2016 RHS Chelsea Flower Show: Diarmuids tokerier
Det slår aldrig fel, på varje trädgårdsutställning av världsklass finns minst en trädgård som har ett förfallet skjul eller en gammal antik ruin. Fast allt är nygjort, bara några veckor gammalt. De är så kallade follies. Slår man upp ordet folly i en ordbok är det oftast översatt med fåfänga, dårskap eller tokeri. Fåfänga är en svensk företeelse och avser ett litet men extravagant lusthus som ska vara placerat högt så att utsikten blir därefter. Vårt svenska ord fåfänga lär komma från det franska ”la folie” som står för lyxigt lusthus. Men follies är något annat, snarare tokerier. Eller vad sägs om att ha en fejkad antik mur, en ruin, ett torn, ett tempel i din trädgård eller rentav en jättelik ananas som tak på ditt hus?
Man kan likna dessa follies vid en typ av bedrägeri eller rentav trolleri. Trädgården är en spelplan, en scen och bitvis en kuliss. Under 1600- och 1700-talen användes den som teater och gränsen mellan trädgårdskonst och teaterkonst var högst flytande. I slutet av 1700-talet kunde man även befolka trädgården med kulissfigurer när man hade fest.
Vad är det då som definierar en folly? Egentligen inget, för det är en byggnad vi inte förstår och inte ska förstå. En trädgård behöver ibland ta ut svängarna. Stora trädgårdar (inte med tanke på storleken utan på graden av konstnärskap) har alla humor och överraskningar. En trädgård ska ge näring också till själen.
Follies är viktiga, kontrasterna som de ger betyder mycket för helheten. Och på årets RHS Chelsea Flower Show 2016 tog den irländska trädgårdsdesignern Diarmuid Gavin verkligen ut svängarna. Han skapade en dansant trädgård. Och beställaren var inte mindre än det anrika och välkända varuhuset Harrods. Det blev “The Harrods British Eccentric Garden”.
En triangelformad trädgård med ett tornliknande hus i fonden. Åttkantigt var det. Till det en klassisk italiensk spegeldamm och formklippta buskar. Och en stor nypa cottage gardenplanteringar.
Låter väl inget speciellt, eller?
Titta då här:
De konformade lagerträden rockade loss, buxbomskloten poppade upp och ner, andra buxbomsbuskar svängde runt, en trädgårdssax klippte helt utan människans hjälp, rabatten runt huset gick runt en enbärssnår, nej jag menar ett torn, balkonglådorna åkte hiss och ibland lyfte även taket. Fast redan andra dagen började både saxen och taket att strejka så smått.
Inspirationskällan var William Heath Robinsons (1872-1944) skojfriska teckningar. Robinson, som hade tänkt bli landskapsmålare, försörjde sig istället länge på att illustrera böcker. Men en stor uppdragsgivare gick i konkurs och som familjeförsörjare var han nödd till att hitta nytt arbete. Det blev som tidningsillustratör. Heath Robinson kom bland annat att bli känd för sina illustrationer med minst sagt fantastiska lösningar på trädgårdsägarnas problem. Harrods valde att samarbete med det kommande Heath Robinsonmuseet och resultatet blev en mycket spektakulär trädgård.
Och på varuhuset arrangerade man klassiskt Afternoon Tea med trädgårdsföredrag av Diarmuid Gavin och Helen Dillon. Samt hade en utställning av Heath Robinsons verk.
Vad tyckte då domarna om trädgården? De gav Diarmuid förgyllt silver. Tekniken fungerade i regel, den krävde att man grävde ut platsen till ett djup av 1,5 meter och det är precis den nivå som RHS tillåter som maximalt grävdjup. Däremot var planteringarna lite väl sammanpressade och det största minuset blev för att man lät de roterande växtkonerna av lagerblad hela tiden snudda vid andra växter.
Av Kerstin Engstrand
