Taggar Inlägg "Design"

Design

Foto: Kerstin Engstrand

Solrosfält, vem har inte drömt om ett sådant. En äng likaså. Barndomsminnen och reseminnen dyker ofta upp när man blir med trädgård. Och när man blir stressad, sjuk eller kanske på ålderns höst dement så hjälper trädgården en att må bättre och kanske minnas på nytt.

Vad kan man göra om man har ett stycke trädgård att skapa något nytt av? En sittplats är ett måste, och när Tom Massey, en av Storbritanniens lovande unga designers, skapade en trädgård åt välgörenhetsorganisationen Perennials, som särskilt stöder de som arbetar inom den gröna näringen, även de som är pensionerade, så förlade han den längst in.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Där, i mitten, med ryggen mot hög bambu fanns en enkel bänk. Och framför den en utsökt vattenspegel. Där blev man sittandes. Länge. Och man hörde inte stojet runt omkring en. För trädgården var uppbyggd på världens största trädgårdsmässa, Hampton Court Flower show 2017. Här kände man sig trygg och det var också meningen, platsen hade en inbyggd symbolik, den förmedlade det som organisationen Perennials står för.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Vägen till denna rofyllda sittplats var desto mera spännande. Den stenbelagda gången slingrade sig elegant som en orm fram. Och den var kantad av växter, alla planterade i olika perenna, dekorativa gräs. Det var gräslikt skönt! Det var främst olika sorter av tåtelsläktet, Deschampsia, som var planterade som gardiner. Perennerna fanns där, ibland skymtade de till rejält, ibland såg man dem inte alls men oftast så förnamn man dem genom en skir ridå.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

varje växt hade sitt parti att få helt dominera. Kransveronika ,Veronicastrum virginicum  är en fulsnygg växt med karaktär. Blommar i regel i augusti och är mycket lättskött, kommer troget tillbaka år efter år.

Tom Massey i sin trädgård, iklädd kostym som matchar Afrkas blå lilja!  Foto: Kerstin Engstrand
Tom Massey i sin trädgård, iklädd kostym som matchar Afrkas blå lilja! Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Det brittiska trädgårdssällskapet är mycket engagerad i flera frågor som skolträdgårdar, offentliga anläggningar i städerna, miljö som användandet av torv och att uppmuntra unga att satsa på en karriär inom odling, bland annat som trädgårdsdesigner. Just det sista uppmärksammades särskilt på 2017 års upplaga av Hampton Court Palace Flower Show. Det var ingen mindre än Andy Sturgeon som fått uppdraget att skapa en ny trädgård av element från tidigare Chelsea Flower Show trädgårdar. Andy är en av världens mest känd trädgårdsdesigners med otaliga guldmedaljer i fickan. Och en av de som främst jobbar i modern stil. Till sin hjälp att bygga trädgården hade han därför enbart ungdomar.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Watch This Space blev trädgårdens namn. Rabarbers läsare känner säkerligen igen stålpanelerna. De såg vi senast i Andys trädgård för The Telegraph på Chelsea Flower show 2016. Nu visades de upp igen på en väsentligt mindre yta.

Trädgården var indelad i flera små rum, alla kantade av häckar.  Foto: Kerstin Engstrand
Trädgården var indelad i flera små rum, alla kantade av häckar. Foto: Kerstin Engstrand

Andy ville visa hur roligt det är att jobba med trädgårdsdesign. Inte bara element från hans egen Chelseaträdgård fanns med, stenarna kanske du också känner igen, de såg vi senast i Cleve West trädgård för M&G 2016.

Återbruk från Cleve Wests woodlandträdgård 2016.  Foto: Kerstin Engstrand
Återbruk från Cleve Wests woodlandträdgård 2016. Foto: Kerstin Engstrand

Även detaljer från några av Sarah Eberles trädgårdar fanns med. Sarah är den designer som fått flest guldmedaljer på Chelsea Flower Show och den enda som fått guld i alla kategorier samt även Best in Show i alla kategorier.

James Alexander-Sinclair och Andy Sturgeon i engagerat samtal om design Foto: Kerstin Engstrand
James Alexander-Sinclair och Andy Sturgeon i engagerat samtal om design Foto: Kerstin Engstrand

Det var sparsmakat med färg i trädgården, vita fingerborgsblommor var den blomma som syntes mest. Någon enstaka rosa rudbeckia likaså, men den växt som stal showen var en blå marton som var effektfullt planterad framför gången.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Det bubblar i dubbel bemärkelse. I botten av denna konceptträdgård, och runt om den, publiken skrattar, funderar, diskuterar och gillar! Bill Wilder, trädgårdsdesigner verksam i Eskilstuna har gjort det igen. Överraskat. Känner du igen namnet? Jo, det var Bill som på Nordiska trädgårdar 2008  gjorde en upp och nervänd trädgård där blommorna växte nedåt, från taket.

Miracle, eller Elements of Life, sex meter hög med ett ståtligt granatäppelträd på toppen växandes i en miniträdgård kantad med Pittosporum tobira, glansbuske, imponerade dubbelt upp även på domarna. Bill fick både guldmedalj och det prestigefyllda priset ”Best Conceptual Garden” på 2017 års upplaga av Hampton Court Palace Flower Show som besöks av över 130 000 personer, det är världens största trädgårdsmässa arrangerad av RHS, det brittiska trädgårdssällskapet. Utställningen pågår i en vecka och hålls i anslutning till palatset Hampton Court söder om London.

