Vereys nydanande sensualism

Rosemary Verey (1919−2002), brittisk trädgårdsdesigner, odlare, visionär och matematiker. Hon var världsberömd och gav ut flera böcker. Barnsley House i Gloucestershire var hennes hem, och till trädgården kom flockar av trädgårdsintresserade för att se hennes skapelse. I hennes trädgård lärde man sig alltid något nytt. Rosemary hade öga för kombinationer och hon förde in en ny sinnlighet i trädgårdsvärlden. Det var efter sin makes död som hon tog steget och blev professionell trädgårdsdesigner. Innan dess hade hon tagit bort sin svärmors rabatter för att barnens hästar skulle få bättre plats…

Rosemary Verey designade flera trädgårdar åt män, och mycket kända sådana, bland andra dåvarande prins Charles, numera kung Charles III och sir Elton John. För prins Charles skapade hon bland annat en timjangång och för Elton John en Alhambrainspirerad trädgård. På Barnsley skapade hon en broderi­trädgård, en mycket modern köksträdgård, ett magnifikt tempel och otaliga fina plant­kombinationer. I omgångar skulle växterna blomma och alltid fanns det något som drog ögat till sig.

Perfektionisten som tänjde gränser

Hennes trädgård var den första moderna drömträdgården efter Vita Sackville-Wests Sissinghurst. Hon återuppväckte den slumrande engelska trädgårdsstilen och skapade en egen cross over-stil mellan engelsk mormorsträdgård och de strama franska och italienska trädgårdsidealen. Man brukar säga att en trädgård dör med sin ägare. Det kommer aldrig Barnsley att göra, då Rosemary kom att skapa en unik trädgård där hennes svärmors rabatter en gång låg. Ett tag förvaltades hennes arv av den lokala puben som köpte egendomen efter hennes död. Numera är själva Barnsley House hotell, The PIG in the Cotwolds.

Ruiner

Ruiner och rosor har väl alltid bedårat oss. Eller blåregn och ruiner. Redan på 16- och 1700-talen prydde man sina trädgårdar med antika fynd. Verkligt antika, ofta kom de från Italien eller Grekland. Har man inte en äkta ruin, staty eller rentav tempel kan man ju skapa en kopia. De kallas follies och är vanliga i brittiska trädgårdar. Oftast har de en funktion − att påminna om alltings förgänglighet. Engelska follies är sällan äkta, ibland är de helt galna nya skapelser. Eller vad sägs om att ha ett tak som ser ut som en jättelik ananas? En folly är en byggnad vi inte förstår och inte ska förstå. Närmsta svenska motsvarighet är en fåfänga, men den brukar aldrig vara lika galen.

I Barnsley House trädgård finns ett doriskt tempel – från 1787, och det stod ursprungligen i en annan trädgård. 1962 fick Rosemary Verey det som gåva. Det kom nermonterat i delar, alla ordentligt numrerade. Det blev ett av hennes favoritställen. Där satt hon och hennes man så ofta de kunde. Och framför den anlade hon en groddamm som gjorde platsen magisk. Templets vitkalkade innerväggar speglar sig fortfarande i dammen och svalorna kommer flygande för att dricka vatten. Och från templet går en av trädgårdens många siktlinjer (vistas), just denna passerar dammen och slutar långt borta vid en mur. Och där vid muren finns en liten fontän, i form av en groda.

En mer modern folly är den klarblå grind som hon placerade mitt i en rabatt. Ingen stig leder till grinden, för grinden är klätterstöd till en lika blå klematis. Humor hade hon också. Även i sitt orangeri skapade hon moderna kopior, som den snäckgrotta som också var en fontän. Inspirationen hittade hon i de italienska renässansträdgårdarna där en grotta symboliserar antikens heliga källor. Rosemary Verey tog ut svängarna på ett underbart lekfullt sätt. En trädgård skulle också ge näring till själen, menade hon. Och en trädgård skulle växa fram långsamt, i takt med sin ägare.

Templet och grinden är två goda bevis på att hon lärt av en annan mästare, Russel Page. Han betonade alltid att enkelhet är elegansens främsta princip. Samt att allt man placerar i sin trädgård ska vara ett naturligt komplement till helheten och inte något som skapar förvillelse.

Gullregnsgången

Rosemarys mest kända skapelse, flitigt kopierad världen över, kom till när hon fick en idé att till sin och makens 25-åriga bröllopsdag göra ett minnesmärke i växter. Silverbröllopet blev tolkat i guldgult och lila, en kejserlig kombination. Fröet till gullregnsgången började gro när Rosemary läste Russel Pages bok Education of a Gardener. Längs en gång skulle det guldfärgade gullregnet med sina långa, eleganta blomkolvarna böja sig ner mot marken. Men Rosemary kände att det behövdes något som mötte dem nerifrån jorden. Annars, som hon sa, kunde gången bli en ledsen gång. Här behövdes glädje och färg.

