Granna påfåglar i trädgården

Granna påfåglar i trädgården

Foto: Kerstin Engstrand

Plötsligt så händer det, Sagans fågel, och barndomens fascination, har dykt upp i trädgården. Denna sommar har många trädgårdsägare fått oväntat besök.

Av påfåglar. Ja, de kan flyga, om än mycket klumpigt. Oftast flyger de upp i ett träd. Och att se en påfågel flyga är en märklig upplevelse. Allt verkar ske i ultrarapid och flygningen är inte den graciösaste man sett. Snarare känns det som om man beskådar något animerat från Harry Potterfilmerna. Men det är verkligt. Och de kan småspringa med stor lätthet. Oftast är det rymlingar från en större fastighet som dyker upp i privata trädgårdar.

Släkt med höns

Påfågeln (Pavo cristatus) tillhör samma familj som fälthöns. Det finns två arter inom släktet men denna är den mest vanliga och oftast träffar vi på den i finare slottsparker och andra större anläggningar, som Skansen. Hanarnas metallskimrande blåa och gröna fjärdrar har alltid fascinerat människan. I århundraden har påfågeln avbildats och stjärtfjädrarna sparats som dekoration i höga vaser. Ibland träffar man även på uppstoppade djur.

På Antikmässan fanns flera uppstoppade påfåglar till salu. den vita väckte mest uppmärksamhet och såldes direkt. den är troligen från 1930-40 talets New York. Foto: Kerstin Engstrand
På Antikmässan fanns flera uppstoppade påfåglar till salu. Den vita väckte mest uppmärksamhet och såldes direkt. Den är troligen från 1930-40 talets New York. Foto: Kerstin Engstrand

Det krävs två för att dansa tango. Det behövs en hona för att få hanen att visa upp sig i full skrud. Fjädrarna är egentligen stjärttäckare. Fjädrarnas skönhet berättar för honan om hanens förträfflighet att skaffa mat, att klara henne och hennes avkomlingar från faror. Han berättar för henne vilken förträfflig pappa han kommer att bli till deras kommande avkomlingar. Fullt utvuxen är stjärten vid tre års ålder. Och på sensommaren, när honan ligger och ruvar och han kan vila från kurtiserandet, då tappar han alla fjädrar, runt 150 stycken. Nästa år växer nya ut igen.

Foto: Kerstin Engstrand
Ung hane som ännu inte fått sina långa stjärtfjädrar till vänster. Till höger en hona. Foto: Kerstin Engstrand

 

Oftast avbildad

Att se på något vackert är något vi sällan tröttnar på. Och påfågeln är vacker, särskilt hanarna. Kungsblått, smaragdgrönt och guldgult, färgkombinationen är minst sagt magnifik och väl balanserad. Huvudet och halsen skimrar i blåaste blått, och ryggen har ett vågformat mönster, i metalliskt gulgrönt.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Och så tillkommer släpet med sina ögonformade fläckar, också det i skimrande gult, grönt och blått. När en intressant hona är i närheten kan hanen resa upp stjärten med hjälp av de starka musklerna, här behövs inget gym, och stjärttäckarna visas upp som en gigantisk solfjäder.

Inte undra på att påfågelhanarna är avbildade på porslin, textilier och tavlor. Med jämna mellanrum är påfågelmönstrat trendigt.

Batik med påfåglar. Foto: Kerstin Engstrand
Batik med påfåglar. Foto: Kerstin Engstrand

Påfågeln är mycket vanlig i Indien och Sri Lanka men trivs ovanligt bra i vårt klimat. Där, i Indien och Sri Lanka, lever den inne i djungeln och i flockar om 30 till 50. På dagen ser man dem gå pickandes i sig mat, ibland springer de i väg, och man förvånas över att de är så bra löpare. Upplever de fara tar de sin tillflykt upp i träden, där de också tillbringar natten. Ja, de kan flyga, men det är en tung och bullrig flykt.

Foto: Kerstin Engstrand
Ofta ser man att påfågeln har någon enstaka knäckt stjärtfjäder. Men det brukar inte hindra den att spela. Frågan är om honan påverkas av hans utseende. Foto: Kerstin Engstrand

Hanen blir mellan ca 1,25 meter lång, och till längden tillkommer släpet, stjärttäckarna, som är minst lika långa. Påfågelhanen har bland alla fåglar i världen de längsta stjärttäckarna. Och honan är, som oftast i fågelvärlden, lite gråare, lite brunare, och syns knappt. Inte heller har hon begåvats med spektakulära fjädrar.