Det fanns en närhet i denna samtidigt vetenskapliga installation. Vi var många som diskuterade vad det var som gjorde oss så berörda. Var det rötterna? Eller jorden? Syret som bubblade, eller vattnet? Eller granatäpplets sträva och påtagliga närhet samtidigt som det kändes som om det vore på väg att flyga till månen? Det stod på en tremeter högt stålstativ tillverkat i Eskilstuna, och själva trädet var i sig tre meter. I botten fanns en sockel av rostfritt stål där olika livsviktiga mineraler bland annat var angivna, med de vetenskapliga beteckningarna.

Vad som vi mest tittade på var jorden, och vattnet, och luftbubblorna. Just detta som är så viktigt för liv. Och det fokuserade hans installation på, på ett mycket elegant självklart och pedagogiskt suveränt sätt. Det var bara så bra.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Behöver vi säga att Bill och hans medhjälpare själva hade transporterat lejonparten av installationen från Sverige, från Eskilstuna och Trosa? Trädet kom med hjälp från Capel Manor där Bill en gång har studerat. Det var tre meter högt. Det kom inklusive rötter och jord. Det var minst sagt maffigt. Jag har sett många installationer liknande denna men denna är den bästa jag sett. Och det säger jag inte för att jag råkar vara född i Eskilstuna (flyttade när jag yngre än sex månader).

På Stockholms trädgårdsmässa i april 2018 gjorde han en liknande installation, nu med tulpanens historia som tema. Det var också oerhört effektfullt och även denna engagerade publiken.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Well done, Bill, nu vill vi se dig på Chelsea Flower Show!

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Författarinnan Vita Sackville-West var kvinnan som gjorde att hela världen ändrade attityd till vita blommor, som på hennes tid var lika med begravningsblommor. Tillsammans med sin make Harold Nicolson skapade hon i mitten av 1940-talet den berömda trädgården Sissinghurst belägen i Kent i sydöstra England. Med en fantastisk känsla för färg och form skapade hon den ena vidunderliga kombinationen efter den andra på temat vitt. Och Sissinghurst blev en av världens mest omskrivna och älskade trädgårdar. Själv kallade hon aldrig den vita trädgården för ”den vita” utan för ”den bleka”, en trädgård man skulle vandra genom i månsken.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Och genom sin månskensträdgård gick hon själv varje gång hon skulle till matsalen eller vardagsrummet. För hennes arbetsrum låg upp i tornbyggnaden som reser sig strategiskt upp mitt i trädgården. Den kastar sitt vakande öga över hennes skapelse. För det här är en trädgård med utsikt.

Månskensträdgården från tornrummet. Foto: Kerstin Engstrand
Månskensträdgården från tornrummet. Foto: Kerstin Engstrand

Trädgården skapades runt tornbyggnaden och består egentligen av minst tio delar, alla lika stora eller större än en normal svensk villaträdgård. Den vita, den övre, den nedre, den färggranna mormorsträdgården i gult och rött, kryddträdgården, fruktträdgården, nötträdgården, vallgravsgången, lindallén, och rosenträdgården. Av dem blev två snabbt trendsättande över hela världen, den vita trädgården och fruktträdgården. Det är de än idag.

Den vita trädgårdens form är enkel, helt rektangulär. Höga murar och välklippta idegranshäckar omger den. I mitten tronar en klätterros, den vitblommande mulliganrosen, Rosa mulliganii, som blommar från början av juli till september. Här i Sverige anses den vara härdig till växtzon 2.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Trädgården består dels av rabatter, dels av 16 rektangulära rabatter inramade av låga buxbomshäckar. I varje box blommar i regel en enda växtsort planterad. Och färgen på växterna är vitt i alla dess nyanser samt silvergrå toner. Alltid något i vitt som blommar men aldrig så att hela trädgården är i flor samtidigt. Detta var ytterst medvetet. Vita visste mycket väl att rabatter som ständigt är i full blom kräver orimliga resurser. Och var det något hon hade gott om så var det kunskap, och dåligt hade hon med pengar. Hennes vita trädgård visade vägen för hela världens trädgårdsälskare att det räcker med att ett fåtal växter blommar åt gången, ögat dras till dem och du upplever att hela rabatten är i full blom. De blommande vita växterna är verkliga ögontjusare. Månsken, särskilt under vintern när trädgården är klädd i vitaste reflekterande snö, är tillräckligt för att vi ska uppleva att hela trädgårdar badar i ljus. Ändå har det starkaste ljuset vid fullmåne bara en bråkdel av den intensitet som direkt solljus på dagen har. Det räcker med fullmånens sken för att vi ska uppleva trädgårdens alla detaljer. Ögat tenderar alltid att följa ljuset, och med växter vars blommor är vita eller med vitbrokbladiga växter kommer trädgården att bli än mera självlysande. Och sinnena i nattens trädgård förstärks av dofter. Många växter doftar enbart i skymning eller i mörker. Och man vill aldrig gå in…nattens doftande växter drar också till sig insekter. Kännetecknande för de nattdoftande blommorna är att de oftast är vita eller svagt rosa i färgen. Ju mjukare kronblad en blomma har, desto intensivare doftar den.

