Taggar Inlägg "Perenner"

Perenner

Grönlilja Foto: Impecta

Grönliljan, Zigadenus elegans, är en elegant växt med graciösa stjärnlika vita blommor med gröngul mitt i tio cm höga klasar och kan bli upp till 90 cm hög. Hos Ann-Lis i växtzon 6-7 blommar den i juli-augusti månad. Den har gräsliknande bladtuvor och trivs i fuktig men väldränerad jord i halskuggigt till soligt läge. Den är lätt att föröka med frö. Äldre plantor kan delas. OBS! Växten är giftig. Härdighet: B

Förökning med frö: Sås inomhus jan–maj. Täck med ett tunt lager grus eller perlit*. Skulle inte fröna gro inom en månad efter sådd kan den placeras i kylskåpet i ett par veckor. Sätt därefter sådden utomhus i skuggigt läge. Låt inte sådden torka ut. Grönliljan kan även höstsås utomhus, i krukor eller på friland, i september–november.

Här kan du köpa frö till grönlilja: Impecta 

Det finns även Zigadenus nuttallii, 60 cm hög, en prärieväxt som vilt växer i klippiga sluttningar i Nordamerika. Den har täta pyramidformade blomklasar och har härdighet E, den tål någon minusgrad.

*Perlit är vita små korn som ser ut som södersmulad frigolit. Det gör jorden luftigare och används ofta vid frösådd. Det är ett vulkaniskt glasmineral som har framställts genom upphettning till runt 1000 °C där det expanderar det och blir vitt och poröst. Finns att köpa i alla välsorterade trädgårdsbutiker.

Läs mer om ‘Rozanne’ här

'Rozanne', - århundradets perenn. Foto: Kerstin Engstrand

Adrian Bloom är också känd för att förvaltat och utvecklat århundradets perenn. 2013 arrangerade det brittiska trädgårdssällskapet the Royal Horticultural Society (RHS) en folkomröstning och den vann ’Rozanne’ lätt som en plätt. Hon klassade ut alla andra totalt.

Det var år 2000 som nävan ’Rozanne’ introducerades på Chelsea Flower Show. Jag har själv ett av första exemplaren. Fast det var en halv planta. En annan besökare, en kvinna, helt okänd, har den andra. Jag fick en planta av Adrian med instruktionen att ta väl hand om den, den var lite stressad efter att ha stått på Chelsea Flower Show i några dagar. Men den var för stor att ta hem, i bagaget fanns redan en hel del andra plantor. Och kvinnan tittade på mig med ”jag vill också ha den blicken”. Så det var bara att låna en kniv och dela den i två. Sedan dess har den stormtrivts i min trädgård, och jag har utökat beståndet, för jag blev frälst. Jag antar att den okända kvinnans också blev frälst.

’Rozanne’ vaknar upp lite senare på våren än andra nävor men när den väl förstått att våren kommit så växer hon. Och blommor. Och blommar. Och blommar. I slutet av sommaren, när hösten kommit så är man rädd att hon ska växa ihjäl sig.

'Rozanne' i mitten av maj månad. Plantan har vuxit till sig oerhört snabbt. Några veckor tidigare syntes den knappt. Foto: Kerstin Engstrand
‘Rozanne’ i mitten av maj månad. Plantan har vuxit till sig oerhört snabbt. Några veckor tidigare syntes den knappt. Foto: Kerstin Engstrand

– Det är många som tror att hon inte har klarat vintern, säger Adrian, men de blir snabbt varse om att det har hon.

wwGeranium_Rozanne_with-Adrian-Bloom
Foto: Blooms of Bressingham®

 

’Rozanne’ har fått sitt namn efter Rozanne Wateter. Hon var hustru till Donald Waterer, vars familj i århundraden drev den anrika plantskolan Knaphill Nursery i Somerset. Det var inte vilken plantskola som helst, den startades redan på 1760-talet och var kända för azaleor och rhododendron. Plantskolan bytte dock ägare 1976.

Rozanne Wateter var hängiven amatörodlare, särskilt av nävor. 1992 upptäckte hon en näva i deras trädgård i en sömning by i Somerset, en näva som utmärkte sig för sin exceptionella tillväxt, stora blad och blommor. Blommorna liknande den populära sorten ‘Buxton’s Variety’, men de var dubbelt så stora. Och plantan blommade non-stop, långt in på hösten tills frosten tog dem. Man antog att deras var en hybrid mellan Geranium himalayense och  Geranium wallichianum ‘Buxton’s Variety‘. Efter kontakter med flera experter inom området, som den välrenommerade Graham Stuart Thomas, bekräftades vad de själva uppfattade. Deras näva var unik. Och experterna i sin tur rekommenderade dem att kontakta Adrians Blooms företag, Blooms of Bressingham®.

Adrian testade ”Rozanne”, både i sin egen trädgård som hos andra runt om i världen. Vad klarade denna unika växt? Mycket visade det sig. Vart den än provodlades så klarade ’Rozanne’ sig med bravur. Hon var helt enkelt en klass för sig. Men ingen framgång går utan problem. ’Rozanne’ var suverän på alla vis utom på ett område. Hon var svår att föröka. Adrian Bloom började därför samarbeta med all världens expertis för att knäcka ’Rozannes’ förökningskod. Och han lyckades. Efter fem av av test kom ’Rozanne’ ut på marknaden med växtskydd som nu ger makarna Waterers efterlevande royalty.

