Taggar Inlägg "Perenner"

Perenner

Årets växt, Chelsea Flower Show 2023. Foto: Kerstin Engstrand

Vilken växt blir årets växt, Plant of the Year Chelsea Flower Show, det är något vi alltid är nyfikna på. 2023 korades en ståtlig mörkt lila, nästan svart kärlekslilja, Afrikas blå lilja, Agapanthus BLACK JACK (‘Dwaghyb02’) framtagen av De Wet Breeders. Den var utställd i Sparsholt College:s monter och säljs i England av Thompson & Morgan.

Agapanthus BLACK JACK (‘Dwaghyb02’) Foto: Kerstin Engstrand

Förutom färgen så är den ovanligt blomvillig. De mörka blommorna får med tiden en metallisk glans.  Blomstänglarna blir cirka 80 cm höga och varje blomma består i regel av minst ett dussin blommor. Det sägs att den ska klara en del minusgrader men det är en osäker uppgift. Finns att köpa inom EU, bland annat från Nederländerna.  

Hydrangea serrata ‘Gotemba Nishiki’ . Foto: Kerstin Engstrand

Som god tvåa kom en variegerad, Hydrangea serrata ‘Gotemba Nishiki’ (EUPHORIA PINK) . Puprpurhortensia på svenska och det finns redan en mängd namnsorter men ingen som ser ut som denna. Lär vara den första i sitt slag där bladverk och blomma är lika uppseendeväckande. Bladverket börjar i rosa vid bladutsprunget och förändras under säsongen till att gå i vitt och grönt. Blommorna går i två toner av rubinrött men om jorden har lågt PH-värde, dvs en sur jord, blir blommornas färg mera violetta. Purpurhortensia trivs i både sol som i skugga. Den är framtagen i Japan, av Nagasaki T. I Europa ansvarar Osco Garden BV för den och på årets Chelsea så var den utställd i Stonebarn Landscapes monter. I Storbritannien är det Thompson & Morgan som distribuerar den.

Solros ‘Desire Red’. Foto: Kerstin Engstrand

En som inte vann pris men vårt hjärta är den utsökt vackra lågväxande solrosen ’Desire Red’ vars frö fanns att köpa i Sverige redan under säsongen 2023.  Den är en hybrid, en korsning mellan en hög röd solros och en lågväxande förgrenande gul.  Utsökt i krukor. Sommaren 2024 ska vi ha mängder av denna, särskild där vi kan avnjuta den i motljus.

En ny luktärt väckte också intresse, Lathyrus odoratus ‘Dawn Everest’. Mycket vacker i rosa och med en extra stark doft. Ursprungligen framtagen av Frank Verge men visades upp av nykomlingen Darren Everest Sweet Peas.

Lathyrus odoratus ‘Dawn Everest’. Foto: Kerstin Engstrand

Chelsea Plant of the Year startade 2010. Syftet är att dels bedöma nya växters kvalitet men också att ge odlarna extra uppmärksamhet.  Urvalet som görs är bland nya växter som utställare på årets show visar upp. De bedöms av RHS Plant Committees samt Trials Forums. 2023 var det 18 nyheter som var nominerade. De övriga var:

 Weigela ‘Camouflage’, som kom på tredje plats

Agave ‘Blazing Saddles’

Clematis ‘Tumaini’

Cordyline ‘Magic Star’

Echinacea purpurea ‘Pink Shimmer’

Erysimum ‘Colour Vibe Red’

Erysimum ‘Taffeta Series’

Geum ‘Orange Pumpkin’

Lavandula x intermedia ‘Exceptional’

Rosa ‘Dannahue’

Salvia x sylvestris ‘Purple Spring’

Streptocarpus ‘Dolina’

Tomato ‘Bliss’

Tradescantia ‘JS Brainstorm’

Text och foto: Kerstin Engstrand

Sarah Price. Foto: Kerstin Engstrand

The Nurture Landscapes Garden. Så hur blev Sarah Price trädgård?

Elegant, vacker, sofistikerad, rustik, oväntad, modern, hållbar, unik – ja, det är bara några få ord som beskriver den.

Eller så här: 50 meter mur, 50 meter flätat rep, mängder av specialgjorda krukor, specialgjorda tegelstenar, växter i mängd och framför allt iris!

Att Sarah Price i botten är konstnär, det märks. På bilder ser trädgården ut att vara en akvarellmålning! Själv skulle jag även gärna ha den som pusselmotiv.

