Taggar Inlägg "Design"

Design

Foto: Kerstin Engstrand

För många år sedan kom dåvarande grannen och undrade om vi kunde tänka oss en gärdsgård som delvis gemensamt staket. Det kunde vi först inte alls. Vi hade svårt att se att det skulle vara snyggt på vår tomt i ett nytt villaområde. Men vad fick oss att ändra åsikt?

Jo, när vi fick höra att det gick utmärkt även att ha gärdsgård där stenen ligger i dagen sade vi ok. Har vi ångrat oss? Nej, inte alls. Framför allt inte när vi på köpet fick lära oss ett fint hantverk med stor yrkesskicklighet. Samt att det går att hålla rådjuren borta om den byggs på ett speciellt sätt.

Klassiker
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Gärdsgård är ett klassiskt bondehantverk. Överallt finns detta klassiska staket, enbart i trä eller kombinerat med en stengärdsgård. Utseendet varierar från var gärdsgårn står men idag är det inte många som kan tekniken. Det hänger på gärdsgårn om den ska överleva som staket kan man gott säga. I början av 1900-talet kom taggtråden och det sågade virket som var moderna, snabba och billigare än klassikern gärdsgården. Likaså dagens gunnebostängsel och färdigköpta trästaket i längder.

Men överlever, javisst gör gärdsgårn det. Idag, när jag ser mig omkring i mitt villaområde, finns det förvånansvärt många tomter som omges av en gärdsgård. Alla inte lika snyggt utförda, för detta är ett hantverk som avslöjar utföraren, men ändå betydligt snyggare än färdigköpta låga staket med enorma mellanrum mellan ribborna och betydligt trevligare än gunnebostängslet.

Argument för
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

En gärdsgård andas kunnande och tradition, vi känner våra rötter. Jo, det är ett ganska underhållsfritt staket. Rätt utfört står det minst 10 år, oftast upp till 50 innan det behöver åtgärdas. Vår är nu nästan 30 år och fortfarande i prima skick. Vid 50+ brukar den falla sönder. Ingen träolja behövs. Det enda som man behöver regelbundet se över är stöttorna som står i marken. Även om man nu bränner dem innan de sätts i jorden så ruttnar de förr eller senare. Bränningen är en gammal teknik. Uppe i norra Sverige, där tjälen ligger djupt i jorden under många månader, klarar sig gärdsgården längre. Och när den står på en stenhäll utan markkontakt.

Den håller emot rådjuren. Om stöttorna inte klipps av och dessutom sätts tätt så ryggar faktiskt våra vackra rådjursvänner för gärdsgårn och vänder tvärt. Innan vår kom på plats hade vi regelbundet besök av några rådjur. De åt friskt på vad som fanns på våra tomter, även de gula krokusarna. När gärdsgårn kom upp såg vi dem inte på minst två decennier, tills grannens del mer eller mindre föll ihop.

 

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Förr byggde man på bl.a. Gotland och i Småland s.k. kortgärdsgårdar, där som namnet anger, avståndet mellan störarna var mycket kort. Dessa kortgärdsgårdar ansågs vara finare än de andra långgärdsgårdarna och gav ett bättre skydd mot vilda djur och andra inkräktare.

Det finns faktiskt de som inte har byggt en hel gärdsgård utan bara satt mängder med höga granstöttor tätt för att hålla rådjuren borta och även det lär fungera. Svenska gärdsgårdsgranstöttor säljs också till Frankrike där de används att stötta vinrankorna. Då kan det gå åt så många som 50 000 granstöttor per år. Jordmånen där nere gör att stöttorna ruttnar fortare.

Den moderna

Förr byggde man på bl.a.

Den gärdsgård man idag bygger är den som kallas för ” den moderna uppsvenska gärdsgården”. Den var den vanligaste gärdgården på slutet av 1800-talet och utmärks av de vidjor som håller ihop görs allt eftersom gärdsgården byggs. Tidigare hade man färdiggjorda ringformade hankar som pressades ner över störarna. Med vidjor så går mindre virke åt och man bygger mera på höjden än tidigare. Staketet blir något glesare och lättare men också starkare. Samma skillnad gäller för gärdsgårdar som byggs med tråd som liknar hanken.