Så blev det dags för trädgårdsvärldens modevecka, åtta år efter upptäckten tog ’Rozanne’ steget ut på Chelsea Flower Show. Där visade Adrian Bloom upp henne i en plantering där ’Rozanne’ bildade en blå bäck. Han lät henne växte upp ur en källa gjord av flinta från Norfolk. Och än idag planterar Adrian ’Rozanne’ som just bäckar av blåaste blått. I sin egen trädgård och i alla de trädgårdar han anlägger jorden runt.

wwGeranium_Rozanne_fp5
Foto: Blooms of Bressingham®

 

2006 fick ‘Rozanne’  RHS Award of Garden Merit. 2008 valde Perennial Plant Association ‘Rozanne’ till Årets perenn. Och 2013 röstades hon fram som Århundradets perenn när RHS firade Chelsea Flower Show 100 år. 2013 hade 12 miljoner plantor sålts. Och är nog den enda växten som har en egen Facebooksida. 

Läs också: Rozanne trivs också i kruka

 

Kerstin Engstrand

 

I Oviken Jämtland har Ann-Lis skapat en trädgård. Foto: Kerstin Engstrand

Vi befinner oss i Oviken, Jämtland, inte långt ifrån Storsjön. Här står boningshuset tryggt med ryggen mot skogen. Utsikten är milsvidd, och långt där borta, i olika toner av grönt och grått, skymtar de mjukt rundade fjällen. Här bor Ann-Lis och Sten. Det är Ann-Lis tredje trädgård och i år är det tio år sedan hon tog det första spadtaget.

  • Trädgården ligger i växtzon: 6-7
  • Jord: Moränlera och god trädgårdsjord.

Det var år 2001 som hon och maken Sten flyttade hit till huvudgården. Tidigare bodde de i ett litet brunt timmerhus på samma ägor. Den flytten krävde raska beslut.

Ann-Lis, Sten och Saga. Saga är kungspudel men kallas för jättepudel, hon är alldeles för stor för sin ras. Men väluppfostrad, hon går enbart på stengångarna, aldrig i rabatterna. Foto: Kerstin Engstrand

– Vi sålde villan ett år i förväg och plötsligt när de nya ägarna kom upp på gårdsplanen kom vi på att nu har vi ingenstans att bo!

Så det blev ett temporärt boende i en liten stuga på 30 kvadrat medan de renoverade boningshuset. Och övrigt bohag fick stå i en container på tomten. Den containern står för övrigt kvar.

Det var en toppklocka som spred sig som det ogräs just toppklocka kan vara, som blev startskottet för trädgården. I mitten av 2005 satte Ann-Lis spaden i jorden utanför brygghuset.  Och det fanns att gräva. Jorden gick ändå upp på väggen. Plötsligt sjöng jorden som ett klockspel. Av sten. Den första stenen triggade upptäckarlustan. Och ju mer Ann-Lis grävde, desto mer upptäckte hon.

Vattenspegeln till höger är gjord av parabolantennen som hittades under härbret. Foto: Kerstin Engstrand

Parabolen ligger i en naturlig sänka framför huset. Innan Ann-Lis började gräva ut låg här cirka en meter jord. Tanken var först att skapa en damm men de insåg snabbt att det skulle bli för mycket arbete med gjutning och få dit vatten.

– Jag har inte arbetat hela tiden med trädgården, det har hållit på av och till, ibland väldigt intensivt, ibland inte.

w_DSC5482
Göstas rum, i den grå vilstolen brukar familjens vän Gösta sova gott efter middagen, så han fick ge namn till detta rum. Det är sällan man här blir besvärad av mygg, ofta drar det lite och den svaga vinden håller myggen borta. Foto: Kerstin Engstrand

De vackra stenhällarna som kom i dager blev inspirationskällan till en unik trädgård. När andra kanske skulle tagit in en grävare och forslat bort mycket av stenen har Ann-Lis fört hit sten. När hon började gräva syntes bara någon enstaka topp av någon stenhäll. Det handlar om teknik. Och spadar, skruvmejslar och tandborstar. Först stor spade, därefter allt mindre allt eftersom stenen ändrade form. Som en arkeolog grävde hon fram berget, tandborsten och skruvmejsel var det minsta redskapen.  Och spettet har varit hennes förlängda arm.

– Jag har ibland haft blodsmak i munnen, det måste jag erkänna, säger Ann-Lis med sin lätt ironiska humor. Det är bara en procent av all sten som jag inte har tagit hit själv. För de allra största stenblocken hjälpte varken teknik eller svordomar.

Då fick maken hjälpa till med traktorn. Att lägga en mur tycker Ann-Lis inte är så svårt. Man bygger ju nerifrån. Det matematiska sinnet och blicken för proportioner som också behövs har hon, revisor som hon är.

– Jag väljer efter känsla. Känslan kan komma vid ett stenröse, jag kan välja en sten som sedan exakt passar i en mur. Stenen säger: Ta mig!

Sedan är det sunt förnuft tycker hon. Man förankrar stenen inåt, det är vanligt sunt förnuft, så gradlutningen kollar hon inte. Ann-Lis är som superproffsen, har en fingertoppskänsla för stenläggning. Många murar är svängda och det blir inte samma jordtryck som mot en rak. Det är kallmurar och inget bruk behövs. Ann-Lis poängterar att det är viktigt att stenarna måste ta i varandra. Man får stå och greja lite, till slut tar man bort den sten som inte samarbetar med de omgivande. Viktigt är att ha bra översikt över de stenar man har tillgång till. Hon lägger ut stenarna på en öppen plats framför huset. Tillgång till sten är självklart viktigt.

– Jag har bra granne som låter mig härja fritt bland stenrösena. Det tar mycket tid att leta stenar. Det är en form av meditation.  Och köra stenar är inte gjort i ett nafs. Min mor var också fascinerad av stenar så kanske har jag fått det av henne. Men fascinationen över sten kom först här, i min tredje trädgård.

