Taggar Inlägg "Höst"

Höst

Slingerstormhatt. Foto: Kerstin Engstrand

En svävande stormhatt, kan det vara något nu när höstens kraftiga vindar gör entré?

Slingerstormhatten gör sig bäst i närheten av ett träd, då ett som inte är starkväxande. Där i halvskuggan kommer den att försöka nå upp till trädets topp, nåväl i alla fall upp till två till tre meters höjd. Blommorna växer längs de tunna och mycket slingrande stjälkarna vilket gör slingerstormhatten ännu mera intressant, blommorna synes sväva i luften.

Just så, att den bara plötsligt finns där, liksom svävande i luften är en effekt som få blommor bjuder på.

Odlingsplatsen ska alltså vara i halvskugga och jorden näringsrik och väldränerad. Den kan även trivas i mera soligt läge.

Slingerstormhatt i sitt rätta element, här i Göteborgs Botaniska trädgård. Foto: Kerstin Engstrand
Slingerstormhatt i sitt rätta element, här i Göteborgs botaniska trädgård. Foto: Kerstin Engstrand

Slingerstormhatten, Aconitum hemsleyanum, tillhör släktet Aconitum som omfattar mer än 300 arter. Namnet, slingerstormhatt är delvis självklart, slinger för att den just slingrar sig fram och det mycket graciöst. Man ser knappt stjälkarna, bara blommorna eller fröställningarna. Stormhatt syftar på den hjälmformade blomman. I folkmun har stormhatt även över tiden kallats för häst och vagn och de lite märkligare duvvagn och lushatt!

Vanligast är att man hittar namnsorten ‘Red Wine’ i välsorterade trädgårdsbutiker, framför allt på nätet men även på lokala växtmarknader där medlemmar i olika trädgårdsföreningar säljer eller byter växter de själva dragit upp. Man kan ibland även hitta frö, dock är den lite knepig att fröså. Red Wine’ blommar från augusti till september ut.

På väg upp! Foto: Kerstin Engstrand
På väg upp! Foto: Kerstin Engstrand

OBS! Stormhatt är mycket giftig! Det är främst roten men även fröna som innehåller ämnet aconitin, därav stormhattens vetenskapliga namn Aconitum. Aconitin är ett nervgift. Det finns uppgifter om en hund (land okänt) drabbades efter att ha lekt med en stormhatts rötter. Enligt Giftinformationscentralen har allvarliga förgiftningar och även dödsfall inträffat vid medicinsk användning och vid förväxling med ätliga rötter. Förgiftningar genom olyckshändelse hos barn är dock ovanliga.

Symtom: Kan komma plötsligt, inom en timme, med brännande känsla i mun och svalg, kräkningar, diarré, salivavsöndring, kallsvettighet, myrkrypningar, hjärtrytmrubbningar, muskelsvaghet och andningsförlamning.

Text och foto: Kerstin Engstrand

 

Två klyftor av en elefantvitlök! Man förstår varför denna lökväxt har fått sitt namn. Foto: Kerstin Engstrand

Imponerande stor och väcker habegär, elefantvitlök blir vanligen mer än en handfull stor! En enda klyfta kan väga mer än 50 gram!

Men vad? En vitlök som inte är en vitlök?

Jo, du läste rätt. Nu är den populär, på sociala media kryllar det av frågor om hur man får tag i denna numera mycket attraktiva växt. Vilket medfört att från och med hösten 2020 är det lättare att få tag på den

Första gången jag såg den var i Turkiet på 1970-talet. Där, på en marknad låg de och lyste, vita gigantiska ”vitlökar”. De var populära även på 1980-talet och man kunde då även hitta dem i välsorterade grönsaksbutiker. Dess ursprung lär vara just det östra medelhavsområdet.

En klyfta kan lätt väga 30 till 60 gram. Vanligen har en färdigutvecklad lök fyra till sex klyftor vilket gör att en hel lök kan väga 120 gram, ja rentav upp till 300 gram. Jämför då med en stor vitlök som brukar väga runt 80 till 100 gram.

Men den är ju ingen vitlök!

Men den smakar lätt av vitlök. Bästa smaken får den om man har varit noggrann med vattningen. Står den för torrt blir den faddare i smaken och kan även bli lite besk.

Elefantvitlökens vetenskapliga namn är Allium ampeloprasum ’Elephant’ eller ’Elephant Garlic’  Vanlig vitlök heter Allium sativum.

