Jätteverbena, Verbena bonariensis, sträcker upp sina ljust violetta blommor mot himlen, de sirliga stjälkarna syns knappt. Satsa på många eller på enbart en enda planta, oavsett antalet så kommer du att bli nöjd. Blommorna sitter som i en liten flock högt upp på de höga stänglarna och är blålila. Blir hösten mild kommer den att blomma långt in i november. Jätteverbenan har tagit oss med storm och är för många av oss ett måste i trädgården. Känner du att dina rabatter saknar det lilla extra nu när du kommit hem från semestern så är jätteverbenan ett säkert kort. Den piffar upp vilken rabatt som helst, och stortrivs även i kruka. Och den finns att köpa i stora, blommande exemplar. Och en varm sommarkväll kan man även känna att den doftar svagt.
Den är rikgrenig, vilket gör att man upplever en planta som fler än en. Och att blomningen synes öka i intensitet. I kruka är den ursnygg samplanterad med låga växter som mörkt lila, småblommiga petunior, silvernjurvinda eller mörkbladig revsuga. Läget ska vara soligt.
Jätteverbenan blir 150 cm hög och är lite gänglig, vajar graciöst vid minsta vindil men är ändå stadig. Den välter inte ens en regnig sommar som 2015. Trivs i sol−halvskugga och börjar blomma i juli–augusti och fortsätter därefter tills frosten har nupit den rejält. Milda höstar kan den blomma långt in i november. Dessutom är den en fjärilsmagnet av stora mått.
Foto: Kerstin Engstrand
Hos oss är den ettårig, och den är svårsådd, så det är bättre att köpa några plantor. Köp då rejäla plantor och ta sticklingar av dem. Sticklingarna rotar sig snabbt och på så sätt kan en planta snabbt bli tre eller fyra. Oftast hittar man plantor i slutet av maj, början av juni, när butikerna börjar sälja sommarblommor. Då ser den ganska oansenlig ut men den växer snabbt till sig, blir hög och frodig och plötsligt så lyser de blålila blommorna som stjärnor i rabatten. Och när den väl satt igång fortsätter den att blomma, och blomma och blomma, utan att du behöver göra någonting utöver att vattna om det är torrt.
I rabatten klarar sig jätteverbena – när den är etablerad – oftast med det regn som kommer. Däremot är det viktigt att ha koll på den när den är nyplanterad, men den visar tydligt när den vill ha vatten, hela plantan slokar då betydligt. Jätteverbenans blommor dansar högt över rabatten på sina smala men stadiga stjälkar, vilket ger känslan av att blommorna svävar.
Jätteverbenan självsår sig gärna. De självsådda plantorna blommar visserligen lite senare, just när frosten brukar komma men det är bara att tacka och ta emot. Om vintern blir mild händer det att den övervintrar i de södra delarna av Sverige.
Som en ridå, jätteverbenan minglar med rosa dahlior och mörkblå stormhattar i Helen Dillons trädgård i Dublin. Foto: Kerstin Engstrand
Ha många, och låt dem växa som luftiga draperier. Stilsäkra Helen Dillon i Dublin anser att jätteverbenan är så utsökt att den tävlar med stjärnorna på himlen. Hon låter den väva en lätt gardin framför rosa dahlior.
Övervintra: Stora plantor är dyra i inköp så de är väl värda att övervintra. Odlar du dem i kruka så ställ in krukan som den är i ett svalt men frostfritt utrymme. Kylskåpets svaldel fungerar också utmärkt för att övervintra knölarna i, där kan du förvarar dem som dahlior. Innan du gräver upp plantan ska du skära ner stjälkarna så att bara någon decimeter är kvar. Övervintra i torrt och svalt, frostfritt utrymme och lägg lite torr, fin sand kring rötterna.
Sticklingar: Köp en planta och klipp av toppskotten, sätt dem direkt i jord och de kommer snabbt att rota sig.
1 of 4
Sådd: Jätteverbenan blommar ca 110 dagar efter sådd, eller 80–90 dagar efter att fröet grott, så den måste sås tidigt på året. Mer om hur du lättast lyckas med sådd av jätteverbena kan du läsa i artikeln Fröså jätteverbena.
Ännu mer inspiration om hur du kan skapa med får du i artikelnSkapa en oas av jätteverbena(klicka på länken så öppnas artikeln i ny flik).
Plötsligt så händer det, Sagans fågel, och barndomens fascination, har dykt upp i trädgården. Denna sommar har många trädgårdsägare fått oväntat besök.