Vit mjölkört.  Foto: Kerstin Engstrand
Vit mjölkört. Foto: Kerstin Engstrand

Här blandas vit mjölkört, rallarros som den också kallas, med vita rosor, kungsliljor, yvigt blommande buskkål, Miss Willmots spöke, den silverfärgade martornen och vitbladig päron. Månsken mitt på ljusan dan bjuder det silverskimrande skäggfjädergräset på. Det fanns inte på vitas tid utan är en ny växt, Sissinghurst är en trädgård i tiden.

Nydanande, och obotlig romantiker
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Vita skrev trädgårdskolumner i The Observer där hon lärde sina läsare låta rosor och klematis klättra i de gamla fruktträden. Hon var djärv, smaksäker men också poetisk. Hon såg även de små blommorna och själv föredrog hon som hon sade ”se mina blommor i ögonen”. På våren blommor lökväxter i mängd och ängen är en sevärdhet i sig. Vita och Harold var ett unikt par på många sätt, biografierna om deras olika kärleksliv har bidragit till trädgårdens mystik. Än idag är det rosorna som klär fruktträdens stammar som charmar besökarna. Idén till att låta klätterrosor beklä de gamla fruktträden var troligen inte parets egen. Även Gertrude Jekyll nämnde att rosor och fruktträd klär varandra men hon lär aldrig ha praktiserat idén. På Sisssinghurst kom de till som en nödlösning, fruktträden var så gamla att de inte längre gav frukt. Så de blev klätterstöd. Att låta naturen vara klätterstöd är än idag en röd tråd i Sissinghurst trädgårdar, bland annat i det flitiga användandet av hassel.

Vita angav att rosor måste tuktas, passande när hon umgicks med Virgina Wolf. Det angav hon, är ingen lätt uppgift att hålla rosor i gott skick. Dessutom behöver de näringsrik jord. Jag lägger till sol, soligt läge är ett måste för alla rosor. Solen är det bästa gödselmedlet.

 

Skäggfjädergräset börjar för vinden.  Foto: Kerstin Engstrand
Skäggfjädergräset börjar för vinden. Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Vildmark, flera timmar med flyg och inget hus i sikte, bara kristallklart vatten och skog. Det nästan tysta ljudet från kanoten, och vad ser man när man passerar i  ett sådan vidsträckt naturområde? Kan man tolka en av världens nordligaste belägna naturområden till en trädgård? Ja, om man heter Charlotte Harris och för första gången gör en stor visningsträdgård på Chelsea Flower Show.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Och när hon ändå var igång passade hon också på att knyta an till att Kanada 2017 firade 150 år. Det är RBC, Royal Bank of  Canada, som sedan ett decennium sponsrar en stor visningsträdgård. De gör det för att få uppmärksamhet till deras ”Blue Water Project”. 25% av världens färskvatten finns i Kanada, och man poängterar: 25% av världens icke frusna färskvatten.

Foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Först flera timmar med vanligt reguljärflyg från Toronto, sedan flera timmar i en liten Cessna (privatflygplan) till den väntande kanoten. Och vad ser hon där längs strandkanten, om inte iris! Så havsblå strandiris blev ett självklart val i Charlotte Harris trädgård. Självklara redan på förhand var scharlakansakljea, Kanadas vilda laxfärgade Aquilegia canadensis, som går i bränt orangerött och gult. Den lät hon matcha med Zizea aurera, den starkt gula flockblommiga växten du ser bakom scharlakansaklejan. Den saknar svenskt namn men det lär ha varit vår kära Carl von Linné som först beskrev den.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Över det perfekt klara vattnet svävade en uteplats. Elegant formad, ”golvet” var ett av de vackraste s.k. crazy pavings jag någonsin sett. Stenen var granit, loggian gjord av bränt lärkträ och patinerad brons. De två fåtöljerna synets först vara gjorda av sten men när man lade handen på dem kände man, trä, svartbränt trä. Och naturen kröp in. Oerhört elegant, oerhört fridfullt.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Och som alltid när det gäller Chelsea Flower Show så ligger skickligheten i detaljerna. Njut av några, som banksianatallens fina hängande rörelse och som färgmatchade perfekt scharlakansaklejan.

Charlotte fick en mycket välförtjänt guldmedalj:

Foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

 

Absolutely Fabulous

Joanna Lumley, världsberömd skådespelare och mycket trädgårdsintresserad, och Charlotte Harris fann varandra. Chelsea Flower Show handlar mycket om möten och just detta var årets bästa.

Text och foto: Kerstin Engstrand

No wall, no war. Design Kazuyuki Ishihara. Foto: Kerstin Engstrand

Han gjorde det igen, för tolfte året i rad, Chelsea Flower Shows mesta trädgårdsdesigner, Kazuyuki Ishihara. I år använde han ett litet trädgårdshus som ”statement”. 2017 blev det guld, igen – förstås – för trädgården O-Mo-Te-Na-Shi No NIWA.

Om jag vore kär i en trädgårdsdesigner så skulle det nog vara Kazuyuki Ishihara. Och varför det? Jo för hans otroliga förmåga att alltid överraska och leverera. År ut och år in är han Chelsea trogen. Och varje år bjuder han på enormt engagemang och glädje. Hans glädjerop när han får guld är en del av Chelsealivet. Särskilt tidigt på tisdagsmorgonen när BBC delar ut medaljkuverten. Han hörs. Och hans glädje och kunskap smittar.