Design: Sarah Price

Konstruktion: Crocus Ltd

Sponsor: Nurture Landscapes

Iris dansar fram i Sarah Prices trädgård. Lejonparten är av sorten ‘ Benton Olive’ Foto: Kerstin Engstrand
Designskiss: Sarah Price. Här syns tydligt den rytm som även finns mellan hårdgjorda ytor

Som Roms berömda pinjeträd

Det känns som att vara i Rom! Foto: Kerstin Engstrand

Själv fick jag en härlig känsla i magen, tallarna! De ser ut som Roms pinjeträd, paraplyformade pinjer men det är vanliga svarttallar, Pinus sylvestris, som Mark Fane från Crocus hittade på en plantskola i Tyskland. Gissa att det var många som var spekulanter på dem, även Monty Don.

Foto: Kerstin Engstrand

Genial mur och geniala gångar

Foto: Kerstin Engstrand

Muren som går i olika toner är genial. Liknande återkommer på många av Cedric Morris målningar. I kombination med marken, tegel som möter kross av diverse gammalt material. Som i sin tur återkommer i krukor och vattenspeglar. Allt är så ljuvligt sammanlänkat. Mer om hur muren skapades kan du läsa här.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

I sol som i skugga

Foto: Kerstin Engstrand

Trädgården är lika eggande i sol som i mulet väder. Solens gula strålar ger mera terrakottaskimmer, mulet väder ger pastellfärgerna extra djup. På varje plats blev man ståendes och bara njöt. Vattenspeglar fångar minsta ljusglimt, de blommande irisarna likaså.

Lite silver

Foto: Kerstin Engstrand

Tre olika silverbuskar tog upp den silvriga tonen som även återfinns i Cedric Morris målningar. De var:

Elaeagnus angustifolia, Silverbuske
Elaeagnus ‘Quick Silver’ , som är en namnsort av silverbuske och vanlig i svenska trädgårdsbutiker.
Elaeagnus umbellata, Koreansk silverbuske

De är alla ganska snabbväxande, lättformade och ger ett “lätt” intryck. Extra snygga om de beskärs så att de blir flerstammade.

Silverbuske i blom. Foto: Kerstin Engstrand

Även teglet har ett lätt skimmer av silver. Mer om teglet kan du läsa om här.

Bord och krukor

De icke glaserade krukorna var gjorde för hand på Crocus område. Mer om detta kan du läsa här.

Nyfiken på växterna? Läs då artikeln om dem, klicka här. Mer om irisarna finns kan du läsa, klicka här.

Av Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Plantlistan till varje trädgård på Chelsea Flower Show är lång, och Sarah Prices växtlista innehöll minst 144 olika och till det tillkommer mängder av exemplar av flera av dem. Ändå upplevs trädgården som lätt. Här finns plats att sätta ner fötterna, här finns plats att vila blicken och framför allt, här upptäcker man mängder med spännande kombinationer av det lilla slaget. Sarah kittlar vår nyfikenhet!

Vi börjar med växter på A

Trädtaklök. Den lilablommande växten är Tulbaghia violacea. Foto: Kerstin Engstrand

A som i Aeonium. En växt bördig från Teneriffa som ogillar vinterfukt. Ingen växt för oss att att normalt ha i våra trädgårdar. Vanligen har vi den i kruka och låter de står skyddade under vintern. Trädtaklök på svenska. Den är en suckulent som är lite som en vedartad minibuske och mycket snygg i kruka. Den blir som en skulptur. Vanlig även på Madeira och i Marocko. Många som vi köper i svenska butiker är odlade i Marocko. De med vinröda till purpurfärgade blad är mest eftertraktade. Trivs bra utomhus efter det att sista frosten har passerat tills höstfrosten kommer.

Sarah hade valt ut sju olika av de cirka 35 som finns och jag vet inte om alla sju till slut fanns med. De får finare färg om de står ljust. Det var Aeonium ‘Blood’, ‘Cyclops’, ‘Deep Purple’, ‘Pomegranate’, ‘Red Edge’, Schwarzkopf’ och ‘Urbicum’.

Foto: Kerstin Engstrand

Några mångula sömntutor

Eschscholzia California ‘Ivory Castle’ bland kvanne och Origanum dictamnus som på svenska kallas för spansk humle. Helt märkligt för detta är en grekisk krydda bördig från Kreta. Humle troligen för att blommorna ser ut som just humlekottar. Kretadiptam heter den också.

Många växter matchas med lila Tulbaghia violacea och namnsorten ‘Purple Eye’. Kallas ofta för vild vitlök. Här nedan tillsammans med irisen ‘Benton Olive’ .

Foto: Kerstin Engstrand

Mera lila, vän Linaria

Purpursporre är en trevlig växt. En bra ettåring som passar i rabatten och i den blivande ängen. Fin även som snittblomma och mycket lättsådd. En bra minglare som dyker upp lite överallt. Samt fångar upp det lila i flera irissorter. Linaria maroccana ‘Azure’ med vit fläck och Linaria maroccana ‘Violet’ som är enfärgad var flitigt använda. Linaria ventricosa som brukar blomma i brons skulle också finnas men den såg jag inte.

