Sida 20

Taggtaklök, rolig att så själv! Foto: Kerstin Engstrand

Tänk att så små frön kan bli något så härdigt och välformat!  Taggtaklöken är en trevlig växt att så och den sås med stor fördel i januari eller i februari.

Sempervivum heuffelii är dess vetenskapliga namn. Semper för att den är långvarig, den tål en rejäl svenska vinter!

Sötast är småplantorna som bara är någon centimeter i diameter medan de fullvuxna plantorna har en annan mera grafisk skönhet.

Taggtaglök heter den för att i bladspetsarna sitter små taggar, inte vassa men de lyser som silver.

Efter ett par år så bildar plantan nya plantor, mellan bladen!

Bjuder sommaren på riktig torka kommer den med tiden att blomma. Då med blommor som sitter på höga stjälkar, ett vanligt sätt för fetbladsväxter att blomma på. Blommorna i sig är ljust gula.

Taggtaglöken är ytterst torktålig och trivs i en mur eller i en torr slänt.

 

Frön av taggtaklök. Foto: Kerstin Engstrand
Frön av taggtaklök. Foto: Kerstin Engstrand

Fröna sås på ytan, de ska inte täckas. Använd så/kaktusjord ( är samma jord, det brukar stå så/kaktusjord på förpackningen).

Efter nästan en månad är plantorna så här små. Foto: Kerstin Engstrand
Efter nästan en månad är plantorna så här små. Foto: Kerstin Engstrand

Grobarheten är inte den bästa men efter 14 dagar brukar ett antal frön ha grott. Då syns knappt de små plantorna, de ser ut som pyttesmå gröna sandkorn.

Efter ytterligare två månader börjar de få karaktär. Foto: Kerstin Engstrand
Efter ytterligare två månader börjar de få karaktär. Foto: Kerstin Engstrand

Men det är tuffa små plantor. De växer på sakta men säkert. Sådda i januari kan de planteras ut i juni:

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

I september har de vuxit till sig ännu mer och ytterbladen har nu fått en lätt chokladbrun ton:

Utplantering i juni! Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Och efter ytterligare ett år, efter en vinter och två somrar har den lilla fröplantan blivit så här stor och fin:

Taggtaklök, rolig att så själv!  Foto: Kerstin Engstrand
Taggtaklök, rolig att så själv! Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Beesia. Foto: Kerstin Engstrand

Lundens diskreta skönhet. De blanka bladen, det diskreta dagsljuset som söker sig ner bland trädens grönska får bladen att skimra.

De vita blommorna inbjuder en att lägga sig på alla fyra för att njuta av dem så där lite extra. De har en märklig förmåga att få en att känna att världen står stilla. Har man tur så blommar de länge, från slutet av juli till en bra bit in på hösten. Bildens blommor är fotograferade just en höstdag, i slutet av september.

Bladen ser fuktiga ut utan att vara det, de ser även lite läderaktiga ut. De är onekligen viktiga för växtens uttryck, tittar man riktigt nära ser man att bladen har som små taggar längs kanten.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Beesia calthifolia är det vetenskapliga namnet, beesia kallar vi den helt enkelt på svenska.

Beesia blir när den trivs som högst cirka 30 cm hög. Den vill växa fuktigt men inte vått, det ska vara väldränerat. Halvskugga är bäst.

Den härstammar från södra Kina och norra Burma, för säkerhets skull bör den vintertäckas, särskilt om dina plantor är nyplanterade. Våra vintrar skiftar ju ganska bra numera. Mina brittiska vänner säger att den kan luras, att den kan vissna ner men komma tillbaka igen på våren så räkna inte ut den i första taget! Det finns även Beesia som härstammar från Sapporo, Japan och kan du få tag i några av dessa är det en bra investering då de är härdigare än andra.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

På hösten kan man finna att den bildat frökapslar, som också de är hjärtformade!

Beesia planteras bäst på våren. Skulle du få ett rejält bestånd så är även våren en bra tid att dela på plantorna.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Plötsligt så blev jag stående, helt hänförd. Platsen var ett varmt utställningstält på anrika trädgårdsutställningen Hampton Court Palace Garden Show. Det var mycket varmt men nejlikorna som hänförde mig var eleganta och svala.

Jag har alltid tyckt om nejlikor, särskilt bukettvarianterna och de vilda. Men just dessa hade jag aldrig sett förut. Var det nya sorter var min första tanke. Nya sorter brukar introduceras på mässor.

Men se de var inte nya, de var gamla. Och unika.

De flesta sorter som idag finns i gruppen Malmaison är från 1800-talet – och förstås från Frankrike.

Härstamning är från så kallade tree carnations, enorma exemplar som framför allt odlades i välbärgade gods växthus. Dessa var de första riktiga snittblomsnejlikorna kända för sina enorma blommor och fantastiska doft.

bedårande nejlikor på Hampton Court. Foto: Kerstin Engstrand
Bedårande nejlikor på Hampton Court.

Idag lär det bara finnas färre än tio sorter kvar i odling. De är inte de mest lättodlade! Men de vackraste bland de odlade.

De odlas idag i växthus, framför allt i England och i USA.