Kazuyuki Ishihara. Foto: Kerstin Engstrand
Kazuyuki Ishihara. Foto: Kerstin Engstrand

O-Mo-Te-Na-Shi No NIWA hette 2017 års bidrag. Jag säger det igen, O-Mo-Te-Na-Shi No NIWA, no wall, no war översatte hans tolk det till och syftar på Koreahalvön. Budskapet förmedlas i en, som vanligt, mossbelupen trädgård där japanska lönnar är dominerande trädslag. Budbäraren är det lilla trädgårdshuset, dess transparanta väggar.

Därifrån kan man se allt. Även golvet är gjort av genomskinligt glas.Och publiken älskade det, som vanligt. Här stod de still, fotograferade och beundrade.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

 

Fler trädgårdar av Kazuyuki Ishihara 2016:

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Det pirrar och det låter, rytmen sprider sig från stortån upp genom hela kroppen och jag känner lycka. Tittar på personen bredvid mig och han har samma saliga blick. Vi ler, nickar och provar igen. Vad gör vi? Jo, vi står i en trädgård där våra fötter på vissa ställen skapar sensation. Vibrationer. Gröna vibrationer. Text och foto: Kerstin Engstrand

Inte nog med det, vibrationerna är sammankopplade med vattnets rörelse i vattenkaren. Avlånga, sofistikerade i rostigt corteenstål ligger de där på rad. Bubblar, pyser, slår volter, sprider musik.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

– Jag vill att trädgården ska ge besökaren samma vibrerande känsla som när man står för nära en högtalare på en konsert, säger James  Alexander-Sinclair. James är designern bakom trädgården som är på 100 kvm, 10 x 10 meter.

Musiken han valde var musik spelad de senaste 50 åren i BBC Radio 2, som passande nog firade, just det, 50 år. ‘Another One Bites the Dust’, ‘The Chain’ och  ‘Smoke on the Water’ var de tre låtarna som användes.

Och trädgårdens namn? The Listening Garden!

Den var helt enkelt häftig.

Feeling, James Alexander-Sinclair i sin pulserande trädgård.  Foto: Kerstin Engstrand
Feeling, James Alexander-Sinclair i sin pulserande trädgård. Foto: Kerstin Engstrand

Det är extra kul att det var just James Alexander-Sinclair som hade skapat den. Han är en del av RHS och Chelsea Flower Show, alltid lika korrekt klädd och alltid iklädd gott humör med sin pigga, på hugget stil. Snabb i tungan, ger gärna svar på tal till exempelvis Monty Don, BBC:s populära programledare.

Hur hade han då gjort?

Undertill finns högtalsystem utplacerade. När musiken sätts igång, genom att någon sätter sin fot längs trädgårdens kant, så börjar gruset röra på sig av musikens vibrationer – och vattnet böjar spela!

Helt enkelt så underbart. Det vill jag ha i min egen trädgård!

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Och på bara sju minuter hade han idén klar.

– Som ett glas vatten i Jurassic Park, kanske lite mer funky men absolut mycket roligt, kanske roligare, säger James med sitt karakteristiska leende.

Stort tack till hans son som hjälpte pappa med det tekniska. Vi ser fram emot fler trädgårdar av denna typ.

Och kommer den efter Chelsea att byggas upp hemma i den egna trädgården?

– Oh, nej, där vill jag bara ha naturens egen musik. Fågelsång och vindens eget spelande.

 

Text och foto: Kerstin Engstrand

 

Chris Evans och Mary Berry fann varandra mitt i spenaten. Foto: Kerstin Engstrand

Chris Evans, välkänd radioprogramledare i BBC och tidigare programledare för motorsportprogrammet Top Gear är knappast en person man förknippar med frukt och grönsaker. Men hjälp av ett stort trädgårdsteam och Mary Berry från brittiska ”Hela England bakar” så blev det en fullträff. Njut av hans trädgård som visades på Chelsea Flower Show 2017!  En trädgård som alla kan skapa. Ett enkel växthus och mängder av ätbart.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand
”Redbor’ heter kålen till höger. Foto: Kerstin Engstrand

Basen var bladgrönt. Sallat i långa rader i nästan alla regnbågens färger samsades med trendig och nyttig kål förstås. Idag kan man inte ha en grönsaksträdgård utan kål! Allt matchades av gångar lagda med tegel. Snyggt! Det var som att komma till en extra fin kolonilott. Dock var det ibland lite svårt att nå vissa grönsaker, det saknades några gångar. Men Chris Evans är en lång man så han har väl en viss räckvidd.

Timjan och myntor växte också i överflöd i upphöjda bäddar, så höga att man slapp böja sig ner när man ville skörda.

Rejält upphöjda bäddar är en smart lösning, jorden värms upp mycket snabbare på våren. Foto: Kerstin Engstrand
Rejält upphöjda bäddar är en smart lösning, jorden värms upp mycket snabbare på våren. Foto: Kerstin Engstrand

Dofter, dofter och återigen dofter.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Pelarformade lagerträd växte i metallgrå krukor och var så placerade att man inte kunde undgå att nudda dem när man skulle passera till det lilla växthuset.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Pollinerande insekter gynnades också, mängder av blommande växter frodades. Bikupan är också idag ett viktigt inslag. Och naturligtvis samlade man in regnvatten.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Vattenkrasse är ”inne” att odla, glömde dock att fråga Mary Berry vad hon använder den till. Våra bästa odlingstips om vattenkrasse kan du läsa här.

vattenkrasse. Foto: Kerstin Engstrand
Vattenkrasse odlades i ett platskärl inne i det enkla växthuset. Foto: Kerstin Engstrand

Tiger Nuts, det är jordmandel på svenska. En växt som blir  50 cm hög och vill odlas i sandig jord. Vanlig ibland annat i södra Spanien i vars klimat den stortrivs. Odlas bäst här hemma i upphöjda bäddar. Skördas på senhösten.