Och en mycket udda och unik växt, Beschorneria yuccoides, också kallad för Mexican Lily eller Mexican False Red Yucca skymtade fram. Det är växten med korallröd stjälk bakom krukan på bilden till vänster och på bilden till höger ser du den längst till vänster mot muren. Är sorten ‘Quicksilver’ som blir ca 1,2 meter hög och 1,5 meter bred. Når sin fulla storlek efter tio till tjugo år.

Några rosor och ett blåregn

‘Mutabilis’ Foto: Kerstin Engstrand

Några rosor hittade man också. Mest syntes Rosa chinensis ‘Mutabilis’. Den fanns i år i flera trädgårdar och det var länge sedan! Den svängde sig elegant mot muren. Går även under synonymen ‘Butterfly Rose’ vilket är passande namn då blommorna är fjärilsliknande. Mutabilis pga av att blommorna skiftar i olika orange och ceriseröda toner. Även känd för sina vackra blomknoppar. Har en fin doft av citrus.

‘Nozomi’ är en marktäckande ros med japansk namn som betyder hopp. Foto: Kerstin Engstrand

Daggrosen, Rosa glauca, är en intressant ros som är som gjord att kombinera med exempelvis lila växter. Här bjöd Sarah på en överraskning, bland rosen minglade en luktärt. Och det ingen mindre än Lathyrus ‘Cedric Morris’ ! Den liknar både ‘Cupani’ och ‘Matucana’ men just denna sägs härstamma från frön som Cedric Morris själv hade samlat in på Sicilien.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Blåregn, Wisteria sinensis ‘Amethyst’

Foto: Kerstin Engstrand

Fler växter, alla de iris som växte i trädgården hittar du här.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Sarah Cooks irisutställning, Chelsea Flower Show 2015. Foto: Kerstin Engstrand

På Chelsea Flower Show 2015 väckte en utställning om trädgårdsiris stor uppmärksamhet. Främst för färgerna, de var knappt ”vanliga” irisfärger utan många hade en dov pastellton, några med tunt grått dis över sig. De var sofistikerade, verkligt sofistikerade, särskilt en sort.

Dessa iris tillhörde en “National Plant Collection of Tall Bearded Iris” och alla var de en gång framtagna av konstnären och växtkännaren Sir Cedric Morris (1889 – 1982). Han var bland annat god vän med Elizaberth David, Beth Chatto och Vita Sackville West. Man vet att han förädlade fram minst 90 sorter och att han tog fram tusen nya plantor varje år. Då han fröförökade dem behövdes ett stort urval. 

Han startade sin odling först i The Pound för att därefter 1940 flytta till Benton End i Suffolk. Där fortsatte han att tillsammans med partnern Arthur Lett-Hains (vanligen bara kallad för Lett) driva den konstskola de startade 1937 och som var vida populär, East Anglian School of Painting and Drawing. Det sägs att det var en skola med gott om skratt och att deras hem alltid var fullt av gäster. På Benton End samlades kändisar som Elizabeth David och Benjamin Britten. En av hans namnsorter, ‘Benton Stella’ är döpt efter den kända kokboksförfattaren Elizabeth David:s mamma. Det var troligen mamman som introducerade David för Morris.

Två år efter Morris död, 1984, höll Tate en retroperspektiv utställning med hans verk. Man vet att hans irisar såldes kommersiellt och även uppvisades på utställningar fram till 1970-talet. Men sedan? Efter 1984 var det tyst.

Mannen i vit rock till höger på bilden som pekar på några iris är växtkännaren och planthunter Roy Lancaster. Hustrun, i blå kappa, har fått en kaprifol uppkallad efter sig, en kaprifol som Roy en gång hittade i Sverige, vid en strand i Halland. Foto: Kerstin Engstrand

Det skulle ta 20 år innan Morris började att uppmärksammas igen.  2004 började Sarah Scott, tidigare sedan 1991 förste trädgårdsmästare på Sissinghurst, samla hans irissorter systematiskt. Varför då? Jo, hon hade gått i pension och på Sissinghurst hade de några av hans iris.  Något hon till en början inte visste om, det var först när hon hittade en växtetikett där det stod ‘Benton Nigel’ som intresset väcktes. Inte nog med det, etiketten väckte barndomsminnen vid liv. Hon hade nämligen vuxit upp i närheten av Benton End och namnet Benton gjorde sig påmint. Hon hade druckit te i trädgården som barn! Tydligen under något välgörenhetsevent för Röda korset och hon har minnen från när hon var sju år. Då såldes även plantor, särskilt de sorter han inte var riktigt nöjd med.  Etiketten och hennes barndomsminnen triggade i gång en nyfikenhet som blev starten för nationalkollektionen. Sarah Scott förstod också vikten av att inte bara hålla samlingen vid liv utan även se till att sorterna förökades för att säljas. Allt för att säkra dem för framtiden. Och att de verkligen är framtida sorter fick hon verkligen bekräftelse på 2015. ”Alla” vill ha en Bentoniris, särskilt sorten ’Olive’. Turligt nog hade hon inte långt till en av landets främsta plantskolor, Howard Wholesale Nurseries, som även drar upp en mängd plantor ute på fält vilket passar iris särskilt bra.

