Noga urvalt: Hans Kramers superväxter

Noga urvalt: Hans Kramers superväxter

Nicksalvia. Foto: Hans Kramer

Odlingsvärda perenner, växter som troget blommar år efter år, gärna utan att kräva allt för stora insatser, ja det är drömmen för många. Superväxter kallar den holländska plantskolisten Hans Kramer dem för. Han är känd för vara en av flera som ligger bakom de vad vi kallar för moderna perenner. Bland hans mest kända kunder finns trädgården Great Dixter. Vi har valt ut nio av hans bästa perenner som vi har svenska erfarenheter av.

Noga urvalt är filosofin
Hans Kramer är en av många unika plantskoleägare . Foto: Hans Kramer
Hans Kramer är en av många unika plantskoleägare . Foto: Hans Kramer

Hans Kramer är ovanlig. I 35 år har han drivit sin plantskola, ja han började redan som 20-åring. I liten skala, och liten är den fortfarande, plantskolan växer långsamt men säkert. Två hektar och 6000 plantor, inte ens postorder, han är ljusår från de holländska giganterna. Liten men naggande god är hans koncept. Och i framkant. Men han har en hemsida, www.hessenhof.nl .

Plantskolan är helt ekologisk. 98 % är eget material, resterande licensväxter. Att få fram nya odlingsvärda sorter är hans drivkraft. Varje år odlar han fram ett stort antal nya men bara 20% av dem passerar hans första nålsöga. Av dessa kommer i sin tur enbart 15 % med i katalogen. Så av 100 provodlade kommer i regel maximalt tre med i katalogen. Och provodlingen tar tid, först tre år i hans testbäddar där de planteras i bra jord men sedan får de klara sig själva. Inget daltande här inte. Tredje året granskas de, är de då bra, ja då behåller han dem.

Det finns även en visningsträdgård med bl. a. ett woodland och en skuggträdgård. Och de växter han vill besökarna ska få upp ögonen för, ja de planterar han några exemplar av – inte vid kassan – utan vid toaletterna! Det tricket fungerar.

Förökningskoncept
Hans Kramers plantskola. Foto: Hans Kramer
Hans Kramers plantskola. Foto: Hans Kramer

Moderbäddarna är hans hjärta, 50 % av hans växter är sticklingsförökade, 20 % förökade genom delning och 30 % uppdragna från frö. Och det är i moderbäddarna som en hel del spontan hybridisering sker, och just så har han fått fram flera nya spännande sorter, eller ”hittat” som han själv säger:

Jag har en dröm, att inte längre behöva odla Brunnera macrophylla ‘Jack Frost’, jag vill vara helt fri från licensodlade växter.

Om två år hoppas han det inträffar och ser mycket lycklig ut. Och säger vidare: ”Jag anser att licensväxterna skapar problem för alla unga som vill starta plantskola.”

 

 9  ”superväxter” för svenska förhållanden

MISSOURI-RUDBECKIA

Foto: Hans Kramer
Foto: Hans Kramer

Rudbeckia missouriensis är Hans Kramer rekommendation som alternativ till gula solhattar, Echinacea, som han tycker för är artificiella i sitt utseende och mestadels för kortlivade. Missouri-rudbeckian växer vild i USA, i Missouritrakten där den också kallas för ”Missouri Black-eyed Susan”.

Blir cirka 50 cm hög och sprider sig inte. Blommar från juli till en bit in på hösten. Trivs i torrt, väldränerat soligt läge, gärna bland kalksten som i det vilda men fungerar lika bra i vanlig trädgårdsjord. Omtyckt av fjärilar, däremot lär rådjur inte vara attraherad av den. Fick sitt svenska namn 2007. Missouri–rudbeckian används också flitigt av prärieekologen Neil Diboll och i slutet av 2000-talet anlade i Alnarp framlidne Peter Gaunitz en prärieäng med missouri-rudbeckia och rosenstav, Liatris spicata.

Missouri-rudbeckian är också ett bra lägre alternativ till strålrudbeckian, Rudbeckia fulgida var. sullivantii ‘Goldsturm’ som den för övrigt liknar.

 

STOR RIDDARSPORRE

Foto: Hans Kramer
Foto: Hans Kramer

Delphinium elatum (ex GORK 043), trädgårdsriddarsporrar, eller som Hans uttrycker det “de gamla förädlade namnsorterna” (Elatum-hybriderna) är mycket omtyckta men han anser att de nu efter för lång tid av förökning “tappat figuren”. Så det var dags att tänka i nya banor, hur såg den stora riddarsporren egentligen ut? Resultatet blev att han började odla fram stor riddarsporre från frön insamlade i Ukraina. De gav upp till 225 cm höga plantor, och kan bli hela 300 cm, en höjd som de flesta moderna odlare inte vill ha då den storleken helt enkelt är för kostsamt att hantera. Inte undra på att den har fått artnamnet elatum, från latinets elatus (=hög).

