Första sidan

Årets nya vinplantor! Foto: Kerstin Engstrand

Vad gör man av allt som blir över när man beskurit vinrankorna? Jo, nya plantor – förstås!

Att själv föröka vin är roligt och enkelt. I princip så rotar de sig bara de får stå varmt och i fuktig jord, eller i vatten. Att får pyssla med vinsticklingar mitt i vintern gör att den mörka årstiden går fortare!

En fördel är att sticklingarna, de avklippta grenarna från beskärningen är smala och därmed föga utrymmeskrävande. En hög smal vas, gärna mörk eller en hög smal kruka med jord räcker för att börja rotningen av tio sticklingar. En stickling blir en ny planta.

Vilka sticklingar ska man då välja?
Årets vinterbeskärning av Zilga. Foto: Kerstin Engstrand
Årets vinterbeskärning av Zilga. Foto: Kerstin Engstrand

De korta, de mellanlånga eller de riktigt långa? Vid första anblicken känns det omöjligt att välja ut.

Först ska du välja de som är penntjocka, de smala, tunna kommer inte att fungera. De kan du istället spara för att använda som kransmaterial eller annat stöd.

Är du osäker på om det är liv i sticklingarna kan du skrapa lite lätt med tumnageln på barken, skymtar du grönt under den bruna barken lever sticklingen.

Några av de bästa sticklingar får man från riktigt långa rankor, de som är över 150 cm långa. De delar man upp i flera. En sekatör är ett bra hjälpmedel när dessa långa rankor ska delas upp. Man vill ha rena snitt.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Klipp så att varje stickling har minst två knoppar (noder), allra helst fyra. Proffsen anger att fyra är ett måste, jag har fått fram fina plantor av sticklingar med färre än fyra knoppar.

Klipp så att du vet vilken del som är upp! Många väljer att markera den översta delen med ett rakt snitt.

Har du flera olika sorter så märk dem, det går annars inte att se skillnad på dem.

Ha en vas med vatten i närheten så att du direkt kan sätta de nyklippta sticklingar i vatten.

2 metoder

Därefter finns det två alternativ:

  1. Fortsätt att låta sticklingar stå i vatten.
  2. Sätta sticklingar i en kruka med jord.

Oavsett metod så kommer rötter att bildas. Allmänt anses rötter bildade i jord är bättre, de är mindre sköra det vill säga livskraftigare.

Rötter bildade på sticklingar som stått i vatten. Foto: Kerstin Engstrand
Rötter bildade på sticklingar som stått i vatten. Foto: Kerstin Engstrand

Många anser att man ska beskära precis under en nod, att sticklingen då bildar rötter fortare, särskilt om man rispar upp barken lite. Det sistnämnda, att barken luckras upp lite sker med tiden när sticklingen står i jord eller i vatten men att man rispar upp barken i förväg underlättar rotbildandet.

Sticklingarna trivs förträffligt i vanlig rumstemperatur, runt 22 grader.  Har du svalare kan undervärme från element eller en värmematta vara bra.

Plastpåsar att trä över är också bra, då torkar sticklingar inte så lätt.

Mörka, täta vaser fungerar bäst om sticklingarna ska stå i vatten. Foto: Kerstin Engstrand
Mörka, täta vaser fungerar bäst om sticklingarna ska stå i vatten. Foto: Kerstin Engstrand

I vatten: Ställ sticklingarna i en hög, mörk vas fylld med rumstempererat vatten. Det kommer även att bildas rötter om vasen är genomskinlig men det tar lite längre tid.

Sticklingar i jord. Stick ner dem så djupt det går, det räcker med att ett par bladknoppar är ovan jord. Foto: Kerstin Engstrand
Sticklingar i jord. Stick ner dem så djupt det går, det räcker med att ett par bladknoppar är ovan jord. Foto: Kerstin Engstrand

I jord: Även här bör krukan vara hög och smal, och av plast. Jorden kan vara såjord eller en lätt porös krukväxtjord. Stick ner sticklingarna längs krukans kant, där utvecklar de rötter snabbare. Proffsen sticker ner sticklingen så att bara en noder(knopp) är över jord. Jorden ska hela tiden hållas fuktig men inte våt.

Bladknopparna sväller innan rötter bildas. Foto: Kerstin Engstrand
Bladknopparna sväller innan rötter bildas. Foto: Kerstin Engstrand

Först kommer bladknopparna att svälla. Det går ganska fort. Ibland redan efter en vecka, ibland efter två. Efter ytterligare cirka 10 dagar kan det hända att även blomknoppar skymtar! Efter en månad brukar bladen ha vecklat ut sig.

Det går att få vindruvor inomhus på en stickling. Vin är självfertila. Det är roligt men inget du ska sukta efter. Det är bättre att ta bort blomknopparna. Sticklingen ska använda sin kraft att rota sig.

Dags att plantera om
När rötter har bildats är det dags att plantera om. Foto: Kerstin Engstrand
När rötter har bildats är det dags att plantera om. Foto: Kerstin Engstrand

Hur vet man att sticklingarna har bildat rötter? Det brukar synas när man lyfter upp krukan, de små tunna rötterna börjar sticka ut ur krukans bottenhål. Vanligen sker det cirka två månader efter sticklingarna sattes, ibland går det lite snabbare, typ sex eller sju veckor.

I vatten syns de bra, snabbt har de bildat avlånga vita rötter om cirka 2,5 cm.

Här har sticklingen som blommade och satte bär fått rötter och ska nu planteras om i en egen kruka. En druva sitter kvar!  Foto: Kerstin Engstrand
Här har sticklingen som blommade och satte bär fått rötter och ska nu planteras om i en egen kruka. En druva sitter kvar! Foto: Kerstin Engstrand

När rötterna har bildats är det dags att plantera om. Sätt sticklingarna en och en i en hög plastkruka. Plast för att plast håller fukten bättre. Låt odlingen stå ljust, och över 10 grader, jag har mina i vanlig rumstemperatur tills det är dags att avhärda dem i maj7juni. Det vill säga vänja dem vid att stå ute.

Låt aldrig sticklingarna torka ut.

Årets nya vinplantor! Foto: Kerstin Engstrand
Årets nya vinplantor! Foto: Kerstin Engstrand

Under sommaren får de växa vidare i sina krukor. De står då ute på en halvskuggig plats. I augusti planterar jag ut dem på den tilltänkta växtplatsen. Markera de spröda plantorna, särskilt om du har katt eller hund i närheten då dessa unga plantor inte klarar en katts tyngd, än mindre en hunds. Jag brukar sätta metallbur, typ gammal klädback över dem som skydd.

Därefter ä det bara att se till att de får vatten, rötterna ska nu växa rakt neråt. Vin har en förmåga att gå djupt ner i backen, sex eller sju meter ner går rötterna lätt. På följande år, år två får de fortsätta växa i lugna och ro och år 3 kan du börja beskära dem.

Sticklingarna på bilderna är av sorten Zilga, mer om den och hur du lyckas odla vin på friland kan du läsa HÄR.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Odla ärtskott, snabbt och billigt! Foto: Kerstin Engstrand

Gröna ärtskott dök upp på fina restaurangers mattallrikar någon gång i början av 2000-talet, eller var det ännu tidigare? Nåväl, där låg de, ofta två i kors. Där ligger de fortfarande, dock idag i större mängd men numera även på lunchmatsalens rätter. Vackra, fräscht vårgröna. De finns även i matbutikens sortiment och oftast då under rubriken gourmetgrönsaker. 100 gram för 25 kronor.

