Visst blommar det fortfarande!

I slutet av oktober, då nätterna börjar bli kalla och den första snön nästan står och stampar utanför dörren, ja då börjar min rabatt utanför entrén fyllas med vackra ljust lila krokus. På gängliga halsar slår de tunna, svagt lila blommorna ut och sträcker sig nästan desperat efter den lilla gnutta sol som visar sig. Grannar och vänner på besök blir paffa och tror att våren spelar oss ett spratt, kommentarerna om att klimatförändringarna har påverkar min krokus är vanliga. Att mina krokusar väcker förundran slår faktiskt aldrig fel. Höst efter höst blir reaktionen densamma.

För det är höstkrokus, Crocus speciosus, som blommar därute och de är lika välkomna som deras vårliga släktingar. Speciousus betyder faktiskt imponerande eller skön och det passar ju verkligen.

På förpackningen stod det att de skulle blomma september–oktober, men i zon tre där jag har i min trädgård, slår de aldrig ut förrän hösten nästan är slut. De verkar behöva riktigt kalla nätter för att komma igång. Varma höstar blommar de först i slutet av november, andra höstar kommer den första och oftast riktigt våta och tunga snön i början av november och täcker mina höstkrokusar. Stelfrusna av köld står de då i rabatten, jag brukar då ta in några, de tinar snabbt upp i köksvärmen och slår ut så fint där de står i sin lilla skål.  Men det finns andra höstkrokusar som blommar tidigare, redan i september, Septemberkrokusen, Crocus kotschyanus, är en sådan.

Höstkrokusen är, liksom sina andra släktingar, släkt med saffranskrokusen, Crocus sativus,  som  också blommar på hösten och fyller stora fält i bland annat Spanien och södra Italien.

Lökar finnas att köpa i slutet av augusti och sätter man dem då så blommar de i regel samma höst. Oftast ligger de i ganska anonyma papperspåsar som inte alls skvallrar om den fina fägring som finns därinne. De sprider sig sakta men säkert och de ska absolut sättas där man ser dem på hösten som exempelvis vid entrén, postlådan eller garageuppfarten. På våren kommer bladen och bildar täta små kvastar i rabatten. Därför är det bra att samplantera höstkrokusen med den tidigt blommande snökrokus, Crocus tommasinianus, som också är synnerligen odlingsvärd och snabbt förökar sig, tre gånger på tre år.

Näpna rosa prinsessor

Det är roligt att fortsätta att överraska i rabatterna när vintern står för dörren. Det finns blommor som syns oavsett storlek, och höstcyklamen, Cyclamen hederifolium, är en sådan. Den är inte många centimeter hög, men syns!

Den har ett rykte om sig att vara svårodlad och inte härdig, men det är fel. Höstcyklamen växer mycket nära marken, stjälken är bara några centimeter lång, men höstcyklamen syns tack vare sin starkt rosa färg. Det finns också vita, och de har en bländande skönhet men det har också priset, de vita kostar oftast två till tre gånger mer.  Beroende på hur kall hösten är brukar höstcyklamen börja blomma ibland i september, ibland i mitten av oktober. Bladen är vackert marmorerade.

Knepet är att de ska sättas djupt, 10 cm, och i skydd under en buske, en ros, eller stora perenner (däremot inga perenner som sprider sig), så kommer de sakta men säkert föröka sig. Jag har aldrig gett dem särskild jord, inte heller extra vintertäckning och jag bor i zon 3.

Men en höstcyklamen gör ingen trädgård. Troligen drömmer du, liksom jag, om stora mattor, rejäla som hav, kanske ett helt skogsparti fullt. Själv började jag för några år sedan blygsamt med tre, nu är de 10, men de syns tack vare sin starka färg. När jag en höst avundsjukt beundrade cyklamenmattorna i en fransk slottsträdgård, fick jag av ägaren svaret att också de en gång började med några stycken – men för 50 år sedan. Så cyklamen sätter man inte bara för sin egen skull, utan också i hög grad för kommande generationer.

Att låta de i vårt klimat växa i skydd under en buske gör också att de blommar längre, busken skyddar mot frosten.

Köp bara cyklamenknölar som är som en 5-krona i storlek. De tefatsstora är nästan till hundraprocent säkerhet skördade ute i naturen och skövling av Turkiets bergstrakter ska inte uppmuntras.

Det finns också vårcyklamen som planteras på samma sätt som höstcyklamen.

