Vereys nydanande sensualism

Rosemary Verey (1919−2002), brittisk trädgårdsdesigner, odlare, visionär och matematiker. Hon var världsberömd och gav ut flera böcker. Barnsley House i Gloucestershire var hennes hem, och till trädgården kom flockar av trädgårdsintresserade för att se hennes skapelse. I hennes trädgård lärde man sig alltid något nytt. Rosemary hade öga för kombinationer och hon förde in en ny sinnlighet i trädgårdsvärlden. Det var efter sin makes död som hon tog steget och blev professionell trädgårdsdesigner. Innan dess hade hon tagit bort sin svärmors rabatter för att barnens hästar skulle få bättre plats…

Rosemary Verey designade flera trädgårdar åt män, och mycket kända sådana, bland andra dåvarande prins Charles, numera kung Charles III och sir Elton John. För prins Charles skapade hon bland annat en timjangång och för Elton John en Alhambrainspirerad trädgård. På Barnsley skapade hon en broderi­trädgård, en mycket modern köksträdgård, ett magnifikt tempel och otaliga fina plant­kombinationer. I omgångar skulle växterna blomma och alltid fanns det något som drog ögat till sig. Hon var perfektionisten som tänjde gränser. Hennes trädgård var den första moderna drömträdgården efter Vita Sackville-Wests Sissinghurst. Hon återuppväckte den slumrande engelska trädgårdsstilen och skapade en egen cross over-stil mellan engelsk mormorsträdgård och de strama franska och italienska trädgårdsidealen. Man brukar säga att en trädgård dör med sin ägare. Det kommer aldrig Barnsley att göra, Rosemary kom att skapa en unik trädgård där hennes svärmors rabatter en gång låg. Idag förvaltas hennes arv av den lokala puben som köpte egendomen efter hennes död. Själva Barnsley House är idag ett hotell.

Ruiner

Ruiner och rosor har väl alltid bedårat oss. Eller blåregn och ruiner. Redan på 16- och 1700-talen prydde man sina trädgårdar med antika fynd. Verkligt antika, ofta kom de från Italien eller Grekland. Har man inte en äkta ruin, staty eller rentav tempel kan man ju skapa en kopia. De kallas follies och är vanliga i brittiska trädgårdar. Oftast har de en funktion − att påminna om alltings förgänglighet. Engelska follies är sällan äkta, ibland är de helt galna nya skapelser. Eller vad sägs om att ha ett tak som ser ut som en jättelik ananas? En folly är en byggnad vi inte förstår och inte ska förstå. Närmsta svenska motsvarighet är en fåfänga, men den brukar aldrig vara lika galen.

I Barnsley Houses trädgård finns ett doriskt tempel – från 1787, och det stod ursprungligen i en annan trädgård. 1962 fick Rosemary Verey det som gåva. Det kom nermonterat i delar, alla ordentligt numrerade. Det blev ett av hennes favoritställen. Där satt hon och hennes man så ofta de kunde. Och framför den anlade hon en groddamm som gjorde platsen magisk. Templets vitkalkade innerväggar speglar sig fortfarande i dammen och svalorna kommer flygande för att dricka vatten. Och från templet går en av trädgårdens många siktlinjer (vistas), just denna passerar dammen och slutar långt borta vid en mur. Och där vid muren finns en liten fontän, i form av en groda.

En mer modern folly är den klarblå grind som hon placerade mitt i en rabatt. Ingen stig leder till grinden, för grinden är klätterstöd till en lika blå klematis. Humor hade hon också. Även i sitt orangeri skapade hon moderna kopior, som den snäckgrotta som också var en fontän. Inspirationen hittade hon i de italienska renässansträdgårdarna där en grotta symboliserar antikens heliga källor. Rosemary Verey tog ut svängarna på ett underbart lekfullt sätt. En trädgård skulle också ge näring till själen, menade hon. Och en trädgård skulle växa fram långsamt, i takt med sin ägare.

Templet och grinden är två goda bevis på att hon lärt av en annan mästare, Russel Page. Han betonade alltid att enkelhet är elegansens främsta princip. Samt att allt man placerar i sin trädgård ska vara ett naturligt komplement till helheten och inte något som skapar förvillelse.

Gullregnsgången

Rosemarys mest kända skapelse, flitigt kopierad världen över, kom till när hon fick en idé att till sin och makens 25-åriga bröllopsdag göra ett minnesmärke i växter. Silverbröllopet blev tolkat i guldgult och lila, en kejserlig kombination. Fröet till gullregnsgången började gro när Rosemary läste Russel Pages bok Education of a Gardener. Längs en gång skulle det guldfärgade gullregnet med sina långa, eleganta blomkolvarna böja sig ner mot marken. Men Rosemary kände att det behövdes något som mötte dem nerifrån jorden. Annars, som hon sa, kunde gången bli en ledsen gång. Här behövdes glädje och färg.