Att svenskodlade ärtskott finns att köpa hela året visar på att de är mycket lättodlade. Men efterfrågan verkar var stor för det importeras även ärtskott från Thailand, Tyskland, Peru, Ungern, Italien, Grekland, Holland, Frankrike, Spanien, Danmark, Kina och Brasilien.

Lätt som en plätt, på köksbordet odlar vi!

Det är lätt att odla ärtskotten själv, även på vintern. De blir fina utan växtljus. Våra här på bilderna i denna artikel har grott och vuxit under köksbordets armatur, försedd med en helt vanlig LED-lampa.

Du behöver inte köpa särskilda ärter från trädgårdsbutiken, vanliga från matbutiken går helt suveränt bra. Vanliga gula eller gråärter spelar ingen större roll även om jag tycker gråärtens skott smakar lite bättre.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Då har du råvaran, ärter att gro. Till det behöver du lite jord eller hushållspapper att odla på. Kärl att odla i kan vara precis vad som helst, en plastbunke, en plastlåda eller en vacker skål eller varför inte en vacker gammal sopptallrik. Eller en soppterrin? Kärlet behöver inte ha hål i botten.

Fukta jorden/ hushållspappret väl, det ska vara fuktigt men inte blött. Bred därefter ut ärterna tätt tätt.

Därefter täcks de över med plast. Jag tar alltid en plastpåse och lägger löst över. Då får odlingen luft och möglar inte. Så får den stå där mitt på köksbordet under taklampans sken. Snart, mycket snart börjar de gro. Detta är ett roligt nöje att följa!

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Kom ihåg lista:

  1. Ärter
  2. Jord/hushållspapper/bomull
  3. Ljus, från taklampan som hänger över köksbordet eller från diskbänkens belysning eller från fönstret.
  4. En bunke av något slag.
  5. En plastpåse, oanvänd
  6. Vatten

Efter åtta dagar: 

De ljusa raka skotten med ett par bladbar i toppen brukar odlare kallar salladsärtskott.

Foto: Kerstin Engstrand

Dag 8: Nu kan man tjuva några skott. Bryt av dem precis över ett blad så kommer de fortsätta att växa fint. Foto: Kerstin Engstrand

Nu går det fort: Efter ytterligare en dag, dag 9:

Foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Skott som är runt sju centimeter höga tycker de flesta smakar bäst, tio centimeter är också helt okej. Blir de högre utvecklar de ganska många klängen.

Nu får vi äta rejält med skott. Nu har de ändrat karaktär. Låter man skotten växa vidare blir de kraftigare och får många klängen. Nu kittlar klängena i halsen om man äter dem och  då förstår man varför branschen kallar dem för just dekorationsärtskott. Men ärtsmaken är det inget fel på.

Foto: Kerstin Engstrand

    Foto: Kerstin Engstrand

I regel kan man utan problem klippa av skotten två gånger. Glöm inte att vattna, när skotten växer till sig ökar också rotmängden. Skotten är goda råa eller lätt frästa i lite smör, kanske med lite egenodlad vitlök som extra krydda.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Så här ser rotsystemet ut efter 45 dagar i en liten skål! Denna sådd påbörjades den 10 februari och bilden nedan togs den 26 mars. Tre gånger hade skotten klippts av. Är det plusgrader ute kan de nu planteras ut i trädgårdslandet, de kommer att fortsätta växa där men inte ge någon större skörd av ärter.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Sugen att odla mer? Odla majskott av popcornmajs. Eller odla popcorngräs!

Text och foto: Kerstin Engstrand

En centimeter per dag växer gurkan! Här 12 cm lång.Foto: Kerstin Engstrand

Vad säger du om en gurkgardin i ditt sovrum eller i köket? Inte illa, äkta vara och dessutom närodlad!

Nyckel till bra inomhusodling av gurka är att välja så kallade partenokarpa sorter. Vad är det undrar du säkerligen. Jo det är sorter som enbart ger honblommor och därmed har du inga problem med befruktning.

Jag började odla gurka inomhus 2007. Då hade jag i Holland stiftat bekantskap med minigurkor som såldes som ”snackgurka” och som odlarna ville att barnen skulle ha med sig till skolan.

Sedan dess har jag ständigt tillgång till gurka, både minivariant av slanggurka och av så kallad inläggningsgurka. Detta trots att gurka är en av de mest krävande grödor man kan odla, de kräver mängder med vatten, näring och ljus/värme.

Det går att odla gurka inomhus i en stor kruka med jord men jag föredrar att odla hydroponiskt, det vill säga istället för jord har man vatten där flytande näring tillsetts. När jag började odla gurka hydroponisk har gurkodlingen blivit så mycket lättare.

Det hydroponiska kärlet ska vara rymligt, det ska rymma rejält med vatten. Jag har lyckats bäst i Harvy som rymmer 9 liter vatten , i Ikeas annars så suveräna system har jag inte lyckats med gurka, troligen för att det systemet rymmer fler plantor till en  mindre vattenmängd ( 4,5 liter).

Odla hydroponiskt, läs vårt test!

Vad behöver du?
Starten har gått, ute är det kallt och snö, inne börjar minigurkan 'Baby' sin tillväxtresa. Det är plantan längst till vänster. Foto: Kerstin Engstrand
Starten har gått, ute är det kallt och snö, inne börjar minigurkan ‘Baby’ sin tillväxtresa. Det är plantan längst till vänster. Foto: Kerstin Engstrand

1 kärl avsett för hydroponisk odling

Flytande näringslösning avsett för hydroponisk odling, jag har använt Nelsons näringslösning för hydroponisk odling som gav bäst testresultat när vi 2018 testade att odla hydroponiskt.

Extra växtbelysning om du odlar under vinterhalvåret, i alla fall till och med mars månad.

Timer till växtbelysning, den har gått från klockan 06:00 till klockan 22:00 fram till början av april.

Odlingen var i ett västerfönster, i ett stort burspråk. Rumstemperaturen 22 grader.

Sorter:

Inläggningsgurka! Foto: Kerstin Engstrand
Inläggningsgurka! Foto: Kerstin Engstrand

Jag har främst odlat minigurkan ’Baby’, som också säljs som krukgurka, och inläggningsgurkan ’Delistar’, båda är F1 hybrider och partenokarpa.

Överallt är det gurkor på gång! Här minigurkan 'Baby'. Foto: Kerstin Engstrand
Överallt är det gurkor på gång! Här minigurkan ‘Baby’. Foto: Kerstin Engstrand

Båda skördas när de är cirka 14 cm långa. Man kan med fördel skörda dem när de är mindre, runt 10 cm vilket främjar fruktbildningen.

Jag har även odlat icke partenokarpa sorter och de ger mängder med honblommor men inga frukter, detta trots att jag då även lekt humla!

"Vanlig" gurksort som måste pollineras av en hanblomma. Den blommade helt vilt men inga frukter blev det, trots att jag lekt "humla". Foto: Kerstin Engstrand
“Vanlig” gurksort som måste pollineras av en hanblomma. Den blommade helt vilt men inga frukter blev det, trots att jag lekt “humla”. Foto: Kerstin Engstrand

Jag har också testat att odla partenokarpa sorter tillsammans med ”vanliga”. Varför då? Jo det sägs att om man blandar ska gurkorna bli bittra. Det har de inte blivit, utan de är helt normala i smaken. Numera säljs dessa ”honliga” sorter också med beteckningen plantbitterfria.