Huvudgången som sträcker sig genom hela trädgården ser ut som en trasmatta, fast gjord av sten och timmer från det gamla boningshuset. Foto: Kerstin Engstrand

De flata stenarna används inne i trädgården och i kallmurarna. De runda kommer vanligen till sin plats i gångarna. Ann-Lis knep att få stenen att ligga så vackert i gångarna är hennes ögonmått. Hon mäter aldrig med bräda och sätter stenen i gångarna i sand – från en ”himla” stor hög som fanns efter bygget. Den högen har nu fyllts på och vanligen så sållas sanden till att bli så fin som möjligt.

Som såll använder Ann-Lis blå plastbackar, sådana som mataffärerna har grönsaker i. En sådan back rymmer två spadtag sand eller jord. Hon har slitit ut många sådana backar.

Man måste ha något att göra. Lägg märke till den blå grönsaksbacken. den använder Ann-Lis att sålla sand och jord med. Foto: K Engstrand
Man måste ha något att göra. Lägg märke till den blå grönsaksbacken. den använder Ann-Lis att sålla sand och jord med. Foto: Kerstin Engstrand

Den första trädgården var på 2000 kvm. I den tidigare, en liten villaträdgård på 600 kvm fokuserade Ann-Lis på kombinationer, färg och form. Nu omfattar ägorna runt gården hela 5000 hektar varav själva trädgården, när norrsidans rabatter är färdiga, kommer att omfatta 1500-2000 kvm.

Även växternas placering handlar om känsla.

– Jag kan gå runt och känna att den här växten är fel, då flyttar jag på den. Även prylarna, katten i gjutjärn har nu äntligen fått sin plats, det är nog det tredje stället den står på.

Klassiskt designknep: Låt växter och material gå ton i ton. Foto: K Engstrand
Klassiskt designknep 1: Låt växter och material gå ton i ton. Foto: Kerstin Engstrand

Det sägs att det är ens tredje hus som blir bäst, stämmer det också på trädgårdar?

– Ja, denna är helt olik mina tidigare och klart den jag är mest nöjd med.

Skam vore annat. Trädgården är en klass för sig. Belägen på en unik plats.

Att sakta vandra runt i trädgården som nu är en av Sveriges vackraste trädgårdar, en trädgård i absolut världsklass, är en upptäcktsresa. Och en mycket harmonisk sådan. Ögonen hittar alltid något spännande, oavsett vinkel. Där en växt, en vacker sten, en åldrad stubbe, något runt, något rostigt, en vacker vy, några mycket små växter kryper fram under en sten eller något som gör att man plötsligt bara står och ler.

– Mina barnbarn älskar att gå runt i trädgården. Hemma spelar de fotboll och åker utför, men här går de på upptäcktsfärd.

Vad gör man av all bråte man hittar? Jo egen trädgårdskonst. ”Jag har idéerna, och Sten får svetsa.” Foto: KerstinEngstrand

Det kan man förstå, och jag frågar Ann-Lis om hon tror att barnbarnen en gång i framtiden kanske får en tomt, hur deras trädgård då kommer att gestalta sig? Kommer då minnena från mormors trädgård påverka dem?

– Kanske det, men trädgårdsintresset har i alla fall hoppat över en generation. Mina döttrar är inte alls trädgårdsintresserade.

Själv minns hon sin mormors gammaldags trädgård med äppelträd och stora grönsaksland. Och hennes mamma skötte två trädgårdar, en i Nora och en på västkusten, så nog finns det gröna fingrar i släkten.

 

Klassiskt designknep 2: Rakt ska möta runt, strävt ska möta blankt. Foto: Kerstin Engstrand

Lejonparten av de större föremålen i trädgården är fynd från trädgårdsmässan i Älvsjö. Här kan man datera dem mässan 2014, mässan 2000 och så vidare. I år är det 14:e året på raken som hon och hennes väninna besöker trädgårdsmässan. Inköpslistan är redan gjord, med utrymme för lite spontanköp. I år ska det bli några fiskmåsar och en domherre! Det är en utställare, Rep & Lera, som alltid får besök. Fiskmåsarna ska sitta på höga armeringsjärn i den nya funkiarabatten. Det blir alltid några spontanköp, för just då när man ser något så behöver man det väldigt mycket. Och det är något som de flesta känner igen. Några rostiga kronor är från ett år då ”alla” sålde dem. Det tyngsta fyndet är gjutjärnskatten som möter en vid trädgårdens början. Efter att släpat det minst sagt tunga fyndet på tunnelbanan har Ann-Lis börjat bo alldeles vid mässan, Det finns flera katter, liksom möss, grisar och hönor, alla utplacerade med en stor portion humor.

– Man kan tro att jag är en kattmänniska, men jag har aldrig haft katt, bara hundar.

Vi pratas vid i slutet av mars. Ann-Lis håller på att kratta och njuter av att vintern varit mild och att våren kommit tidigt. Men det är fortfarande tjäle i marken och nätterna är kalla. Ann-Lis förundras över att växterna är så pass tåliga att de står ut med det omväxlande vädret. Vintern har varit snäll och de har hunnit röja lite i mot skogen. Och hittade då en gammal stenmur som låg vänd mot fjällen. Troligen har det där legat en byggnad. Och marken vid muren är fylld med blåsippsblad.

Trädgården växer vidare. En stenmur blev i höstas lite högre. Årets projekt är att skapa en funkiarabatt på husets norrsida. Samt att plantera några fler buskar upp mot infarten. Porlande vatten är också en dröm att mötas av. Ann-Lis och Sten har också dragit upp en stor flat sten som ska bli ett litet bord . De hoppas nämligen på medelhavsvärme som sommaren 2014. Vädret här kan annars erbjuda stora variationer. 2014 var det mulet och hemskt kallt i juni, det till och med snöade på midsommaraftonen. Medan det tidigare, på nyårsafton, hade varit snöfritt, sol och plus sju grader.

