I Tokyo satsar järnvägen på stadsodling
Tokyo växer mer än vad som är bra för staden. Det första som slår en är att det ändå inte finns så många extrema höghus som man sett på tv. Förvånansvärt många lägre, upp till tre våningar höga. Trafiken är ganska lugn samt här finns en hel del parker som för en annan känns enorma, särskilt efter en hel dags promenerande.
Ändå är staden en betongdjungel. Jämte Paris är Tokyo en av de minst gröna städerna på jorden. Samtidigt som det finns en nostalgi invävd i staden. Här älskar man naturen, och en av de mest populära växterna att samla på i Japan är blåsippa.
Här i centrala Tokyo bor 13 miljoner människor, 14000 invånare per kvadratkilometer, och hela 35 miljoner bor inom ett avstånd av 50 km. Här kan man hyra hundar per timme och gå på barer för att klappa katter. De flesta som arbetar inne i Tokyo har fyra timmars resväg. Varje dag. Och många arbetar till klockan nio på kvällen. Samt har vanligen bara en enda vecka semester per år. Nåväl, de har en hel del röda bankdagar, nästan en per vecka.
2% av staden är odlad land, och då är det främst kolonilotter vi talar om. Det blir mer och mer fokus på att nyttja taken. Och då inte enbart till de berömda ölträdgårdarna som funnits sedan länge. Det här är staden där man för att sänka temperaturen börjat med risodlingar på taken. Och här har järnvägsbolaget East Japan Railway Company satsat på takodlingar. Och det är grönsaker som gäller. Nästan uppe i himlen, så känns det i alla fall. Förutom när man hör det ständiga bruset från luftkonditioneringarna. Och vinden, det blåser rejält här uppe.
Den största takterrassträdgården ligger uppe på Q-Court på trendiga Marui Honkan i närheten av Shinjuku stationen. Här finner man en engelskinspirerad trädgård, bananformade (!) bänkar och en vattenvägg som silar bort lite av stadens trafikbrus. Takterrassen kom till efter kundernas önskemål, de önskade helt enkelt en oas där de kunde för en liten stund drömma sig bort från sitt övriga hektiska (shopping) liv.
Ebisu Green Garden är en annan. Det roliga är att när man frågar efter takterrasserna blir alla mycket glada och intresserade. De formligen lyser upp. Ebisu ligger vid stationen med samma namn och är nog bolagets största satsning. Det är också den första de byggde. 2010 öppnades denna “Sorado Farm” som är på circa 160 kvm. Här kan man som kund hyra en liten jordplätt och under sakkunnig ledning få hjälp i sitt odlande. Och det är verkligen tal om små plättar, de är till ytan lite större än en pallkrage. För en kostnad av ca 100 400 JPY per år (ca 7600 kronor) kan man hyra tre kvadratmeter. Fast man talar inte om pris utan medlemskap. Det finns även lotter som är på 5-6 kvm. I hyran ingår allt, man får även tillgång till stövlar. Man kan också för ca 38 000 JPY per år ( ca 2900 kronor) betala extra för bekämpning av ohyra och ogräs.
Vanligen är man en person per ”fack” som de kallar odlingslättarna för men man kan också gå ihop 5-6 personer om en större del.
Det ska noterats att odlingarna i regel endast är öppna under dagtid, vad vi kallar kontorstid, så en vanlig vardag är det enbart personalen som är där. Ibland kan man se en mamma med sina barn. Det är på de lediga dagarna man ser de flesta odlarna.
Men det finns brasklappar. Det är rejält blåsigt uppe på taken och en brasklapp är att man inte garanterar någon skörd. Samt man reserverar sig för naturkatastrofer. Här kan det förekomma kraftiga regn och jordbävningar. Man får inte odla annat än det som tillhandahålls. Å andra sidan tror jag inte den begränsning är något som oroar de som är medlemmar.
Vad odlar man? Jo, traditionella japanska grönsaker, olika gurkor, bladväxter och sojabönor men även vad vi också gärna odlar som jordgubbar är populärt, liksom tomater och ärtor. Tomaterna måste förkultiveras, Tokyo har en ganska kylig vinter och vår men stekhet sommar.
Det vindutsatta läget gör att man använder sig flitigt av fiberduk. Kvalitén på den fiberduken är suverän men jag lyckades inte få reda på märket. Det är absolut ingen fiberduk som trasas sönder av minsta vindpust.
Vad som förvånade mig var kvalitén på jorden. Den var inte rolig vilket du ser på bilderna. Det var också det som personalen var minst stolt över. Här användes ingen bokashi vilket man gör på flera odlingslotter i marknivå.
Det roligaste var nog att se hur de odlar potatis. Jorddjupet är här på taken inte det största. Det löser man genom att odla potatis i jutesäckar. Juteväven hålls på plats av fyra starka odlingskäppar. Sättpotatisen läggs ner i botten av säcken och allt eftersom potatisen växer så läggs mer jord på. Och lyckan att med fingrarna krafsa fram sina första egna potatisar är lika stor för en förstagångsodlare i Tokyo som för oss.
Text och foto: Kerstin Engstrand