Framför allt sticklingsförökas de. Sticklingarna måste vara väl rotade i juni månad för att blomma nästa år. Så det är ingen snabb produktion!

[REDC-1835-088] Redouté Choix 1835, Pl. 88, Clove- Pink Carnation (Oeillet panache-Dianthus..

Att man i Frankrike odlade fram stora nejlikor finns att se på Redoutés målningar som än idag flitigt reproduceras. Pierre Joseph Redouté (1759-1840) målade framför allt rosor och frukter! Hans uppdragsgivare var nämligen Napoleons maka, kejsarinnan Josephine och uppdraget han hade var just att dokumentera allt som växte i hennes trädgård vid slottet Malmaison.

Nejlikorna Malmaison, de vackraste som finns? Foto: Kerstin Engstrand
Nejlikorna Malmaison, de vackraste som finns? Foto: Kerstin Engstrand

Troligen skapades dessa nejlikor i mitten av 1800-talet, runt 1850 och framåt så Redouté har inte målat av dem. De har heller inte skapats i slottets Malmaisons odlingar, var exakt de härstammar vet man inte, men att de fick namnet Malmaisonnejlikor beror helt enkelt på att man tyckte att både dess form och doft påminde om den mycket populära rosen ’Souvenir de la Malmaison’.

Bedårande doft innebär också att parfymer har uppkallats efter denna vackra nejlika:

 

Visst vore det härligt om fler odlade fram dessa underbara nejlikor?

Text och foto: Kerstin Engstrand

I Frankrike gör man många olika inläggningar av maskrosblommor! Foto: Kerstin Engstrand

Söt, lite nötaktig i smaken, maskrossirap är enkelt och roligt att göra. Bin älskar maskrosor, barn likaså medan vi vuxna har kanske ett litet annorlunda förhållande till denna älskade och oälskade blomma. Har du gott om den så varför inte göra en sats maskrossirap? Det är enkelt, du behöver bara tre ingredienser, maskrosblommor, vatten och socker.

Det ska vara lika mycket maskrosblommor som vatten, sockermängden ska vara det dubbla, allt räknat i deciliter. 5 dl blommor, 5 dl vatten och 10 dl socker.

OBS! Ta inte hela blommor, utan bara blombladen, de gula. Tar du hela blommor blir sirapen besk. Att dra bort blombladen, som är många och små tar lite tid. Skölj dem väl så slipper du få med småflugor och andra små insekter.

En maskrosblomma består av mängder av kronblad. Foto: Kerstin Engstrand
En maskrosblomma består av mängder av kronblad. Foto: Kerstin Engstrand

Lägg de avdragna kronbladen i en kastrull, fyll på med vatten och låt koka i cirka 20 minuter.

Därefter ska du sila av. En omgång kokta maskrosblomblad ger en mild sirap. Vill du ha en starkare kokar du den avsilade vätskan på nytt, nu med en ny omgång färska kronblad och nu är vattnet ersatt av den avsilade vätskan.

Nu är det sedan dags att tillsätta socker. Det ska vara dubbelt så mycket socker som vätska. Mät hur många deciliter maskosblomavkok du har, om du har 5 dl så ska du tillsätta 10 dl socker.

Häll vätskan i kastrullen och tillsätt sockret. Nu ska sockret sakta smälta, rör försiktigt och låt den inte koka! Om den kokar kommer allt kristalliseras och bli en stel massa.

När sockret har smält hälls den gyllengula sirapen på burk. Häll gärna i mindre burkar än i en stor.

Vill du förfina smaken kan du tillsätta lite citrinzest (finrivet citronskal) eller lite rabarber när du kokar kronbladen. Citronskal, apelsin och russin är en annan mera vuxen kombination som då ger en sirap som blir en bra bas till att skapa en aperitif på.

I Frankrike är det mycket populärt att använda maskrosor till inläggningar. Pissenlit heter maskros på franska, vilket betyder kissa i sängen… I  Frankrike och i Italien säljs maskrosfrön i påse,

Maskrossirap är en klassiker till pannkakor. Det är solsken på burk!

Förvara sirapen i kylskåpets svaldel.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Mistelsådd i äppelträd, ett riktigt pussträd! Foto: Kerstin Engstrand

Kärlekens växt, misteln, hur kommer det sig att den växer i träd?

Förklaringen ligger dels i dess naturliga växtsätt, misteln är en halvparastit med egen fotosyntes och behöver en annan växt för att leva. Den är Sveriges enda trädlevande parasit!

För att klara det är fröet extra klibbigt. Och med extra klibbigt menar jag verkligen klibbigt. Som extra starkt klister.

Det är på våren misteln bäst sås. I mars månad om den är varm. Inte tidigare.

Misteln föredrar att växa på lind och lönn, i trädgården trivs den framför allt på äppelträd. Den har skilda han- och honexemplar, de vita bären finns enbart på honplantorna men det behövs även hanplantor för att få bär.

