Täckodling: Möt täckodlingens kung, Börje Remstam

Det är som att komma in i en skattkista. Överallt växer det, det blommar, det sätter frukt, humlor och bin surrar i luften. Luften har en behaglig sötma med ett stråk av varm, fuktig jord, just den doft som bara jord kan dofta. Gångarna är ganska smala, men breda nog att köra en skottkärra på. Och här möts man av oanade färgkombinationer. Här finns inte enbart en odlarmästare utan även fingertoppskänsla för färgkombinationer.

Man fylls av välbehag, har sällan sett sådan kvalitet på det som odlas, och nyfikenheten stiger, vad finns runt nästa hörn? För den här trädgården är ingen trädgård där man har överblick och får allt serverat på ett fat. En 14 meter hög humle är dock en hållpunkt så att man hittar tillbaka. Vi är en bit utanför Eskilstuna, i Börje Remstams trädgård. Sommaren har varit varm, knappt något regn har fallit utan enbart hetta, hetta och åter hetta har den bjudit på, gräsmattan hemma är snusbrun och mina björkar har redan fått gula blad, men här är det frodigt och fint.

Börje går in mitt i sin odling och krafsar bort lite av jordtäckningen. Och där, jorden är fuktig, tillräckligt fuktig så att han inte behöver vattna.

Lösenordet är täckodling. Resultatet blir en rik jord, täckningen skyddar mot avdunstning. Grävning, luckring och rensning behöver man inte bry sig om, och vattningen minimeras kraftigt.

– Jag odlar mask, jag odlar jorden. Masken gör jobbet åt mig, jag har ingen öppen jord.

Det låter ju enkelt och självklart men när han 1973 kom hit, från Småland, för att leva i ett kollektiv, hade han inga större erfarenhet av odling. Platsen är ortens gamla ålderdomshem vars köksträdgård på 1970-talet hade legat i träda i nästan 20 år. Den bestod då av förvildade hallonplantor och kvickrot, som de fick bort tack vare idogt grävande. Men han hade indirekta kunskaper, pappa var en mycket skicklig bonde. Jorden var styv Sörmlandslera.

– Genombrottet kom när jag läste Ingrid Olaussons bok ”Den arbetsfria trädgården” som byggde på Ruth Stouts idéer om täckodling. Det passade mig, jag hade fått nog av barndomens ogräsrensning på åkrarna i brännande sol. Stouts idéer visade på att ogräset kunde hållas på minimal nivå. Jag började med att lägga på halvförmultnande växter.

Ruth Stout var amerikan och började på 1940-talet täckodla av en slump, och det berodde på att hon hade upptäckt hur jorden såg ut under en hög växtrester som blivit liggande i ett hörn av trädgården. Stout kom att skriva flera bästsäljande böcker. Hon dog 1980, i en ålder av 96 år.  Men det finns en markant skillnad mellan hennes och Börjes odlingsförhållanden, Stout hade sandjord och Börje lerjord.

Sista spadtaget för över 30 år sedan

Idag har han fin mulljord ner till ett djup av ca 20 cm. Täckodlingen gör att mulldjupet ökar med cirka 5 centimeter per decennium. Allt i hans trädgård växer, utan tillsättning av köpejord.

–    Och jag har mitt fasta spelsystem. Jag har fasta rader, år ut och år in.

Och ett mycket vinstgivande sådan, han får vinst nästan varje gång. Skörden är enorm och av högsta kvalitet. Detta tack vare att han håller jorden täckt med organiskt material, och det året runt.

Nåväl fasta rader, de är inte fasta i betydelsen att jorden är hård och svårbearbetad. Utan mjuk, lätt fuktig och doftar gott. Men fasta i den bemärkelsen att raderna är alltid på samma ställe och det förenklar oerhört. Det är en viktig del av odlarknepen, liksom att såraderna är upphöjda.