Och nakna jungfrur

Hennes blomning sägs förvarna om att de första rejäla frostnätterna är nära förestående. Redan i september började tidlösan blomma, och trots att oktober månad började med två veckor med nattfrost, ner till minus fyra grader flera nätter i rad, så står hon där och blommar – fortfarande. Mina växer precis i utkanten av rosbuskarna, och många tittar upp bland nävornas blad.

Tidlösan är en annorlunda växt, hon blommar på hösten utan blad, hon har en ”naken” blomning, kanske därför hon också kallas för den nakna jungfrun. Bladen, och fruktkapslarna, kommer på våren, och vissnar sedan ner. Bladen är mycket kraftiga.

Hon finns i rosa, rosalila, vitt och starkt ceriserosa. Och kanske på grund av sin nakenhet så trivs hon i fuktig och näringsrik mark. Även i gräsmattor.

Tidlösa klarar även att blomma utan jord, lägg knölen på ett fat så kan du beundra skådespelet.

Tidlösa, Colchicum autumnale, är den tidlösa som mest påminner om krokus. Men de är inte nära släkt. Tidlösa har en knöl. Och har sex ståndare, krokus har tre.

Prakttidlösa, Colchicum speciosum, har lite kraftigare blomma än den vanliga tidlösan.

Tidlösa ’Waterlily’ har som namnet anger en näckrosliknande, dubbel blomma. Varje blomma har över 20 kronblad. Blir 10-25 cm hög.

OBS! Hela växten är mycket giftig, gifthalten är störst i frön och knöl. Den innehåller alkaloider varav ett är cellgiftet colchicin.

Rosa kärlek

Två gånger har en kärleksört blivit årets perenn, millenniet startade med  ’Matrona’, och för 2016 har Perennagruppen valt ut liten kärleksört, Hylotelephium cauticola. Kärleksört är inte världens vackraste blomma, men den är trogen och lättodlad och har en kärv skönhet. Samt är synnerligen lätt att föröka, stick ner några skott i jord och den rotar sig snabbt. Båda börjar blomma redan i augusti och, Matrona,, som blir ca 60 cm hög, blommar långt in på hösten, oktober månad är en självklarhet för ’Matrona’ att blomma i, och klarar en hel del frost.

Liten kärleksört är ovanligt nog en lågväxande höstblommande perenn som trivs i stenparti och murar och passar utmärkt att bädda in fötterna på storvuxna perenner. Den blir ca 10 cm hög och bildar snabbt en liten rosa kudde.

Alla kärleksörter vill växa i full sol och gärna torrt läge. De ska definitivt inte ha någon gödsel, utan de vill växa magert, då utvecklas de bäst och får extra vacker glans. Det gäller särskilt ’Matrona’ vars bladverk blir vackert svartbrunt om den växer torrt och soligt, annars blir bladverket grönt.

Klassiska astrar

Astrar är fulsnygga, färgstarka och lite robusta. Jag tycker de är trädgårdens trasmattor, trygga, pålitliga, slitstarka och färgrika. På hösten säljs en hel del olika astrar i matbutikernas blomsortiment. Vanligen är det brittsommar eller oktoberastern som är knappt 15 cm i butik medan samma sorter som snart blommar i trädgården är mellan 30- 90 cm höga. Butikens blommande exemplar är oftast behandlade med retarderingsmedel. Medlets effekt avtar sakta och redat ett år efter utplanteringen så har plantan återfått sin rätta storlek.

Astrar är liksom kärleksörten tålmodiga blommare. Och de är suveräna i kombination med olika prydnadsgräs. Och de tål nattfrost, de blinkar till efter varje dag med frost men så fort solen når dem åter så strålar de med sin färgprakt igen. Visst kan man se att frosten sätter sina spår ,men det är bara i små fläckar i gult som inte förtar färgglädjen.

Oktoberaster, Aster novi-belgii (Oktoberaster-Gruppen)

Brittsommarastern, Aster amellus, blommar även den i oktober. Blir ca 60 cm hög.

Luktaster, Aster novae-angliae, blir desto högre, 90–120 cm, men har en nackdel, de brukar bli kala nertill så de ska växa i den bakre delen av rabatten. Bildar liksom oktoberastern en mängd blommor.

Välj en solig växtplats, lätt skugga går också bra men viktigt är att jorden är väldränerad.

Av Kerstin Engstrand