Att hon elva år senare, 2015, skulle få äran att visa upp dem på Chelsea Flower Show fanns då, 2004, inte ens i hennes drömmar. Detta trots att Morris iris hade visats på Chelsea under många år. Det finns uppgifter om att de såldes kommersiellt fram till 1970-talet. Tillsammans med Howard Wholesale Nurseries skapade hon utställningen på Chelsea-15 som fick guldmedalj – förstås.

I förgrunden ‘Benton Olive’, i bakgrunden ‘Benton Lorna’. Särskilt ‘Benton Olive’ förförde Sarah Price. Det var här, år 2015, hon bestämde sig för att snart skapa en trädgård med just dessa irisar. Åtta år senare, 2023, blev den till. Foto: Kerstin Engstrand

Det var denna utställning som Sarah Price såg och det var där hon bestämde sig för att några av dessa Bentoniris skulle bli primadonnor i en trädgård. Men just då hade hon inte tid då hon höll på att förbereda en annan trädgård för Chelsea-2018. Den fick tema efter en av Monets målningar.

Utställningen på Chelsea 2015 visade upp iris i ett sammanhang, Morris som konstnär och växtförädlare. Intressant att notera att de då var alla uppodlade i ett torvfritt odlingssubstrat, Melcourt’s Peat-freeSylvamix® Potting mix.

Målningarna som föreställde Cedric Morris var alla skapade av Cherryl Fountain.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Piet Oudolf i Skärholmens Perennapark augusti 2012. Foto: Kerstin Engstrand

När färgen kommer i sista hand. Med sina suggestiva planteringar som rör sig så vackert i vinden väcker holländska Piet Oudolf känslor och öppnar våra sinnen. Han skapar i stora sjok, hela hav av perenner som varje höst falnar för att på våren åter spricka fram. På en och samma gång både kraftfullt, pockande och romantiskt Han skapar ett slags jordnära och mycket modern prärieromantik av perenner. Och han jobbar i cirklar och ovaler. Varför det, jo det måste vara enkelt för de som ska plantera och för de som ska sköta planteringen.

Plantkombinationer som blev Best in Show på Chelsea Flower Show 2000. Foto: Kerstin Engstrand

Hans planteringar ser enkla ut men är som japanska träsnitt, bara en mästare hanterar skapandet till fullo. Det ska sägas att Piet Oudolf är en av flera bakom den perennvåg som slog igenom på 1990-talet och som utvecklas och sprids allt jämnt över så gott som hela världen. Men han är den som idag är mest känd. Och vem älskar inte ett fyrverkeri av höga gräs och mjuka färgtoner? Här i Sverige finns han sedan 1996 representerad i Enköping med “Drömparken”. Det var Enköpings stadsträdgårdsmästare Stefan Mattson som bjöd in honom och det blev så bra att Drömparken till och med byggdes ut 2002. Den är en av stadens över 20 parker och dit vallfärdar trädgårdsintresserade.  

Ett bra team, Stefan Mattson till vänster och Piet Oudolf till höger fångandes suveräna plantkombinationer i bild. Foto: Kerstin Engstrand

Enköping ligger Piet varmt om hjärtat, bland annat för att han vet om att de alltid håller parken i toppskick.

En annan milstolpe var när Piet tillsammans med Arne Maynard blev inbjuden av den ansedda trädgårdstidskriften Gardens Illustrated att göra en stor idéträdgård på Chelsea Flower Show 2000. Den blev – förstås – Best in Show. Ett utsnitt av den planteringen kan då läsa om här. Chelsea är världens mest ansedda trädgårdsmässa, trädgårdsvärldens “haute couture”.

Form före färg

Foto: Kerstin Engstrand

Blommans form, bladens struktur, vissnandet, fröhusen – balansen kommer före färgen. Varje växt har en viss karaktär, en själ och den tar han till vara. Våra vanligaste trädgårdsväxter är oftast så förädlade att blommorna är för stora i förhållande till växten i övrigt. Stjälk och bladverk orkar inte tona ner de oftast för starka färgerna. Men i naturen skär sig aldrig färgerna, mycket beroende på förhållandet blomma-blad-stjälk är så precist. Därför väljer Piet Oudolf struktur och form före färg. Strukturen finns där även efter blomningen och bladens form påverkar oss mycket mer än vi först tror, särskilt på nära håll. Stora blad låter ögat vila medan små tenderar att bilda lugna bakgrundsmiljöer. Växter med särskilt fina bladstrukturer är oftast skugg- eller fuktälskande.