Av påfåglar. Ja, de kan flyga, om än mycket klumpigt. Oftast flyger de upp i ett träd. Och att se en påfågel flyga är en märklig upplevelse. Allt verkar ske i ultrarapid och flygningen är inte den graciösaste man sett. Snarare känns det som om man beskådar något animerat från Harry Potterfilmerna. Men det är verkligt. Och de kan småspringa med stor lätthet. Oftast är det rymlingar från en större fastighet som dyker upp i privata trädgårdar.
Släkt med höns
Påfågeln (Pavo cristatus) tillhör samma familj som fälthöns. Det finns två arter inom släktet men denna är den mest vanliga och oftast träffar vi på den i finare slottsparker och andra större anläggningar, som Skansen. Hanarnas metallskimrande blåa och gröna fjärdrar har alltid fascinerat människan. I århundraden har påfågeln avbildats och stjärtfjädrarna sparats som dekoration i höga vaser. Ibland träffar man även på uppstoppade djur.
Det krävs två för att dansa tango. Det behövs en hona för att få hanen att visa upp sig i full skrud. Fjädrarna är egentligen stjärttäckare. Fjädrarnas skönhet berättar för honan om hanens förträfflighet att skaffa mat, att klara henne och hennes avkomlingar från faror. Han berättar för henne vilken förträfflig pappa han kommer att bli till deras kommande avkomlingar. Fullt utvuxen är stjärten vid tre års ålder. Och på sensommaren, när honan ligger och ruvar och han kan vila från kurtiserandet, då tappar han alla fjädrar, runt 150 stycken. Nästa år växer nya ut igen.
Oftast avbildad
Att se på något vackert är något vi sällan tröttnar på. Och påfågeln är vacker, särskilt hanarna. Kungsblått, smaragdgrönt och guldgult, färgkombinationen är minst sagt magnifik och väl balanserad. Huvudet och halsen skimrar i blåaste blått, och ryggen har ett vågformat mönster, i metalliskt gulgrönt.
Och så tillkommer släpet med sina ögonformade fläckar, också det i skimrande gult, grönt och blått. När en intressant hona är i närheten kan hanen resa upp stjärten med hjälp av de starka musklerna, här behövs inget gym, och stjärttäckarna visas upp som en gigantisk solfjäder.
Inte undra på att påfågelhanarna är avbildade på porslin, textilier och tavlor. Med jämna mellanrum är påfågelmönstrat trendigt.
Påfågeln är mycket vanlig i Indien och Sri Lanka men trivs ovanligt bra i vårt klimat. Där, i Indien och Sri Lanka, lever den inne i djungeln och i flockar om 30 till 50. På dagen ser man dem gå pickandes i sig mat, ibland springer de i väg, och man förvånas över att de är så bra löpare. Upplever de fara tar de sin tillflykt upp i träden, där de också tillbringar natten. Ja, de kan flyga, men det är en tung och bullrig flykt.
Hanen blir mellan ca 1,25 meter lång, och till längden tillkommer släpet, stjärttäckarna, som är minst lika långa. Påfågelhanen har bland alla fåglar i världen de längsta stjärttäckarna. Och honan är, som oftast i fågelvärlden, lite gråare, lite brunare, och syns knappt. Inte heller har hon begåvats med spektakulära fjädrar.
Trivs med människor
Påfåglar trivs tillsammans med människor, visst är det lite skygga men inte så mycket som man först tror. De kan bli 15-20 år gamla. En hona väger ca 3–4 kilo, en hane 4-6. De är vänliga djur, det är sällan de blir aggressiva. De blir inte vaktande som exempelvis kalkoner kan bli.
Och ibland utstöter hanen ett skrik, kort och mycket intensivt. Det hörs. Absolut ingen fågel att ha i tättbebyggda områden. De har två ljud, ett trumpetande läte och ett som låter som en ett jamande. De ”jamar” oftare än skriker, men båda lätena hörs rejält. Det händer att de ropar mitt i natten, men vanligen utstöter de sina läten under parningstider, och under dagen, men de håller inga serenader på kvällar eller tidiga mornar.
Hur kommer de då till våra trädgårdar? Oftast har de blivit skrämda av något. Det kan ha varit en lastbil eller en traktor. Trots att de själva utstöter skarpa skrik som vi kan uppleva som störande, är de mycket skygga för ljud. Vanligen flyr de när de är ganska nya på ett nytt ställe. Och de kan lätt ta sig långa sträckor. En hona lägger vi vanligen inte lika märke till som en hane som är på rymmen.
Vad äter en påfågel? Som vanliga höns, men det är bättre att utfordra dem med kalkonfoder som är mera proteinrikt. De äter också kött, som mindre ormar. I våra trädgårdar älskar de vinbär, allra helst röda, och rabarber! Vi har inga rapporter om de tar stora mördarsniglar, men de äter alla små sniglar. Och de älskar bröd, även med smör på.