Till Allium ampeloprasum hör även purjolök, Allium ampeloprasum (Porrumgruppen). Så egentligen är elefantvitlök närmare purjolök än vitlök men till utseendet ser den mera ut som en vitlök. För att förvirra lite mer så finns det även en purjolök med sortnamnet ’Elephant’. Plus att ibland benämns den även som en perenn vitlök.

utsäde av elefantvitlök säljs sällan som hela lökar utan i klyftor.  Foto: Kerstin Engstrand
Utsäde av elefantvitlök säljs sällan som hela lökar utan i klyftor. Foto: Kerstin Engstrand

Elefantvitlök odlas på samma sätt som vitlök. Klyftor sätt på hösten vid samma tidpunkt som du sätter vanliga vitlöksklyftor. Då klyftorna är stora ska de sättas lite djupare, beräkna att en klyfta ska sättas på ett djup så att klyftan har två gånger sin höjd med jord över sig.

Elefantvitlökens blommor är mycket vackra och de blommar länge.  Foto: Kerstin Engstrand
Elefantvitlökens blommor är mycket vackra och de blommar länge. Foto: Kerstin Engstrand

Nästa sommar är det skördetid. Det är dags att skörda när elefantvitlöken är på väg att blomma. Det gör den med vackra ljuslila, syrenlila blombollar. Och de blommar länge! Till skillnad mot vitlök gör det inget direkt att den blommar. Humlor och bin älskar blommorna! Blommorna är lätta att torka men de är sterila, du får inga frön av dem. Och blommorna syns, blomstänglarna blir i regel runt en meter höga! Så det är värt att odla elefantvitlök som blomma!

Foto: Kerstin Engstrand
Elefantvitlök med groddlökar (markerade med rött). Foto: Kerstin Engstrand

Om vissa vitlökssorter sätter groddar upp i toppen så sätter istället elefantvitlöken små groddlökar på löken, dvs under jord. Ibland sitter de fast på en klyfta, ibland hänger de ner från löken. Dessa groddlökar är små, fasta och guldbruna. De går utmärkt att sätta men det tar förstås några år innan de bildar rejält stora elefantvitlökar. Och gå igenom jorden ordentligt när du skördar, det är lätt att missa de små groddlökarna, vilket du inom ett år eller två kommer att märka om du har gjort. Efter ett år brukar de ha bildat en sololök, dvs en stor klyfta.

På våren ser man tydligt att elefantvitlöken inte är en vitlök. De första vårskotten är kraftigare, mera kompakta och liknar mera de dekorativa alliumlökarna än vitlök.  Foto: Kerstin Engstrand
På våren ser man tydligt att elefantvitlöken inte är en vitlök. De första vårskotten är kraftigare, mera kompakta och liknar mera de dekorativa alliumlökarna än vitlök. Foto: Kerstin Engstrand

Om du inte skördar elefantvitlöken kommer allt ovan jord att vissna ner och det sker i augusti eller i början av september. Därefter kommer de kvarvarande elefantvitlökarna att spira nästa vår igen. Man kan alltså odla elefantvitlök som en vacker perenn. Samma teknik kan du använda med lökar som inte hunnit växa till sig ordentligt. Lökarna kan också vara kvar i jorden för skörd i vår. Bor du i södra Sverige kan du även få bra skörd om du sätter elefantvitlöken på senvintern.

Insekter älskar elefantvitlökens vackra och långa blomning. Foto: Kerstin Engstrand
Insekter älskar elefantvitlökens vackra och långa blomning. Foto: Kerstin Engstrand

Odlingsplatsen: Pallkragar fungerar utmärkt, då allra helst i pallkragar som är två våningar höga. Det ger varmare jord. Upphöjd bädd och väldränerat i soligt läge vill elefantvitlöken ha.

Soligt läge, gärna i direkt söderläge eller i sydväst.

Sättdjup: För mindre klyftor 5 till 7 cm djupt, för större något djupare om du bor i zon 4 och uppåt. Tumregeln är att klyftan ska ha minst dess höjd x 2 av jord över sig.

Två klyftor av en elefantvitlök! Man förstår varför denna lökväxt har fått sitt namn. Foto: Kerstin Engstrand
Två klyftor av en elefantvitlök! Man förstår varför denna lökväxt har fått sitt namn. Foto: Kerstin Engstrand

Det är den platta sidan man sätter ner i jorden.

Sättning: Det är klyftor man sätter, en och en och det görs innan frosten kommit på allvar vilket betyder att du i zon 1 i regel kan sätta elefantvitlök så sent som i november, början av december. I zon tre vanligen i slutet av oktober och så vidare allt tidigare desto längre norrut i landet. Att man väntar tills jordtemperaturen är låg är helt enkelt för att man ska undvika att lökarnas klyftor börjar skjuta gröna skott innan vinterkylan. De ska hinna rota sig men inte börja växa.

redan tidigt på våren är bladen riktigt kraftiga och går utmärkt att skörda lita av som bladgrönt. Här mellan lökarna  syns också vårsådd spenat som börjar gro.  Foto: Kerstin Engstrand
Redan tidigt på våren är bladen riktigt kraftiga och går utmärkt att skörda lita av som bladgrönt. Här mellan lökarna syns också vårsådd spenat som börjar gro. På våren får odlingen extra skydd av fiberduk, inte för att elefantvitlöken behöver det utan fiberduken är skydd mot fåglar som gärna vill ta av spenatfröna. Foto: Kerstin Engstrand