Mistelbär är minst sagt kletiga. Foto: Kerstin Engstrand
Mistelbär är minst sagt kletiga. Foto: Kerstin Engstrand

Ett bär innehåller ett frö. Det kan man se om man håller bäret mot ljuset, då skymtar ett litet svart frö. Tryck bäret mot den gren där du vill att den ska fästa. Gärna på grenens undersida, där kommer det att leva mera ostört än på ovansidan. Min erfarenhet är att fröerna trivs bättre på grenar i sydvästläge än de på samma träd som ligger mot norr eller öster. Har du problem med snäckor i träd kan jag säga att de ödelägger mycket effektivt mistelfröer.

Då grobarheten inte är den bästa kan man utan problem så flera frön på en och samma gren. Markera platserna med en bit färgat garn och häng gärna upp en färgad såpinne också, detta för att lätt hitta platserna när trädets bladverk skymmer sikten.

Markera var på grenen du sått dina mistelfröer. Foto: Kerstin Engstrand
Markera var på grenen du sått dina mistelfröer. Foto: Kerstin Engstrand

Ganska snart efter det att bäret har kletats fast på grenen blir allt grönt, ser ut som en grön knapp.

Därefter blir det hela vitt igen, och ser närmast ut som fågelskit.

Om fröet gror syns det ganska snart, du ser som små öglor på grenen.

En liten krok, eller ögla, här har fröet grott! Foto: Kerstin Engstrand
En liten krok, eller ögla, här har fröet grott! Foto: Kerstin Engstrand

Om ett år så kommer första bladparet. Tillväxten kommer att gå långsamt även om tillväxttakten är 100% per år. Efter ett par år kommer dock misteln bli rejält stor.

Segt! Det klibbiga fruktköttet bildar lätt långa strängar. Att man för gjorde  lim av bären känns helt naturligt när man får detta klet på fingrarna. Tyvärr användes limmet för att fånga fåglar med något som Carl von Linné omnämnde i Flora Svecica 1755.

Den växer långsamt, sakta men säkert. Foto: Kerstin Engstrand
Den växer långsamt, sakta men säkert. Foto: Kerstin Engstrand

Mistel är fridlyst men inte rödlistad. Den anses vara livskraftig och trivs framför allt i Mälardalen. Markägare och den som har nyttjanderätt till marken får plocka bär om det sker för att vårda värdträdet, och den berörda populationens fortbestånd inte påverkas negativt. De mistlar som i juletid säljs i Sverige är importerade.

Mer om mistel kan du läsa här: Misteln, parasiten som ger oss habegär

Text och foto: Kerstin Engstrand

Årets nya vinplantor! Foto: Kerstin Engstrand

Vad gör man av allt som blir över när man beskurit vinrankorna? Jo, nya plantor – förstås!

Att själv föröka vin är roligt och enkelt. I princip så rotar de sig bara de får stå varmt och i fuktig jord, eller i vatten. Att får pyssla med vinsticklingar mitt i vintern gör att den mörka årstiden går fortare!

En fördel är att sticklingarna, de avklippta grenarna från beskärningen är smala och därmed föga utrymmeskrävande. En hög smal vas, gärna mörk eller en hög smal kruka med jord räcker för att börja rotningen av tio sticklingar. En stickling blir en ny planta.

Vilka sticklingar ska man då välja?
Årets vinterbeskärning av Zilga. Foto: Kerstin Engstrand
Årets vinterbeskärning av Zilga. Foto: Kerstin Engstrand

De korta, de mellanlånga eller de riktigt långa? Vid första anblicken känns det omöjligt att välja ut.

Först ska du välja de som är penntjocka, de smala, tunna kommer inte att fungera. De kan du istället spara för att använda som kransmaterial eller annat stöd.

Är du osäker på om det är liv i sticklingarna kan du skrapa lite lätt med tumnageln på barken, skymtar du grönt under den bruna barken lever sticklingen.

Några av de bästa sticklingar får man från riktigt långa rankor, de som är över 150 cm långa. De delar man upp i flera. En sekatör är ett bra hjälpmedel när dessa långa rankor ska delas upp. Man vill ha rena snitt.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Klipp så att varje stickling har minst två knoppar (noder), allra helst fyra. Proffsen anger att fyra är ett måste, jag har fått fram fina plantor av sticklingar med färre än fyra knoppar.

Klipp så att du vet vilken del som är upp! Många väljer att markera den översta delen med ett rakt snitt.

Har du flera olika sorter så märk dem, det går annars inte att se skillnad på dem.

Ha en vas med vatten i närheten så att du direkt kan sätta de nyklippta sticklingar i vatten.

2 metoder

Därefter finns det två alternativ:

  1. Fortsätt att låta sticklingar stå i vatten.
  2. Sätta sticklingar i en kruka med jord.

Oavsett metod så kommer rötter att bildas. Allmänt anses rötter bildade i jord är bättre, de är mindre sköra det vill säga livskraftigare.

Rötter bildade på sticklingar som stått i vatten. Foto: Kerstin Engstrand
Rötter bildade på sticklingar som stått i vatten. Foto: Kerstin Engstrand

Många anser att man ska beskära precis under en nod, att sticklingen då bildar rötter fortare, särskilt om man rispar upp barken lite. Det sistnämnda, att barken luckras upp lite sker med tiden när sticklingen står i jord eller i vatten men att man rispar upp barken i förväg underlättar rotbildandet.