– Numera tar jag tar det som det är. Men första tiden här uppe (Ann-Lis är från Örebro) var det jobbigt när väninnorna rapporterade om våren och här var det meterhög snö.

En annan klar fördel är knappt ingen ohyra. Liljebaggarna har ännu inte kommit till hennes trädgård men de har noterats inne i Östersund. Och här finns absolut inga mördarsniglar. Tur det för det skulle stortrivas i skrymslena blad all sten. Fast fästingar är det Ann-Lis befarar mest när vintrarna blir allt mildare.

Att vintern varit mild och våren tidig är skönt, då hinner man med. Då hinner man kratta, även om det är vanligt att det kan snöa i maj. Ljuset kommer åter i maj, från maj växer det så man hinner inte riktigt med. Vanligtvis exploderar allt på en enda gång, perennerna slår ofta ut samtidigt som krokusen. Växterna tokrusar. Våren är minst sagt kompakt här uppe, den finns vanligtvis knappt inte. Det kan bli oerhört intensivt och nu är det skönt att hinna med.

Växterna köper hon på nätet, ofta från Odlarglädjens plantskola eller byter till sig på växtdagar som trädgårdsföreningen arrangerar. Trädgårdsföreningen i Jämtland är en av de äldsta i Sverige. Den bildades redan år 1894 och har idag över 400 medlemmar.

Man får alltid för många plantor när man delar. Men nu börjar det bli fullt. Skafferiet av växter, dvs. en plats på tomten där hon ställer växter hon ännu inte vet var hon vill ha dem, är också välfyllt. Men slänga plantor gör hon inte. Det är ett helgerån.

Och när man gräver på en gammal gård så hittar man skrot, rostig taggråd och annat smått och gott. Rosten tar fin upp stenens toner.Många av fynden skapar Ann-Lis trädgårdskonst av.

En ängeln vakar över trädgården.Foto: Kerstin Engstrand.

I en båge hänger en ängel. Även den gjord av jordens fynd. Skapad med känsla och vördnad. Den syns knappt på sommaren. Tanken är att den ska bli en överraskning, den ska upptäckas. Allra vackrast är den när rimfrosten klär ängeln i vit skrud.  Tidigare gjorde hon ofta änglar och gav bort men det är mycket mera pillerjobb bara att skapa en endaste ängeln så det har hon numera slutat med. Hon vill inte att de ska bli en standardvara, en ängel ska skapas med mycket känsla. Och hon vill gärna känna personen hon skapar en ängel till.

I en nedsänkt plats växte det tidigare rosor men de vill inte trivas så det blev Norrlands ros, pioner istället. Här hade Ann-Lis först gräsmatta. Det hör ju liksom till att man ska ha en bit gräsmatta.

– Jag slet j-t mycket, fyllde ut och flyttade tovor. Men så kom jag på att jag är ingen gräsmattemänniska. Då jag grävde ut istället, en halv meter eller kanske lite mera och platsen blev en piongrop.

Här finns klassiska luktpioner som den rosa ’Sarah Bernhard’ och den vita’ Festiva Maxima’. Samt en mycket mörkröd pion vars namnlapp försvunnit.

Strandirisen fanns här när de flyttade hit. När man har en trädgård har man alltid något att ge bort. Denna iris delas flitigt och återfinns numera i många andra trädgårdar. Foto:Kerstin Engstrand

Och strandirisen, trädgårdens vårdblomma, finns på flera platser. I hennes egen trädgård som mångas andras, Den är helt fantastisk och delas ofta. Här växer också några av dotterns gamla pioner.

– De grävde bort en rabatt, så jag tog hem pionerna till mig.

Gårdens vårdträd finns däremot inte längre. Det var en oerhört vacker tall, formad som ett paraply. Sommaren 2009 hade något hänt med tallen, efter en tre veckors bortavaro kom de hem och upptäckte att marken var helt täckt av barr. Det fortsatte nästföljande år och då var det tvunget att ta ett beslut. Ännu ett år med tjockt lager tallbarr som förstörde växterna i tallen närhet och vårdträdet skulle tas bort. Men det gör man heller inte i en handvändning när tallen växer mitt i den stensatta trädgården. Den gick inte att fälla utan att förstöra trädgården. Så de blev till att beställa en kranbil från Östersund som lyfte bort den. Nej förresten, det blev två kranbilar, den första klarade inte av uppdraget.

Men en bit av tallen står kvar, den är en av flera höga stubbar som pryder trädgården. Det finns flera andra men de är ditflyttade för att skapa lite höjd och variation.

Klassiskt designknep 3: Skapa höjd. Stubbar bildar höjd, några är hitflyttade, andra är rester av gamla träd som tallen.”Kvastar” av armeringsjärn har Sten fått svetsa ihop efter ann-Lis anvisningar. Foto: Kerstin Engstrand

Hennes trädgård är i världsklass.

– Jag har ju gått här och det har vuxit fram. Visst förstår jag att den är väldigt annorlunda men kan ju inte direkt förstå vad det unika är. Jag har inget behov av att prata om min trädgård utan det har varit ett sätt för mig att leva.  Det är mycket lust och glädje men också mycket sorg när man inte mått bra. Man tar sig i kragen och går ut i trädgården fast hela kroppen säger nej. Så efter en timma kanske man noppar av en utblommad blomma. Trädgården har varit ett sätt att komma tillbaka när jag har jobbat mycket.