Vad gjorde hon? Jo, hon rådfrågade en av sina holländska lökleverantörer, Van Tubergen. ”Vilken växt blommar samtidigt som gullregnet och kan komplettera dess prakt?” Svaret hon fick var allium, av sorten kirgislök. Mer än 800 kirgislökar sattes och resultatet blev exceptionellt. Tio är antalet gullregn, fem på vardera sidan om gången. Under tre veckor, från mitten av maj till början av juni, blommar de och kirgislökarna. Hos oss blommar båda vanligen några veckor senare.

Innan denna färgfanfar slår ut har gullregnsgången lysts upp av den tidiga vårblomningen, främst av vita blommor som vita julrosor och snöklockor. Och strax innan kirgislökarna blommar har vita poetnarcisser och röda darwintulpaner dragit blickarna till sig. Efter denna intensiva blomning tar funkior över som en lugn, grön matta.

Som en solid, trygg ryggrad ligger själva gången där i mitten, belagd med sten. Men det är inte vilken stengång som helst. Rosemarys make David förde med sig stenarna från grevskapet Pembrokeshire, som han ibland passerade i sitt arbete. Varje gång tog han med sig några stenar från stränderna. De sattes i cement och sakta men säkert växte gången fram. Den är gjord i fyrkanter − en fyrkant lika med en resa − och inte två fyrkanter är lika. En enda sak tyckte Rosemary blev fel, gången var lite för smal för att vara perfekt.

Rosemarys gullregnsgång blev lika känd som Vita Sackville-Wests vita trädgård och en inspirationskälla för trädgårdsägare över hela världen. Många, många har sagt: ”Det här kan vi göra hemma.” För den är lätt att också göra i miniatyr, ett gullregn och några alliumlökar räcker.

Gullregn tillhör familjen ärtväxter. Den som vi har i våra trädgårdar är i regel en hybrid mellan alpgullregn och sydgullregn. En hybrid som har rikligare blomning och längre och tätare blomklasarna, upp till 30 cm, än de vilda sorter som växer i södra Europas bergstrakter. Köper man ett gullregn idag är det klokt att välja sorten ’Vossi’ som blir maximalt 4 meter högt och knappt sätter några frön alls. Hela växten innehåller ett giftigt ämne, alkaloiden cytisin, och därför har man tagit fram sorter som inte sätter frö. Gullregn trivs bäst i näringsrik, gärna kalkhaltig jord och i soligt läge. Finns enbart i gult och blommar beroende på växtzon och försommarens ankomst i slutet av maj eller början av juni. Härdig upp till zon 4 och brukar aldrig beskäras.

Allium År 1993 slog allium igenom med dunder och brak. Då visade alliumodlaren Rupert Bowlby sina allium i en monter på Chelsea Flower Show. Han hade gjort samma sak i 25 år men inte på samma spektakulära sätt. Idag är allium en klassiker i den romantiska trädgården, gärna tillsammans med akleja. Allium, matlökens eleganta släktingar, lyser som uppochnervända utropstecken när de blommar. Oftast är blommorna lila men det finns allium med vita, rosa, gula eller blå blommor. Om en rabatt saknar det där lilla extra är oftast några allium en bra lösning.

Kirgislök, azurlök, stäpplök … bara namnen fascinerar. Till det stora släktet allium med flera hundra arterhör en rad dekorativa arter. En sak har de alla gemensamt − doften. I äldre trädgårdslitteratur finner man sällan allium nämnd för sitt prydnadsvärde, däremot brukade de rekommenderas som effektiv avskräckare mot sork och möss. Allium får dessutom vara i fred för rådjuren. Alla allium lär gå att äta och namnet kommer från det keltiska ordet ”al”=het, brännande. Allium är mycket härdiga förutsatt att de växer på en väl dränerad växtplats.

Kirgislöken är den som man oftast ser i våra rabatter då den länge har rekommenderats som sorkavskräckare. Med sina apelsinstora, rödvioletta bollar på ca 80 cm höga stjälkar i maj−juni liknar den en mindre jättelök.

”Queen of the potager”

Köksträdgården var den del av trädgården som mest påverkade andra. Bakom klassiska höga murar möttes man av luktärter i mängd, och blommande lavendel växte tillsammans med − mörkbladig huvudsallat! Den kombinationen var en typisk Verey-kombination. Och hon tillät både kungsljus och silvermartorn att fröså sig.

Uppstammade krusbär och rosor var också självklara i hennes köksträdgård. Hon hade lärt sig vikten av såväl vertikala som horisontella linjer och påtalade ständigt att linjeföringen var särskilt viktig i just köksträdgården. Uppstammade bärbuskar och spaljerade fruktträd stod för höjden vid sidan av formklippt buxbom. Stramt mötte mjukt. När hon skapade kombinationer var det som om hon målade med växterna i nyttoträdgården. Och överallt fann man sittplatser – hon framhöll gång på gång vikten av att ta sig tid att njuta av det man skapat. Humor hade hon som sagt i mängd, så självklart hade hennes köksträdgård flera fågelskrämmor.

