Det här är min själ

Vi befinner oss i Oviken, Jämtland, inte långt ifrån Storsjön. Här står boningshuset tryggt med ryggen mot skogen. Utsikten är milsvidd, och långt där borta, i olika toner av grönt och grått, skymtar de mjukt rundade fjällen. Här bor Ann-Lis och Sten. Det är Ann-Lis tredje trädgård och i år är det tio år sedan hon tog det första spadtaget.

• Trädgården ligger i växtzon: 6-7
• Jord: Moränlera och god trädgårdsjord.

Det var år 2001 som hon och maken Sten flyttade hit till huvudgården. Tidigare bodde de i ett litet brunt timmerhus på samma ägor. Den flytten krävde raska beslut.

– Vi sålde villan ett år i förväg och plötsligt när de nya ägarna kom upp på gårdsplanen kom vi på att nu har vi ingenstans att bo!

Så det blev ett temporärt boende i en liten stuga på 30 kvadrat medan de renoverade boningshuset. Och övrigt bohag fick stå i en container på tomten. Den containern står för övrigt kvar.

Det var en toppklocka som spred sig som det ogräs just toppklocka kan vara, som blev startskottet för trädgården. I mitten av 2005 satte Ann-Lis spaden i jorden utanför brygghuset.  Och det fanns att gräva. Jorden gick ändå upp på väggen. Plötsligt sjöng jorden som ett klockspel. Av sten. Den första stenen triggade upptäckarlustan. Och ju mer Ann-Lis grävde, desto mer upptäckte hon.

Parabolen ligger i en naturlig sänka framför huset. Innan Ann-Lis började gräva ut låg här cirka en meter jord. Tanken var först att skapa en damm men de insåg snabbt att det skulle bli för mycket arbete med gjutning och få dit vatten.

– Jag har inte arbetat hela tiden med trädgården, det har hållit på av och till, ibland väldigt intensivt, ibland inte.

De vackra stenhällarna som kom i dager blev inspirationskällan till en unik trädgård. När andra kanske skulle tagit in en grävare och forslat bort mycket av stenen har Ann-Lis fört hit sten. När hon började gräva syntes bara någon enstaka topp av någon stenhäll. Det handlar om teknik. Och spadar, skruvmejslar och tandborstar. Först stor spade, därefter allt mindre allt eftersom stenen ändrade form. Som en arkeolog grävde hon fram berget, tandborsten och skruvmejsel var det minsta redskapen.  Och spettet har varit hennes förlängda arm.

– Jag har ibland haft blodsmak i munnen, det måste jag erkänna, säger Ann-Lis med sin lätt ironiska humor. Det är bara en procent av all sten som jag inte har tagit hit själv. För de allra största stenblocken hjälpte varken teknik eller svordomar.

Då fick maken hjälpa till med traktorn. Att lägga en mur tycker Ann-Lis inte är så svårt. Man bygger ju nerifrån. Det matematiska sinnet och blicken för proportioner som också behövs har hon, revisor som hon är.

– Jag väljer efter känsla. Känslan kan komma vid ett stenröse, jag kan välja en sten som sedan exakt passar i en mur. Stenen säger: Ta mig!

Sedan är det sunt förnuft tycker hon. Man förankrar stenen inåt, det är vanligt sunt förnuft, så gradlutningen kollar hon inte. Ann-Lis är som superproffsen, har en fingertoppskänsla för stenläggning. Många murar är svängda och det blir inte samma jordtryck som mot en rak. Det är kallmurar och inget bruk behövs. Ann-Lis poängterar att det är viktigt att stenarna måste ta i varandra. Man får stå och greja lite, till slut tar man bort den sten som inte samarbetar med de omgivande. Viktigt är att ha bra översikt över de stenar man har tillgång till. Hon lägger ut stenarna på en öppen plats framför huset. Tillgång till sten är självklart viktigt.

– Jag har bra granne som låter mig härja fritt bland stenrösena. Det tar mycket tid att leta stenar. Det är en form av meditation.  Och köra stenar är inte gjort i ett nafs. Min mor var också fascinerad av stenar så kanske har jag fått det av henne. Men fascinationen över sten kom först här, i min tredje trädgård.