Hur lång tid tar det?

Från sådd till första skörden har det tagit två månader. Sedan fortsätter skörden tills jag tröttnar på att ha plantor inomhus. Då har jag tagit sticklingar av dem- som rotar sig snabbt i vatten. Dessa sticklingar har jag sedan planterat i jord, de plantorna kommer att komplettera mina frilandsodlingar.
jag har även tagit sticklingar av plantorna för att plantera i andra eldiga platser i min Harvy.

Skötsel

För lite näring och borttagande av blad var ingen bra kombination. Foto: Kerstin Engstrand
För lite näring och borttagande av blad var ingen bra kombination. Foto: Kerstin Engstrand

Gurkorna kräver något att klättra mot. Jag har dels dragit trådar (steksnöre) från gardinstången i taket ner till plantan men jag har även låtit någon planta växa längs en bambupinne. Båda fungerar, men pinnen behöver extra fästpunkter, jag nyttjade fönstrets handtag. (Och nej, jag öppnar aldrig det fönstret.)

Jag har gjort misstaget att ta bort blad som jag tyckte skymde för mycket, vilket resulterade att de gurkämnen som växte vid de bladen lade av.

När jag följde anvisningen på näringen så resulterade det att plantorna inte orkade låta gurkorna växa. Gurkor kräver mycket mera näring än exempelvis sallat. Jag har istället för 2ml näring per liter vatten gett 5-6 ml och det har fungerat mycket bra.

Gurkor dricker vatten! Även mulna dagar så är vattenåtgången stor. Det finns ett direkt samband mellan tillsättande av vatten och gurkans tillväxt. En liter vatten ger en tillväxt om 1 cm per dag.

Hmm angrepp

Ja, de kommer efter cirka 2,5 månad. Plötsligt är det ett tunt spindelväv vid bladen. Tittar man närmare finns det små prickar i den tunna väven som nästan ser ut som ett hattflor. Spinn ser ut som pyttesmå spindlar –  de är ca 0,5 mm ”stora” och syns knappt inte med blotta ögat- spinnkvalstren återfinner du på bladens undersida. Den tunna fina spindelliknande väven har de skapat för att både skydda äggen och ha som ”gångväg”. Man kan köpa rotkvalster som man sätter ut.

Text och foto: Kerstin Engstrand

 

Foto: Kerstin Engstrand

Mars månad, uppkallad efter den romerska krigsguden Mars, månaden när det är krig mellan vinter och vår, är perfekt att börja förkultivera purjolök och även andra matlöksväxter.

Purjolök är för mig lika med den mättande lena franska potatis- och purjolöksoppan som får extra smak av lite rökt sidfläsk. Även om jag använder mycket purjolök i matlagningen så går det högst åt tre per vecka. Är det då lönt att odla? Kanske inte när det gäller ekonomi men det hör till nybörjarens skola att en gång ha försökt odla purjolök, man lär sig  mycket om sådd och skörd och det är roligt att odla ingredienserna till sin egen soppa!

Oftast tar det 30 veckor från sådd till skörd. Det finns tidiga, mellan och sena sorter. Välj gärna flera med olika skördetider, det lönar sig. Tidiga sorter blir i regel längre och smalare medan senare sorter är helt enkelt kraftigare. De senare sorterna klarar även att stå kvar i landet under vintern, och kan spettas fram om marken är frusen.

Men märk sådderna väl, för de kommer alla se exakt likadana ut. Det gäller även om du sår gul lök eller silverlök.

Alla matlökar gror dubbelvikta! Foto: Kerstin Engstrand

Alla matlökar gror dubbelvikta! Foto: Kerstin Engstrand

 

Jag brukar antingen bredså ( dvs. strö fröna jämt över jorden) eller så i s.k. pluggbrätten.

Använd såjord eller kokosjord.

Fyll brättet med jord, vattna och gör en fördjupning i varje brätte med fingret, ca 1,5 cm djupt ska fröet sås. I pluggbrätten kan du så minst tre till fyra i varje hålighet. Bredsår du kan du så mycket tätt.

Täck över med jord och vattna lätt igen, denna gång med sprayflaska. Sätt över ett lock och vänta.

I rumstemperatur om ca 22 grader, och sådden ståendes över ett element så att den får undervärme, brukar det ta 6 – 7 dagar innan de första fröna har grott. Håll sådden fuktig men inte våt.  Få nu inte panik, purjolök tar tid på sig, i regel har inte alla grott förrän efter 14 dagar, ibland efter tre veckor.

När lejonparten har grott är det dags att flytta sådden till en ljusare plats. Tillskottsbelysning behövs om du har en inomhustemperatur av 20-22 grader. Kan du ställa sådden ljust och svalt, runt 15 grader, behövs ingen extra belysning.

Lugnt och fint får plantorna växa. De ska inte klippas! Foto: Kerstin Engstrand
Lugnt och fint får plantorna växa. De ska inte klippas! Foto: Kerstin Engstrand

Låt plantorna växa vidare i lugn och ro. Tre veckor efter sådd kan du börja ge lite näring, jag brukar ge flytande näring vid varje vattning och då 1/3 av normal dos. Vattna plantorna underifrån!

Man ska inte klippa dem! Men är de för gängliga när man ska plantera ut dem kan man ansa dem, dvs. klippa av dem lite i topparna. Klippet är gott på smörgås men mina erfarenheter är att klippning av såväl toppar som rötter påverkar skörden.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

När plantorna blivit minst en tvärhand höga, ca 10 cm men allra helst 15 cm höga, är det dags att plantera ut dem. Det brukar vid sådd i mars bli cirka 10 veckor efter sådd. Purjolök har stora krav på jorden. Den vill ha matig jord, näringsrik jord och jorden ska vara djupt bearbetad. Gräv jorden rejält med en grep och tillför kompostmaterial.

Vattna plantorna väl innan de ska planteras ut. Vattna även de förberedda fårorna i planteringsbädden. Det går lätt att sära på plantorna om de är bredsådda. Bara dra lätt.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Plantavstånd ca 15 cm.

Radavstånd, mellan raderna ska det vara ca 30 cm.

Har du extra gott om småplantor kan du plantera ut dem tätare för att börja skörda lite tidigare. Då skördar man varannan som småplanta, de blir som vårlök.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

 

Raderna ska egentligen vara djupa fåror, 10 cm djupa, då är det lättare att kupa upp jorden längs lökarna. Då får man långa, vita purjolökar. Jag gör hål med en planteringspinne.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

 

Håll plantorna väl vattnade tills de är väl etablerade.Därefter behöver purjolök sällan vattnas, bara vid mycket torr väderlek,

När plantorna har etablerat sig, vanligen i början av juni upp till Uppsalatrakten, senare norrut, kupar man upp jorden allt eftersom de växer till sig.