Enligt många husmäklare så är gärdsgård ett bra köpargument. Många presumtiva husköpare faller för dess charm. Här möts nutid och dåtid. Förr var välskötta hägn ett tecken på status och var även då en tillgång när en gård bytte ägare. Och enligt Sten Hagander fanns det förr särskilda särskilda gärdsgårdsynmän och gärdsgårdarnas skick var av större betydelse vid husets värdering än gården i övrigt! Och i alla lanskapslagar nämndes gärdsgårdarna ordentligt, när på året de exempelvis skulle vara i gott skick m.m.

Material och form
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Gran, tätt virke som växt på mager mark, långa raka som är mellan 80-100 år gammla är virket som används.Det är på hösten eller vårvintern som som avverkningen sker vilket gör att gärdslena hinner att torka något innan byggsäsongen börjar.

En gärdsgård höjd räknas över sju störpar. Normalhöjd brukar vara 120 cm, sedan tillkommer störarnas höjd. Gärdslena, som är de som ligger horisontellt längs gärdsgårn, brukar vara 4 meter långa. Man brukar beräkna 200 gärdslen , 250 störar och 325 vidjor tll 100 meter gärdsgård. Då är avståndet mellan störparen 90 cm och man sätter extra stöttor på vart sjätte störpar.

Störparens höjd är viktiga! Om båda grannarna inte varit med och betalat så ska den vars sida som har betalat kalaset ha kortare störar än den andra.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Vem har inte hört talas om bandylag som spelar i gärdsgårdsserien? Det gör i alla fall inte gärdsgårn- den spelar i eliten!

Även på berg kan gärdsgård sättas. Då stöttas den av armeringsjärn.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

 

Spiraltrappan, tulpantrappan i Queens's House, London. Foto: Kerstin Engstrand

En blå trappa som syns sväva sig upp mot taket. Koboltblå som blir självlysande i visst ljus. En blå trappa som är en dröm. En trappa vars räcke skulle passa utmärkt som trädgårdsstaket. Den kan du få njuta av, trappan finns i Queen’s House i Greenwich i London som numera är ett museum, en del av Royal Museums Greenwich.

Denna ”villa”,  som vi nog skulle rubricera som ett palats, var den första i England byggd i italiensk stil. Arkitekten bakom detta vackra hus var ingen mindre än Inigo Jones. Det var hans första stora projekt. Bygget påbörjades år 1616 för James I:s drottning Anne av Danmark. Tyvärr dog Anne tre är efter att bygget påbörjades.

Tänk att en 1600-tals trappa är lika modern idag!

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Trappan kallas för ”The Tulip Stairs” då blommorna anses likna just tulpaner, troligen ett misstag som en smed ansvarade för i slutet av 1600-talet. Numera anger muséet att det troligen ska föreställa ”liljor”, inte de liljor vi vanligen tänker på utan svärdsliljan. Den kungliga franska liljan, fleur-de-lis, och vald av Henrietta Maria som tog över bygget efter Annes död. Henrietta Maria av Frankrike (1609 – 1669),  engelsk drottning var gift med Karl I av England samt dotter till Henrik IV av Frankrike och Maria av Medici. Maria av Medici är kvinnan som såg till att den franska matkulturen fick en högre nivå. Hon importerade italienska kockar till det franska hovet.

Självlysande!

Färgen kallas för smalt blue. Det är ett blått färgpigment med kaliumkoboltsilikat, det vill säga det är gjort av pulvriserat koboltfärgat glas. När ljuset är rätt ser trappan självlysande ut. Själva räcket är gjort av järn.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

 

Känd från The Queen

I Netflix superserie The Queen finns den med i den fjärde säsongen. Där är det filmens Diana som passerar i trappan.

Men den är även känd för spöken! De har rapporterats setts 1966, av när ett kanadensiskt par fick några spöklika figurer med på en av bilderna de tog. En av ”spökena” höll i trappans räcke.