I en pallkrage bör du ha 20 cm mellan klyftorna, då får du lätt plats med 24 klyftor i en stor pallkrage på 80 x 120 cm. Vill du samodla med annan gröda, som exempelvis spenat på våren kan du hålla 20 cm mellan klyftorna i raden och sätta nästa rad på ett avstånd av 30 cm, då får du plats med 16 klyftor. Sätt klyftorna inte så nära ytterkanterna i pallkragen, minst 10 cm från ytterkanten ska det vara, detta då ytterkanten är kallare än längre in i pallkragen.

Dra upp fårorna, vattna i fårorna och sätt klyftorna. Tryck ner klyftorna så att de får kontakt med jorden, att de sitter stadigt, innan du täcker dem med jord.

Jord: Elefantvitlök odlas i samma typ av jord som vitlök. Den ska vara en väldränerad, porös, mullrik trädgårdsjord. Tillsätt gärna lite benmjöl i samband med sättningen, benmjölet kan du strö i sättfåran.

Näring: Under våren och fram till början av juni behöver elefantvitlöken vattnas regelbundet och det är effektivt att vattna med flytande näring eller ”guldvatten”, dvs utspädd urin, en liter urin till nio liter vatten i en 10-liters vattenkanna. Man kan även gödsla med höns- eller kogödsel som då myllas försiktigt ner mellan lökarna. Observera att kogödsel på påse i regel inte är ren kogödsel utan oftast har extra näring tillsatt, i regel i form av hönsgödsel.

Att några gånger täcka jorden mellan lökarna med färskt, alldeles nyklippt gräsklipp är också bra. Lägg ut gräsklippet när jorden är fuktig, det är särskilt bra om det är en torr vår. Gräsklippet hjälper då till att hålla fukten kvar i jorden.

Vattning: Elefantvitlök behöver jämn tillgång på vatten för att utvecklas till fina och goda lökar. De vill ha vatten men inte hela tiden växa i fuktig jord. Växer de för torrt blir de, förutom mindre, även lätt lite beska i smaken.

Skörd: Man kan skörda några redan i juni, då för omgående konsumtion. För lagring är skördeförfarandet lika som för vitlök, skörda lökarna försiktigt, oftast kan man dra upp dem utan att använda spade eller grep.

Skörden sker lite beroende på vilken del av landet du bor i men man brukar börja skörda från mitten, slutet av juli i södra delen av Sverige. Skaka av jorden och låt lökarna torka hängandes på en varm, torr och luftig plats. Har du en torr och solig plats utomhus kan det fungera, annars är inomhus bra. Efter ett par veckor är de torra för förvaring. Lökarna brukar gå utmärkt att lagra till följande vår.

Som en del andra alliumväxter får elefantvitlökens blommor en liten mössa när de slår ut. Foto: Kerstin Engstrand
Som en del andra alliumväxter får elefantvitlökens blommor en liten mössa när de slår ut. Foto: Kerstin Engstrand

För utsäde till sättning samma år tar du de största klyftorna. Desto större klyftor desto bättre skörd. Gör som med alla andra grödor, välj en ny växtplats där det inte har odlats lökväxter de senaste tre åren.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Nyskördat, nygräddat och klart! Foto: Kerstin Engstrand

Det är alltså ett vanligt focacciabröd som innan det gräddas i ugnen dekoreras med färska grönsaker. Att grönsakerna och kryddorna är färska är viktigt.

Ta vad du har och låt sedan din skapandeådra blomma ut. Ordet focaccia betyder av hjärtat. En utförlig artikel om hur denna underbara trend började och hur mästarinnan Teri själv skapar kan du läsa i artikeln Teris härliga skördebröd (klicka på länken så öppnas artikeln i ett nytt fönster).

Innan gräddning. Foto: Kerstin Engstrand
Innan gräddning. Gurkörtsblommor, basilikablad, gräslöksstrån och tomater. Basilikan glänser, inte av olja utan för att de är doppade i citronvatten. Foto: Kerstin Engstrand

Små tomater eller stora, spelar ingen roll men små tomater blir bäst i halvor, stora ska däremot skäras i tunna skivor. Effekten blir olika, en stor tomatskiva kan lätt föreställa en stor vallmo, komplettera med en svart urkärnad oliv i dess mitt och blomeffekten blir ett snäpp bättre. Tomater blir också väldigt gott när man äter brödet.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

 

Är tomaterna mycket saftiga är det bra att låta dem torka lite på en bit papper.

Stjälkar passar gräslöksstrån bra till, även slätbladig persilja med blad blir suverän grönska.