Trivs med människor
Vad är det som skymtar i gräset? Det är en påfågel på besök! Foto: Kerstin Engstrand
Vad är det som skymtar i gräset? Det är en påfågel på besök! Foto: Kerstin Engstrand

Påfåglar trivs tillsammans med människor, visst är det lite skygga men inte så mycket som man först tror. De kan bli 15-20 år gamla. En hona väger ca 3–4 kilo, en hane 4-6. De är vänliga djur, det är sällan de blir aggressiva. De blir inte vaktande som exempelvis kalkoner kan bli.

Och ibland utstöter hanen ett skrik, kort och mycket intensivt. Det hörs. Absolut ingen fågel att ha i tättbebyggda områden. De har två ljud, ett trumpetande läte och ett som låter som en ett jamande. De ”jamar” oftare än skriker, men båda lätena hörs rejält. Det händer att de ropar mitt i natten, men vanligen utstöter de sina läten under parningstider, och under dagen, men de håller inga serenader på kvällar eller tidiga mornar.

Hur kommer de då till våra trädgårdar? Oftast har de blivit skrämda av något. Det kan ha varit en lastbil eller en traktor. Trots att de själva utstöter skarpa skrik som vi kan uppleva som störande, är de mycket skygga för ljud. Vanligen flyr de när de är ganska nya på ett nytt ställe. Och de kan lätt ta sig långa sträckor. En hona lägger vi vanligen inte lika märke till som en hane som är på rymmen.

Vad äter en påfågel? Som vanliga höns, men det är bättre att utfordra dem med kalkonfoder som är mera proteinrikt. De äter också kött, som mindre ormar. I våra trädgårdar älskar de vinbär, allra helst röda, och rabarber!  Vi har inga rapporter om de tar stora mördarsniglar, men de äter alla små sniglar. Och de älskar bröd, även med smör på.

De behöver stora ytor att röra sig på. De tycker inte om att vara instängda. Det är stora fåglar, och särskilt hanarna med sitt långa släp trampar snabbt upp en liten trädgård.  Och de skiter, rejält. Spillningen är utmärkt gödsel, men det blir snabbt för mycket av den.

De trivs i barnens sandlåda, att bada i sand är något som alla fåglar tycker om. Sandbadet är effektivt mot ohyra i pälsen. Men de trivs också på gräsmattan, i skuggan.

 

Häckningstiden kan ibland börja redan i april, ibland först i slutet av juli eller i början av augusti. Vanligen lägger den minst 4 ägg, ibland upp till 15. Honan lägger äggen i ett bo hon byggt upp av löv och boet hittar du under en stor buske. Äggen ruvar hon i ca en månad. Och som många andra fåglar så vill honan inte bli störd under ruvningen. I två till tre månader brukar kycklingarna stanna hos sin mamma.

Under sommaren trivs de utomhus, oftast sovandes i ett stort träd. Men så fort hösten kommer vill de in.

 

Vita ”finast”
Vita påfåglar. Foto: Kerstin Engstrand
Vita påfåglar. Foto: Kerstin Engstrand

Inget vet med bestämdhet när påfågeln kom till Europa. Den lär ha förekommit i Grekland redan under femte århundradet f. Kr. I Rom var den en populärt maträtt, gärna grillad. Först under medeltiden lär den ha blivit populär i Frankrike och Tyskland. Det franska köket uppskattade den stora fågeln som på 1500-talet slog ut kalkonen som favoritmatfågel bland de som hade bättre ställt. Att imponera på gästerna var då mycket viktigare än vad det är idag. Till och med biskop Brask, han med Brasklappen, lär ha serverat något som måste ha varit påfågel då det stod på menyn ”påhöns med utslagen stjärt”. Hans Brask,(1464-1538) var biskop av Linköpings stift ca 1513–1527. Han hade även tryckeri i Söderköping. Det huset finns fortfarande kvar, med stor privat trädgård till. Men det var som prydnadsfågel i slottsparkerna den främst användes som, och särskilt då vita påfåglar. De användes för att imponera, och det gör de än, särskilt de vita.

Och varför trivs i de i våra trädgårdar?  De trivs att vara tillsammans med människor. Många som upptäckt en objuden besökare har hus med källarfönster, eller ett växthus. För påfåglar älskar att spegla sig. Så får du ofta rymlingar i din trädgård, och du vet om varifrån de kommer, så be ägarna sätta upp speglade ytor där de bor. Så kommer de troligen att hålla sig hemmavid. Det behöver inte vara riktiga speglar, det räcker med glas som är svartmålade på baksidan. Ju fler tuppar, desto fler speglande fönster i marknivå behövs.

De trivs också att sitta högt, gärna då på en bil. Och ja, de repar lacken. De är inte förtjusta i snö och går inte in i mörka utrymmen. Men de går gärna in i uthus om ljuset är tänt.

 

 

Av Kerstin Engstrand