Unik konstruktion och ett mästerverk av skönhet

Trappan är unik på så sätt att den är självbärande och en utsökt spiraltrappa, den första i sitt slag i England. Trappstegen sitter bara fast i väggen, trappstegen stöds av varandra och varje trappsteg är perfekt avvägt. Här kan man skrida fram.

Jones förebild var en liknande trappa i Santa Caritaklostret i Venedig, en byggnad skapad av ingen mindre än Palladio. Eller som Jones också noterade, ljuset från takfönstret är oerhört viktigt för att få denna trappa att fungera.

 

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Vad sammanbinder världens kontinenter? Jo vatten, haven, världshaven. Därför blev vatten det som fick en viktig symbolik i den trädgård som inte mindre än Facebook sponsrade på 2019 års Chelsea Flower Show. Och varför sponsrade Facebook en trädgård?

Foto: Kerstin Engstrand
Joe Perkins, designer i samtal med Steve Hatch, Facebook. Undrar om det är en fiskehistoria eller en jättegrönsak Steve måttar upp? Foto: Kerstin Engstrand

– Jo, trädgård är stort på Facebook. Det finns otaliga grupper med trädgårdstema. Och trädgårdsälskare var också tidigt ute på Internet. Trädgård är i högsta grad internationellt och trädgårdsmänniskor är nyfikna, berättade Steve Hatch, vice VD för Facebook Norra Europa.

Opuntia. Foto: Kerstin Engstrand
Opuntia. Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Här hittade man opuntiakaktus blommande i gult, strandkål och Teneriffas stolthet, växter från Mexiko, Australien, ja från hela världen och alla symboliserade hur social media blir en egen värld.

Själva landskapet var inspirerat från Baskien vars kustlandskap designern Joe Perkins känner väl, hans hustru kommer därifrån. Trädgården var på cirka 100 kvm och 30% av ytan bestod av vatten.  En vågmaskin såg till att ljudet blev ”naturligt” och vattnets rörelse kändes äkta. Även där berättade Joe att det var symboliskt, det äkta livet och att gå off och on line. Vågrörelsen stängdes av med jämna mellanrum.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Joe fick sin första guldmedalj. Han lyckades verkligen förmedla känslan att det även berikar våra liv när vi spenderar tid bakom skärmen. Sociala media berikar oss, trädgård och odlande låter oss också växa. En trädgård är i allra högsta grad riktig, äkta, levande.

Bara i Storbritannien är 1,5 miljoner medlemmar i en trädgårdsgrupp på Facebook, berättade Steve Hatch vidare vars besök på Chelsea Flower Show var hans första. Och det skulle förstås dokumenteras:

Befriande att se att en hög boss på Facebook har lite problem med att fotografera med mobiltelefon! Men det var Joe som kom med idén till Facebook och de nappade direkt. Till sin hjälp att bygga upp trädgården hade Joe bland annat flera medlemmar från Groundwork,

När jag talade med Steve Hatch den 19 maj 2019 hade han inte hunnit se något mer av Chelsea än just Facebooks egen trädgård. Men vi talade om att de måste göra en stor trädgård på utställningens huvudgata, Main Avenue (10 x 22 meter) och se i höstas kom beskedet, Joe får göra deras andra trädgård.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Kevin Forltey från Giant Veg med en rejält stor, gigantisk rödbeta. Den var tung!

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Själv hade jag hoppats att Facebook nu skulle välja en kvinnlig designer, men jag förstår att de lät Joe fortsätta, trädgården 2019 fick hela tre medaljer. The Facebook Garden: Beyond the Screen fick inte bara guldmedalj utan blev även utsedd till Best in Show i kategorin Space to Grow Garden samt fick utmärkelsen bästa konstruktion i sin kategori. Anläggare var The Outdoor Room.

Trädgården var cirka tio meter i sida, det är mycket känsla man kan skapa på 100 kvm! Att bygga en trädgård på tre veckor kostar, särskilt personalkostnaderna inklusive boende i London under fyra veckor blir pengar. 75 000 pund beräknas denna trädgård ha kostat. Trädgården kommer att tas hand om efter utställningen, den blir troligen uppdelad i delar som kommer att planteras ut längs den nya HS2-linjen.