Basilikablad bli snygga och smakrika men alla tunna bladkryddor ska först få dra en stund i kallt vatten med lite citron tillsatt så klarar de bättre tiden i ugnen.

Gurkörtsblommor och gurkblommor är vackert himmelsblå respektive gula innan bakningen men tiden i ugnen förändrar dem, de ändrar färg och etsar sig in i degskorpan. De liknar sedan små blomfossiler!

Tillhöger skymtar en gurkblomma. de mindre runda är blommor från elefantvitlök. Foto: Kerstin Engstrand
Tillhöger skymtar en gurkblomma. de mindre runda är blommor från elefantvitlök. Foto: Kerstin Engstrand

Lök, särskilt röd lök är lätt att forma till blommor och annat.

Paprika, särskilt små snackspaprikor skärs bäst i ringar och blir då automatiskt som en blomma.

Leta inspiration
Googla, och du hittar mängder av vackra bröd att inspireras av.
Googla, och du hittar mängder av vackra bröd att inspireras av.

Du behöver inta ha Instagram för att hitta inspirationsbilder, googla focacciaart så kommer mängder med bilder upp, det ena brödet vackrare än det andra.

På Instagram kan man hitta mycket, vad sägs om en påfågel?

wfocacciagardeninsta

Har du redan ett bra focacciarecept så använd det eller den franska motsvarigheten fougasse, den spanska hogaza eller den grekiska Ladenia.

Recept
Degen jäser, gärna under en fuktad bakduk. Foto: Kerstin Engstrand
Degen jäser, gärna under en fuktad bakduk. Foto: Kerstin Engstrand

På nätet finns det flera focacciarecept men ett bra grundrecept är ett från Zetas som finns i flera variationer. Det finns på matproducenten Zetas hemsida. Det går utmärkt att göra två parallella satser, alltså två satser, en i var sin bunke. Detta då det görs lätt utan maskiner, bara en bunke och en slev behövs.

En sats deg täcker en långpanna av formatet 32 x 40 cm. Bunken behöver vara 2-liters.

Jag har modifierat Zetas recept lite för att passa till focacciaart.

Deg:

25 g jäst

5 dl vatten, ljummet, ska vara cirka 36 grader (en glassked med inbyggd termometer är en bra investering). Ett alternativ är 3,5 dl vatten och 1,5 dl torrt vitt vin. Om du ersätter delar av vattnet med torrt vitt vin så lös först upp jästen i det ljumna vattnet innan du tillsätter vinet.

1 dl olivolja

1 msk salt, vanligt salt, finmalet

1 msk honung, fast eller flytande spelar ingen roll. Fast honung blir snabbt flytande när det blandas ner i det ljumna vattnet.

900 g (ca 15 dl) vetemjöl, allra helst Tipo 00 som Manitoba Cream eller Specialvetemjöl men  vanligt vetemjöl fungerar också.

Till smörjning av plåten behövs olivolja, grovsalt och gärna någon torkad krydda som basilika, rosmarin eller oregano. Använder du bakplåtspapper smörjer du det med olivolja, detta för smakens skull.Man behöver inte ha kryddor på brödets undersida men de ger en extra touch till smaken.

Saltet som finns i degen, liksom honungen kommer inte att kännas, de behövs för att få jästen att jobba bra.

Du behöver också rejält med flingsalt som ska strös över konstverket när du har dekorerat klart med grönsakerna samt extra olivolja, minst 1 dl.

Degen går utmärkt att göra i en bunke som rymmer 2 liter.

Gör så här:

  1. Blanda alla ingredienser till degen, förutom vetemjölet, direkt i en bunke. Rör ordentligt så att jästen löser sig ordentligt. Har du fast honung se även till att den har löst sig.
  2. Rör ner vetemjölet pö om pö. När degen börjar bli som en klump knådar du den till en jämn deg. Degen ska få formen som en boll. Knåda rejält, gärna i15 minuter.
  3. Jag låter alltid degen nu jäsa till dubbel storlek, brukar ta 45 till 60 minuter beroende på rumstemperatur. I Italien brukar man lägga över en fuktad bakduk men en ren, fuktad kökshandduk går lika bra. Ännu bättre fungerar plastfolie.
  4. Under jäsningen förbereds långpannan, smörj rikligt med olivolja. Det går även utmärkt att använda bakplåtspapper men smörj även det med olivolja, för smakens skull.
  5. För extra smak, strö över lite flingsalt och någon krydda som matchar toppingen över plåten så att dessa smaker kommer på brödets undersida. Går bra med torkad basilika, rosmarin eller oregano, salvia eller annan lämplig krydda.
  6. Nu under jäsningen ska konstverket förberedas. Klyfta tomater, lägg färska örter i vatten med lite citron i, skiva paprikor, lök etc.
  7. Sätt ugnen på 225 grader.
  8. Häll upp den färdigjästa degen direkt i långpannan. Tryck ut degen så att den täcker så gott som hela långpannan. Det går att dra lite lätt i degen. Trycker gör du med tre fingrar á la Italianstyle, pekfinger, långfinger och ringfinger. Det går att använda kavel förstås men resultatet blir inte detsamma.
  9. Pensla hela brödytan, det brukar gå åt cirka 1 dl olivolja men pensla inte där du har tänkt ha färska kryddor. Lättast fungerar det att hälla ut olivoljan över brödet för att därefter använda en brödpensel.
  10. Om det hade varit en normal focaccia hade vi låtit degen jäsa på plåten helt orörd i cirka 30 minuter men nu används denna jästid med att först dekorera degen. Man måste trycka till grönsakerna ner i degen.
  11. Under dekoreringstiden kommer degen att börja jäsa, det kommer att bildas små bubblor och det är helt normalt. När du är klar med ditt ätbara trädgårdskonstverk så strör du över flingsalt och låter degen jäsa lite till innan du sätter in plåten i ugnen.
  12. Grädda i 225 grader, först 15 minuter i den nedersta delen av ugnen, därefter cirka 15 minuter i den översta delen. Skulle du göra tvärtom, alltså börja med att grädda i den översta delen så fungerar det också.
  13. Låt svalna, allra helst på galler. Njut av de första bitarna direkt när focaccian är ljummen, gärna då med lite olivolja. Känn hur härligt den smakar av dina solmogna tomater, paprika och annat gott du skördat. Och njut av det vackra bröd du skapat!

Foccacia är mycket god med en bit ost, vällagrad svensk herrgårdost, lagrad minst 18 veckor, en ost som då har smak av nöt, av mandel och en torrhet som börjar påminna om parmesan, passar utmärkt.

Jag gör alltid två satser parallellt, det fungerar bra men då gör jag inga superkonstverk. Om du ska göra en riktigt väldekorerad focaccia så tar det tid. Då är det bra att ha en plan, en skiss och ha förberett grönsakerna innan degen påbörjas.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Många tulpaner tar plats, både när det gäller utrymme och när det gäller uppmärksamhet. men det finns också tulpaner som nästan kryper längs marken och ändå fångar ens uppmärksamhet. Och som skapar habegär.

Tulipa humilis ‘Rosea Caerulea Oculata’ är en sådan. Så mjukt rosavit, så vänlig i sitt växtsätt och så utsökt fast hon beskrivs ibland att ha ett hjärta av stål! Det vill säga, det vi i regel kallar för öga, det blåa i mitten, är till färgen stålblått. Därav ett hjärta av stål.

10 till 15 cm hög är hon och trivs allra bäst i soligt läge, gärna med några stenar i närheten. Blommar i april. Lökarna, som är små, sätt på hösten på ett djup motsvarande lökens höjd x 3 och alltid med spetsen uppåt.

Lökar av Tulipa humilis 'Rosea Caerulea Oculata'. Foto: Kerstin Engstrand
Lökar av Tulipa humilis ‘Rosea Caerulea Oculata’. Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Ambraträd. Foto: Kerstin Engstrand

I Sydafrika är det ett vanligt alléträd, i Australien växer det numera vilt och där anses det vara ett så pass snabbväxande träd så att det kan vara svårt att bli av med.  Det går också att odla i Sverige, här är det inte lika snabbväxande.

Allt sedan jag första gången blev tipsad om att riva ett ambraträdsblad mitt itu för att känna doften bestämde jag mig för att ett sådant träd ska jag ha. American sweet gum tree är ett av dess många namn. Kådan är bärnstensfärgad. Länge trodde jag det skulle vara en omöjlighet men en dag fick jag tag på ett litet exemplar som var bördig från staten New York och idag växer det sakta men säkert i min trädgård i zon 3. Att trädet du tänker plantera har sin härstamning från New York är viktigt, de från Mexiko är året runt gröna och det fungerar inte i vårt klimat.

Jag gillar även ambraträdet för dess höstfärgers skull. De stjärnformiga bladen går i alla färger och ett och samma träd kan ha blad i allt från månskensgult till lila.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Det har ett grunt rotsystem, som syren och granar, och trivs den brukar den föröka sig med rotskott. Dock inte ett problem i vårt land, ännu.

Ambraträdet anses vara snabbväxande men som många andra så brukar det vara ganska stillastående de första åren, då satsar den på att utveckla rotsystemet. Var noga med vattningen de första två åren.

Soligt läge. Vanlig bra trädgårdsjord. Gärna lite extra vindskyddat, rötterna är känsliga för kyla, och för uttorkning. Ambraträdet anses vara härdigt i växtzon 1 men det har även planterats flera stora i Stockholms innerstad.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Man rekommenderas att plantera ett så stort exemplar som möjligt men de är svåra att få tag på.