Inspirationskällan till omdaningen av köksträdgården var William Lawson, som var verksam som kyrkoherde − i början av 1600-talet. Det var hans böcker som fick henne att sluta odla brysselkål i långa rader och låta smultron och jordgubbar täcka marken under fruktträden. Han sådde fröet till hennes kombination av lavendel och sallat och att låta vallmo fröså sig vilt.

Rosemary var lika generös med idéer som med goda råd. Hon introducerade kakaoflis som marktäckning för mig. Det har visat sig ha avskräckande effekt på mördarsniglar. Antecknade gjorde hon alltid, och hon skrev direkt i handflatan med bläck. Ofta hade hon sonens hund i sällskap och alltid bar hon sitt älskade pärlhalsband, som de som inte kände henne brukade reta sig på.

Det verkliga genombrottet för Rosemarys nydaning av den franska köksträdgården kom 1992 då hon designade en liten stadsträdgård för den anrika trädgårdsutställningen Chelsea Flower Show. Där kombinerade Rosemary bågar av klätterrosor som ramade in uppstammade krusbärsbuskar och spaljerade fruktträd. Och besökarna suckade längtansfullt efter att få kopiera hennes stil. Rosemary hade uppnått den effekt William Lawson anbefallde:

Att på kvällen i sin egen trädgård ska ens sinnen svämma över av välbehag.

Lavendel och rosor är väl det säkraste kortet, men håll med om att Rosemarys kombination med mörkbladig sallat ligger i tiden. Man talar ofta om lavendelblått och det är en ljust blålila ton som också kallas engelsk lavendel. Rosemary föredrog sorter med starkare och mörkare blålila färg. Det finns faktiskt ett 30-tal olika sorter. ’Dwarf Blue’ är den härdigaste sorten i vårt klimat. Den intensivaste färgen har ’Hidcote’. ’Munstead’ är så nära färgtonen engelsk lavendel man kan komma. Idag är det lätt att få tag på lavendelplantor.

All lavendel doftar, såväl blad som blomma. Lavendeldoft är mycket rogivande. Detta påverkar dock inte humlor, bin och fjärilar som ivrigt flockas kring blommorna. Lavendeln blommar som bäst från mitten av juli till början av augusti. Beroende på sort blir den 35−60 cm hög. I soligt, väldränerat läge och gärna kalkrik jord trivs den bäst. Med åren blir de träiga och mer buskliknande. Därför bör man beskära dem och det rejält, 10−15 cm kan klippas bort. Det görs på våren, just när de nya skotten börjar skjuta fart. Äldre plantor får silvergråa blad, nybeskurnas blad är gröna.

Det går utmärkt att torka lavendel. Plocka dem en tidig, torr, solig morgon, just när blommorna börjat slå ut. Bind ihop till buketter som får hänga uppochner tills de torkat.

Jordgubbar är vid sidan av smultron sommarens rödaste guld. Solvarma, nyplockade jordgubbar är en av de största delikatesserna man kan ha i sin trädgård. Jordgubben är ett bär som helt och hållet skapats av människan, resultatet av flera smultronsorter som odlades i Sydamerika och kom till Sverige redan på 1700-talet via England. Nyttiga fiberrika gubbar, som hjälper till att hålla kolesterolet på en bra nivå. De innehåller faktiskt mer C-vitamin än apelsiner och är dessutom rika på järn. Över 400 olika aromer består smaken av, inte undra på att den är så svår att kopiera artificiellt!

Inte bara vi som odlar jordgubbarna älskar dem, det gör fåglarna också. Bästa skyddet enligt yrkesodlare är nät. Det räcker med att man lägger nätet direkt över jordgubbslandet för att hålla fåglarna borta. Man kan också odla dem i kryddlandet. Varva jordgubbsplantorna med exempelvis isop som blommar i blått, rosa eller vitt, och du har det vackraste jordgubbslandet på jorden. Jordgubbar vill ha sol precis som rosor, och den kombinationen är inte heller dum! Rosemary Verey planterade sina jordgubbar bakom de spaljerade fruktträden och hon hade också nätburar över sina bär. Burar så höga så att man kan gå in i dem vilket är vanligt i England.

Hörn en specialitet

Om Beth Chatto hade full stop plants som sin specialitet så var Rosemary Vereys hörnplanteringar. Enkla men effektfulla som jättedaggkåpa eller mera sofistikerad som revsuga, echeveria och ormbunkar. Lika lätta att kopiera som gullregn med kirgislök.

Text och foto: Kerstin Engstrand