Ann-Lis har gått in i den berömda väggen flera gånger och hennes trädgårdar har då varit en viktig återhämtningsplats.

Sittplatserna är många.Här skymtar ”vinrummet” där Ann-Lis och Sten gärna sitter ljumma sommarkvällar. I början av juli har flera stora miskantusgräs som på sensommaren får högra rödbruna vippor redan börjat få lite höjd medan det lite lägre vitbrokbladiga tuvröret ’Karl Foerster’ fortfarande ligger i startgropen. Foto: Kerstin Engstrand

Ann-Lis börjar klippa ner gräsen på senvåren. Hon börjar rycka upp det fjolårsvissna strax innan den nya gröna, fräscha årsväxten börjar synas. Görs det för tidigt skadas gräset av fukten, görs det för sent så är det lätt att skada tillväxten. Pionerna däremot klipper hon ner redan på hösten, liksom strandirisen. Det är tvunget, det går annars inte att hinna med när allt exploderar. För här finns sällan någon vår.

Strandirisen började hon klippa ner reda på hösten efter att i flera år noterat att mössen trivdes under de vissna bladen. De hade byggt fina bon under de torra bladen, det var flera generationer som gick i armkrok under irisbladen.

Hennes absoluta favoritväxt är grönliljan.

Och sommaren 2015, vad händer då i din trädgård?

– Efter funkiarabatten, nja min man tycker nog att jag ska ge mig. Men bakom bryggstugan är det fortfarande relativt ogjort, där ska stödmuren bli färdig. Mera sten blir det. Nåt måste man ha att göra.

Jodå, det blir ännu mera. Vid syrenerna vid härberget blir det en sittplats. I själva stenträdgården är färgvalet vilsamt för ögonen, växterna matchar fint stenen. Ann-Lis vill att man ska kunna gå i trädgården och uppleva, det ska vara en lugn upplevelse. All sten bidrar också till den trygga känslan. Stenen magasinerar också sommarvärmen så hösten blir mjukare. Men det finns en längtan efter färg och lite dramatik. Nu ska det komma. I slänten, med ryggen mot stugan ska hon ta upp solen. Återigen ett designknep som proffsen använder sig av. Där ska färgskalan vara i gult och det kommer inte att störa stenträdgården, man kommer inte att kunna se de båda delarna samtidigt.

Och vid ladugården en köksträdgård. Idag har Ann-Lis bara lite gräslök, krusbär och vinbär inne i planteringarna.

Viblommande gräslök Foto: K Engstrand
Viblommande gräslök Foto: Kerstin Engstrand

– Där ser jag några humlestörar mot lagårdsväggen, en hallonhäck mot gården och några upphöjda bäddar med lite persilja,  rädisor och sockerärter på störar.

Gå en rundtur i Ann-Lis trädgård här.

Text och foto:Kerstin Engstrand

 

Det räcker med 12 sorter för att få en fantastisk trädgård. Foto: Kerstin Engstrand

Adrian Blooms bästa — ta ett dussin olika sorter och du har en suverän trädgård. Så säger Adrian som själv ”bara” har 8000 olika i sin egen.

Adrian Bloom
Foto: Kerstin Engstrand

Efter decennier av erfarenhet vet han vad som fungerar. Han har valt ut dem för att gemene man ska få en intressant och vacker trädgård. I urvalet finns växter som trivs i sol och som trivs i skugga. Less is more är devisen. De växter han valt platsar för att de erbjuder något att upptäcka året runt och att de går att kombinera med varandra. Det räcker med ett fåtal sorter för att skapa drama. Eller lugn, allt beroende på vilken effekt man önskar. De passar ihop i små trädgårdar likaväl som i stora, enda skillnaden är att du i en större trädgård planterar fler växter av samma sort i större gruppen än i en mindre.  Och de passar utmärkt ihop med buskar. Många trivs även i kruka.

– Och så kommer man ihåg vad de heter, säger Adrian med ett leende.

Här är Adrians favoriter:

  1. Julros, Helleborus

    ww1julros0besk
    Julros
    Foto: Kerstin Engstrand

Julrosor brukar blomma samtidigt som snödroppar och vintergäck. När vårlökarna börjar vissna ner kommer julrosens bladverk och det täcker lätt de vissna vårlökarnas blad. Adrian rekommenderar hybrider. De finns i en mängd olika färgkombinationer, i rosa, aprikos och grönvitt, många med lätt spräckliga kronblad. Man brukar ange att julrosor ska växa i halvskugga–skugga men i vårt klimat trivs de också i full sol. Härdighet: C

  1. Kaukasisk förgätmigej, Brunnera macrophylla ’Jack Frost’

    'Jack Frost' Foto: K Engstrand
    ‘Jack Frost’
    Foto: Kerstin Engstrand

På våren–försommaren blommar den med förgätmigej–liknande blommor. Sorten ‘Jack Frost’ förför med sina blommor men det är främst för de stora silverfärgade blad som liknar ett hjärta man har den. Ursprungsarten växer vild i nordöstra Turkiet, Kaukasus och mot västra delen av Sibirien. Där växer den inne i skogen och på öppna gräsbevuxna sluttningar. Hos oss klarar den bra att växa i soligt läge men fungerar också utmärkt i skuggan under ett träd. För att främja tillväxten av de vackra bladen kan man klippa av blommorna och nya blad kommer. Sniglar gillar den inte. Härdighet: B

  1. Trädgårdsnäva, Geranium ‘Rozanne’ 

    Rozanne' Foto: K Engstrand
    ‘Rozanne’
    Foto: Kerstin Engstrand

’Rozanne’ är en näva, släkt med vår älskade midsommarblomma. Mycket blomrik, ja den verkar nästan vilja blomma ihjäl sig men det gör den inte. Blått passar särskilt bra i vårt nordiska ljus. Vill du ha ett blått hav av växter så är ’Rozanne’ den växt du ska välja. Den är en fantastisk långblommare. Blomningen börjar vid midsommar och fortsätter långt in på hösten tills frosten kommer. Särskilt i slutet av juli–början av augusti gör den allt för att blomma. Blommorna är stora, ca 4 cm i diameter. Se till att få originalet, sorten är skyddad. Detta är en hybrid som inte vill sticklingsförökas. Den behöver inte delas. Luras lite på våren, den kommer igång sent men då kommer den med rasande kraft. Är populär och oftast slutsåld i trädgårdsbutikerna. Det lönar sig att beställa den i förväg. Härdighet: B

Läs mer om den historien bakom nävan ‘Rozanne’ här.