Text och foto: Kerstin Engstrand

'Firestars Scorchio' är en ny sort från Hardy's 2018. Foto: Kerstin Engstrand

Denna ”jag vill ha växt” är ingen perenn utan en knölväxt. Har sitt ursprung i Sydafrika och introducerades i England 1966. I England stormtrivs den och har blivit lätt invasiv.

En växt som inte är gjord för vårt klimat men den klarar att övervintra i mycket bra lägen om vintern blir mild.Tricket är att sätta knölarna djupt, 30 cm ner i jorden. Det fungerar för oss. Men markera var du har knölarna för de kommer igång ganska sent på våren. Lättast övervintrar sorten ‘Lucifer’.

'Lucifer' som övervintrat i grönsakslandet. Foto: Kerstin Engstrand
‘Lucifer’ som övervintrat i grönsakslandet. Foto: Kerstin Engstrand

I Sydafrika växer montbretia, Crocosmia x crocosmiiflora, med milda vintrar och fuktiga somrar och så vill den ha det hos oss också. Blommorna är minst sagt spektakulära, den gracila formen förför. Finns i gult, orange och klart rött. Bladen är svärdsliknande. Bra snittblomma och får vackra fröställningar. Perfekt partner till höga gräs.

Blir ca 60–80 cm hög.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Eldigt röd kanna gör sig fint i mängd men även i ensamt majestät i en kruka. Foto: Kerstin Engstrand

Den syns! Den är mäktig. Redan innan den blommar tar den plats, bladen är stora, blomknoppen ser ut som ett spjut och så spricker den upp i en eldig flamencodans.

Plockar du bort de vissna blommorna så tackar kannan dig med att blomma vidare. En planta räcker fint i en kruka, i en rabatt blir den en verklig aha-upplevelse om du planterar många.

Soligt och vindskyddat läge, och genom att den är så stor med rik bladmassa så behöver den rejält med vatten. Den blir beroende på sort mellan 70 – 120 cm hög. Den färgstarka blomningen, den finns i gult, orange och rött, går från juni till september, oktober.

Knölarna av kanna, Canna x generalis, sätts grunt vilket gör att den inte kommer att övervintra utomhus. På hösten kan du hantera knölarna på samma sätt som du gör med dahlia. Har du odlat kanna i kruka kan du låta hela krukan med växt övervintra på en ljus och frostfri plats. Inget vatten under vintern. Nästa år, på senvåren, försommaren, när risken för nattfrost är över kan du sätta ut den igen. Då mår den bra om den får lite ny och näringsrik jord.

Du kan även vinterförvara knölarna torrt, i en temperatur av 5-10 grader, och ha gärna lite träull eller liknande runt knölarna. Knölarna väcks sedan till liv igen nästa vår, i februari, mars. Plantera då dem i krukor och sätt ut dem när risken för frost är över.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Triss i goda vinteräppelsorter. Foto: Kerstin Engstrand
Smaken, jag säger bara det smaken! Det är något visst med svenskodlade äpplen. Det sägs att det är våra ljusa nätter och att de får tunnare skal än de som odlas i varmare klimat som gör smaken så unik. Lagom stora är de också.  Äpplen är mitt favorittillbehör i matlagningen just nu, det är sensuellt att laga mat med äpplen.

De här sorterna kommer aldrig bli stora kommersiella framgångar, de tunna skalen gör att de inte klarar stötar så bra som de importerade med tjockare skal. Just nu är det suveränt att provsmaka några av våra bästa svenskodlade sorter. Det finns tre som jag gärna gör ett slag för, kanske faller även du för något av dem och blir inspirerad till att plantera ett träd i vår.

Ingrid Marie
Ingrid Marie. Foto: Kerstin Engstrand
Ingrid Marie. Foto: Kerstin Engstrand

Min mors favoritäpple, och mitt. Dessutom ett klassiskt juläpple. De putsar jag alltid med en sträv handduk innan jag lägger upp dem i fruktfatet. Då blir de glänsande. Precis som min mor gjorde. Ingrid Marie är också utmärkta att ge till fåglarna. Lagom stora som de är, fåglarna hinner äta upp dem innan de blir dåliga.

Ingrid Marie är ett välkänt äpple som brukar finnas i varenda matvarubutik. Det har en intensiv mörk vinröd färg. Varje äpple är ganska litet. Smaken är frisk med en lite kryddig arom, jag älskar att ha Ingrid Marie i fruktsallad. Ingrid Marie är också mycket god till brysselkål och till fläsk

Sorten är ursprungligen dansk, från 1910 och bördig från Flemlöse. Namnet har detta utsökta äpple fått från dottern till den som fann denna sort. Anton Nilsson, författaren till bibeln Våra äpplesorter, beskrev Ingrid Maries smak som mört, saftigt, sötsyrligt med behaglig arom.