Text och foto: Kerstin Engstrand

 

Foto: Kerstin Engstrand

Rakt ska möta runt, sträv struktur ska möta släta ytor, det är två ”mantra” som gäller för bra trädgårdsdesign och även för stadsplanering. Chris Beardshow är en av världens främsta trädgårdsdesigners och du kanske har sett honom på tv, han medverkar ibland i BBCs trädgårdsproram. 2019 gjorde han i mitt tycke den bästa trädgården han någonsin gjort.

Trädgården var skapad för Morgan Stanley, en sponsor som Chris har haft i många år. I år var hans tema att få med så många ”gröna produkter” som möjligt. Det innebar krukor gjorda av återanvänt material, en särskild konstruerad grävmaskin som drevs av laddningsbara batterier istället för diesel samt motsvarande redskap. LED-belysning förstås men även marksten gjort av återanvänt material, porslin! Här fanns även ett träddäck skapat av limträ och bambu. Möblerna av metall var från Tom Faulkner.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Iris ‘Kent Pride’ är en populär växt i många trädgårdar och varit så i många år.

“Smoky and sultry” beskrev Chris trädgårdens färger som, rökig och kvav, onekligen en högst annorlunda beskrivning.

Lila toner blandades med orange. Skärmlavendel och andra kryddor som salvia. Silver med kungsljus, Verbascum ‘Clementine’, färgväppling och stora planteringar med silverbladiga kardon. Samt puddingformer som Chris beskrev dem, formklippta låga lätt ovala buskar av idegran. Så läckert!

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Idegransbuskarna är enormt svårflyttade. Faktiskt svårare än träden. Varför det? Jo, varje idegransbuske har ett enormt rotsystem. Enligt Chris gick rötterna 70 cm rakt ner i jorden men sträckte sig också över två meter horisontellt, han trodde nästan 2,5 meter! Och då är trädgården 10 x  22 meter stor.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Att han kallade dem för puddingar berodde på formen, de skakade som jelly (britterna älskar jelly som dessert) vilket tillsammans med rotsystemet medförde att de inte kunde lyftas in med typ bärselar som är brukligt utan fick manövreras in i trädgården helt manuellt. Det var ett av de svåraste momenten han någonsin varit med om vid uppbyggandet av en trädgård.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

I bakgrunden en häck av purpurfärgad bok. Den fanns där, elegant och lite lätt diskret. Men det som alla såg var trädet som gav en lugn känsla, lite japanskt stilen, en svagt böjd svarttall, Pinus nigra. Svarttallen anses vara härdig upp till växtzon 4 och är både mycket torktålig och tål salt bra. Det är barkens svarta färg som gett denna tall sitt namn.

Lägg märke till hur fint han bäddar in gången med växter.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

I mitten, en gång, med en liten bäck.

Att få se en amerikansk hästkastanj i blom, Aesculus pavia, är inte vanligt! Den går att få tag på i Sverige, är härdig upp till växtzon 2. Blir cirka fyra meter högt och blommar i maj. Vill växa i djup, näringsrik jord i soligt till halvskuggigt läge.

Foto: Kerstin Engstrand
Till vänster skymtar blommande amerikansk hästkastanj. Foto: Kerstin Engstrand

Trädgården fick guld. Det ska påtalas att den är även byggd av Chris eget företag vilket i sig är ovanligt. I regel är det en fristående firma som ansvarar för anläggandet. Så Chris kan hela kedjan, anläggning, växter och design.

Och denna vallmo hänförde besökarna, mer om den kan du läsa här.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

The Resilience Garden. Fick guldmedalj och Best Construction Award i kategorin Show Gardens.

Designer: Sarah Eberle

Byggd av Crocus samt sponsrad av Gravetye Manor Hotel and Restaurant, Kingscote Estate, Forestry Commission, Department for Environment, Food & Rural Affairs, Royal Botanic Gardens, Kew, Scottish Forestry, Scottish Government, Welsh Government

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Sarah Eberle är den enda trädgårdsdesignern som fått guld och Best in Show i alla Chelsea Flower Showkategorierna. Bara det är en bedrift i sig!