Kvittot på en bra plantering är enligt Piet att den fungerar även fotograferat i svart-vitt. Och själv fotograferar han flitigt allt han ser. Jag har alltid sett honom med en kamera i handen.  

Solen är på väg att gå ner, det är augusti i Skärholmen. Gräsen är exakt rätt placerade, de tänds av solen. Foto: Kerstin Engstrand

Och resultatet? Hans trädgårdar ser vilda ut men är det inte. De liknar ett slags moderna impressionistiska ängar som går i en lätt beslöjad rosa-blå färgton. Grövre, massivare och mera pockande än våra älskade vilda ängar. Här finns både stramhet och rufsighet i en charmfull blandning. Motsvarande finns faktiskt i vägkanternas tistlar, gräs och smörblommor. Piets blandning tränar ögat att se detaljer och som man lär sig uppskatta ju mer man lever med den. Särskilt när växterna tänds i ljuset. Piet Oudolf vet exakt vilka växter som ska avnjutas i motljus och vilka som ska placeras i medljus eller i gassande sol. I svagt släpande ljus framträder också bladens struktur till fullo. 

Länkande gräs

Foto: Kerstin Engstrand

Gräset är länken mellan den traditionella ängen och Piets moderna perenna version. Men gräset planteras inte jämnt med enstaka blommor i det utan tvärtom. Här är det gräset som bildar enstaka ruggar i blomprakten. Gräset planteras oftast framför blommorna så att det fungerar som transparenta draperier, ibland tillåts man skymta vad som finns där bakom. Och gräs spelar i vinden. Gräs behöver vind för att utvecklas till fullo. Dessutom tränas ögat att fokusera, på gräset eller växten där bakom.

Färgen finns där

Det är blomhuvudenas och stjälkarnas form som är basen i en harmonisk kombination. Här kombineras likartade färger med olika former. Den röda rudbeckians, Echinacea purpurea, prästkrageliknande och ganska kraftiga blommor tillsammans rakare och graciösare fackelblomster, Lythrum virgatum (Drömparken, Enköping) Foto: Kerstin Engstrand

Naturligtvis finns färgen där och är nödvändig för att uttrycka trädgårdens sinnes­stämning. Ingen färg är fel i sig, kanske bara omodern eller så används den på fel sätt. När Piet Oudolf väljer en av de vanligaste blomfärgerna, rosa, som är både lätt och svår på en och samma gång, är det oftast den starkare ceriserosa tonen. Effekten blir oftast dramatisk, ibland skimrande men aldrig sockersött. Rosa är en superb sammanhållare och utmärkt där ljuset inte är så starkt, som vårt svenska.

Bland de rosa växterna är stjärnflocka, Astrantia ‘Roma’ en mycket bra växt, mångsidig, både graciös och stark på en och samma gång. Rosa stormhatt, Aconitum ‘Pink Sensation’ är en annan elegant i sin svaga rosa färgton och som rosa kandelabrar som tänds i det sena eftermiddagsljuset, kransveronika Veronica virginica ‘Rosea’.

Skärholmen, bilden tagen på invigningsdagen i augusti 2012. Foto: Kerstin Engstrand

Tillsammans med blått skapas rymd, djup och dramatiska effekter. Grå frossört, Scutellaria incana, är faktiskt mer blå än grå och har länge varit holländarnas favorit. Med sina lite otydliga blommor är den en utmärkt utfyllare Blå stormhatt, Aconitum ‘Stainless Steel har han ofta tillsammans med röd rudbeckia. När gräset planteras i stora ruggar blir det prärievackert. Blå bolltistel, Echinops bannaticus och rosa kärleksört, Sedum ‘Matrona’ tillsammans med silvergräs, Achnatherum calamagrostis är en annan kombination.

Generöst, som en blå flod bildar olika blå och blålila toner av stäppsalvia, Salvia nemorosa. Lammöra, Stachys byzantina, med sina mjuka luddiga grågröna blad ramar in och bildar kontrast. (Drömparken, Enköping). Detta är hans första Salvia River. Idag talas det mest om den i Chicago. Foto: Kerstin Engstrand

Blått förstärker också ljusets betydelse, det tänds i den tidiga morgonens eller sena kvällstimmens ljus. Mjuka färgtoner som rosa och blått är också lättare att använda i massplanteringar och tursamt finns det en mängd blommor i dessa färger med en mängd nyanser. En nog så viktig aspekt när man ska skapa generösa, harmoniska men samtidigt dramatiska jordnära kombinationer. För Piet Oudolfs trädgårdar är höstens trädgårdar. De är storslagnast i augusti just när vi åter är hemma igen. Då visar de upp sitt fyrverkeri av växtkraft och ljusspel – ett kort moment av liv innan fröställningar, nervissnande och jorden tar över.