Han bryr sig inte om växelbruk i den bemärkelsen att han odlar en växt som avger näring till jorden efter en som har stort näringsbehov. Bönor exempelvis avger kväve till jorden. Börjes jord har så hög fruktbarhet att en växt kan sättas varsomhelst. Men han har koll på vad han odlat de senaste fyra åren, och var. Så när han hörde att morötter inte blir bra om man odlar dem direkt efter majs blev det potatis istället. Favoritsorten heter Asterix.

Hur Börje odlar potatis, majs och pumpa kan du läsa om här.

Ingen trädgårdskompost

En annan stor fördel med täckodling är att man slipper ha en trädgårdskompost. Det är befriande att höra Börje tala om hur svårt det är med att hålla en kompost fin och välmående. En välskött trädgårdskompost kräver en hel del. Min erfarenhet är, att det finns alltför många som blir stressade av sin kompost, och att det är oerhört svårt att bli kompostmästare. Och Börje delar min uppfattning. Skönt att hitta en själsfrände!

–  Här har jag min kompost, säger Börje och pekar på sina odlingar. Pekfingret visar på utrymmet mellan såraderna, mellan morötterna, rödbetorna, majsen.

Detta är grunden i täckodlingen. Rödbetsblast och annat läggs direkt vid sidan av platsen där det skördats. Allt grönt ska omedelbart tillbaka till jorden. Det sparar tid, inget behöver rivas i små bitar, och man slipper gå sina tio metrar till komposten. Istället gör blasten nytta direkt på plats.

Blasten kompletteras med färskt gräsklipp blandat med löv. Han lägger på ett lager om 5–10 cm åt gången. Det sjunker snabbt samman, och när det torkar får det nästan samma färg som jord. Att det är löv med i blandningen är viktigt, dels för färgens skull, men också att det inte blir för starkt. Färskt gräsklipp är en mycket bra näringskälla, men man ska inte använda bara färskt gräsklipp till exempelvis rödbetor varnar han. Det kan lätt bli för mycket näring. Däremot kan man använda enbart färskt gräsklippt till riktigt stora växter. I växthuset odlar han med gräsklipp och sand, enligt Nils Åkerstedtmetoden. Tomater och gurkor stormtrivs.

Gräsklipp

Tomten är på idag på 2000 kvm och av dessa är 800 kvm grönsaksodling så det är stora mängder gräsklipp som går åt. Hans lilla gräsmatta på 200–300 kvm räcker inte till, men som tur är har han en kyrkogård i närheten. Där får Börje gräsklipp i utbyte mot att han sköter kyrkans fruktträd. Mindre än 5% av gräsklippsbehovet kommer från den egna gräsmattan, resterande kommer från kyrkan. Även torra somrar klarar han sitt behov för kyrkan vattnar sina gräsmattor. Fram till 1 september brukar han ha hämtat 25 skottkärror – med en extra säck placerad på toppen av varje – det är vad som går åt under våren och sommaren. Sedan tillkommer höstens gräsklipp och löv, och då är det de stora mängder löv, troligen mist 500 sopsäckar varje höst. Men även tallbarr. Barr som Börje mer än gärna tar emot. Tallbarr lägger han på gångarna, och på jordgubbarna. Tallbarren gör jorden lite sur och det stormtrivs jordgubbarna med.

På hösten lägger han på ett tjockt lager halm. Det är viktigt att halmen är riktigt blöt, och ska ha legat ute, gärna i ett år, och börja brytas ner. Då är halmen mera ”lättuggad” för maskarna. Det är också med denna halm han ”snyggar” till sina odlingar, och oerhört mycket enklare än att höstgräva. Torr halm avråder han starkt ifrån, dels är den mera svårhanterlig, men också svårare för maskarna att bryta ner.

En varning: Om det finns vit mögel i halmen – rör den inte! Vänta då tills den fasen har klingat av.