De flata stenarna används inne i trädgården och i kallmurarna. De runda kommer vanligen till sin plats i gångarna. Ann-Lis knep att få stenen att ligga så vackert i gångarna är hennes ögonmått. Hon mäter aldrig med bräda och sätter stenen i gångarna i sand – från en ”himla” stor hög som fanns efter bygget. Den högen har nu fyllts på och vanligen så sållas sanden till att bli så fin som möjligt.

Som såll använder Ann-Lis blå plastbackar, sådana som mataffärerna har grönsaker i. En sådan back rymmer två spadtag sand eller jord. Hon har slitit ut många sådana backar.

Den första trädgården var på 2000 kvm. I den tidigare, en liten villaträdgård på 600 kvm fokuserade Ann-Lis på kombinationer, färg och form. Nu omfattar ägorna runt gården hela 5000 hektar varav själva trädgården, när norrsidans rabatter är färdiga, kommer att omfatta 1500-2000 kvm.

Även växternas placering handlar om känsla.

– Jag kan gå runt och känna att den här växten är fel, då flyttar jag på den. Även prylarna, katten i gjutjärn har nu äntligen fått sin plats, det är nog det tredje stället den står på.

Det sägs att det är ens tredje hus som blir bäst, stämmer det också på trädgårdar?

– Ja, denna är helt olik mina tidigare och klart den jag är mest nöjd med.

Skam vore annat. Trädgården är en klass för sig. Belägen på en unik plats.

Att sakta vandra runt i trädgården som nu är en av Sveriges vackraste trädgårdar, en trädgård i absolut världsklass, är en upptäcktsresa. Och en mycket harmonisk sådan. Ögonen hittar alltid något spännande, oavsett vinkel. Där en växt, en vacker sten, en åldrad stubbe, något runt, något rostigt, en vacker vy, några mycket små växter kryper fram under en sten eller något som gör att man plötsligt bara står och ler.

– Mina barnbarn älskar att gå runt i trädgården. Hemma spelar de fotboll och åker utför, men här går de på upptäcktsfärd.

Det kan man förstå, och jag frågar Ann-Lis om hon tror att barnbarnen en gång i framtiden kanske får en tomt, hur deras trädgård då kommer att gestalta sig? Kommer då minnena från mormors trädgård påverka dem?

– Kanske det, men trädgårdsintresset har i alla fall hoppat över en generation. Mina döttrar är inte alls trädgårdsintresserade.

Själv minns hon sin mormors gammaldags trädgård med äppelträd och stora grönsaksland. Och hennes mamma skötte två trädgårdar, en i Nora och en på västkusten, så nog finns det gröna fingrar i släkten.

 

Lejonparten av de större föremålen i trädgården är fynd från trädgårdsmässan i Älvsjö. Här kan man datera dem mässan 2014, mässan 2000 och så vidare. I år är det 14:e året på raken som hon och hennes väninna besöker trädgårdsmässan. Inköpslistan är redan gjord, med utrymme för lite spontanköp. I år ska det bli några fiskmåsar och en domherre! Det är en utställare, Rep & Lera, som alltid får besök. Fiskmåsarna ska sitta på höga armeringsjärn i den nya funkiarabatten. Det blir alltid några spontanköp, för just då när man ser något så behöver man det väldigt mycket. Och det är något som de flesta känner igen. Några rostiga kronor är från ett år då ”alla” sålde dem. Det tyngsta fyndet är gjutjärnskatten som möter en vid trädgårdens början. Efter att släpat det minst sagt tunga fyndet på tunnelbanan har Ann-Lis börjat bo alldeles vid mässan, Det finns flera katter, liksom möss, grisar och hönor, alla utplacerade med en stor portion humor.

– Man kan tro att jag är en kattmänniska, men jag har aldrig haft katt, bara hundar.