Odlingsvärda växter

Piet Oudolf använder sig bara av odlingsvärda växter. De flesta går utmärkt här i Sverige vilket Drömparken i Enköping visar. Därefter nappade Sölvesborg med sin De fyra årstidernas park 2008/2009.

I Sverige finns även Perennparken belägen i Skärholmen. Även den på initiativ av Stefan Mattson som då hade bytt jobb till Svenska Bostäder. Den invigdes i augusti 2012.

Stefan hann också med att anlita Piet till Halmstad, Vänskapsparken 2014 och nu nio år senare, 2023, invigs en anläggning i anslutning till konstmuseet i Värnamo, Vandalorum.

I välsorterade plantskolor brukar de flesta av de växter han använder finnas. Länge hade Piet och hans hustru Anja en egen plantskola men den är numera nedlagd. Den skapades för att kunna erbjuda de växter han hade börjat använda.

Stor i Europa, stor i Amerika

Kung Charles III delade ut medaljen till Piet på 2023 års Chelsea Flower Show. Foto: RHS

New York, Chicago, Detroit, otaliga platser i England och övriga Europa, Piet är nästan alltid på resande fot.

2018 var ett år där han fick lite extra uppmärksamhet. I juli blev han av det brittiska trädgårdssällskapet RHS utsedd till den första RHS Horticultural Hero. Hösten innan hade filmen om hans konstnärskap haft premiär, och nu spreds den världen runt. Och den visas fortfarande. Det var den första film som gjorts om en trädgårdsdesigner. Tyvärr är inte Sverige med i den.

Bergamo 2018. Foto: Kerstin Engstrand

Konferensen I Maestri del Paesaggio i Bergamo inviterade honom att skapa ett grönt levande landskap på ansedda piazzan i Bergamo Alta, 2018 och även dekaler och banderoller om Piet prydde den nedre stadens huvudgata.

2023 fick han även Elizabeth Medal of Honour, den första i sitt slag och det var i samband med hennes 70 år på tronen. Plus att han bland annat är hedersprofessor och mycket annat.

Men han är sig lik. Lika nyfiken och ivrig att studera sina älskade växter. I över 30 år har jag följt honom. Mycket av hans storhet ligger också i hans öppenhet att följa sina anläggningar, att se vad som fungerar och inte och att han inte motsätter sig att växter måste bytas ut.

Alltid lika nyfiken. Det är härlig att se gamla bilder när han besökte Rosendal i Stockholm på 1990-talet. Då men en ung Ulf Nordfjell. Och självklart träffade han även legendariska Beth Chatto.

Foto: Piet Oudolf privat.

Fotnot

Piet Oudolf har givit ut flera böcker. Hans första, Droomplanten, utkom på nederländska 1990. Den köpte jag direkt, mängden bilder visade på nya växter. Några år senare övertalade redaktör Eva Björkman sitt förlag LT:s/Natur & Kultur att översätta den till svenska. År 1995 kom den första svenska upplagan ut och därmed var Sverige först ut att översätta den. Prestigefullt var det när “Designing with plants” gavs ut av Conran Octopus Ltd. Den är en mycket vacker bok som tog upp alla aspekter på hans konstnärskap.

Av Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

I Tom Stuart-Smiths privata prärieäng växer denna starkt ceriserosa nejlika. Det var där jag i juni 2013 upptäckte den och därifrån kom också mina första exemplar. Hans äng var skapad tillsammans med James Hitchmough och var då, 2013, ganska nyplanterad, typ ett år gammal. Men denna nejlika hade redan en enorm lyskraft.  

Foto: Kerstin Engstrand

Tittar man riktigt nära ser man att den har svagt turkosblå streck. Det är en bedårande nejlika, perenn som troget sprider sig med frö. Och som grädde på moset så älskar blåvingar den!

Foto: Kerstin Engstrand

Brödranejlika heter den på svenska, Dianthus carthusianorum L. är dess vetenskapliga namn. Den trivs med högt gräs och på en solig växtplats där jorden är mager. Dessutom klarar den torka bra samt kräver ingen direkt skötsel. Blir cirka 40 cm, vissa exemplar hela 70 cm höga. Blommar från mitten – slutet av juni och därefter fortsätter den att blomma i veckor.

Även knopparna är ljuvliga:

Foto: Kerstin Engstrand

Brödranejlikan är ursprungligen från alpregionerna i centrala och sydöstra Europa. Men det platsar även i rabatten:

Foto: Kerstin Engstrand

När jag upptäckte att blåvingarna älskade den blev jag förstås extra glad!