Sticklingarna trivs förträffligt i vanlig rumstemperatur, runt 22 grader.  Har du svalare kan undervärme från element eller en värmematta vara bra.

Plastpåsar att trä över är också bra, då torkar sticklingar inte så lätt.

Mörka, täta vaser fungerar bäst om sticklingarna ska stå i vatten. Foto: Kerstin Engstrand
Mörka, täta vaser fungerar bäst om sticklingarna ska stå i vatten. Foto: Kerstin Engstrand

I vatten: Ställ sticklingarna i en hög, mörk vas fylld med rumstempererat vatten. Det kommer även att bildas rötter om vasen är genomskinlig men det tar lite längre tid.

Sticklingar i jord. Stick ner dem så djupt det går, det räcker med att ett par bladknoppar är ovan jord. Foto: Kerstin Engstrand
Sticklingar i jord. Stick ner dem så djupt det går, det räcker med att ett par bladknoppar är ovan jord. Foto: Kerstin Engstrand

I jord: Även här bör krukan vara hög och smal, och av plast. Jorden kan vara såjord eller en lätt porös krukväxtjord. Stick ner sticklingarna längs krukans kant, där utvecklar de rötter snabbare. Proffsen sticker ner sticklingen så att bara en noder(knopp) är över jord. Jorden ska hela tiden hållas fuktig men inte våt.

Bladknopparna sväller innan rötter bildas. Foto: Kerstin Engstrand
Bladknopparna sväller innan rötter bildas. Foto: Kerstin Engstrand

Först kommer bladknopparna att svälla. Det går ganska fort. Ibland redan efter en vecka, ibland efter två. Efter ytterligare cirka 10 dagar kan det hända att även blomknoppar skymtar! Efter en månad brukar bladen ha vecklat ut sig.

Det går att få vindruvor inomhus på en stickling. Vin är självfertila. Det är roligt men inget du ska sukta efter. Det är bättre att ta bort blomknopparna. Sticklingen ska använda sin kraft att rota sig.

Dags att plantera om
När rötter har bildats är det dags att plantera om. Foto: Kerstin Engstrand
När rötter har bildats är det dags att plantera om. Foto: Kerstin Engstrand

Hur vet man att sticklingarna har bildat rötter? Det brukar synas när man lyfter upp krukan, de små tunna rötterna börjar sticka ut ur krukans bottenhål. Vanligen sker det cirka två månader efter sticklingarna sattes, ibland går det lite snabbare, typ sex eller sju veckor.

I vatten syns de bra, snabbt har de bildat avlånga vita rötter om cirka 2,5 cm.

Här har sticklingen som blommade och satte bär fått rötter och ska nu planteras om i en egen kruka. En druva sitter kvar!  Foto: Kerstin Engstrand
Här har sticklingen som blommade och satte bär fått rötter och ska nu planteras om i en egen kruka. En druva sitter kvar! Foto: Kerstin Engstrand

När rötterna har bildats är det dags att plantera om. Sätt sticklingarna en och en i en hög plastkruka. Plast för att plast håller fukten bättre. Låt odlingen stå ljust, och över 10 grader, jag har mina i vanlig rumstemperatur tills det är dags att avhärda dem i maj7juni. Det vill säga vänja dem vid att stå ute.

Låt aldrig sticklingarna torka ut.

Årets nya vinplantor! Foto: Kerstin Engstrand
Årets nya vinplantor! Foto: Kerstin Engstrand

Under sommaren får de växa vidare i sina krukor. De står då ute på en halvskuggig plats. I augusti planterar jag ut dem på den tilltänkta växtplatsen. Markera de spröda plantorna, särskilt om du har katt eller hund i närheten då dessa unga plantor inte klarar en katts tyngd, än mindre en hunds. Jag brukar sätta metallbur, typ gammal klädback över dem som skydd.

Därefter ä det bara att se till att de får vatten, rötterna ska nu växa rakt neråt. Vin har en förmåga att gå djupt ner i backen, sex eller sju meter ner går rötterna lätt. På följande år, år två får de fortsätta växa i lugna och ro och år 3 kan du börja beskära dem.

Sticklingarna på bilderna är av sorten Zilga, mer om den och hur du lyckas odla vin på friland kan du läsa HÄR.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Dahlia 'Christopher Taylor' torkad , här med guldsprayat gräs. Foto: Kerstin Engstrand

Bästa snittblomman under vintern, det är mina torkade dahlior! Jag har några i en låg vas på köksbordet, en annan tittar mig ögat vid skrivbordets dator och i sovrummet har en flera låga vaser på rad, alla fyllda med höstens dahlior. Ja, nu i januari är mitt hem fyllt med de färgstarkaste av alla blommor, dahlior.

Dahlian är numera en riktig modeblomma, det säljs mer än någonsin och trenden verkar öka allt eftersom det tas fram allt fler sorter. Det finns dahlior i nästan alla de färger och former. Det är så lätt att drabbas av habegär! För att förlänga säsongen och ge oss lite nytt vackert att titta på har jag torkat ett antal av mina dahlior. Det går alldeles utmärkt och de skänker nu en härlig stor dos av extra välbehag inomhus när vintern och mörkret härjar utanför.