Vi pratas vid i slutet av mars. Ann-Lis håller på att kratta och njuter av att vintern varit mild och att våren kommit tidigt. Men det är fortfarande tjäle i marken och nätterna är kalla. Ann-Lis förundras över att växterna är så pass tåliga att de står ut med det omväxlande vädret. Vintern har varit snäll och de har hunnit röja lite i mot skogen. Och hittade då en gammal stenmur som låg vänd mot fjällen. Troligen har det där legat en byggnad. Och marken vid muren är fylld med blåsippsblad.

Trädgården växer vidare. En stenmur blev i höstas lite högre. Årets projekt är att skapa en funkiarabatt på husets norrsida. Samt att plantera några fler buskar upp mot infarten. Porlande vatten är också en dröm att mötas av. Ann-Lis och Sten har också dragit upp en stor flat sten som ska bli ett litet bord . De hoppas nämligen på medelhavsvärme som sommaren 2014. Vädret här kan annars erbjuda stora variationer. 2014 var det mulet och hemskt kallt i juni, det till och med snöade på midsommaraftonen. Medan det tidigare, på nyårsafton, hade varit snöfritt, sol och plus sju grader.

– Numera tar jag tar det som det är. Men första tiden här uppe (Ann-Lis är från Örebro) var det jobbigt när väninnorna rapporterade om våren och här var det meterhög snö.

En annan klar fördel är knappt ingen ohyra. Liljebaggarna har ännu inte kommit till hennes trädgård men de har noterats inne i Östersund. Och här finns absolut inga mördarsniglar. Tur det för det skulle stortrivas i skrymslena blad all sten. Fast fästingar är det Ann-Lis befarar mest när vintrarna blir allt mildare.

Att vintern varit mild och våren tidig är skönt, då hinner man med. Då hinner man kratta, även om det är vanligt att det kan snöa i maj. Ljuset kommer åter i maj, från maj växer det så man hinner inte riktigt med. Vanligtvis exploderar allt på en enda gång, perennerna slår ofta ut samtidigt som krokusen. Växterna tokrusar. Våren är minst sagt kompakt här uppe, den finns vanligtvis knappt inte. Det kan bli oerhört intensivt och nu är det skönt att hinna med.

Växterna köper hon på nätet, ofta från Odlarglädjens plantskola eller byter till sig på växtdagar som trädgårdsföreningen arrangerar. Trädgårdsföreningen i Jämtland är en av de äldsta i Sverige. Den bildades redan år 1894 och har idag över 400 medlemmar.

Man får alltid för många plantor när man delar. Men nu börjar det bli fullt. Skafferiet av växter, dvs. en plats på tomten där hon ställer växter hon ännu inte vet var hon vill ha dem, är också välfyllt. Men slänga plantor gör hon inte. Det är ett helgerån.

Och när man gräver på en gammal gård så hittar man skrot, rostig taggråd och annat smått och gott. Rosten tar fin upp stenens toner.Många av fynden skapar Ann-Lis trädgårdskonst av.

I en båge hänger en ängel. Även den gjord av jordens fynd. Skapad med känsla och vördnad. Den syns knappt på sommaren. Tanken är att den ska bli en överraskning, den ska upptäckas. Allra vackrast är den när rimfrosten klär ängeln i vit skrud.  Tidigare gjorde hon ofta änglar och gav bort men det är mycket mera pillerjobb bara att skapa en endaste ängeln så det har hon numera slutat med. Hon vill inte att de ska bli en standardvara, en ängel ska skapas med mycket känsla. Och hon vill gärna känna personen hon skapar en ängel till.

I en nedsänkt plats växte det tidigare rosor men de vill inte trivas så det blev Norrlands ros, pioner istället. Här hade Ann-Lis först gräsmatta. Det hör ju liksom till att man ska ha en bit gräsmatta.

– Jag slet j-t mycket, fyllde ut och flyttade tovor. Men så kom jag på att jag är ingen gräsmattemänniska. Då jag grävde ut istället, en halv meter eller kanske lite mera och platsen blev en piongrop.

Här finns klassiska luktpioner som den rosa ’Sarah Bernhard’ och den vita’ Festiva Maxima’. Samt en mycket mörkröd pion vars namnlapp försvunnit.