Jordmandel. Foto: Kerstin Engstrand
Jordmandel. Foto: Kerstin Engstrand

 

Dahlian ’Cheyenne’ fick smeknamnet Chris Evans dahlia, med anspelning på hans röda hår, lika färgstark som honom själv! Och när drottning Elisabeth II kom på besök så släppte hon en bomb, hon lyssnar på Chris Evans morgonshow!

Chris räckvidd är stor! Foto: Kerstin Engstrand
Chris räckvidd är stor! Foto: Kerstin Engstrand

Inne i växthuset odlades främst tomater och gurkor. Var utomhus, känn dofterna, smakerna är Chris och Mary budskap, de har roligt i växthuset.

Chris och Mary stormtrivdes i växhuset!  Foto: Kerstin Engstrand
Chris och Mary stormtrivdes i växhuset! Foto: Kerstin Engstrand

Nyhet värd att prova, det lanseras som världens minsta mullbärsträd. ‘Charlotte Russe’ från Suttons blev också utnämnd till ”Plant of the year 2017″.  Det blir som hösgt 1,5 meter och ger skörd i september. Är självpollinerande.

Och sist men inte minst, vad passar i en trädgård där två världskändisar har ett finger med i spelet om inte denna zucchini:

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

 

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Jag har sett mängder av fantastiska trädgårdar som alla har påverkat och inspirerat mig. En novemberdag hade jag glädjen att få uppleva Martin Lönnebos lilla radhusträdgård i ett av Linköpings villakvarter. Nu finns inte denna trädgård mer, Martin fyller snart 88 år och radhuset har ersatts av en lägenhet. Hans trädgård var unikt, följ med på en liten rundtur en tidig frostnupen morgon.

Det är tidig morgon. Frosten har lagt sin hinna över ett sotsvart glasklot som berättar om tidernas begynnelse, den första dagen. Mitt i det svarta tränger ett guldklot undan mörkret. Sakta men säker tinar solen upp denna lilla radhusträdgård, en meditativ trädgård som har skapelseberättelsen som grund.

– Gud finns också i det svarta, i mörkret, säger Martin Lönnebo, sedan 1995 biskop emeritus i Linköping.

För det är i biskopens trädgård vi befinner oss. Här är talet sju nyckeltalet. Maria nyckelpigas sju prickar möts man av vid grinden, sedan av sju glasklot. Namnet han gett trädgården är: Himmelsk belysning, från evigheten till tiden och åter.

Nyckelpigan är ett tecken på Marias närvaro i den nordiska sommaren. Foto: Kerstin Engstrand
Nyckelpigan är ett tecken på Marias närvaro i den nordiska sommaren. Foto: Kerstin Engstrand

En morgon som denna är ljuset både värmande, skapande, brännande och renande. Sju glaskupor på grova granitpelare bildar stommen. Var och en fylld med ett budskap som följer de sex dagar Gud skapade jorden och den sjunde då han vilade. Skapade av kända glaskonstnärer, skapade i östgötska Vadstena och Murano, den kända italienska glasblåsarön utanför Venedig, efter Martins idéer. Glaskloten och allt annat står faktiskt ute året runt.

På platsen fanns redan en liten sommaräng, skön som en örtagård. Med grannars och vänners hjälp släpades all sten på plats. Sedan inbjöd han hela universum med rummet, tiden, livet och anden att slå sig ner på den gröna plätten. För plätt är det, trädgården är inte större än husets vardagsrum. Men en plätt nog att genom bön och meditation skapa relationen till Gud.

När man hör ordet meditativ trädgård kanske många tänker på en japanskinspirerad med krattat grus, mossa och stora stenar. När Martin Lönnebo bjöd in universum med rummet, tiden, livet och anden att slå sig ner i den lilla radhusträdgården blev sju glaskupor stommen. Längst till vänster hans favorit, varde ljus. Foto: Kerstin Engstrand
När man hör ordet meditativ trädgård kanske många tänker på en japanskinspirerad med krattat grus, mossa och stora stenar. När Martin Lönnebo bjöd in universum med rummet, tiden, livet och anden att slå sig ner i den lilla radhusträdgården blev sju glaskupor stommen. Längst till höger hans favorit, varde ljus. Foto: Kerstin Engstrand

Jämtländsk skiffer, 488 storgatstenar och sju granitpelare från Mjölby ger den nödvändiga kärva kontrasten till glasets skörhet. Hans syn på sig själv som ”dålig” trädgårdsmästare, eller lat, kanske, han anser att en trädgård ska i mångt och mycket sköta sig själv, gjorde att trädgården delvis blev som den blev. Detta trots att han och ena brodern i sin ungdom fick pris för bästa morötterna när de som barn odlade hemma i Västerbotten.