Där jorden har kupats upp längs stjälken blir purjolöken vit och mjäll. Man kan även ta tomma hushållspappersrullar och trä över plantorna, eller gör skydd av ett gammalt liggunderlag. Det finns också specialskydd att köpa i välsorterade trädgårdsbutiker, skydd som kan användas i många år.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

 

Glöm inte att gödsla purjon, ge en giva gödsel en gång per vecka. Många tycker att gödsel som håller en NPK-halt av 20-10-10 fungerar bästa för purjo.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

 

Lättast är att skörda med hjälp av en grävgrep. Nyskördad purjolök håller sig fräsch i minst en vecka om rötterna är kvar och löken får stå i en hink med vatten, ibland i hela tre veckor.  Och i landet klarar även tidiga sorter att flyttas till en annan växtplats. Men får de stå kvar till nästa sommar kommer de att  gå i blom och bli fjärils- och humlemagneter!

Text och foto: Kerstin Engstrand

Jättepumpor pryder hösten. Foto: Kerstin Engstrand

Pumpor har blivit populära, mycket tack vare Halloweenfirandet, men pumpa är också nyttig mat. Pumpaodling är odlarglädje i ett nötskal och det finns heller ingen bättre växt om man vill lära sig odlandets grunder.

Pumpor kan se ut nästan hur som helst. Avlånga, runda, knottriga, små, gigantiskt stora eller som spaghettipumpor vars trådiga fruktkött liknar spaghetti. Vissa odlar man för att ha som prydnad, andra passar utmärkt att använda i olika maträtter. Odlar man jättepumpor hör det till att man vill att de ska växa sig så stora som möjligt. Anlaget till storleken finns i det frö du väljer. Ett frö från en 30-kilospumpa kommer inte att ge en rekordpumpa på ett par hundra kilo, chanserna är i alla fall mycket små. Sorten ’Baby Bear’ är en minipumpa på knappt 1 kg. Av den kan man göra fina minilyktor som precis rymmer ett värmeljus. Av de större pumpasorterna brukar ’Rocket’ ge pumpor på 5–10 kg, ’Connecticut Field’ 5–15 kg medan ’Atlantic Giant’ kan ge pumpor på mer än 50 kg. Det finns frön från prisbelönade jättepumpor att köpa, bland andra ’Dills Atlantic Giant’.

En jättepumpa kräver ett utrymme om minst 1,5 × 5 meter, eftersom frukterna växer längs en lång reva, därav växtplatsens avlånga form. Pumpor av busktyp behöver en yta på en kvadratmeter medan småfruktiga sorter, som minipumpor, kan växa uppför en spaljé. Växtplatsen ska vara så solig och vindskyddad som möjligt. Pumpaplantorna är sköra och de stora bladen blir lätt ett vindfång. Stark vind kommer också att påverka pumpans växtkraft. I de norra delarna av Sverige kan man lyckas med pumpa om de odlas i varmbänk eller på en komposthög som ligger soligt.

Jordförberedelse

Varm, mullrik, fuktig och näringsrik jord vill pumpan ha. Jorddjupet ska vara 60 cm och väl dränerat. Längs rankan kommer sedan ganska ytliga rötter att bildas varför ett lager av 30 cm mycket bra jord under revan räcker. Lägg vanlig jord, löv och kompost blandat med hönsgödsel ovanpå jorden istället för att gräva ner det. 60 cm högt på planteringsstället och längs rankan 30 cm. Man kan spara cirka en halv meter på längden genom att göra bädden en meter hög och formad som en kulle. På dess topp planterar man sedan pumpaplantan som får växa nerför kullen och vidare längs rankbädden.

 

Så inomhus
rätt sida upp! Foto: Kerstin Engstrand
rätt sida upp! Foto: Kerstin Engstrand

Beroende på sort brukar pumpor behöva 100–110 dagar, det vill säga drygt tre månader, från sådd till skörd. Antal dagar brukar anges på förpackningen eller i frökatalogen. I slutet av maj, omkring den 20:e, kan man fortfarande så 100-dagarspumpor som ska vara färdiga i slutet av augusti. Sår man för tidigt blir resultatet oftast veka eller för stora plantor som ger sämre frukt.

Pumpafrö sås bäst inomhus. Direktsådd utomhus kräver en jordtemperatur på minst 15 grader, vilket i södra Sverige brukar inträffa runt månadsskiftet maj–juni. Pumpans rötter är sköra och ogillar att bli störda. Därför ska pumpafrön sås direkt i en stor kruka, allra helst jiffy- eller pappkruka som förmultnar i jorden. Krukan bör vara minst 10 cm i diameter men allra helst 20–22 cm. Fyll krukan med vanlig planteringsjord av bra kvalitet, gärna blandad med lite vermiculit. Vermiculit är gjort av lerskiffer och fungerar som struktur- och fuktighetshållare. Vattna sedan rejält och låt vattnet rinna av.

Pumpafrön har en grobarhet på 60–80 procent. För att vara på den säkra sidan ska minst dubbelt så många frön som antalet önskade plantor sås. Gör ett 4 cm djupt hål och så fröet med den svagt rundade sidan upp. Fyll igen hålet med jord och placera en såsticka med sort och sådatum angivet i krukan. Täck med plastpåse försedd med lufthål. Placera sedan sådden på en varm plats, i 20–24 graders värme gror fröna bäst.

Efter sju dagar har fröet grott och en groddplanta sticker upp. Ta bort plastpåsen och placera sådden svalare, i cirka 15 grader, och så ljust som möjligt men inte i söderläge med gassande sol. Närmast fönsterrutan brukar det vara svalast. Står de för varmt och mörkt blir plantorna rangliga och kommer att få svårt att etablera sig ute. När plantorna har utvecklat ett tredje blad klipps den sämre, tanigare plantan av de två i varje kruka bort. Ryck inte bort den för då kan den kvarvarande plantans rötter skadas.

Utplantering
Bergianska trädgården i Stockholm skyddar sina jättepumpor med plastbackar.  Foto: Kerstin Engstrand
Bergianska trädgården i Stockholm skyddar sina jättepumpor med plastbackar. Foto: Kerstin Engstrand

14 dagar före beräknat utplanteringsdatum, normalt i mitten av juni, ska jorden värmas upp. Det gör man genom att täcka den förberedda planteringsplatsen med svart plast, till exempel en uppklippt soppsäck. Hela växtområdet behöver inte värmas upp men väl själva planteringsplatsen.

Nu är det också dags att avhärda plantorna. De ska helt enkelt vänja sig vid att vara ute och det innebär mycket bärande. På morgonen tas plantorna ut för att stå ute under dagen på ett vindskyddat och inte alltför soligt ställe. På kvällen tas plantorna in igen. Så fortsätter man tills det är dags att plantera ut. De bör ha 4–5 blad vid utplanteringen, helst inte fler, för då klarar de omställningen bäst.

Pumpabladen är ytterst frostkänsliga. När risken för järnnätterna är över, det vill säga den plötsliga, oväntade nattfrosten som brukar komma i början av juni, är det tid att plantera ut. Oftast är det när häggen blommar eller asken har slagit ut sina blad. Men även om frostrisken verkar vara över ska nattemperaturen inte vara under 4–5 grader. Då är det bättre att vänta en extra vecka. Det går att få fina skördar även de år som plantorna planteras ut så sent som efter midsommar.

Bäst är att göra det en molnig dag. Genomvattna plantorna ett par timmar innan och ta bort den svarta täckplasten från jorden. Är plantorna sådda i plastkrukor lossar du krukan försiktigt från plantan genom att knacka på den underifrån, dra inte ut plantan. Tryck sedan inte till jorden för hårt, pumpor trivs i lucker jord. Vattningen underlättas om plantan sätts i en liten fördjupning.