2019 års trädgård hade som tema att fira hundraårsjubileet av Forestry Commission. Trädgården lyfte fram vilka utmaningar brittiska skogar har framför sig. Här fanns exotiska växter sida vid sida vid inhemska. Växter som antas klara klimatförändringarna.

Sarah Eberle. Foto: Kerstin Engstrand
Sarah Eberle. Foto: Kerstin Engstrand

Trädgården skapades också i samarbete med Animal and Plant Health Agency.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

En förfallen trädgård eller en scen i en film? Eller en trädgård där man har återanvänt gamla prylar? Eller en mycket älskad som väcker minnen och välbehag?

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Blicken dras direkt till bilen. Det är en handgjord bil av brittisk märke. Vackert röd. En 1935 Morgan Super Sports. Men det var nog länge sedan den var ute på vägarna. Varför tror jag det? Jo, för en fågel har byggt bo.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Men boet är fejk.

Detta är konst. Trädgårdskonst. Trädgården var uppbyggd på 2019 års Chelsea Flower Show och hette ” The High Maintenance Garden for Motor Neurone Disease Association”. Man ville lyfta fram att en trädgård betyder mycket när man har svårigheter att röra sig. En trädgård behöver inte vara perfekt, det räcker med att den väcker minnen och bjuder på dofter.

Det var en oerhört stark upplevelse att få gå in i denna trädgård. Designer var Sue Hayward och den var byggd efter en idé från Martin Anderson MBE, en av grundarna till MND Association som bildades för 40 år sedan, 1979. Trädgården fick guldmedalj. Sue Hayward har medverkat tidigare, bland annat 2010 när hon skapade “Stephen Hawking Garden”, också den för MND, då besökte Stephen Hawking själv Chelsea Flower Show.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Det finns mängder av inspiration på världens främsta trädgårdsmässa, Chelsea Flower Show i London. Här några fler bilder från mindre trädgårdar:

The Harmonious Garden of Life, design: Laurélie de la Salle, sponsor: Robert och Sue Cawthorn, Margheriti Piante. Fick silvermedalj i kategorin Space to Grow.

 

The Silent Pool Gin Garden, fick förgylld silvermedalj i kategorin Space to Grow. Design: David Neale och sponsrad av Silent Pool Gin.

Viking Cruises: The Art of Viking Garden. Design: Paul Hervey-Brookes. Sponsor: Viking. Fick guldmedalj i kategorin Space to Grow.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

 

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Kampo no Niwa. Designer: Kazuto Kashiwakura och Miki Sato. Sponsor: Kampo no Niwa 300 sponsors. Fick guldmedalj i kategorin Space to Grow.

 

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Miles Stone: The Kingston Maurward Garden. Designer:  Michelle Brown. Sponsorer: Miles Stone, Kingston Maurward College, Dynamic Landscapes. Fick förgylld silvermedalj i kategorin Artisans Gardens.

Warner’s Distillery Garden. Designer: Helen Elks-Smith, sponsor var Warner’s Distillery. Fick förgylld silvermedalj i kategorin Show Gardens.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Färg, färg och åter färg samt spännande teknik, vem gillar inte det? Och ska man fira att Montessori firar 100 år i Storbritannien så är det inte dumt att visa upp en mönsterträdgård på Chelsea Flower Show 2019.

Det var bara så härligt!