Vad gjorde hon? Jo, hon rådfrågade en av sina holländska lökleverantörer, Van Tubergen. ”Vilken växt blommar samtidigt som gullregnet och kan komplettera dess prakt?” Svaret hon fick var allium, av sorten kirgislök. Mer än 800 kirgislökar sattes och resultatet blev exceptionellt. Tio är antalet gullregn, fem på vardera sidan om gången. Under tre veckor, från mitten av maj till början av juni, blommar de och kirgislökarna. Hos oss blommar båda vanligen några veckor senare.

Innan denna färgfanfar slår ut har gullregnsgången lysts upp av den tidiga vårblomningen, främst av vita blommor som vita julrosor och snöklockor. Och strax innan kirgislökarna blommar har vita poetnarcisser och röda darwintulpaner dragit blickarna till sig. Efter denna intensiva blomning tar funkior över som en lugn, grön matta.

Som en solid, trygg ryggrad ligger själva gången där i mitten, belagd med sten. Men det är inte vilken stengång som helst. Rosemarys make David förde med sig stenarna från grevskapet Pembrokeshire, som han ibland passerade i sitt arbete. Varje gång tog han med sig några stenar från stränderna. De sattes i cement och sakta men säkert växte gången fram. Den är gjord i fyrkanter − en fyrkant lika med en resa − och inte två fyrkanter är lika. En enda sak tyckte Rosemary blev fel, gången var lite för smal för att vara perfekt.

Rosemarys gullregnsgång blev lika känd som Vita Sackville-Wests vita trädgård och en inspirationskälla för trädgårdsägare över hela världen. Många, många har sagt: ”Det här kan vi göra hemma.” För den är lätt att också göra i miniatyr, ett gullregn och några alliumlökar räcker.

Gullregn tillhör familjen ärtväxter. Den som vi har i våra trädgårdar är i regel en hybrid mellan alpgullregn och sydgullregn. En hybrid som har rikligare blomning och längre och tätare blomklasarna, upp till 30 cm, än de vilda sorter som växer i södra Europas bergstrakter. Köper man ett gullregn idag är det klokt att välja sorten ’Vossi’ som blir maximalt 4 meter högt och knappt sätter några frön alls. Hela växten innehåller ett giftigt ämne, alkaloiden cytisin, och därför har man tagit fram sorter som inte sätter frö. Gullregn trivs bäst i näringsrik, gärna kalkhaltig jord och i soligt läge. Finns enbart i gult och blommar beroende på växtzon och försommarens ankomst i slutet av maj eller början av juni. Härdig upp till zon 4 och brukar aldrig beskäras.

Allium År 1993 slog allium igenom med dunder och brak. Då visade alliumodlaren Rupert Bowlby sina allium i en monter på Chelsea Flower Show. Han hade gjort samma sak i 25 år men inte på samma spektakulära sätt. Idag är allium en klassiker i den romantiska trädgården, gärna tillsammans med akleja. Allium, matlökens eleganta släktingar, lyser som uppochnervända utropstecken när de blommar. Oftast är blommorna lila men det finns allium med vita, rosa, gula eller blå blommor. Om en rabatt saknar det där lilla extra är oftast några allium en bra lösning.

Kirgislök, azurlök, stäpplök … bara namnen fascinerar. Till det stora släktet allium med flera hundra arterhör en rad dekorativa arter. En sak har de alla gemensamt − doften. I äldre trädgårdslitteratur finner man sällan allium nämnd för sitt prydnadsvärde, däremot brukade de rekommenderas som effektiv avskräckare mot sork och möss. Allium får dessutom vara i fred för rådjuren. Alla allium lär gå att äta och namnet kommer från det keltiska ordet ”al”=het, brännande. Allium är mycket härdiga förutsatt att de växer på en väl dränerad växtplats.

Kirgislöken är den som man oftast ser i våra rabatter då den länge har rekommenderats som sorkavskräckare. Med sina apelsinstora, rödvioletta bollar på ca 80 cm höga stjälkar i maj−juni liknar den en mindre jättelök.

Hörn en specialitet

Om Beth Chatto hade full stop plants som sin specialitet så var Rosemary Vereys hörnplanteringar. Enkla men effektfulla som jättedaggkåpa eller mera sofistikerad som revsuga, echeveria och ormbunkar. Lika lätta att kopiera som gullregn med kirgislök.

Läs också om Rosemarys smarta knep att odla potatis på elegant sätt och på en och samma gång få tidig potatis.

Och om hur hon skapade sin köksträdgård.

Text och foto: Kerstin Engstrand