Första veckan och kanske nästa bör plantorna skyddas mot gassande sol och kyla med fiberduk. Man kan också täcka jorden med svart täckväv som släpper igenom vattnet men värmer jorden lite extra och håller ogräs borta. Klipp bara upp ett ordentligt hål runt plantan.

 

Vattna!

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Efter en till två veckor har plantan etablerat sig på sin nya plats och tillväxten kommer igång igen. Nu gäller det att se till att den växer i den riktning man har förberett för rankan. Ibland får man ge den lite hjälp på vägen. Rankorna kan bli mycket långa och lite bångstyriga, upp till 18 meter om de trivs.

Plantorna behöver mer och mer vatten allt eftersom bladmassan blir större och frukterna bildas. Vattna ordentligt med en ordentlig rotblöta var femte dag. Cirka 10 liter per vecka kan plantorna behöva. Låt dem aldrig torka ut för då får de lätt mjöldagg. Nu kan man nästan se hur pumpans rankor växer, kanske upp till 20–30 cm på en natt. Längs huvudrankan kommer snart flera sidorankor att växa fram. Dessa kan få växa inom det förberedda planteringsområdet men inte utanför.

 

Pollinering

Hanblomma. Foto: Kerstin Engstrand
Hanblomma. Foto: Kerstin Engstrand

Pumpablommorna blommar inte särskilt länge. De första sex till åtta blommorna brukar vara hanblommor, därefter dyker den första honblomman upp. Honblomman är lätt att känna igen med sitt tydliga fruktämne, som en minipumpa, under blomman. Efter en vecka syns det tydligt om befruktningen lyckats. Då brukar fruktämnet under blomman ha växt till sig och vara stort som en apelsin. Om frukten börjar ruttna i toppen är det ett tecken på dålig befruktning. Sådana frukter tas omedelbart bort. Även de nästa två eller tre honblommorna bör bli pollinerade. Honblommor som växer med en vinkel på 90 grader i förhållande till revan anses klara belastningen av en stor pumpa bäst. Är inte vinkeln den rätta kan man försiktigt ge den någon form av stöd. Låt varje pumpa vila på en planka, tegelpanna eller bit liggunderlag så skyddas det ömtåliga skalet från att bli fult av jordens fuktighet och från hungriga sniglar. Vill man odla fram en verklig jättepumpa är det dags att ta bort alla utom en när det finns två till tre grapefruktstora pumpor på rankan. Ta bort dem som ser missformade ut, de brukar inte resultera i stora pumpor.

 

Äntligen, en honblomma! Foto: Kerstin Engstrand
Äntligen, en honblomma! Foto: Kerstin Engstrand

Gödsling

När revande sorter har fått sin första befruktade honblomma är det dags att täcka revan lätt med jord, framför allt vid bladskaften men akta bladen. Det ska vara en blandning av jord, ordentligt med både nya och förmultnade löv samt gräsklipp så att fler rötter bildas vid bladfästena längs rankan. Via de extra sidorötterna får plantan möjlighet att dra upp mer näring. Den blir också stabilare och klarar blåst bättre. Börjar man täcka och gödsla för tidigt kommer plantan att sluta producera honblommor. En planta som har det för bra känner inget större behov av att fortplanta sig.

Täck revorna med jord. Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Fosfor är viktigt för rötternas utveckling och den förhöjda fosforhalt som pumpan nu behöver kan den få av lövkompost. Nu är det också dags att ge lite extra hönsgödsel som är rik på kväve. Det är bättre att gödsla lite och ofta än mycket några enstaka gånger. Tillsätt ingen näring direkt i torr jord utan vattna plantan en timme innan. En stor näve hönsgödsel som löses upp i en kanna med 10 liter vatten är bra flytande näring.

Det är viktigt att fortsätta gödsla och vattna tills det är skördedags. Ibland börjar pumporna inte växa till ordentligt förrän i mitten av augusti, och även när de inte verkar växa mera så ska de ändå mogna inuti. Tyngre pumpor blir resultatet.

 

Skördetid

Jättepumpor pryder hösten. Foto: Kerstin Engstrand
Jättepumpor pryder hösten. Foto: Kerstin Engstrand

Spaghettipumpan ska vara av en handbolls storlek när man skördar den. Om sommaren har varit bra är det skördedags i mitten av augusti. Prydnadspumpor mognar bäst på plantan. De bör ha fått ett hårt skal innan de skördas. Känn med nageln. En enstaka frostnatt klarar de men då bör de täckas med fiberduk.

När skaftet börjar gulna på jättepumpan brukar det vara tecken på att den är skördemogen. Pumpan ska skäras loss med en vass kniv, vrid inte av den. Skaftet ska sitta kvar på pumpan och vara så långt som möjligt. Om skaftet lossnar försämras pumpans hållbarhet. Mindre matpumpor förvaras först varmt, allra helst i 25–30 grader, men rumstemperatur går också bra. Skalet kommer då att eftermogna. Därefter förvaras de svalt, i 15 grader, torrt och med god luftcirkulation. Det ska vara luft mellan pumporna och de ska absolut inte vara travade på varandra. Låt dem ligga på ett mjukt underlag typ wellpapp. De brukar hålla högst ett par månader i rumstemperatur, svalare i cirka ett halvår. De dekorativa frukterna pryder väl sin plats i köket. Där har man också bra uppsikt över dem. Första möglet brukar visa sig vid skaftet och då är det hög tid att tillaga dem. Jättepumpor tänkta för Halloweenlyktor bör förvaras svalt.

Av Kerstin Engstrand

Evighetstomater av sorten 'Principe Borghese'. Foto: kerstin Engstrand

Tomaten är väl den grönsak som vi främst förknippar med Italiens sol. Även på den minsta odlingsplätt växer det tomater, direkt på friland eller i kruka. Och alla italienare vet att hälsosammast är tomaten när den är tillagad.

Pomodoro, guldäpple ( av pomo=äpple och oro=guld) återfinns i all traditionell matlagning, färska, torkade eller kokta. Den klassiska tomatpurén som läggs ut som ett tunt lager på pizzabottnarna.

Klassisk pizza.
Klassisk pizza.

Lenaste, ljuvligaste tomatsåsen gjord på färska tomater till den nykokta pastan. Mångrummade grön-orange-röda bifftomater i salladen. Här skiljer sig italienarnas och vårt sätt att behandla tomaten. Varmt röda, fullmogna tomater använder de i pastasåsen medan bifftomaterna, som ska vara gröna med några orangeröda fläckar, har sin plats i salladen. Och italienska småbarn är uppfödda på den tjocka, grötliknande och mycket aromatiska tomatsoppan, Pappa al pomodoro, som består av tomater och grovt lantbröd.

Till tomatsåser används de avlånga tomatsorterna, de så kallade plommontomaterna, som Roma och San Marzano. Båda är lättodlade även i vårt klimat. Vad som särskiljer plommontomaterna är inte bara dess avlånga form, utan även konsistensen. De saknar nästan helt frön. Båda sorterna brukar klara sig utan stöd men en lätt pinne brukar vara bra så att sniglar inte så lätt kommer åt de mogna tomaterna. Bifftomaten framför andra är den fula, skrynkliga ‘Costoluto Fiorentino’.  Den brukar bli 10 cm i diameter och behöver stöd, inte bara plantan utan ibland även tomaterna.