Foto: Kerstin Engstrand

Välsorterade trädgårdsbutiker brukar numera sälja plantor av den tidigt på våren.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Ja, detta är faktiskt en lök som växer i luften. Dessutom en mycket härdig lök! Lökarna växer upp i toppen på höga stänglar. Tidigt på våren som en av de allra första börjar luftlöken, som är flerårig, skjuta skott.

Luftlök passar bra att sätta som kantväxt längs till exempel pallkragarnas kortsidor. Den trivs även i halvskugga och kommer i gång tidigt, ungefär samtidigt som piplöken men före ramslök och vitlök. På engelska heter luftlöken ”walking onions” då den av tyngden av kronan av lökar uppe i toppen så böjs luftlökarna ner mot jorden där de sedan slår rot. Så fortsätter den att föröka sig.

Foto: Kerstin Engstrand

Det lär finnas tre namnsorter, troligen svenska eller norska och de är ‘Fru Alstad’, ‘Fölsbyn’ och ‘Åsaka Nilsgård’. Jag har aldrig sett dem men den dag jag gör det vill jag hemskt gärna odla dem samt veta mer om dem! Tills vidare njuter jag av mina okända luftlökar.

Som sagt, luftlökarna sitter i små kluster cirka en halv meter upp på stjälken. Du behöver inte vänta på att stjälken ska böja sig. Bryt loss luftlökarna och plantera dem på ett par centimeters djup så har du snart nya plantor. De kan sättas på hösten och under växtsäsongen.

Finessen med luftlök är att den är flerårig. Även bladen går att äta, lämpligen som klippgrönt. Själva lökarna är dock ganska starka. Jag odlar den för att göra syltlök, dvs lägga in dem i vinäger. Till syltlök kan man även använda pärllök, små silverlökar eller sättlökar av gul lök. 

Foto: Kerstin Engstrand

Luftlöken är lite svår att få tag på. Trädgårdssällskap brukar sälja den på mässor, även i säljgrupper på Facebook kan man ibland hitta den. Man tror att luftlöken introducerades av romarna till Europa och att den ursprungligen lär ha kommit från Indien.

På svenska har den tidigare hetat egyptisk luftlök eller katawissalök. Första gången såg jag den var i DBW:s trädgård i Visby, De Badande Wännernas trädgård eller mera vardagligt kallad Botan. Det är en liten och exklusiv botanisk trädgård grundad av just DBW – som bland annat grundade även en  sparbank med samma namn som sällskapet . Min svärfar var aktiv där och såg till att jag fick några lökar.

Foto: Kerstin Engstrand

Visste du förresten att deckarförfattaren Anna Jansson som ung fick sitt deckarintresse just där? Hon och en kompis skuggade en person som norpade växter i trädgården – och till deras fasa upptäckte de att växttjuven hade en älskarinna!

En hel klase med vetenskapliga namn kan man läsa om i SKUD. Luftlök, Allium x proliferum, anges även som:

Allium cepa v. viviparum

Allium cepa ‘Proliferum’

Allium cepa var. proliferum (Moench) Alef.

Allium cepa var. viviparum (Metzg.) Alef.

Allium cepa x fistulosum

Allium fistulosum f. proliferum (Moench) auct.

Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Som liten älskade jag att plocka gökärt, Lathyrus linifolius, vars pyttesmå luktärtsliknande blommor ändrade färg under blomningen.  Jag fascinerades av blommornas olika färger, lila, mörkblått, lite rosa, ibland till och med turkosblått. Vanligen började blommorna gå i rosa för att utvecklas mera till purpur och violett. Jag torkade dem och trädde dem på tråd till halsband.

Foto: Kerstin Engstrand

Som vuxen har jag släktingen vårärten i min trädgård, den klassiska blålila och sorterna ‘Roseus’ och ‘Rosenelfe’ som går i rosa.  Det finns även vita namnsorter som ‘Albiflorus’, ‘Alboroseus’ och ‘Albus’. Samt de mycket spännande i olika blåa toner: Heavenly Blues’, ‘Cyaneus’, ‘Rainbow’ och ‘Splendens’ så man kan roa sig att gå på jakt i trädgårdsbutiker.

‘Roseus’ Foto: Kerstin Engstrand

Alla blommar i maj – juni och blir cirka 30 till 40 cm höga. Med tiden bildar vårärten en rejäl tuva, den liknar då en liten elegant minibuske.

Den trivs både i sol och i halvskugga och i alla jordar! Den har bara ett aber, det är lätt att rensa bort den tidigt på våren då den då är så tunn och skir. Vårärten är även en fin snittblomma!

Man brukar ange att plantavståndet ska vara 35 cm. Man mäter från mitten av en planta till mitten av nästa planta. Vill du fylla en hel pallkrage, dvs en m² så räkna då med åtta plantor.

Att vårärten tillhör familjen ärtväxter ser man främst när fröställningarna bildas – de ser just ut som ärtskidor.  