En välkomnande grind. Foto: Kerstin Engstrand

En välkomnande grind. Foto: Kerstin Engstrand

Insektshotell. Foto: Kerstin Engstrand
Insektshotell. Foto: Kerstin Engstrand

 

 

teknik! Foto: Kerstin Engstrand
teknik! Foto: Kerstin Engstrand
Som gör att man på en skärm kan se vad som finns i vattnet!  Foto: Kerstin Engstrand
Som gör att man på en skärm kan se vad som finns i vattnet! Foto: Kerstin Engstrand

Självklart har man anpassat för både stora och små:

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Färgstark klädsel från Tricia Guild:

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Ett litet växthus fanns förstås också:

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Även mikroblad odlas inomhus:

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

The Montessori Centenary Children’s Garden med design av Jody Lidgard fick guldmedalj och var cirka 10 x 10 meter stor. Den var sponsrad av Montessori Centre International (MCI). Här möttes inspiration från viktorianska växthus modern teknik.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Närbild av vägg/mur:

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Och myntaodling:

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Återbruk och rostiga föremål, den kombinationen ser man då och då. I idéträdgården  ”Walker’s Forgotten Quarry Garden” på 2019 års Chelsea Flower Show hade man använt rostiga föremål på ett elegant sätt.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Trädgården var designad av Graham Bodle och fick förgylld silvermedalj i kategorien Artisans Gardens.

Text och foto: Kerstin Engstrand

 

 

Foto: Kerstin Engstrand

En färgstark trädgård och den enda där bär och grönsaker var i fokus blev publikfavorit. Chelsea Flower Show har idéträdgårdar med olika teman och i avdelningen ”Space to Grow” 2019 knep denna både guld och blev publikens favorit.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Här var det intensiv odling och det var så befriande! Jordnötter, sötpotatis, chillipeppar samsades med annan odling, kunskap. Förebilden var Beauty Gombans odlingar som trädgårdens designer Jilayne Rickards mötte i Zimbabwe 2018. En kvinna vars odlingar och kunskap påverkat hela det lilla samhälle där hon lever.

Foto: CAMFED
Foto: CAMFED

Beutys berättelse är stark. Redan som 15-åring blev hon föräldrarlös och för att kunna försörja sig och sina sju syskon blev hon tvungen att sluta skolan. Tills hon kom i kontakt med CAMFED. Av CAMFED fick hon möjlighet att avsluta sin skolgång fortsätta studier vid en jordbruksskola. Idag har hon sitt eget lilla jordbruk med några anställda.

Jordnötter. Foto: Kerstin Engstrand
Jordnötter. Foto: Kerstin Engstrand

Trädgården var sponsrad av Campaign for Female Education (CAMFED) som varit verksamma i 25 år. Man ville uppmärksamma hur viktig utbildning är, särskilt för kvinnor i de fattigaste delarna av Afrika, delar som även är mycket utsatta för klimatförändringar. Jilayne Rickards var designer, hennes önskan var att förmedla en ärlig och trovärdig bild av hur det ser ut i Zimbabwe, och inte något chickt. Och det gjorde hon med bravur.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Kunskap är makt, kunskap ger möjlighet till förändring.

Det är permakultur som främst lärs ut av Foundation for Farming. En viktig del för att klara av att odla under svåra förhållanden där intensivt solsken och därmed hetta samt ofta ringa nederbörd gör förutsättningarna extra svåra. Upphöjda bäddar är en självklarhet och det regn som kommer samlar upp i stora tunnor. Vattnet leds sedan vidare med hjälp av bevattningsanordning som drivs av solenergi.

Sockerrör och sötpotatis. Foto: Kerstin Engstrand
Sockerrör och sötpotatis. Foto: Kerstin Engstrand

Att kunna odla ger inte bara mat på bordet till den egna familjen utan också hjälp och i viss mån också arbetstillfällen åt andra.

Foto: Kerstin Engstrand
I framkant till höger syns sötpotatis och okra. Till vänster skymtar bönor. Beauty odlar bland annat järnberikade bönor, bönor vars järninnehåll är dubbelt så högt jämfört med vanliga sorter. Järnbrist är vanligt bland kvinnor i Afrika. Foto: Kerstin Engstrand

 

Självklart fanns även Zimbabwes nationalblomma gloriosa, Gloriosa superba i ett hörn.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Växterna kom från Eden Project i Cornwall.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Redaktionens val

Tänk att så små fröer kan bli en sådan hög och livskraftig växt! Jätteverbenan blommar ca 110 dagar efter sådd, eller 80–90 dagar efter att...