Hösten 2020 var ovanligt varm, den rådande pandemin gav också lite extra tid hemmavid och det blev startskottet för att testa flera olika sätt att torka dahlior på än vad jag gjort tidigare. Jag hade också, som så många andra, med åren samlat på mig ovanligt många olika dahliasorter. Antalet har blir lite för många, jag får skylla på att de har klarat övervintringen ovanligt bra. Därför dövas nu minst inköpssamvete lite när jag kan njuta av dahlior året runt och även kan ge bort några unika när vintern är som mörkast.

Dagens utvalda för torkning.  Foto: Kerstin Engstrand
Dagens utvalda för torkning. Foto: Kerstin Engstrand

Det här är slowflower, torkade blommor utan några tillsatser, inga hårsprayer, inga bekämpningsmedel.

Jag har testat att:

  • Torka i sand.
  • Ståendes i en vas med vatten.
  • Torka upp och ner, hängandes, både med och utan blad och med både långa och korta stjälkar.
  • Ståendes, i glipan mellan fönsterkarmen och fönsterbrädan.
På väg att vissna är ok
I novembermörkret lyser några torkade dahlior upp. Foto: Kerstin Engstrand
I novembermörkret lyser några torkade dahlior upp. Foto: Kerstin Engstrand

Jag har lärt mig att det går alldeles utmärkt att torka dahlior ganska sent på säsongen, strax innan risken för frost började närma sig. Även att torka blommor så just är på väg att vissna fungerar suveränt bra. På så sätt får man dubbel glädje, att njuta av dem länge medan de ännu är fräscha och få en andra omgång buketter, som torkade.

I vanliga fall är rådet att man ska plocka blommor för torkning tidigt på morgonen men efter det att morgondaggen har torkat. Jag har plockat mina mitt på dagen och det gick mycket bra men det var som sagt sen höst.

Du behöver bara spara cirka 10 centimeter av stjälken, det är en bra längd om du vill göra kransar, men torkar du dem hängandes upp och ner är det lättare med att ha långa och avbladade stjälkar. Stjälkarna håller sig fasta och fina efter torkningen.

Ett annat klassiskt basråd är att man ska välja blommor som ännu inte har slagit ut fullt ut. De flesta blommor brukar nämligen öppna sig allt mer när de torkar. Det rådet följde jag inte heller. Det gick i regel bra att plocka de blommor som jag helt enkelt tyckte om och ville torka. Dock, de riktigt stora, de som var stora som en handflata hade säkerligen klarat sig bättre om jag hade plockat dem innan de var fullt utslagna. Samt att de riktigt stora håller bättre om man torkar dem hängandes upp och ner. De blir då visserligen mera rufsiga men de blir vackra med sin bångstyriga charm!

Det sägs att blommor ska torkas där det är svalt och mörkt. Mörkt för att blommorna inte ska blekna men jag har torkat mina i vanlig inomhustemperatur och i västerfönster. Det har gått utmärkt. Dahlior har så mycket färg i sina kronblad så jag har inte märkt någon skillnad jämfört med om de torkat i mörker. Däremot har det hänt att de jag torkat på ett svalt ställe har gjort att blommorna lättare har möglat. Ofta håller svala ställen högre luftfuktighet än varmare.

Alla de olika dahliasorter jag torkat har blivit mörkare torra än som färska.

I de flesta fall blir de yttersta kronbladen lite fula men de kan lätt klippas bort.

Ingen av de dahlior jag torkade, oavsett färg, har blekts av att på hösten torka i ett fönster.

 

Hängandes
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Torka upp och ner i buntar, hängandes, både med och utan blad och med både långa och korta stjälkar, är onekligen både enkelt och lite svårt. Det var lite svårt att hålla ihop buntarna, stjälkarna krymper när de torkar. Vanligen använder man gummisnoddar och bäst blir det om man tar bort alla gröna blad , stjälkarna blir bäst om de är kala.

Bäst fungerade det med pompondahlior som har en mera sammanhållen blomma. Dahlior som är mera spretiga håller inte formen, kronbladen faller ju neråt när de hängs upp och ner och då blir det inte lika snyggt. Jag tyckte heller inte det blev snyggt med bladen kvar på stjälkarna, de tog bort intrycket av de vackra blommorna. Bladen bidrog mera att det hela såg skräpigt ut.

Pompondahlia. Foto: Kerstin Engstrand
Pompondahlia. Foto: Kerstin Engstrand

Viktigt när man torkar dahlior hängandes upp och ner är att de hänger på en plats där det är god luftväxling och att det finns mellanrum mellan varje knippe. Ha heller inte för många blommor i varje knippe, tre fungerar alltid och fem är maximalt. Det ska vara luft mellan varje blomma i knippet och mellan varje knippe.

Dahlia torkad hängandes.Foto: Kerstin Engstrand
Dahlia torkad hängandes.Foto: Kerstin Engstrand

Hur hänga upp dem? Torkställningar för inomhusbruk fungerar bra, har du många dahlior att torka så häng upp ett nät, typ tunt metallnät där det är lätt att fäste knippena i och kanske kan du hänga nätet i taket. Har du inte så många går det utmärkt att hänga dem i gardinstången eller spänna en metalltråd ovanför fönstret.