Ingrid Marie skördas från oktober månad och smakar bäst om man låter lagra frukterna ett tag, till november innan man börjar äta av dem. Sorten blommar sent och pollineras av bland annat ’Discovery’, ’Filippa’ och ’Mio’. En fördel är också att Ingrid Marie brukar ge bra skördar redan som ungt träd.

Härdighet: Upp till växtzon 3. Ingrid Marie finns som E-planta. Ingrid Marie fungerar bra i ekologisk odling.

Rubinola
Rubinola, ett äpple på frammarsch. Foto: Kerstin Engstrand
Rubinola, ett äpple på frammarsch. Foto: Kerstin Engstrand

Är egentligen en tjeckisk sort som på senare år många har upptäckt.  Anges ha hög c-vitaminhalt.

Det är också ett vackert äpple, oftast blir det mycket vackert rött.  Det är rödare upptill än nertill så bildens äpple är lite missvisande. Mognar i oktober och kan lagras till senvintern. Är saftigt, friskt sötsyrligt och mycket aromatiskt. Jag tycker att smaken framträder extra bra som rårivet.

Det är en mycket frisk sort, är resistent mot skorv och motståndskraftig mot mjöldagg. Avkastningen är också att lita på, här är det sällan att man får var annat års körd som är annars ganska vanligt med just äpplen.

Härdigt upp till växtzon 3. Lär pollineras av bland annat Alice, Ingrid Marie och Transparante Blanche.

Aroma
Aroma. Foto: Kerstin Engstrand
Aroma. Foto: Kerstin Engstrand

Aroma är mångas favorit, det betecknas som ett sprött äpple med lite kryddig arom och med bra balans mellan sött och syrligt. Inte undra på det, dess föräldrar är Ingrid Marie och Filippa. Korsningen gjordes redan på slutet av 1940-talet och kom ut på marknaden i början av 1970-talet. En klar fördel med Aroma att det är ett äpple som inte faller sönder så lätt om man använder det i matlagning. Brukar mogna i slutet av oktober, då kan man njuta av det direkt vilket är en annan av Aromas uppskattade fördelar. Går också att lagra. Sorten pollineras av andra sorter som ’Discovery’, ’Filippa’ och ’Mio’. Aroma är en svensk sort som framtagits av Sveriges Lantbruksuniversitet Balsgård och är även känd för att ge bra skördar.

Härdighet: Upp till växtzon 4. Finns som E-planta.  Aroma anses vara mycket bra i ekologisk odling.

Visste du att man kan spruta in råsaft av äpple i fläskkött innan det anrättas?

 Väl svagväxande grundstam om du har liten trädgård

Fruktträd säljs i regel krukodlade och kan därför planteras under hela växtsäsongen. För äpple är grundstammen viktig, dvs den stam som fruktgrenarna är ympade på, för dess härdighet avgör valet. A2 för äppelträd innebär starkväxande och härdigt upp till zon 6 och är därför särskilt lämpligt för träd som ska växa i de norra delarna av landet. Söderöver ska man hellre välja den svagväxande B9 eller MM106. Trädgårdsbutiken vet vilken sorts grundstam trädet är ympat på och det står också på etiketten.

Nyfiken på vårt goda potatis- och äpplemos? Klicka här för att komma till receptet.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Publ. Dec18, 2018

Mispel på väg att mogna i slutet av oktober. Foto: Kerstin Engstrand

De ska vara pepparkaksbruna och mjuka när de ska skördas. Okej, de kan också få eftermogna inomhus. Annars smakar de som bäst om de får mogna på trädet och utsättas för lätt frost. På svenska heter denna minst sagt fula frukt mispel, på engelska medlar.

Det är ett litet träd som blommar i slutet av maj, början av juni med enkla lite äppleblomsliknande vita blommor. Är alla gånger härdigt i zon 3. I Sverige har vi sett att sorten ’Nottingham’ är lättast at få tag på vilket är bra då den anses ha den bästa smaken. Mispel blir 5 till 7 meter högt och lika brett. Intressant är att mispel tål torka mycket bra och är även ett tåligt klätterträd.

Mispel, Mespilus germanica, kan man även dra upp från frö, fröerna liknar avlånga krassefrön. De sås bäst på hösten då de behöver en period av kyla för att gro bra. Man kan även så dem inomhus i en liten kruka och låta krukan stå två månader i kylskåpets svaldel innan man låter den stå i rumstemperatur igen.  Ibland behöver de ytterligare en vinter på sig för att gro. Dock tar det många, många år innan en frösådd planta blir till ett träd som ger frukt.

wtiptreejellymedlar

Den välkände firman Tiptree, som har specialiserat sig på olika inläggningar på frukt och bär, säljer gelé gjord på mispel. Hur smakar då denna underbart vackra rubinröda gelé? Jo, lätt av äpple. Triptree tipsade oss att använda gelen som äppelsås till exempelvis en skinkstek eller till fågel.