  1. Bergenia ‘Bressingham Ruby’ 

    Bergenian är växten med de läderartade gröna bladen. Här samplanterad med silvergrå lammöra. Foto K Engstrand
    Bergenian är växten med de läderartade gröna bladen. Här samplanterad med silvergrå lammöra. Foto Kerstin Engstrand

Många tycker inte om bergenia men idag finns det många sorter som har ett ypperligt bladverk. ‘Bressingham Ruby’ är en sådan, och den ger dig även dramatiska vinterfärger. Under sommaren har den gröna blad, hjärtformade, som senare under hösten får en djupröd ton, nästan rubinröd, med lila undersida. ‘Bressingham Ruby’ bildar nätta rosetter av blanka blad. Blommar på våren med rosa blommor. Bergenia är en skuggväxt som trivs i alla typer av jordar, kalkhaltig som lätt sur, fet som mager, dock inte så bra i kall, dåligt dränerad jord. Härdighet: B

  1. Strålrudbeckia, Rudbeckia fulgida var speciosa ‘Goldsturm’

    Strålrudbeckia Foto: K Engstrand
    Strålrudbeckia
    Foto: Kerstin Engstrand

Blev folkkär redan när den introducerades för 75 år sedan. ‘Goldsturm’ märks, hon är en stjärna i rabatten från månadsskiftet juli/augusti. Blir 50–100 cm hög. Fuktighetshållande jord och soligt läge. Och fåglarna uppskattar fröställningarna. Härdighet: C

  1. Funkia, Hosta

    Vitbrokbladig funkia Foto: K Engstrand
    Vitbrokbladig funkia
    Foto: Kerstin Engstrand

Funkia finns i en mängd olika höjder och bladfärger, blågrå, klart gröna, gulgröna, kantade, prickiga. De fungerar både som marktäckare och att väva ihop en rabatt. Adrian använder dem främst för att sammanbinda rabatterna med varandra, han låter dem slingra sig fram i trädgården men även bilda enorma grupper, som sjöar. Men de kommer igång sent på våren, så sent att man tror att de dött. När de skjuter upp sina skott på våren ser det ut som taggar. Därefter bildar bladen små strutar innan de vecklar ut sig i sin fulla skönhet. De tar några år på sig att växa till sig. Funkior har man främst för bladen men de blommar också, i juli-augusti, med vita eller lavendelblå blommor. Adrian Bloom planterar dem gärna i soligt läge, desto ljusare växtplats desto intensivare färg får bladen. De angrips gärna av sniglar och snäckor som äter hål i bladen. Härdighet: B

7. Hakonegräs, Hakonechloa macra  

Hakonegräs Foto: K Engstrand
Hakonegräs
Foto: Kerstin Engstrand

Är Adrian Blooms favoritgräs. Sorten ‘Aureola’ har på senare år blivit allt vanligare i våra trädgårdsbutiker. Har ett hängande växtsätt och de smala bladen går i gult med grön kant. Vacker och spektakulär under lång tid och kan användas på många sätt samt är även suverän i kruka. Hakonegräs är ett långsamt spridande gräs från Japan som kommer igång sent på våren, ibland så sent som försommaren vilket gör att man lätt kan tro att det inte har klarat vintern. Blir ca 30 cm högt. Passar utmärkt under träd eller i framkanten av en rabatt. Härdighet: C

  1. Höstsilverax, Actaea simplex ’Brunette’

    Höstsilverax Foto: perenner.se
    Höstsilverax
    Foto: perenner.se

Höstsilverax är en mycket bättre växt än många tror. Den har stil, kombinationen med de flikiga, stora, rödbruna bladen med blomstänglarna som ser ut som vita ljus gör den särskilt lämpad i halvskugga. Blommar i augusti–september. Trivs bäst i skugga, i lätt fuktighetshållande jord då den inte tål torka. Blir ca 150 cm hög. Härdighet: C 

  1. Glansmiskantus, Miscanthus sinensis 

    Glansmiskantus, ax Foto: K Engstrand
    Glansmiskantus, ax
    Foto: Kerstin Engstrand

Att satsa på stora växter i en liten trädgård gör att trädgården ser större ut. En av de lättaste av de pampigaste är prydnadsgräset glansmiskantus som blir 150–180 cm högt. Får på hösten silverfärgade plymer som blir ännu vackrare när frosten biter sig fast och sprider diamantkristaller i axen. Det finns mängder av glansmiskantus, det är det mest odlade prydnadsgräset. ’Nishidake’ har halmgula ax och blommar tidigt. De flesta glansmiskantus blommar i augusti–september men sorterna ’Kleine Fontäne’ och ’Nishidake’ blommar redan i juli. Härdighet: B

  1. Kärleksört, Hylotelephium ‘Matrona’ 

    Fjärilar älskar ‘Matrona’. Här har en påfågelsöga och en humla slagit sig ner för en måltid i solskenet.
    Foto: Kerstin Engstrand