Att torka hängandes upp och ner är den mest effektiva metoden, du kan enkelt få plats med många.

Torka i sand
Torka dahlior i fin sand. Foto: Kerstin Engstrand
Torka dahlior i fin sand. Den ljust lila blomman längst ner är en tidlösa. Foto: Kerstin Engstrand

Förr torkade jag blommor i en orange grynig massa som ser ut som pyttesmå pärlor, silica gel. Den är numera lite svår att få tag på och lite smådyr. Det är samma porösa material som finns i de små kuddar med torkmedel som ibland ligger i förpackningar. Silica gel går dock att återanvända nästan hur många gånger som helst.

Nu hade jag tillgång till verklig fin sand, samma sand som exempelvis används till vattenfilter, 0,4-0,8mm, så det använde jag. Det blev tungt! För att kunna få med lite stjälk behövdes mycket sand och sand väger. Denna mycket fina sand finns att köpa i säckar om  25 kilo till ett pris kostar runt 150 – 200 kronor per säck.

Jag fyllde sanden i låga, breda hinkar av typ murarhink. Det var lätt att lägga ner blommorna på sanden. Att sedan täcka blommorna med ett rejält lager sand krävde försiktighet, man fick sakta strö över sanden så att kronbladen inte blev ödelagda. Det här är en utrymmeskrävande och tung metod!

De fick sedan stå undanskymda i rumstemperatur och ljust. Efter lite mer än en månad så krafsades blommorna försiktigt fram. Sandtorkning gör blommorna sköra! De riktigt stora tappade lätt bladen, blommorna föll helt enkelt i bitar, i kronbladsbitar. De mindre klarade sig bättre och blev fantastiskt vackra men som sagt sköra. Det var också svårt att få bort sanden i blommornas mitt även om en liten pensel underlättade. Jag upplevde också att stjälkarna som torkade i sand inte blev lika starka som de dahliors stjälkar som lufttorkades.

Kronbladen på dahlior som torkats i sand blir mera papperslika och mera transparanta än de som torkas i luft.

Nytorkad gul dahlia, nu ska sanden som ligger i blommans mitt försiktigt borstas bort. Foto: Kerstin Engstrand
Nytorkad gul dahlia, nu ska sanden som ligger i blommans mitt försiktigt borstas bort. Foto: Kerstin Engstrand

När du torkar i sand ska kronbladen ligga uppåt. Är blommans form platt går det också att lägga den med huvudet nedåt.

Det lär även gå att torka dahlior i ris, vanligt matris men det tar mig emot, jag vill inte använda mat till detta då det går så bra att torka i luft eller i sand.

Stora blommor, de som är större än en handflata blir inte bra i sand. När den vita här nedan skulle tas upp ur sanden ramlade alla kronblad isär.

Långsamt, mycket långsamt, i en vas med vatten

 

Torkad 'Christopher Taylor'. Foto: Kerstin Engstrand
Torkad ‘Christopher Taylor’. Foto: Kerstin Engstrand

En av mina verkliga favoriter, den nästan självlysande dahlian ‘Christopher Taylor’, en färgstark, nästan lysande mörkt fuchsiarosa näckrosdahlia som blir vinröd torkad. Att torka blommor ståendes i vatten är ett sätt att torka mycket långsamt. En annan blomma som alltid ska torka långsamt är hortensia.

Denna metod är enkel, låt helt enkelt blommorna stå som snittblommor i en vas. Se till att inga blad finns kvar på stjälkarna, bara blomman ska vara kvar. Bäst fungerar metoden med näckros- och pompondahlior.

Ståendes, i glipan mellan fönsterkarmen och fönsterbrädan
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Ett enkelt sätt att torka, särskilt om du inte har så många att torka. Dessutom är det lätt att hålla koll på blommorna. Nåväl, de var inte ståendes utan liksom hängde rakt ner med stöd av fönsterbräda och fönsterkarm. Egentligen gick det nästan lika bra som att hänga dahliorna upp och ner men finessen med att torka dem i glipan är att blommorna torkas mera utslagna. Hänger de upp och ner blir blommorna mera rufsiga.

 

 

Lycka till med dina dahlioodlingar. Odlar du för att sälja är torkade dahlior ett bra sätt att få avsättning av överskottet. När blommorna väl är torkade, efter cirka en månad, kan de lätt förvaras liggandes i kartonger sorterade efter sort och färg. Behåll då stjälkarna långa.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

 

Pinjenöt underifrån. Foto: Kerstin Engstrand

Pinjenötter har blivit vardagsvara i vår matlagning, särskilt efter det att hemgjord pesto fick sitt genombrott. Men vad är det som egentligen ligger i de små påsarna?

Vi har tittat närmare på pinjenötens härkomst.