Gallrar aldrig

Året runt håller han jorden täckt med ett tjockt lager av organiskt material. Täcket föses undan lite när det är dags att så, och då enbart just där såraden ska vara, inte mer. När fröplantorna blivit tillräckligt stora för att inte kvävas av täckmaterialet föses täckningen tillbaka igen.  Därefter fyller han på vartefter täckmaterialet multnar och sjunker ihop.

– Och jag kan inte gallra, då skulle skörden inte bli bra.

Nu ser vi ut som frågetecken. Vi har ju lärt oss att gallra ska man göra för att få bra skörd.

Rödbetor gallrar han inte alls.  Härligt befriande tycker de flesta. För vem gillar att gallra? Morötter får dock en översyn om de står för tätt.  Börje fick gallra mycket som barn, hos sin kusin var hans far var bonde.

Men varför blir hans skörd inte bra om han gallrar?

– Skulle jag gallra så skulle jag få för stora morötter och rödbetor.

Aha, ja det är ju ett behagligt problem. Börje bredsår morötter och rödbetor. Han sår dem i sina fasta rader som en lätt slingrande orm. Det går snabbt att förbereda såraden. Han öppnar upp raden genom att föra undan löven med ”kroken”, som han drar ner 10 cm i jorden och den är det enda redskap han använder i jorden. ”Kroken” har han själv konstruerat, den var från början en kultivator med tre krokar. Han tog bort en och den andra böjdes över den tredje.

Det är den jordbearbetning som sker. Morotsraderna får dock en djupare hantering. Grävgrepen körs ner och bryts (vickas) framåt och bakåt, men absolut ingen vändning.

Sedan över 30 år har han inte spadgrävt och poängterar att om man måste gräva så ska man använda grep. En grep skonar masken.

Täckodlingstekniken ger skydd för mikrober och andra smådjur som trivs i den luckra jorden. De är på grund av täcklagret verksamma över hela året, även under vintern, även när det finns snö. Förmultnade växtrester är det bästa sättet att öka jordens humushalt. Ju högre humushalt, desto bättre och mer fruktbar jord. Dessutom ökar jordens vattenhållande förmåga. Växtlagret gör att jorden är fuktig även under våren. Jorden blir helt enkelt startklar för sådd under en mycket längre tid och den vanliga frågan, när jorden reder sig, finns inte.

Slipper vattna

–  Jag kan resa bort utan att vara rädd för att mina odlingar torkar ut.

Det är inte bara under våren som jorden behåller sin fuktighet där under det skyddande täcket. Ingen vind kommer heller åt jorden, vilket medför att avdunstningen är synnerligen minimal. Även under en riktigt het, torr sommar som 2013 och 2014, behövde han inte vattna. Inte heller under blåsiga vårar. Dessutom skyddar täcket jorden mot intensiva skyfall och uttorkande vindar.

Behöver inte gödsla

När Börje började odla jorden var den fruktansvärt dålig. Och han undrade hur han skulle få ordning på den. Han hämtade mulljord och lade på. 1979 var det sista året han körde hit gödsel, för med täckodlingen behövs ingen extra gödsel längre. Successivt bryts det organiska materialet ner och växterna får den näring de behöver. Precis som i naturen. Börje påtalar vikten att använda gammal, blöt halm, som har samma gödselvärde som stallgödsel.

Man kan räkna med att det tar tre år innan belöningen med täckodlingen kommer. Näringen avges till växterna i växternas egen takt. Man behöver helt enkelt inte fundera på att gödsla vid någon speciellt tidpunkt.  Det fixar masken mycket bättre bara de får rejält med mat.

Men han funderar på hur det kommer sig att exempelvis rödbetor ibland blir träiga och har kommit fram till att det inte beror på storleken, vilket annars är en allmän ”sanning”.  Utan att som vi i vanliga fall sköter vår odlingsjord så blir de träiga för att det är något som fattas i jorden. Själv har han aldrig fått sådana, trots frukter på uppåt 8 hg. Han anser att det är ytterst märkligt om en stor frukt skulle förgöra sig själv. Men det är som vanlig odlare oerhört svårt att ta reda på vad som fattas. Och han refererar hur mönsterbonden i grannskapet hanterar mineralfrågan.