Stjärnornas kraft
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Den börjar, förstås, med skapelseberättelsens första dag: ”Och Gud sade: Varde ljus och det vart ljus – skilde ljuset från mörkret, kallade ljuset dag och mörkret natt den första dagen.” Det kan ju tänkas vara självklart att en kyrkans man skapar en trädgård med skapelseberättelsen som tema. Men Martin är en överraskningens man, det fanns också en annan, mera nutida drivkraft när det gäller trädgårdens tema. Hör honom själv berätta:

Familjens katt har fått sin grav under paradisäppelträdet, narcisser pryder den på våren och i trädet basunerar en ängel i plåt, gjord efter de klassiska ljusänglaspelen som förebild, sin melodi. Foto: Kerstin Engstrand
Familjens katt har fått sin grav under paradisäppelträdet, narcisser pryder den på våren och i trädet basunerar en ängel i plåt, gjord efter de klassiska ljusänglaspelen som förebild, sin melodi. Foto: Kerstin Engstrand

I trädgården förenas hans lust att hålla på med det jordiska, som att släpa tunga stenar, och det filosofiska. Överallt finns dikter och visdomsord ingraverade på små skyltar, ord av Fröding, Tomas Tranströmer, Harry Martinsson och T.S Eliot. Själv har han skrivit flera böcker varav ”Frälsarkransen”, om hur man på egen hand hittar vägen till Gud, fortfarande är en verklig storsäljare. Och i dagarna har han just utkommit med en ny bok, Grundglädjen (Verbum), där bilder från trädgården illustrerar hans insiktsfulla texter. Jag är inte religiös men Martin Lönnebos texter ger mig nya perspektiv, han har en driven penna samt en stor portion humor och självinsikt.

 

Kluriga tankar
Ormar förknippar vi med paradiset. Men dinosaurier? Detta är Martin Lönnebos tolkning av den sjätte dagen, dagen innan fullbordan, då djuren och människan skapades och vi fick örter till föda. Glaskupornas fästen är tolvkantiga för att hedra solens skenbara promenad genom stjärnhimlen. Foto: Kerstin Engstrand
Ormar förknippar vi med paradiset. Men dinosaurier? Detta är Martin Lönnebos tolkning av den sjätte dagen, dagen innan fullbordan, då djuren och människan skapades och vi fick örter till föda. Glaskupornas fästen är tolvkantiga för att hedra solens skenbara promenad genom stjärnhimlen. Foto: Kerstin Engstrand

Det var år 2002 som trädgården stod ”färdig”. Detta efter år av kluriga tankar för Martin Lönnebo är känd för att behärska det sinnliga i både ord och tanke. För vem annars skulle komma på idén att ha en drake, av glas, i sin trädgård? Och det i ”mogen” ålder! Livet är inte sockersött, det vet Martin som bland annat arbetat som fängelsepräst men starkast har nog sonen Jonas präglat honom. Jonas som vid födseln bara vägde 2,5 kilo och visade det sig ha en hjärnskada. Men Jonas har också ett skratt som Martin beskriver ”som får hela hans kropp att lysa”.

Det finns hotande företeelser i livet, därför har draken och också ormen sin naturliga plats i trädgården. Ormen är tjock och starkt koboltblå. Den ligger noga bevakande runt det sista glasklotet som berättar om den sjätte dagen då Gud skapade alla levande varelser. Tittar man riktigt noga ser man att där inne, på en bit spegelglas, ligger ett litet barn i genomskinligt glas med armarna utsträckta.

Själv kallar han sig för ”den dålige trädgårdsmästaren” – hans egen underskattning av sin egen kapacitet. Men han har haft hjälp av en annan mästare som enligt honom skapat skönheten. I naturen finns en kraft utan like, i minsta lilla frö som gror och blir en praktfull växt, som sedan vissnar och dör. Ett skeende som delvis upprepar sig varje år. Och han betonar att ingen predikant kan överträffa naturen. Ja, han säger att ibland kan även pelargonerna i köket berätta bättre om den gudomliga mångfalden.

 

Våren en favorit
På femte dagen flyger fåglarna och fjärilarna. Jorden består av ett vimmel av levande varelser. Rödhaken, barmhärtighetens fågel fyller kupan med innehåll. Och en dikt av R.S. Thomas finns ingraverad på pelaren: …rödhaken, som en värmande eld; och likt Kristus; kommer till oss i sin svaghet, men med en genomträngande sång. Foto: Kerstin Engstrand
På femte dagen flyger fåglarna och fjärilarna. Jorden består av ett vimmel av levande varelser. Rödhaken, barmhärtighetens fågel fyller kupan med innehåll. Och en dikt av R.S. Thomas finns ingraverad på pelaren: …rödhaken, som en värmande eld; och likt Kristus; kommer till oss i sin svaghet, men med en genomträngande sång. Foto: Kerstin Engstrand

Ena dagen sätter han vårlökar, nästa dag skriver han en text om sorgen. Favoritårstiden är våren, då tycker han trädgården är som vackrast när alla tulpaner står i blom. Krokuslökarna beskriver han sinnligt som små gyllene kupoler, något tillbucklade och nötta av tiden. Vårens tidiga lökväxter sätter han gärna i grupper framför dörren, allt för att inte missa den allra första vårhälsningen.

Men som så många andra har han problem med blomningen på sensommaren och hösten. Där önskar han sig mer blomprakt.

– Utan naturen och skönheten kan vi inte leva. Den dagen man som människa främjar sig ifrån skönheten och naturens värden förloras man.