Och strandirisen, trädgårdens vårdblomma, finns på flera platser. I hennes egen trädgård som mångas andras, Den är helt fantastisk och delas ofta. Här växer också några av dotterns gamla pioner.

– De grävde bort en rabatt, så jag tog hem pionerna till mig.

Gårdens vårdträd finns däremot inte längre. Det var en oerhört vacker tall, formad som ett paraply. Sommaren 2009 hade något hänt med tallen, efter en tre veckors bortavaro kom de hem och upptäckte att marken var helt täckt av barr. Det fortsatte nästföljande år och då var det tvunget att ta ett beslut. Ännu ett år med tjockt lager tallbarr som förstörde växterna i tallen närhet och vårdträdet skulle tas bort. Men det gör man heller inte i en handvändning när tallen växer mitt i den stensatta trädgården. Den gick inte att fälla utan att förstöra trädgården. Så de blev till att beställa en kranbil från Östersund som lyfte bort den. Nej förresten, det blev två kranbilar, den första klarade inte av uppdraget.

Men en bit av tallen står kvar, den är en av flera höga stubbar som pryder trädgården. Det finns flera andra men de är ditflyttade för att skapa lite höjd och variation.

Hennes trädgård är i världsklass.

– Jag har ju gått här och det har vuxit fram. Visst förstår jag att den är väldigt annorlunda men kan ju inte direkt förstå vad det unika är. Jag har inget behov av att prata om min trädgård utan det har varit ett sätt för mig att leva.  Det är mycket lust och glädje men också mycket sorg när man inte mått bra. Man tar sig i kragen och går ut i trädgården fast hela kroppen säger nej. Så efter en timma kanske man noppar av en utblommad blomma. Trädgården har varit ett sätt att komma tillbaka när jag har jobbat mycket.

Ann-Lis har gått in i den berömda väggen flera gånger och hennes trädgårdar har då varit en viktig återhämtningsplats.

Ann-Lis börjar klippa ner gräsen på senvåren. Hon börjar rycka upp det fjolårsvissna strax innan den nya gröna, fräscha årsväxten börjar synas. Görs det för tidigt skadas gräset av fukten, görs det för sent så är det lätt att skada tillväxten. Pionerna däremot klipper hon ner redan på hösten, liksom strandirisen. Det är tvunget, det går annars inte att hinna med när allt exploderar. För här finns sällan någon vår.

Strandirisen började hon klippa ner reda på hösten efter att i flera år noterat att mössen trivdes under de vissna bladen. De hade byggt fina bon under de torra bladen, det var flera generationer som gick i armkrok under irisbladen.

Hennes absoluta favoritväxt är grönliljan.

Och sommaren 2015, vad händer då i din trädgård?

– Efter funkiarabatten, nja min man tycker nog att jag ska ge mig. Men bakom bryggstugan är det fortfarande relativt ogjort, där ska stödmuren bli färdig. Mera sten blir det. Nåt måste man ha att göra.

Jodå, det blir ännu mera. Vid syrenerna vid härberget blir det en sittplats. I själva stenträdgården är färgvalet vilsamt för ögonen, växterna matchar fint stenen. Ann-Lis vill att man ska kunna gå i trädgården och uppleva, det ska vara en lugn upplevelse. All sten bidrar också till den trygga känslan. Stenen magasinerar också sommarvärmen så hösten blir mjukare. Men det finns en längtan efter färg och lite dramatik. Nu ska det komma. I slänten, med ryggen mot stugan ska hon ta upp solen. Återigen ett designknep som proffsen använder sig av. Där ska färgskalan vara i gult och det kommer inte att störa stenträdgården, man kommer inte att kunna se de båda delarna samtidigt.

Och vid ladugården en köksträdgård. Idag har Ann-Lis bara lite gräslök, krusbär och vinbär inne i planteringarna.

– Där ser jag några humlestörar mot lagårdsväggen, en hallonhäck mot gården och några upphöjda bäddar med lite persilja,  rädisor och sockerärter på störar.

Gå en rundtur i Ann-Lis trädgård här.

Text och foto:Kerstin Engstrand