Kärleksörten var länge grönbladig men så kom ‘Matrona’ med mörkt brunröda blad och lite rödare stjälkar och plötsligt såg vi på kärleksörten med nya ögon. Tålig, står emot såväl kyla som torka. Trivs både soligt och halvskuggigt läge men det måste vara ett väldränerat läge. Mycket vacker tillsammans med nävan ’Rozanne’ och med miskantus. Ca 50 cm hög. Härdighet: C

  1. Mörkt ormskägg, Ophiopogon planiscapus  ‘Nigrescens’

    Det mörka ormskägget ringlar sig fram. Foto: K Engstrand
    Det mörka ormskägget ringlar sig fram.
    Foto: Kerstin Engstrand

Svartbladig, smalbladig, tillhör konvaljväxterna. Länge ansågs den inte klara sig i vårt klimat men de senaste årens milda vintrar gör att den har klarat sig bra även i Ann-Lis trädgård i zon 6-7.Att den bara ska klara sig upp till zon 3 är alltså en myt.  Vill växa i fuktig och näringsrik jord, och väldränerat under vintern i vårt klimat. Svart ormskägg är en perenn som mera liknar ett gräs. Blommar med ljuslila blommor i juli-augusti om den verkligen trivs men det är för bladen de flesta av oss vill ha den i våra trädgårdar.  Passar utmärkt som underplantering underbuskar och träd och som kantväxt längs en gång. Mycket fin samplanterad med vita snödroppar eller som martäckare under korallkornell. Låg, ca 15–20 cm hög. Härdighet: D–C.

  1. Montbretia, Crocosmia ‘Lucifer’ 

    Montbretia Foto: K Engstrand
    Montbretia
    Foto: Kerstin Engstrand

Denna ”jag vill ha växt” är ingen perenn utan en knölväxt. Har sitt ursprung i Sydafrika och introducerades i England 1966. Alltså en växt som inte är gjord för vårt klimat. Kan dock klara att övervintra i mycket bra lägen under milda vintrar. Särskilt om du sätter knölarna djupt, 30 cm ner i jorden. I Sydafrika växer den med milda vintrar och fuktiga somrar och så vill den ha det hos oss också. Blommorna är minst sagt spektakulära, den gracila formen förför. Finns i gult, orange och klart rött. Bladen är svärdsliknande. Bra snittblomma och får vackra fröställningar. Perfekt partner till höga gräs.

Blir ca 60–80 cm hög. Härdighet: D ­

 

Härdighetsangivelser för perenner:

A =Fullständigt härdig i hela landet utan extra åtgärder.

B= Kan odlas i hela landet på skyddat och väldränerat läge.

C= Kan odlas i stora delar av landet på skyddat och väldränerat läge. Hit hör även arter med sen blomning.

D= Kan bara odlas i landets gynnsamma delar. Krav på värme och dränering, även vinterskydd kan behövas.

 

Säga vad man vill om jättevallmo, men hon bjuder på ett praktfullt skådespel. Läs mer om jättevallmo här: Så lyckas du med jättevallmo

Lyckas med vallmo. Här jättevallmo 'Helen Elisabeth' med japansk lönn och stjärnflockan 'Roma'. Foto: Kerstin Engstrand

Jättevallmo blir beroende på sort 60-100 cm hög. Den är solälskande och trivs i de flesta jordar, gärna lätt, väldränerat och torrt. Var ytterst försiktigt med gödsling. Den har en lång pålrot vilket gör den lättodlad men svårflyttad när den väl är etablerad.

Härdighet A, de är härdiga i hela landet.

wwvallmofrost
Frostnupen jättevallmoplanta på våren. Foto: Kerstin Engstrand

Samplantera: Blåaste iris, riddarsporrar och pioner är ett sällskap som klär trädgårdsjättevallmon mer än väl. Efter blomningen vissnar bladverket och bildar en öppen fläck i rabatten. Jättevallmon vilar och samlar kraft inför nästa säsong. För bladverket återkommer på hösten igen, och är grönt hela vintern. För att skyla den bara fläcken kan du antingen samplantera dem med kantnepeta ‘Six Hill’s Giant’ som snabbt bildar en sky av blå blommor av långa blomspiror som mer än gärna brer ut sig över platsen där vallmon vilar. Eller samplantera med senblommande astrar, solbrud och rudbeckior, även de har ett växtsätt som gör att de kommer att skyla platsen där jättevallmon vilar. Ett annat alternativ är att plantera några ettåringar precis bredvid, t ex dahlia eller rosenskära.

Föröka: Jättevallmo förökas bäst genom rotsticklingar. När plantan har vissnat ner helt, vanligen i augusti, gräv försiktigt upp roten och skär av en bit. Dela sedan rotbiten i delar av ca 3 cm. För att du lätt ska kunna se hur delarna sedan ska planteras så skär av med ett snett snitt mot den yttersta delen, och med ett rakt snitt den del som är närmast plantans övre del.

Sätt rotdelen i sandblandad jord med den snedskurna delen nedåt. Den rakt avskurna delen ska placeras så att den ligger i nivå med jordytan. Efter en till två månader växer nya blad fram.

Av Kerstin Engstrand

Vem är Patty? Foto: Kerstin Engstrand

Jättevallmon Patty’s Plum har fått sitt namn efter Patricia Marrow som hade den i sin egen trädgård med tillhörande plantskola Kingsdon Nursery i Somerset, England. Där växte den, och Patricia brydde sig inte. Hon tyckte helt enkelt inte om den. Hon försökte till och med ta död på den. Men grannarna, paret Hope, fick ögonen på den. Sandra och Nori Pope som just hade skapat en trädgård vid Hadspen House där rabatterna var komponerade efter musik, en trädgård som snabbt fick världsrykte, förstod dess värde.