Parasollformade pinjeträd och cypresser, utsikt från Castel  San Angelo mot Vatikanen och Piazza Adriana. i Rom.  Foto: Kerstin Engstrand
Parasollformade pinjeträd och cypresser, utsikt från Castel San Angelo mot Vatikanen och Piazza Adriana. i Rom. Foto: Kerstin Engstrand

Först vetenskapligt. De pinjenötter vi köper i matbutiken är i regel från trädet Pinus pinea och de flesta är importerade från Kina. De små nötterna är inga nötter utan frön. Pinus pinea är en släkting till vanlig tall.

wpi4720De mest kända pinjeträden är Roms pinjer, förevigade i otaliga konstverk genom århundranden och i Respighis musikstycke, det klassiska mästerverket Pini di Roma. De är en självklar del av Rom, lika självklar som bilar, turister, ruiner, kyrkor, sanpietrini (den svarta lavstenen, Roms kullersten) och cypresser som står som utropstecken förstås också. Det är vad italienarna kallar för parasollpinje man ser, för de ger en välbehövlig skugga.

Pinjekottar från Italien. Foto: Kerstin Engstrand
Pinjekottar från Italien. De är cirka 10 cm höga. Foto: Kerstin Engstrand

Pinjekottarna är stora, i regel cirka 10 cm höga och är stenhårda. Tallar kan alltid bli gamla, flera hundra år är inte ovanligt, och det ger en liten vink om när en pinje först ger kottar. Man brukar beräkna att första skörden sker efter ett kvarts sekel, 25 år.

Mellan 20 och 50 pinjenötter brukar en kotte rymma. De sitter rejält fast, inkilade mellan fjällen två och två. Fröskalet är kolsvart. Det skalet är heller inte lätt att knäcka! Lättast tycker jag det går med mortel. Det har dock hänt att mortel av sten fått sprickor efter för ivrigt pinjenötsknäckande.

Men roligt är det att upptäcka en växt! Lika roligt som att skörda potatis.

Ibland hittar man hela pinjekottar i matbutikens frukt- och grönsaksavdelning, vanligen till jul. Oftast är det då pinjenötter från Italien. Köp om du ser och testa! Priset brukar vara runt 70 kronor kilot.

Svår nöt att knäcka
Efter några dagar vid elementets värme börjar pinjekotten att spricka upp.  Foto: Kerstin Engstrand
Efter några dagar vid elementets värme börjar pinjekotten att spricka upp. Foto: Kerstin Engstrand

Jag brukar lägga kotten på elementet i köket. Efter några dagar brukar det börja knäppa till, startskottet för öppningen har börjat. Sakta men säker öppnar sig fjällen allt mer och till slut ser man mängder med svarta frön.

Nu börjar fröna synas. Foto: Kerstin Engstrand
Nu börjar fröna synas. Foto: Kerstin Engstrand

Det går också att göra en snabbvariant, i ugnen. Lägg kotten i en ugnsfast form eller ugnsfast gryta och rosta i cirka två timmar i 180 graders ugnsvärme. Ha koll på vad som sker.

När kotten väl har öppnat sig håller den sig öppen så du kan lugnt vänta med att ta ut pinjenötterna tills kotten svalnat.

”Skörden” blir inte stor men rolig. Det är intressant att se hur finurlig pinjekottens konstruktion är. Och när man väl har fått ut fröna från det svarta skalet kan man rosta dem lätt i en torr, helt stekpanna.

Pinjemun talades det mycket om för ett par år sedan. Många rapporterade att de efter att ha ätit något med pinjenötter fick en metallisk smak i munnen som dock brukar försvinna efter ett par dagar som tur är. Det är oklart vad det beror på.

Fröskalet som omger "pinjenöten" är kolsvart. fröna, de som säljs som pinjenötter, är beigevita.  Foto: Kerstin Engstrand
Fröskalet som omger “pinjenöten” är kolsvart. fröna, de som säljs som pinjenötter, är beigevita. Foto: Kerstin Engstrand

 

Läs också:

Bästa receptet på pesto gjord på hemmaodla basilika hittar du HÄR.

Om pinjekotten som dekoration i trädgården, klicka HÄR.

Text och foto: Kerstin Engstrand

I terrakotta. Foto: Kerstin Engstrand

I Italien är det en tradition att ha något dekorativt på entrépelarna till trädgården, en på vardera sidan om porten. Bland annat är just pinjekotten vanlig. Redan de gamla etruskerna gjorde pinjekottar i terrakotta och då talar vi om redan för minst 2500 år sedan. Varför då? Jo, pinjekotten har varit, och är, symbol för fruktbarhet och odödlighet.

Ett självklart val vid porten, en på vardera sidan. Foto: Kerstin Engstrand
Ett självklart val vid porten, en på vardera sidan. Foto: Kerstin Engstrand

I Rom finns det mängder av fontäner, i centrum nästan en i varje gathörn och självklart finns det även en i formen av en pinjekotte. Den finns i närheten av “skrivmaskinen”, på Piazza San Marco. Inne i Vatikanen, i en del av Vatikanmuseet, i Cortile della Pigna, kan man beskåda en enorm pinjekotte som ursprungligen varit en del av en fontän. Den är tillverkad av brons och lär vara fyra meter hög. Man tror att den är från  samt från år 100 e.Kr. Den flankeras av två påfåglar, även de gjorda av brons. Denna enorma pinje vet man inte så mycket om men det sägs att den antingen lär ha hittats i närheten av Pantheon eller till och med är gjord av brons från Pantheons tak. Nåväl, den kom i alla fall till sin nuvarande plats år 1608.