Dess naturliga utbredningsområde är bland annat i Öst-Karelen och den europeiska delen av Ryssland (den västra delen av landet). Stor riddarsporre har i jämförelse med hybriderna små blommor men angrips inte av mjöldagg, något som man annars alltid får räkna med. Den behöver heller inte skäras ner, den fortsätter att blomma samtidigt som den sätter frö. Växer bra i humusrik, normal fuktigt jord på en väldränerad växtplats och gärna i full sol. Är också mycket långlivad, även i mager sandjord .

Ett av Hans Kramers exemplar har nu växt bra på samma plats i 10–12 år. Stor riddarsporre är nu en av hans mest sålda riddarsporrar, och ofta får han kommentarer som varför visste vi inte om denna tidigare? Inte undra på det, när den blommar fylld med jämt fördelade ljusblå blommor på en daggblå stadig stjälk, och man ser dess prakt mot en blå molnfri sommarhimmel, ja då är man fast. Blir vanligen 180 cm hög och blommar med sina himmelsblå blommor i juli–augusti.

Allas favorit! Foto: Hans Kramer
Allas favorit! Foto: Hans Kramer

 

SKÄGGSOLÖRT

Som limegula solar lyser skäggsolörten upp höstrabatten. Foto: Hans kramer
Som limegula solar lyser skäggsolörten upp höstrabatten. Foto: Hans kramer

Silphium mohrii har i och med denna artikel nu fått sitt officiella svenska namn i SKUD (Svensk Kulturväxtdatabas), för övrigt samma namn som Albrunna perenner redan angivet i sin katalog. Den kallas i USA för ”shaggy rosinweed” och har långa vita hår så det svenska namnet var ganska självklart. Är en gigant, blir 140–160 cm hög och bjuder i juli till oktober på en sky av ljusgula till krämgula blommor på mörka stjälkar. Trots de håriga bladen ger skäggsolörten ett gracilt intryck. Vild växer den i sydöstra USA där den återträffas i steniga kalkstensområden. Även fröställningarna är mycket vackra, de liknar gröna rosor och de sitter kvar länge, något som fåglarna också uppskattar.

Skäggsolörten är också enligt många ett vackrare och lägre alternativ till skålörten, Silphium perfoliatum. Jeliitto säljer frö till skäggsolört.

 

ELBRUSNEPETA

Foto: Hans Kramer
Foto: Hans Kramer

Nepeta cyanea är en fylligare och högre nepeta än de vi är vana vid, cirka 80 till 100 cm hög, och en utmärkt kantväxt. Färgen är djupt blåviolett och som överblommad övergår den till en mörkt lila ton, en färg som den behåller även när den börjar vissna. Mycket trevlig men kan sprida sig. Delas lämpligen på våren och föredrar torrt och soligt läge. Slår vanligen ut i juni och fortsätter så till långt in på hösten.

Även elbrusnepeta fick i och med denna artikel sitt svenska namn. Den förekommer i svenska plantskolors sortiment som Nepetea kubanica, kaukasisk nepeta och ängsnepeta. Enligt Björn Aldén ( Göteborgs botaniska trädgård), Mats Hjertson (Evolutionsmuseet, Uppsala universitet) och Svengunnar Ryman (Evolutionsmuseet, Uppsala universitet) kommer synonymen N. kubanicas namn från att elbrusnepetan växer i Kuban i S Ryssland – en del av västra Kaukasus. Där, vid Kubanflodens övre delar som rinner upp i Elbrusbergen, det högsta berget i Ryssland och en del av V Kaukasus, växer den och därför blev det svenska namnet elbrusnepeta mycket bättre, det ger oss ett helt nytt prefix inom kulturväxterna. Vi slipper på så vis använda det ganska nötta kaukasisk som prefix.

Hans Kramers elbrusnepeta är uppdragen från frö insamlat i Krimområdet.

SKOGSFROSSÖRT

Skogsfrossört. Foto: Hans Kramer
Skogsfrossört. Foto: Hans Kramer

Scutellaria serrata, frossörterna är trevliga blåa utfyllare men används förvånansvärt lite här i Sverige, detta trots att Piet Oudolf är en av dess främsta förespråkare av både skogsfrossörten och grå frossört, Scutellaria incana. Den sistnämnde återfinns i hans parker både i Enköping och i Skärholmen, Stockholm.