Värdet av naturen, skönheten, sanningen och godheten lärde han sig av sin ”idol”, Albert Schweitzer, som hans doktorsavhandling handlade om. Schweitzer var både teologie-, medicine- och filosofisk doktor samt mycket skicklig musiker, särskilt att spela Bach på orgel. Han lär även ha varit förespråkare av vegetarisk livshållning. Så här berättar Martin Lönnebo om det intryck Schweitzer gjort på hans syn på naturen:

Ta livet på allvar och var glad

En trädgård utan humor är nog ingen sann trädgård. Här finns det gott om humoristiska, underfundiga inslag som gör att alla mina fördomar om hur en biskops trädgård ska se ut får sig en knäck. Första nöten man ska knäcka innan man får göra entré är att tyda symbolen på garageporten. Huset heter Lönnebo och har förstås ett steriliserat lönnblad på porten. Han kan också snickra och måla ikoner. Hans egna ikoner fanns inomhus. Länge fanns även en som prydde grinden, skapad av hans lärare, Robert de Caluwe, men den blev stulen. Där får man också en vägledning till vad som komma skall, Maria nyckelpiga i en glaslykta och orden ” Et in terra pacem”, och frid på jorden. Här möts naturen, trädgårdskonsten, den bibliska historien, ett skönhetsbudskap, en stor nypa humor och sann kärlek med glaskonst av högsta klass. Tänk att en minimal radhusträdgård kan bli en sådan sann plats för kontemplation där himmel och jord är i symbios. Sådant kan bara skapas av sanna mästare.

 

Från sin plats på grinden vakar ärkeängeln Uriel. Han sägs vara tillförordnad chef i universum för planeter och stjärnor och passar därför enligt Martin Lönnebo bra för uppgiften att vaka över trädgården. Foto: Kerstin Engstrand
Från sin plats på grinden vakar ärkeängeln Uriel. Han sägs vara tillförordnad chef i universum för planeter och stjärnor och passar därför enligt Martin Lönnebo bra för uppgiften att vaka över trädgården. Foto: Kerstin Engstrand

Han har alltid tyckt om att berätta i bilder och det märks i trädgården. Den är stark. Trädgården har stora likheter med grundglädjen. Och när han och hustrun Britt-Louise inte längre orkade med sommarstället i Roslagen planterade de blåa låga blåklockor mot gatan, som om det vore en strandlinje, ett annat sätt att visa lusten att skapa med ögon och stark känsla.

Och ett gyllene klot symboliserar den åttonde dagen, och evigheten. Och Martin avslutar med orden: Jag tror på blommornas och trädens glädje.

Martin Lönnebos tre trädgårdstips
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
  1. Börja med en liten trädgård, trädgården får inte bli en börda.
  2. Ge plats för tankar, var lite galen!
  3. För in anden, något som ger skönhet och ro.

 

Text och foto: Kerstin Engstrand

Sedummatta kittlar skönt! Foto Kerstin Engstrand

Hunden är människans bästa vän och är man med trädgård så vill man förstås att ens fyrbenta vän också ska trivas. De flesta hundraser har sina specifika egenskaper, några är sakletare, andra grävare, så det gäller att anpassa trädgården efter just din hunds ras. Eller att välja hundras efter trädgård. Det sägs att uttråkade hundar gräver, och hundar är som barn, de gör de bästa rackartygen när de är som tystast. Att gräva, särskilt med bakbenen, är ett sätt att markera och en gles gräsmatta blir ännu glesare. Gräs och mossa försvinner snabbt upp i luften – och ner igen i hammocken eller på uteplatsens matbord.

Även hundar upplever olika markmaterial, som här grusgången. Och att kika fram ur en perennrabatt, ja det uppskattas! Foto: Kerstin Engstrand
Även hundar upplever olika markmaterial, som här grusgången. Och att kika fram ur en perennrabatt, ja det uppskattas! trädgården är skapad Dog Trust London. Foto: Kerstin Engstrand

Vanligtvis är hundar inte så intresserade av rabatter som är tätt planterade, men minsta glipa med öppen jord ser de direkt. Att spänna upp rep i hundens ögonnivå brukar då fungera avskräckande.

whund-grind
Sigge tittar ut, kompostgaller fungerar bra som stängsel för mindre hundar. Foto Kerstin Engstrand

Redan som valp ska hunden får gå lös så mycket som möjligt. Då är det snabbaste och billigaste staketet kompostgaller. Det är absolut odugligt till en kompost men utmärkt som hundgaller. Men senare, när valpen är fullvuxen, måste staketet vara så säkert att det inte går att vare sig gräva sig under, passera igenom eller hoppa över det.

Att sätta upp ett rejält staket innan valpen kommer hem är klokt. Ett två meter högt plank står emot de största hundar men kräver byggnadslov. Det stela intrycket lättast bäst upp genom att plantera mjuka buskar i dess närhet, som även kan ge välbehövlig skugga. Man kan också klä det med spaljéer och låta klematis eller klätterrosor täcka ytan. Det ger dessutom ett visst skydd mot inbrottstjuvar som inte gärna klättra nerför, eller uppför, rangliga spaljéer som lätt kan braka samman. Tycker du att det blir för dyrt att inhägna hela trädgården så välj en del av den, din vovve blir dig oändligt tacksam. Men när tiken löper så är plötsligt hagtornshäcken med sina långa taggar eller det höga staketet inget hinder för hanhunden.