Evighetstomater
Principe Borghese. Foto: Kerstin Engstrand
Principe Borghese. Foto: Kerstin Engstrand

När italienarna pratar om körsbärstomater så är det av den lite större sorten än vad vi tänker på. De är 3-4 cm breda, äggformade med en fin liten topp och har fina namn som ‘Principe Borghese’. Plommontomater och körsbärstomater går bra på friland, medan bifftomaterna får de bästa skördarna i växthus. Har du inte växthus så pröva med växthustunnlar eller särskilda tomathuvor av plast. Inte så vackert men effektivt.

‘Principe Borghese’ är också en så kallad evighetstomat. Eller som italienarna benämner den, en piennolo.  En tomat som passar att göra klasar av. En klase består alltså av en mängd klasar som är uppträdda på en tråd. Och det är ett hantverk i sig! Man kan även se att de benämns ”da appendare”.

De kallas för evighetstomater och vintertomater för de brukar hålla sig fräscha till slutet av februari. Inte på plantan, utan hängandes, i de gjorda klasarna, upp och ner i ett svalt utrymme. Varje sammansatt ”klase” ska sedan väga mellan ett till fem kilo. Vanligen är de på 2-2,5 kilo.

Vesuvius sedd från Pompeji. Foto: K. Engstrand
Vesuvius sedd från Pompeji. Foto: K. Engstrand

De bästa evighetstomaterna växer i vulkanens Vesuvius omnejd. Lavajord är mycket mineralrik. Vesuvius ligger 10 km sydöst om Neapel och är 1 281 meter hög. Mest känd är Vesuvius för utbrottet år 79 e.Kr, ett utbrott som ödelade flera städer, varav Pompeji är den mest kända. Vesuvius är fortfarande en aktiv vulkan, det senaste utbrottet lär ha skett 1944.

Klicka på länken nedan så kan du se en kort film om hur de odlas och hur klasarnas skapas.

Il pomodorino del piennolo del vesuvio

 

 

w120158

Där skördas de i juli-augusti och träs till klasar när 70% av tomaterna i en klase har fått röd färg. Och de håller sig till våren, som börjar i Neapel i januari-februari. Detta sätt att odla och tillvarata tomater är dokumenterat sedan mitten av 1800-talet.  I Spanien, främst i Katalonien finns de också, tomàquet de penjar , även på portugisiska heter de också hängtomater.

Piennolotomater läggs också in, och särskilt inläggningen “a pacchetelle” är en favorit. Det är i regel kokta, inlagda piennolotomater som enbart har lite basilika tillsatt.

w722_small

Jag har odlat ’Principe Borghese’ i många år på friland här i Sverige, i zon 3-4, och får alltid stor skördar. Här hemma kan du också förvara piennolotomater på samma sätt.  Även gröna tomater kan eftermogna hängandes upp och ner.

logo_pomodorino

Principe Borghese är en av fem tomatsorter,  ’Fiaschella’, ’Lampadina’, ’Patanara’, ’Principe Borghese’ och ’Re Umberto’, som sedan 2009 är ursprungsskyddade som Pomodorino del Piennolo del Vesuvio DOP, och då under förutsättning att de odlats på Vesuvius sluttningar. Spetsen kallas för ”il pizzo”, och den är viktig, den är ett måste hos dessa fem sorter. När den är utvecklad, och tomaterna har fått röd färg, då är det dags att skörda.  Viktigt är också att tomatens inre har en mörk färg.

w151455

Köper du tomatfrön i Italien delas de in i två odlingsgrupper, indeterminate ( högväxande) och determinate (busktomater). Determinate behöver inte tjuvas. ’Principe Borghese är en busktomat som ger klasar med 5-7 tomater. Gemensamt för alla evighetstomater är att de har mycket fast fruktkött, skalet är tjockt och smaken är sötaktig.

I Neapelområdet planteras plantorna i perioden 15 mars till 15 maj med ett plantavstånd på 15 – 30 cm, och radavstånd på 80- 120 cm.  De Dopmärkta tomaterna är alltid odlade på friland och man låter de växa till en höjd av 80 cm. Enbart naturgödsel får användas. Ingen vattning sker normalt. Skörden gör alltid för hand, och skördetiden är mellan 20 juni och 31 augusti. En godkänd tomat ska väga 25 gram.

Klasarna träs sedan ihop till en stor klase, och tråden som används ska alltid vara naturtråd. Därefter förvaras klasarna på en väl ventilerad och torr plats. Smaken koncentreras allt eftersom de lagras.

Av Kerstin Engstrand

Bästa tomatodlingsknepen hittar du här.

Sugen på att läsa mer om vintertomater, piennolo?

Nu vet vi sorten på Kerstins piennolotomat

Så här gör du en egen piennolo

5 vintertomater som går utmärkt att odla i en pallkrage

Recept på den godaste tomatpajen gjord just på piennolotomater: Starka sommarsmaker Tarte Tartin Tomate

Foto: Kerstin Engstrand

Det är som att komma in i en skattkista. Överallt växer det, det blommar, det sätter frukt, humlor och bin surrar i luften. Luften har en behaglig sötma med ett stråk av varm, fuktig jord, just den doft som bara jord kan dofta. Gångarna är ganska smala, men breda nog att köra en skottkärra på. Och här möts man av oanade färgkombinationer. Här finns inte enbart en odlarmästare utan även fingertoppskänsla för färgkombinationer.

Jätteverbena i kombination med paradisblomma. Foto: Kerstin Engstrand
Jätteverbena i kombination med paradisblomster kantar gången.
Foto: Kerstin Engstrand

Man fylls av välbehag, har sällan sett sådan kvalitet på det som odlas, och nyfikenheten stiger, vad finns runt nästa hörn? För den här trädgården är ingen trädgård där man har överblick och får allt serverat på ett fat. En 14 meter hög humle är dock en hållpunkt så att man hittar tillbaka. Vi är en bit utanför Eskilstuna, i Börje Remstams trädgård. Sommaren har varit varm, knappt något regn har fallit utan enbart hetta, hetta och åter hetta har den bjudit på, gräsmattan hemma är snusbrun och mina björkar har redan fått gula blad, men här är det frodigt och fint.

Börje går in mitt i sin odling och krafsar bort lite av jordtäckningen. Och där, jorden är fuktig, tillräckligt fuktig så att han inte behöver vattna.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Lösenordet är täckodling. Resultatet blir en rik jord, täckningen skyddar mot avdunstning. Grävning, luckring och rensning behöver man inte bry sig om, och vattningen minimeras kraftigt.

– Jag odlar mask, jag odlar jorden. Masken gör jobbet åt mig, jag har ingen öppen jord.

Det låter ju enkelt och självklart men när han 1973 kom hit, från Småland, för att leva i ett kollektiv, hade han inga större erfarenhet av odling. Platsen är ortens gamla ålderdomshem vars köksträdgård på 1970-talet hade legat i träda i nästan 20 år. Den bestod då av förvildade hallonplantor och kvickrot, som de fick bort tack vare idogt grävande. Men han hade indirekta kunskaper, pappa var en mycket skicklig bonde. Jorden var styv Sörmlandslera.

– Genombrottet kom när jag läste Ingrid Olaussons bok ”Den arbetsfria trädgården” som byggde på Ruth Stouts idéer om täckodling. Det passade mig, jag hade fått nog av barndomens ogräsrensning på åkrarna i brännande sol. Stouts idéer visade på att ogräset kunde hållas på minimal nivå. Jag började med att lägga på halvförmultnande växter.

