna måste vara färska, efter sex månader har de i regel tappat sin grobarhet. Men den går att odla överallt, även i saltvattenbemängd jord. I Italien kan man hitta den växa på sandstränder. Så fröna när vitsipporna blommar, de brukar gro bäst när jordtemperaturen är runt tio grader säger några av mina italienska vänner, andra säger att det ska vara minst 15 grader. Täck dem med 0,5 cm jord.  Om fröna gror så gror de inom 10 dagar.

Det är viktigt att hålla sådden fuktig. För runt fröet finns en hård hinna. Av de två sorter jag odlat så ser fröna i stort likadana ut när de är torra. Jag har testat att så gamla fröer, både från 2016/17 och med bäst före datum 12/2019. Det testet gjorde jag i två varianter, fröna liggandes i vatten och fröer i jord. Det tog längre för det yttersta skalet att lossna men när väl det har blötts upp och man kan få bort det, lättast att ta fröet mellan tummen och pekfingret, då ser man skillnad. Den ena, de äldsta hade ett hårdare frö som efter nästan en vecka i bland annat vatten inte ville släppa ytterhöljet så bra och innerfröet var då hårt och kändes dött. De “yngre” fröerna med bäst före-datum 2019, där släppte de större fröerna ytterskalet och de såg helt rätt ut. Det vill säga då ser de ut som en svart kanelbulle. Då kommer dessa frön att gro.

De två fröna till vänster, de svarta kanelbullarna, kommer att gro. De har under det yttersta skalet som en liten mask som rullat ihop sig, eller som en minikanelbulle. De till höger var från 2016/17 och även om det yttersta skalet efter lång blötläggningstid släppte så är det stenhårda och torra. Foto: Kerstin Engstrand

De frön som väl gror brukar växa bra. Från att fröna har grott brukar det ta 50 dagar innan man kan skörda. Bäst växer agretti när våren-sommaren bjuder på temperatur på mellan 15 till 30 grader. Soligt läge eller halvskugga är perfekt. När plantan är ca 15 – 20 cm hög kan man börja skörda, låter man den vara blir den som en enorm buske av gräslök, ca 70 cm hög och hälften så bred. En normal svensk sommar kan man få den att gå i blom och kunna skörda egna frön.

Italiensk sodaört går även bra att odla i kruka eller en varmbänk. Fröerna har kort hållbarhet och ska användas innevarande odlingssäsong.

Japansk sodaört

Liknar den italienska men den japanska, som även kallas för landsjögräs, okahijiki, har inte samma smak. Den japanska har lite saltare och pepprigare smak. Den anrättas på samma sätt som den italienska.  I Japan har jag främst fått den till fisk men även någon enstaka gång till kött. Den är liksom den italienska rik på vitaminer och mineraler, särskilt A-vitamin, kalcium och kalium. Därför kan man ibland se den i sallader eller i sushi. Lär även gå bra att grodda.

Japansk sodaört, Salsola komarovii, föredrar sandig jord. Att den kallas för landsjögräs beror på att den växer just på havsstränder inte bara i Japan men även i Korea och Kina.  Vanligen är grobarheten högre än den italienska.

Så tidigast i maj. Täck fröna med 0,5 cm jord. Viktigt att hålla sådden fuktig tills fröna grott.

Varför heter då dessa två sodaört på svenska? Jo, sodaört för att man förr brände växten just för att göra natriumkarbonat, soda. Det har även vår svenska sodaört, Salsola kali, använts till.

Att sodaört är en suckulent syns tydligt på bladen, Oftast är den helt grön men den italienska kan ha röda stjälkar. Ett tips är att efter kokningen lägga den i kallt vatten så behålls den gröna färgen bättre.

Text och foto: Kerstin Engstrand