Det finns krokar som man borrar ner i gräsmattan som fungerar som bra extra hållare när man är på besök i andra trädgårdar eller parker. Foto: Kerstin Engstrand
Det finns krokar som man borrar ner i gräsmattan som fungerar som bra extra hållare när man är på besök i andra trädgårdar eller parker. Foto: Kerstin Engstrand

Luktsinnet är det starkast utvecklade hos hunden, nosen lär vara en miljon gånger känsligare än en människas näsa. Det gör att hundar, liksom katter, älskar att markera sitt territorium. Både hanhundar och tikar kissar in sina revir. Hanarna pinkar så högt de kan och oftare och mindre än tikarna och därför blir det sällan brända plättar på gräsmattan efter dem. En hink vatten direkt efter tikens kissande brukar hjälpa. Hanhundars pinkande kan faktiskt bli en extra gödseltillgång.

Sedummatta kittlar skönt! Foto Kerstin Engstrand
Sedummatta kittlar skönt! Foto Kerstin Engstrand

Liksom katter gillar hundar ibland att tugga på gräs, och att ligga och mysa i högt gräs verkar vara rena njutningen. En matta av sträv sedum är annars en favoritplats.

 

De uppskattar en vattenränna med en liten fontän, men tänk på att hundar ofta tar som sin uppgift att dricka upp allt vatten som rör sig i en trädgård och att dammen måste vara barnsäkrad. Andra kastar sig ivrigt i minsta damm. Inte så bra om den har en dammduk i botten, då krävs det cementbotten.

Och att försöka fånga såpbubblor älskar de flesta hundar, precis som katter.

Foto Kerstin Engstrand
Foto Kerstin Engstrand

Att vakta, det finns som ett inbyggt behov. I renässansens trädgårdar sitter hundarna och vaktar, gjorda i terrakotta eller sten, lika rakryggade som lejonskulpturerna. Ibland lutar de sig troget mot husses ben, då som jakthund.

Grusgången som avslöjar när någon går på den uppskattar hunden särskilt. Grus närmast huset är bra inte bara för husfasaden, hunden hör direkt minsta lilla steg om någon skulle ställa sig vid ett fönster och titta in. Hunden är människans bästa vän även i trädgården! Och en liten tunnel är kul och så enkel att lägga till!

w0085
Trädgård skapad av Dog Trust London. Foto Kerstin Engstrand

Det är inte vanligt att hundar äter giftiga växter men man bör i alla fall undvika dem i trädgården. Stormhatt lär ha förgiftat en hund i Storbritannien som lekte med rötterna. Änglatrumpeten kan ge hudskador på människor och likaså på hundens nos och ögon.

Vattenfontän
Foto Kerstin Engstrand
Foto Kerstin Engstrand

För att man har barn, hundar och katter behöver man inte välja bort ljudet av porlande vatten. Det finns säkra anläggningar med ett slutet vattensystem. En behållare, en pump, en slang och några vackra stenar är allt som behövs.

Material

  • Flera mindre vackra stenar eller en större natursten alternativt lavaklot.
  • Vattenbehållare som ska vara dubbelt så vid som stenmängden, en 40 cm bred sten kräver en behållare som är 80 cm i diameter
  • Dränkbar pump med spiralslang eller fontänmunstycke, kapacitet minst 1 200 liter per timme
  • Galvaniserat galler som ska räcka 10 cm utanför behållarens sidor
  • Fin sand och grus typ singel
  • Myggnät
  • Vattenpass
  • Det finns också färdiga fontänset att köpa.

För en fontän med flera mindre stenar behövs ingen borrning, då låter man fontänmunstycket titta upp mellan stenarna, men en stor sten måste ha ett förborrat hål (använd slagborrmaskin) som är minst 32 mm i diameter.

  1. Tvätta alltid stenen noggrant i förväg så slipper du grumligt vatten.
  2. Behållaren som ska vara vattenmagasin ska stå nere i marken. Gräv ett hål som är lite vidare och djupare, behållarens kant ska ligga precis under jordytan.
  3. Lägg ett tunt lager sand i botten av gropen. Packa sanden väl och kontrollera att behållaren står vågrätt. Fyll på med sand längs sidorna, kontrollera åter en gång att behållaren står korrekt.
  4. Ställ pumpen på plats och fyll vatten i behållaren. Pumpar av en viss typ måste stå en bit upp, exempelvis på en tegelsten, så att vattnet kan sugas in utan att skräp som hamnar på botten kommer in i pumpen.
  5. Lägg gallret som ska bära upp fontänstenen eller stenarna ovanpå behållaren. Se till att det finns en lucka i gallret, så att det går att komma åt pumpen. Har du en stor sten så montera slangen först i pumpen, sedan i stenen, den ska sticka upp genom halva stenen. Fixera den med silikon. Med flera små stenar låter du ett vanligt fontänmunstycke sticka upp mellan stenarna.

Testkör, spruthöjden ska justeras med ventilen som sitter på pumpen. Lägg igen luckan och lägg ett myggnät över gallret. Bred ut singel eller fler vackra småstenar så att nätet inte syns.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Redaktionens val

Träd har betydelse. De står där trygga, och med sina löv bidrar de till livsgivande mylla. Lövmylla är mjuk och vänlig. Träd ger intryck. Den...