Ruth Stout var amerikan och började på 1940-talet täckodla av en slump, och det berodde på att hon hade upptäckt hur jorden såg ut under en hög växtrester som blivit liggande i ett hörn av trädgården. Stout kom att skriva flera bästsäljande böcker. Hon dog 1980, i en ålder av 96 år.  Men det finns en markant skillnad mellan hennes och Börjes odlingsförhållanden, Stout hade sandjord och Börje lerjord.

 

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Sista spadtaget för över 30 år sedan

Idag har han fin mulljord ner till ett djup av ca 20 cm. Täckodlingen gör att mulldjupet ökar med cirka 5 centimeter per decennium. Allt i hans trädgård växer, utan tillsättning av köpejord.

–    Och jag har mitt fasta spelsystem. Jag har fasta rader, år ut och år in.

Och ett mycket vinstgivande sådan, han får vinst nästan varje gång. Skörden är enorm och av högsta kvalitet. Detta tack vare att han håller jorden täckt med organiskt material, och det året runt.

Nåväl fasta rader, de är inte fasta i betydelsen att jorden är hård och svårbearbetad. Utan mjuk, lätt fuktig och doftar gott. Men fasta i den bemärkelsen att raderna är alltid på samma ställe och det förenklar oerhört. Det är en viktig del av odlarknepen, liksom att såraderna är upphöjda.

Han bryr sig inte om växelbruk i den bemärkelsen att han odlar en växt som avger näring till jorden efter en som har stort näringsbehov. Bönor exempelvis avger kväve till jorden. Börjes jord har så hög fruktbarhet att en växt kan sättas varsomhelst. Men han har koll på vad han odlat de senaste fyra åren, och var. Så när han hörde att morötter inte blir bra om man odlar dem direkt efter majs blev det potatis istället. Favoritsorten heter Asterix.

Hur Börje odlar potatis, majs och pumpa kan du läsa om här.

 

Ingen trädgårdskompost

En annan stor fördel med täckodling är att man slipper ha en trädgårdskompost. Det är befriande att höra Börje tala om hur svårt det är med att hålla en kompost fin och välmående. En välskött trädgårdskompost kräver en hel del. Min erfarenhet är, att det finns alltför många som blir stressade av sin kompost, och att det är oerhört svårt att bli kompostmästare. Och Börje delar min uppfattning. Skönt att hitta en själsfrände!

–  Här har jag min kompost, säger Börje och pekar på sina odlingar. Pekfingret visar på utrymmet mellan såraderna, mellan morötterna, rödbetorna, majsen.

Detta är grunden i täckodlingen. Rödbetsblast och annat läggs direkt vid sidan av platsen där det skördats. Allt grönt ska omedelbart tillbaka till jorden. Det sparar tid, inget behöver rivas i små bitar, och man slipper gå sina tio metrar till komposten. Istället gör blasten nytta direkt på plats.

Blasten kompletteras med färskt gräsklipp blandat med löv. Han lägger på ett lager om 5–10 cm åt gången. Det sjunker snabbt samman, och när det torkar får det nästan samma färg som jord. Att det är löv med i blandningen är viktigt, dels för färgens skull, men också att det inte blir för starkt. Färskt gräsklipp är en mycket bra näringskälla, men man ska inte använda bara färskt gräsklipp till exempelvis rödbetor varnar han. Det kan lätt bli för mycket näring. Däremot kan man använda enbart färskt gräsklippt till riktigt stora växter. I växthuset odlar han med gräsklipp och sand, enligt Nils Åkerstedtmetoden. Tomater och gurkor stormtrivs.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

 

Gräsklipp

Tomten är på idag på 2000 kvm och av dessa är 800 kvm grönsaksodling så det är stora mängder gräsklipp som går åt. Hans lilla gräsmatta på 200–300 kvm räcker inte till, men som tur är har han en kyrkogård i närheten. Där får Börje gräsklipp i utbyte mot att han sköter kyrkans fruktträd. Mindre än 5% av gräsklippsbehovet kommer från den egna gräsmattan, resterande kommer från kyrkan. Även torra somrar klarar han sitt behov för kyrkan vattnar sina gräsmattor. Fram till 1 september brukar han ha hämtat 25 skottkärror – med en extra säck placerad på toppen av varje – det är vad som går åt under våren och sommaren. Sedan tillkommer höstens gräsklipp och löv, och då är det de stora mängder löv, troligen mist 500 sopsäckar varje höst. Men även tallbarr. Barr som Börje mer än gärna tar emot. Tallbarr lägger han på gångarna, och på jordgubbarna. Tallbarren gör jorden lite sur och det stormtrivs jordgubbarna med.

På hösten lägger han på ett tjockt lager halm. Det är viktigt att halmen är riktigt blöt, och ska ha legat ute, gärna i ett år, och börja brytas ner. Då är halmen mera ”lättuggad” för maskarna. Det är också med denna halm han ”snyggar” till sina odlingar, och oerhört mycket enklare än att höstgräva. Torr halm avråder han starkt ifrån, dels är den mera svårhanterlig, men också svårare för maskarna att bryta ner.

En varning: Om det finns vit mögel i halmen – rör den inte! Vänta då tills den fasen har klingat av.

Tallbarr läggs i gångarna. Foto: Kerstin Engstrand
Tallbarr läggs på gångarna.
Foto: Kerstin Engstrand

 

Gallrar aldrig

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Året runt håller han jorden täckt med ett tjockt lager av organiskt material. Täcket föses undan lite när det är dags att så, och då enbart just där såraden ska vara, inte mer. När fröplantorna blivit tillräckligt stora för att inte kvävas av täckmaterialet föses täckningen tillbaka igen.  Därefter fyller han på vartefter täckmaterialet multnar och sjunker ihop.

– Och jag kan inte gallra, då skulle skörden inte bli bra.

Nu ser vi ut som frågetecken. Vi har ju lärt oss att gallra ska man göra för att få bra skörd.

Rödbetor gallrar han inte alls.  Härligt befriande tycker de flesta. För vem gillar att gallra? Morötter får dock en översyn om de står för tätt.  Börje fick gallra mycket som barn, hos sin kusin var hans far var bonde.

Men varför blir hans skörd inte bra om han gallrar?

– Skulle jag gallra så skulle jag få för stora morötter och rödbetor.

Aha, ja det är ju ett behagligt problem. Börje bredsår morötter och rödbetor. Han sår dem i sina fasta rader som en lätt slingrande orm. Det går snabbt att förbereda såraden. Han öppnar upp raden genom att föra undan löven med ”kroken”, som han drar ner 10 cm i jorden och den är det enda redskap han använder i jorden. ”Kroken” har han själv konstruerat, den var från början en kultivator med tre krokar. Han tog bort en och den andra böjdes över den tredje.

"Kroken" Foto: Kerstin Engstrand
“Kroken”
Foto: Kerstin Engstrand

Det är den jordbearbetning som sker. Morotsraderna får dock en djupare hantering. Grävgrepen körs ner och bryts (vickas) framåt och bakåt, men absolut ingen vändning.

Sedan över 30 år har han inte spadgrävt och poängterar att om man måste gräva så ska man använda grep. En grep skonar masken.