Skogsfrossörten beskrevs 1807 av den engelska botanisten Henry Charles Andrews. Den börjar oftast blomma i juni och fortsätter fram till och med augusti. Blir 30 – 40 cm hög. Och färgen är vackert blå, nästan Cambridgeblå, andra säger lavendelblå, ja detta med färger är svårt. Vild växer den i östra USA, fram till Illinois. Det svenska namnet tillkom i och med denna artikel, skogsfrossört då den så uppenbart är en skogsart.

Och Hans Kramer säger, en växt som man planterar och sedan växer den troget där. Min står kvar på samma ställe, nu i 15 år.

Idag är det sällan man ser frossörter i svenska trädgårdsbutiker , vi på Rabarber hoppas nu på en förbättring och att svenskodlade exemplar tas fram.

 

NICKSALVIA

Nicksalvia. Foto: Hans Kramer
Nicksalvia. Foto: Hans Kramer

Salvia nutans, växten som ger den rumänska pustan färg och höjd. Och som får besökarna i Kramers plantskola att uttrycka: Men vad är det! Och många oh! blev det också när Hans visade den hösten 2016 på ett lök-och knölseminarium i Uppsala, arrangerat av lokalkretsen av Sveriges Trädgårdsamatörer. Den skapar habegär!

Men redan Linné beskrev nicksalvian. Hans tror att droppsalvian kommer att bli en utmärkt växt att korsa med andra. Får stora bladrosetter, därefter en långa kal stjälk innan de droppformade axen slår ut. Blir 100–120 cm hög. Blommorna går i violett och blommar från juni till en bit in i september.

Jelitto har frö.

 

JÄTTEPATRINIA

Jättepatrinia. Foto: Hans Kramer
Jättepatrinia. Foto: Hans Kramer

Patrinia monandra (punctiflora), dvs. P. punctiflora indraget under monandra är en av de absolut mest högvuxna arterna och ännu en växt som i och med denna artikel fått sitt svenska namn. Hans Kramers exemplar kommer från frön ursprungligen insamlade av hehehe, dvs. Henrik Sjöman (Alnarp), Henning Pettersson (GBT) och Henrik Zetterlund (GBT). Idag är den en mycket populär växt som bland annat väcker stor uppmärksamt i en av världens främsta trädgårdar, engelska Great Dixter. Blir minst 70 cm hög.

Blommorna är ljusgula men oftast är det de stora fröställningarna som gör att man lägger märke till den. På hösten är den Great Dixters stjärna, just när fröställningarna har utvecklat sig och de kontrasterar effektfullt mot en mörkgrön idegranshäck. Det känns som om den aldrig slutar att blomma, den är även en bland florister populär snittblomma och som pricken på i:et får den de vackra fröställningarna. Blomningstid: juli-augusti.

BERGVERBENA

Bergverbena Foto: Hans Kramer
Bergverbena Foto: Hans Kramer

De flesta härdiga verbenor har sitt ursprung i USA, som den populära prärieverbenan, Verbena stricta, ca 50 cm hög. De är typiska s.k. prärieväxter och så också bergverbenan, Verbena macdougalii ‘Lavender Spires’ som blir 120–200 cm hög och även har verkligen mycket långa blomspiror. Inte nog med det, den blommar hela sommaren och när de sista äntligen når toppen, ja då vet man att sommaren är över och vintern på g. En utmärkt växt för att tillföra höjd i en plantering.

 

PRAKTVIOLRUTA

Praktviolruta. Foto: Hans Kramer
Praktviolruta. Foto: Hans Kramer

Thalictrum delavayi var.decorum blir 120 cm hög och de lila blommorna upplevs som intensivare än många andra växters, de synes rusa omkring och vara precis överallt, andra anser att den bildar moln av små violetta blommor. Växtplats: lätt skugga eller i full sol. Låt den gärna växa upp bland buskar som stöd, som rododendron, Rhododendron, eller rödbladig smällspirea, Physocarpus opulifolius ’Red baron’ eller ’Diabolo. Det lär vara Bledwyn Wynn-Jones/ Crug Farm Plants som först fick ett antal från Kina. Violrutan växer i Yunnan längs sluttningar och i skogarnas utkanter.  Att praktviolrutan är en ”superväxt” är ingen tvekan, den har en längre och intensivare blomning än den vanliga och den får allt bättre egenskaper för varje år.

Text: Kerstin Engstrand

Foto: Hans Kramer