I början av 2000-talet hade Patricia Marrow aldrig sålt ett endaste exemplar i sin egen plantskola. Hon sålde det mesta, och grävde gladeligen upp plantor av andra växter direkt ur rabatten om kunden syntes seriös nog. Men någon plommonfärgad vallmo sålde hon inte. Dock, när paret Sandra och Nori Pope år 2005 flyttade tillbaka till Kanada så ändrade Patricia sig. Hon tog in den i sitt sortiment. Det ska sägas att år 2014 fyllde Patricia Marrow 90 år.

Så kan det gå till i växtvärlden.

 “This poppy is named after me! I grew it with the help of the bees, quite by accident. I had a lot of lovely poppies that got into a vast clump so I dug them up and weed-killed them out, and the next year what should come out but this solitary dark red one, like port wine. There had never been a poppy like it and so it became Papaver orientale ‘Patty’s Plum’ and all the rage.” Patricia Marrow

 

Patricia Marrow , bilden är tagen år 2000. Foto; Kerstin Engstrand
Patricia Marrow, bilden är tagen år 2000. Foto Kerstin Engstrand

 

Av Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Läcker och lättodlad, satsa på jättevallmo.  Fulsnygg, lite shabby chic, modern och underskön,kan det verkligen vara en och samma växt vi pratar om? Jovisst, jättevallmon med sina knottrigt, lite vassa rangliga stänglar och med sin stora svällande knopp som sakta men säkert vecklar ut sina kräppade sidenmatta kronblad till 10-15 cm vida blommor, har ”det”. Inte undra på att vi älskar den!

Läs även: Så lyckas du med jättevallmo (länken öppnas i nytt fönster).

Dessutom en växt med anor. Jättevallmon kom till Europa i början av 1700-talet från östra Turkiet/Armenien. Det var den franska botanisten Joseph Pitton de Tournefort (1656–1708) som såg till att vi fick glädje av den. År 1700 lämnade han Paris och ett år senare kom han fram till Turkiet. Tillsammans med två kollegor, 600 män och djur samlade han de första fröna av Papaver orientale som sedan odlades fram i Paris.  Den var orangeröd. Några årtionden senare kom de första plantorna till England. Själv dog Joseph 1708, han klarade sin expedition men lär ha blivit överkörd av en häst i Paris.

wwC-_Users_kerstin_Documents_0artrabarber_000nr1_vallmo_w2besk_DSC0086
Foto: K Engstrand

Giganter i dubbel bemärkelse, jättevallmon,Papaver orientale-gruppen, är flerårig. Och trogen, man finner den oftast i gamla torpartäppor. Den är kraftig i såväl färg som i form. Den märks! Det räcker med en till tre plantor för att trädgårdsjättevallmon ska märkas i din trädgård. Jättevallmon blommar i slutet av juni – mitten av juli.

Länge var den orangeröda ensam herre på täppan men orangerött var inte särskilt populärt på den tiden tills en dag i början av 1900-talet då Amos Perry (1841–1914) som drev plantskolan The Hardy Plant Farm fann en hallonrosa vallmo. ‘Mme Perry’ var född. Det var Nancy Perry, Amos första hustru som fick äran att namnge denna nya sort. Det blev jättevallmons genombrott. Nu är det här med färg svårt, vissa anser att ’Mme Perry’ är laxfärgad, andra persikofärgad, andra hallonrosa och åter andra underklädsrosa. Men hur som helst, den blev en succé och är än idag en av de mest sålda.

Läs också, och gör ett djupdyk i en vallmo: Får det lov att vara en vallmo? (Länken öppnas i nytt fönster.

Men tio år senare, 1913 kom ett klagomål. Den laxfärgade vallmon kunden hade köpt var vit, och inte bara det, utan ”a nasty fat white one”, som helt förstörde kundens rosa rabatt. Plantskolan ursäktade sig snabbt, kunden fick en ny rosa, samt några montbretiaknölar som kompensation. Vad kunden inte förstod var att de hade fått en raritet. Sju år efter ’Mme Perry’ hade en ny vallmo skapat sig själv, den som än idag anses vara den mest utsökta, ‘Perry’s White’. Och än idag är ’Mme Perry’ och ’Perry’s White’ några av de mest sålda vallmosorterna.

wwPerrys-whitebesk
Foto: Kerstin Engstrand

 

Lite mer än 80 år senare så kom Patty’s Plum att blomma på plantskoleägaren Patricias kompost. I mörkt plommonfärg, nästan vinröd. Patricia Marrow är en dam som vet vad hon tycker om, och inte tycker om. Om denna nya vallmo som behagade växa på hennes kompost tyckte hon inte. Men där fick grannparet som drev trädgården Hadspen House, Sandra och Nori Pope syn på den.

Sedan gjorde Patty’s Plum entré på trädgårdsvärldens motsvarighet till mode­veckorna i Paris och Milano, Chelsea Flower Show i London. Det var år 1998. Alla drabbades av habegär. Året därpå började den säljas kommersiellt. Hon blev trend, hon blev mode. Patty’s Plum hade tagit steget ut i rampljuset och idag är Patty’s Plum en av de mest åtråvärda.

Patty's Plum Foto: Kerstin Engstrand
Patty’s Plum
Foto: Kerstin Engstrand

Läs mer om bakgrunden till Patty’s Plum här: Se vidare Vem är Patty? (Länken öppnas i nytt fönster).

Redaktionens val

Man brukar säga att det finns tre huvudarter av kaffe, arabica, robusta och liberica där arabica är den vanligaste, därefter robusta. Arabica har en...