Ny jordförbättring

Inspirerad av indianernas sätt att odla började han 2010 tillföra biokol. Vanligen i ett 4 cm tjockt lager. Till en början, när han inte hade så mycket, lades biokolen ut på de fasta såraderna och då på hösten. Men nu, när han har större tillgång läggs det på över hela året.  Biokolen framställer han själv, och anger att biokol gjort av sågspån från motorsåg är allra bäst. Han gör också det allra vackraste biokol, av bolltistlar! Så vacker att man bara vill stå kvar och beundra det. Samt laddar kolen med urin och nässel- och vallörtsvatten.

Det är i en stor, ytterst modern keramikpanna tillverkningen sker. Den packas med sågspån och och blir till kol med veden. En meter ved klarar pannan utan problem. Resultatet blir kol och aska. Askan strör han under vintern direkt på snön, för att få snön att smälta snabbare. Trädgården har under vinterhalvåret knappt någon sol alls efter klockan 12. Även gräsmattan får samma behandling, aska är bra gödsel för den.

Kol kan man inte använda för mycket av, men han varnar för att vara för generös med aska. Högst en handfull aska per kvadratmeter anser han det ska vara. Särskilt värdefull är askan under bärbuskar.

Kol är viktigt för jordförbättringen, för mikroorganismerna. Kol har lagringskapacitet, det kväve som det laddas med läcker inte ut. Men man måste ladda kolen rejält, för lägger du ut kol som det är suger den åt sig all näring i jorden.

Knappt något ogräs

Täckodlingen medför också att mängden ogräs minskar högst betydligt. Det var ju den effekten som gjorde att han föll för täckodlingstekniken. En fördel som vi alla nog gillar skarpt. De ogräsfrön som vinden för med sig får svårt att gro, täcklagret skyddar ju jorden. Men visst, det finns ogräs som klarar av att slå sig ner i täckmaterialet. Maskros är en sådan, samt tistlar, men de är lätta att rycka upp ur det porösa täcket.

Han är så nära den arbetsfria trädgården man kan komma, högst cirka fem timmars  ”arbete” per år blir det med ogräsrensning, men han tillägger att han jobbar inte i trädgården, han ägnar sig åt trädgård. Dock, helt klart är det att täckandet tar tid, särskilt milda vintrar när masken drar ner löven helt. Den milda vintern 2014/2015 var en sådan.  Då var täcket konsumerat redan i mars månad.

Hur går det då med sniglar och snäckor?

–  Jag har inte fler sniglar nu, troligen beroende på att jag inte vattnar med spridare. Än så länge har jag sluppit mördarsniglar men de finns ett par hundra meter bort. Även kyrkan är fortfarande fri från dem.

Åkersniglar renderar dock en del problem, särskilt i växthuset. Dem ”matar” han med morötter, som de gillar skarpt, och det har visat sig vara suveräna åkersnigelfällor.

 Börjes system i korthet:

1. Kompostvallen, vilken är ca 45 cm bred och  20–30 cm hög, består av växtrester med halm överst.
2. Ytan mellan två vallar är ca 90 cm, och har två så- eller plantrader och en gångbana. Denna yta täcks varje höst enbart med löv i ett lager av 10 cm.
3. Det är bara vallarna i grönsaksodlingen som täcks med halm. Alla blomytor täcks med löv, liksom pumpa– och squashytorna.

På Börjes hemsida, www.remstam.se  kan du köpa hans bok ”Min dröm om lustgården”. I den finns en hel del bra tips, som att odla i hinkar utan botten.

Börje är även ordförande i FOBO,  Förbundet organisk-biologisk odling,  www.fobo.se/

Läs Börjes bästa potatis-, majs- och pumpodlingstips!

Text och foto: Kerstin Engstrand