Mispelgelé

Av en brittisk väninna fick jag detta recept där det till 1 kilo frukt går åt 12 dl vatten och två citroner. Samt socker, 375 gram strösocker till 5 dl avrunnen saft.

Frukterna skärs itu, gärna i fyra delar men två fungerar också. Även citronerna ska delas i fyra delar vardera. Tvätta citronerna väl!

Frukterna ska sedan koka i en lag bestående av vatten och de två citronerna. När vattencitronlösningen har kokat upp ska härligheten sjuda under lock i cirka en timme. Det ska noteras att specialisten Tiptree kokar sina frukter i hela fyra timmar. Nu gäller det att ha lite koll så att det inte kokar torrt. Tryck till frukterna lite då och då men de ska inte krossas! Frukterna ska bli mjuka.

Sila därefter av saften. Saften ska rinna sakta ur, krama inte frukterna för du blir gelén inte klar utan ser mosig ut. Det är viktigt att låta saften rinna av ostört, det är då gelen får den vackra röda färgen.  Häll därefter den avrunna saften i en gryta och tillsätt 375 gram strösocker per 5 dl avrunnen saft. Låt koka upp och se till att sockret löses upp, därefter ska det koka i ytterligare några minuter, runt fyra brukar räcka. Gör ett s.k. geléprov och om det är ok häll därefter över i små burkar.

Geléprov: I grundskolans hemkunskap lärde jag mig att man skulle hälla lite gelé, cirka en matsked, på en liten tallrik som ställs in i kylskåpet eller i frusen under några minuter. Därefter drar man med en matkniv genom gelén. Gelén är ok om gelén inte flyter ihop igen. Om det inte stelnar kan man koka gelén lite till.

Ännu ej mogen mispel av sorten 'Nottingham' . Foto:  Kerstin Engstrand
Ännu ej mogen mispel av sorten ‘Nottingham’ . Foto: Kerstin Engstrand

OBS! I Spanien och andra länder runt Medelhavet har du säkerligen sett gula frukter till försäljning som också brukar kallas för mispel. Detta är japansk mispel som blommar på hösten och får mogen frukt på våren. Japansk mispel har stora, avlånga blad som är lätt luddiga på undersidan. Mig veterligen har ingen lyckats få frukt på japanska misplar i Sverige.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Bären sitter kvar länge även om bladen håller på att vissna, just dessa av torka. Foto: Kerstin Engstrand

De lyser som små ametister, bären som sitter i små grupper, ofta i par mellan bladen. Går den att odla här i Sverige är den andra frågan vi får.  Och sitter bären kvar på vintern?

Busken med de iögonfallande bären är glasbär, Callicarpa bodinieri var giraldii, och oftast är det sorten ‘Profusion’ man ser.  Det är en nätt, ganska luftig buske som brukar bli 150 cm hög. Ser du den i en trädgårdsbutik på hösten med bären som dragplåster då brukar man falla för den. Gör det säger vi!

På våren blommar den med svagt lilarosa blommor och den är helt okej på våren men det är på hösten och vintern man tycker som bäst om glasbäret. Då är den beroendeframkallande, bären har så fin lyster!

Med åren så ändrar den sitt växtsätt, för att ha vuxit rakt uppåt så börjar grenarna när de blir längre böja sig i vackra bågar. Som om de verkligen vill försäkra att vi ser bären. Bären sitter kvar länge, jag har aldrig sett att fåglarna brukar ta dem.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

På engelska kallas den för beutyberry eller American beatyberry och det är onekligen ett kanske mera beskrivande namn än glasbär.  Man kan även hitta den under namnet västkinesisk glaspärlebuske.

Den är absolut härdig i växtzon 3 om den får växa i soligt och skyddat läge.  Den luras lite, bladen slår ut sent på våren så ge inte upp hoppet!  Oftast anges att den vill växa i svagt sur jord men min erfarenhet är att den trivs bra i vanlig trädgårdsjord, samma erfarenhet har mina brittiska vänner. Att växtplatsen ska vara väldränerad är däremot ett måste.  Och medan du väntar på bären kan du njuta av de vackra bladen. Vanligtvis blommar den i juli, ibland i början av augusti och älskas av fjärilar, humlor och bin. En fin höst bjuder den även på nästan guldfärgade blad som är oemotståndliga ihop med de lila bären.

Vanligen räcker det med en buske, särskilt om du passerar den ofta då räcker en för att man ska lägga märke till de lila bären. Vill du ha en verklig effekt planterar du tre tillsammans.

Det finns inga uppgifter om att bären ska var giftiga, inte heller att någon smakat på dem. Fåglarna brukar inte ta dem. Blommar på de nya årsskotten. Glasbär bör därför ansas regelbundet. Den går utmärkt att föröka med sticklingar.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Redaktionens val

Ja, då drabbades man av habegär. Det sker ibland när man tittar en växt djupt i ögonen. Eller var det växten som tittade på...