Täckodlingstekniken ger skydd för mikrober och andra smådjur som trivs i den luckra jorden. De är på grund av täcklagret verksamma över hela året, även under vintern, även när det finns snö. Förmultnade växtrester är det bästa sättet att öka jordens humushalt. Ju högre humushalt, desto bättre och mer fruktbar jord. Dessutom ökar jordens vattenhållande förmåga. Växtlagret gör att jorden är fuktig även under våren. Jorden blir helt enkelt startklar för sådd under en mycket längre tid och den vanliga frågan, när jorden reder sig, finns inte.

 

Slipper vattna

–  Jag kan resa bort utan att vara rädd för att mina odlingar torkar ut.

Det är inte bara under våren som jorden behåller sin fuktighet där under det skyddande täcket. Ingen vind kommer heller åt jorden, vilket medför att avdunstningen är synnerligen minimal. Även under en riktigt het, torr sommar som 2013 och 2014, behövde han inte vattna. Inte heller under blåsiga vårar. Dessutom skyddar täcket jorden mot intensiva skyfall och uttorkande vindar.

 

Foto: Kerstin Engstrand
Börja föredrar avlånga rödbetor, de är lättare att skiva när de ska läggas in. Och hos honom blir de aldrig träiga, trots storleken. Foto: Kerstin Engstrand

Behöver inte gödsla

När Börje började odla jorden var den fruktansvärt dålig. Och han undrade hur han skulle få ordning på den. Han hämtade mulljord och lade på. 1979 var det sista året han körde hit gödsel, för med täckodlingen behövs ingen extra gödsel längre. Successivt bryts det organiska materialet ner och växterna får den näring de behöver. Precis som i naturen. Börje påtalar vikten att använda gammal, blöt halm, som har samma gödselvärde som stallgödsel.

Man kan räkna med att det tar tre år innan belöningen med täckodlingen kommer. Näringen avges till växterna i växternas egen takt. Man behöver helt enkelt inte fundera på att gödsla vid någon speciellt tidpunkt.  Det fixar masken mycket bättre bara de får rejält med mat.

Men han funderar på hur det kommer sig att exempelvis rödbetor ibland blir träiga och har kommit fram till att det inte beror på storleken, vilket annars är en allmän ”sanning”.  Utan att som vi i vanliga fall sköter vår odlingsjord så blir de träiga för att det är något som fattas i jorden. Själv har han aldrig fått sådana, trots frukter på uppåt 8 hg. Han anser att det är ytterst märkligt om en stor frukt skulle förgöra sig själv. Men det är som vanlig odlare oerhört svårt att ta reda på vad som fattas. Och han refererar hur mönsterbonden i grannskapet hanterar mineralfrågan.

 

Ny jordförbättring

Biokolen skymtar bland täckmaterialet. Vissa år drabbas även Börjes odlingar av jordloppor och rapsbaggar.  Foto: Kerstin Engstrand
Biokolen skymtar bland täckmaterialet. Vissa år drabbas även Börjes odlingar av jordloppor och rapsbaggar.
Foto: Kerstin Engstrand

Inspirerad av indianernas sätt att odla började han 2010 tillföra biokol. Vanligen i ett 4 cm tjockt lager. Till en början, när han inte hade så mycket, lades biokolen ut på de fasta såraderna och då på hösten. Men nu, när han har större tillgång läggs det på över hela året.  Biokolen framställer han själv, och anger att biokol gjort av sågspån från motorsåg är allra bäst. Han gör också det allra vackraste biokol, av bolltistlar! Så vacker att man bara vill stå kvar och beundra det. Samt laddar kolen med urin och nässel- och vallörtsvatten.

Förkolnade bolltistelfrön. Foto: kerstin Engstrand
Förkolnade bolltistelfrön. Foto: kerstin Engstrand

Det är i en stor, ytterst modern keramikpanna tillverkningen sker. Den packas med sågspån och och blir till kol med veden. En meter ved klarar pannan utan problem. Resultatet blir kol och aska. Askan strör han under vintern direkt på snön, för att få snön att smälta snabbare. Trädgården har under vinterhalvåret knappt någon sol alls efter klockan 12. Även gräsmattan får samma behandling, aska är bra gödsel för den.

Kol kan man inte använda för mycket av, men han varnar för att vara för generös med aska. Högst en handfull aska per kvadratmeter anser han det ska vara. Särskilt värdefull är askan under bärbuskar.

Kol är viktigt för jordförbättringen, för mikroorganismerna. Kol har lagringskapacitet, det kväve som det laddas med läcker inte ut. Men man måste ladda kolen rejält, för lägger du ut kol som det är suger den åt sig all näring i jorden.

 

Knappt något ogräs

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Täckodlingen medför också att mängden ogräs minskar högst betydligt. Det var ju den effekten som gjorde att han föll för täckodlingstekniken. En fördel som vi alla nog gillar skarpt. De ogräsfrön som vinden för med sig får svårt att gro, täcklagret skyddar ju jorden. Men visst, det finns ogräs som klarar av att slå sig ner i täckmaterialet. Maskros är en sådan, samt tistlar, men de är lätta att rycka upp ur det porösa täcket.

Han är så nära den arbetsfria trädgården man kan komma, högst cirka fem timmars  ”arbete” per år blir det med ogräsrensning, men han tillägger att han jobbar inte i trädgården, han ägnar sig åt trädgård. Dock, helt klart är det att täckandet tar tid, särskilt milda vintrar när masken drar ner löven helt. Den milda vintern 2014/2015 var en sådan.  Då var täcket konsumerat redan i mars månad.

Hur går det då med sniglar och snäckor?

–  Jag har inte fler sniglar nu, troligen beroende på att jag inte vattnar med spridare. Än så länge har jag sluppit mördarsniglar men de finns ett par hundra meter bort. Även kyrkan är fortfarande fri från dem.

Åkersniglar renderar dock en del problem, särskilt i växthuset. Dem ”matar” han med morötter, som de gillar skarpt, och det har visat sig vara suveräna åkersnigelfällor.

 

 Börjes system i korthet:
I områden med en bredd av 90 cm odlar Börje. Jorden är så porös att purjolöken med lätthet dras upp vid skörd. Foto: Kerstin Engstrand
I områden med en bredd av 90 cm odlar Börje. Jorden är så porös att purjolöken med lätthet dras upp vid skörd.
Foto: Kerstin Engstrand

 

  1. Kompostvallen, vilken är ca 45 cm bred och  20–30 cm hög, består av växtrester med halm överst.
  2. Ytan mellan två vallar är ca 90 cm, och har två så- eller plantrader och en gångbana. Denna yta täcks varje höst enbart med löv i ett lager av 10 cm.
  3. Det är bara vallarna i grönsaksodlingen som täcks med halm. Alla blomytor täcks med löv, liksom pumpa– och squashytorna.

 

På Börjes hemsida, www.remstam.se  kan du köpa hans bok ”Min dröm om lustgården”. I den finns en hel del bra tips, som att odla i hinkar utan botten.

Börje är även ordförande i FOBO,  Förbundet organisk-biologisk odling,  www.fobo.se/

 

Läs Börjes bästa potatis-, majs- och pumpodlingstips!

Text och foto: Kerstin Engstrand

Redaktionens val

Visst får man leka lite? Vi fyndade på loppis några vaser som såg ut som glasstrutar. De i sin tur födde idéen...