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

När vitsippan blommar är det dags att börja faga trädgården. Det vill säga klippa ner allt fjolårsvisset. Lejonparten av perennerna bjuder då på en hel del torrt växtmaterial. Rester av vackra fröställningar och bladstrån som gjort sitt. Det finns en växts vissna, torra blad som jag ömmar särskilt för och det är strandirisens. På våren ligger de ofta som en krans runt plantorna, kaffebruna till färgen. Eller är de konjaksfärgade?

Nåväl, färg kan man alltid diskutera en dessa är ovanligt sega och tåliga! Så jag spar dem. De kommer till användning att binda upp vissa växter och för att knyta ihop bladen över blomkålen så att den blir vit och fin.

Pröva, du kommer att gilla det!

Text och foto: Kerstin Engstrand

Sarah Eberele med 2022 års guldmedalj "på säkert" ställe. Foto: Kerstin Engstrand

Andy Sturgeon och Sarah Eberle är två av flera verkliga Chelseaveteraner. Dessutom ytterst priebelönta. Sarah är en klass för sig, hon är den enda som fått alla de olika slag av utnämningar man kan få och dessutom i alla de olika kategorierna.

De fick 2022 guld – förstås. I år bjöd de på lite annorlunda trädgårdar än vad de vanligtvis brukar skapa. När det gäller titeln Best in Show i kategorien Show Gardens låg Andy med sin trädgård och bäverträdgården på samma antal poäng. Så då fick domarna välja. Mer om bäverträdgården kan du läsa här. Sarah var Sarah någon poäng efter. De kan sina saker!

Till vänster detalj från Sarahs, till höger från Andys:

Trädgårdarna var lika stora, 12 x 22 meter och som alla idéträdgårdar byggs de upp under tre veckor med byggstart runt Valborg.

The Mind Garden

Foto: Kerstin Engstrand

Design: Andy Sturgeon Konstruktion: Crocus Sponsor: Mind och Project Giving Back

The Mind Garden är tänkt för att skapa kontakt, med varandra, med en själv och med växter. Mängder med halvmåneformade låga murar skapade ett tempo men också ett lugn. Man såg varandra och man var även delvis dold. Flödet görs sig bäst på film, stillbilder gör den inte rättvisa.

Stora gräs, som Celtica (Stipa) gigantea, jättefjädergräs, dyker upp lite var stans och skapar både en aha-upplevelse som rörelse. Man förnimmer vinden.

Murarnas sträva yta förstärker växtlighetens frodighet. De inbjuder även till beröring samt avger värme. Flera sittplatser finns i anslutning till murarna.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Daggros, Rosa glauca och vallmon Lauren’s Grape återkommer flitigt i trädgården. Lauren såg vi i flera trädgårdar – en verklig favorit bland trädgårdsdesigners.

MEDITE SMARTPLY Building the Future

Foto: Kerstin Engstrand

Design: Sarah Eberle Konstruktion: Landform Consultants Sponsor: MEDITE SMARTPLY

En urskog på Chelsea? Sarah Eberele är skicklig på att tänja gränser. Plötsligt stod man inför något annorlunda, stort, gigantiskt stort och frodigt. Växtmaterialet var typiskt brittiskt men känslan som skapades var regnskog.

Det såg ut som en grotta gjord av sten, kanske skiffer? Kommer färgen från järn? Hur klarar man av att bygga något så stort och som ser så tungt ut? Frågorna dök upp. Så kom svaret – det är MEDITE SMARTPLY- och vad är det ? Jo ett modernt material gjort av – trä!

Man kände sig liten. Se på bilden ovan så ser du proportionerna. Uppe på toppen växte en tall. Till höger skymtar en damm.

Dessutom hörde man porlande vatten. Ett vattenfall!

Men också lite romantik. En honungsros i en tall:

Foto: Kerstin Engstrand

Baksidan av vattenfallet såg ut så här:

Foto: Kerstin Engstrand

Det känns som en skog. Det är en skog! Saknas nästan bara John Bauers tomtar och troll. Denna idéträdgård har Sarah skapat för sig själv. För sin egen utveckling. Sarah har varit verksam som trädgårdsdesigner och landskapsarkitekt nu i cirka 45 år. Hon är känd för att tänka utanför boxen men detta hade nog få tänkt sig. Detta är drama. Helt fantastiskt dramatiskt.

Här några fler detaljer, återigen samma trämaterial:

Foto: Kerstin Engstrand

Trädgården fick guldmedalj och pris för bästa konstruktion i kategorin Show Gardens. Och allt på 12 x 22 meter! Det ni, detta är skicklighet ut i fingerspetsarna!

Text och foto: Kerstin Engstrand

Redaktionens val

Rabarber trädgård är den enda svenska site som verkligen går på djupet när det gäller världens främsta trädgårdsutställning, Chelsea Flower Show, arrangerat...