Pinjefontänen i Vatikanen.  Foto: Kerstin Engstrand
Pinjefontänen i Vatikanen. Själva kotten är fyra meter hög. Foto: Kerstin Engstrand

Även i svenska kyrkor kan man se pinjekottar som dekoration. Bland annat i domkyrkan i Karlstad. Som kristen symbol stod den redan för 1900 år sedan för växande och liv.

Numera ser man den även som dekoration inomhus. Julen 2020 hade Svensk tenn en grön som sålde slut direkt. Själv föredrar jag dem röda.

Foto: Kerstin Engstrand
Siciliansk pinecone. Foto: Kerstin Engstrand
Dekorativ pinjekotte ur Svensk tenns sulsortiment 2020.
Dekorativ pinjekotte ur Svensk tenns sulsortiment 2020.

 

Av Kerstin Engstrand

 

Odla ärtskott, snabbt och billigt! Foto: Kerstin Engstrand

Gröna ärtskott dök upp på fina restaurangers mattallrikar någon gång i början av 2000-talet, eller var det ännu tidigare? Nåväl, där låg de, ofta två i kors. Där ligger de fortfarande, dock idag i större mängd men numera även på lunchmatsalens rätter. Vackra, fräscht vårgröna. De finns även i matbutikens sortiment och oftast då under rubriken gourmetgrönsaker. 100 gram för 25 kronor.

Att svenskodlade ärtskott finns att köpa hela året visar på att de är mycket lättodlade. Men efterfrågan verkar var stor för det importeras även ärtskott från Thailand, Tyskland, Peru, Ungern, Italien, Grekland, Holland, Frankrike, Spanien, Danmark, Kina och Brasilien.

Lätt som en plätt, på köksbordet odlar vi!

Det är lätt att odla ärtskotten själv, även på vintern. De blir fina utan växtljus. Våra här på bilderna i denna artikel har grott och vuxit under köksbordets armatur, försedd med en helt vanlig LED-lampa.

Du behöver inte köpa särskilda ärter från trädgårdsbutiken, vanliga från matbutiken går helt suveränt bra. Vanliga gula eller gråärter spelar ingen större roll även om jag tycker gråärtens skott smakar lite bättre.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Då har du råvaran, ärter att gro. Till det behöver du lite jord eller hushållspapper att odla på. Kärl att odla i kan vara precis vad som helst, en plastbunke, en plastlåda eller en vacker skål eller varför inte en vacker gammal sopptallrik. Eller en soppterrin? Kärlet behöver inte ha hål i botten.

Fukta jorden/ hushållspappret väl, det ska vara fuktigt men inte blött. Bred därefter ut ärterna tätt tätt.

Därefter täcks de över med plast. Jag tar alltid en plastpåse och lägger löst över. Då får odlingen luft och möglar inte. Så får den stå där mitt på köksbordet under taklampans sken. Snart, mycket snart börjar de gro. Detta är ett roligt nöje att följa!

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Kom ihåg lista:

  1. Ärter
  2. Jord/hushållspapper/bomull
  3. Ljus, från taklampan som hänger över köksbordet eller från diskbänkens belysning eller från fönstret.
  4. En bunke av något slag.
  5. En plastpåse, oanvänd
  6. Vatten

Efter åtta dagar: 

De ljusa raka skotten med ett par bladbar i toppen brukar odlare kallar salladsärtskott.

Foto: Kerstin Engstrand

Dag 8: Nu kan man tjuva några skott. Bryt av dem precis över ett blad så kommer de fortsätta att växa fint. Foto: Kerstin Engstrand

Nu går det fort: Efter ytterligare en dag, dag 9:

Foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Skott som är runt sju centimeter höga tycker de flesta smakar bäst, tio centimeter är också helt okej. Blir de högre utvecklar de ganska många klängen.

Nu får vi äta rejält med skott. Nu har de ändrat karaktär. Låter man skotten växa vidare blir de kraftigare och får många klängen. Nu kittlar klängena i halsen om man äter dem och  då förstår man varför branschen kallar dem för just dekorationsärtskott. Men ärtsmaken är det inget fel på.

Foto: Kerstin Engstrand

    Foto: Kerstin Engstrand

I regel kan man utan problem klippa av skotten två gånger. Glöm inte att vattna, när skotten växer till sig ökar också rotmängden. Skotten är goda råa eller lätt frästa i lite smör, kanske med lite egenodlad vitlök som extra krydda.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Så här ser rotsystemet ut efter 45 dagar i en liten skål! Denna sådd påbörjades den 10 februari och bilden nedan togs den 26 mars. Tre gånger hade skotten klippts av. Är det plusgrader ute kan de nu planteras ut i trädgårdslandet, de kommer att fortsätta växa där men inte ge någon större skörd av ärter.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Sugen att odla mer? Odla majskott av popcornmajs. Eller odla popcorngräs!

Text och foto: Kerstin Engstrand

Redaktionens val

Rabarber trädgård är den enda svenska site som verkligen går på djupet när det gäller världens främsta trädgårdsutställning, Chelsea Flower Show, arrangerat...