De behöver stora ytor att röra sig på. De tycker inte om att vara instängda. Det är stora fåglar, och särskilt hanarna med sitt långa släp trampar snabbt upp en liten trädgård. Och de skiter, rejält. Spillningen är utmärkt gödsel, men det blir snabbt för mycket av den.
De trivs i barnens sandlåda, att bada i sand är något som alla fåglar tycker om. Sandbadet är effektivt mot ohyra i pälsen. Men de trivs också på gräsmattan, i skuggan.
1 of 2
Häckningstiden kan ibland börja redan i april, ibland först i slutet av juli eller i början av augusti. Vanligen lägger den minst 4 ägg, ibland upp till 15. Honan lägger äggen i ett bo hon byggt upp av löv och boet hittar du under en stor buske. Äggen ruvar hon i ca en månad. Och som många andra fåglar så vill honan inte bli störd under ruvningen. I två till tre månader brukar kycklingarna stanna hos sin mamma.
Under sommaren trivs de utomhus, oftast sovandes i ett stort träd. Men så fort hösten kommer vill de in.
Vita ”finast”
Inget vet med bestämdhet när påfågeln kom till Europa. Den lär ha förekommit i Grekland redan under femte århundradet f. Kr. I Rom var den en populärt maträtt, gärna grillad. Först under medeltiden lär den ha blivit populär i Frankrike och Tyskland. Det franska köket uppskattade den stora fågeln som på 1500-talet slog ut kalkonen som favoritmatfågel bland de som hade bättre ställt. Att imponera på gästerna var då mycket viktigare än vad det är idag. Till och med biskop Brask, han med Brasklappen, lär ha serverat något som måste ha varit påfågel då det stod på menyn ”påhöns med utslagen stjärt”. Hans Brask,(1464-1538) var biskop av Linköpings stift ca 1513–1527. Han hade även tryckeri i Söderköping. Det huset finns fortfarande kvar, med stor privat trädgård till. Men det var som prydnadsfågel i slottsparkerna den främst användes som, och särskilt då vita påfåglar. De användes för att imponera, och det gör de än, särskilt de vita.
Och varför trivs i de i våra trädgårdar? De trivs att vara tillsammans med människor. Många som upptäckt en objuden besökare har hus med källarfönster, eller ett växthus. För påfåglar älskar att spegla sig. Så får du ofta rymlingar i din trädgård, och du vet om varifrån de kommer, så be ägarna sätta upp speglade ytor där de bor. Så kommer de troligen att hålla sig hemmavid. Det behöver inte vara riktiga speglar, det räcker med glas som är svartmålade på baksidan. Ju fler tuppar, desto fler speglande fönster i marknivå behövs.
De trivs också att sitta högt, gärna då på en bil. Och ja, de repar lacken. De är inte förtjusta i snö och går inte in i mörka utrymmen. Men de går gärna in i uthus om ljuset är tänt.
Det roliga med växter är att man kan leka med dem, som att skapa teman på balkongen, i vardagsrummet eller ute i trädgården. Brasilien och Mexiko har varit trendsättande ett par år nu för trenden tropisk hetta och är det fortfarande. Så låt några krukväxter dansa salsa i din trädgård. Låt dem sätta färg, komplettera med en matchande kruka eller kanske rentav måla en fondvägg i starkt rosa eller turkos.
Hawaiis blomma, hibiskus är symbolblomman för det färgstarka, njutningsfulla livet. En underbar blomma att sticka i håret, eller dekorera bordet eller drinken med. Hibiskus är det snabbaste sättet att bli sommarvacker eller skapa festkänsla med enkla medel.
Det var Linné som gav den det vetenskapliga namnet Hibiscus rosa-sinensis. Rosa-sinensis betyder lik en ros från Kina. Hibiskus, som älskas av kolibris, är en malvasläkting, och är i länder med tropiskt klimat mycket vanlig som häckväxt eller får växa som små träd. Här hemma får vi i regel nöja oss med den som krukväxt men det är inte fy skam det heller.
Hibiskus är krukväxten som stormtrivs att få komma ut under sommaren. Ut med dina hibiskusar, ställ dem i färgstarka, glaserade ytterkrukor och den tropiska sommaren har kommit till dig. Släpp dem fria och de tackar dig med att hålla sig fria från ohyra. Sätt ut dem på terrassen så fort risken för järnnätter är över. Sedan får de stå där tills frostnätterna börjar komma.
Det finns hibiskus med enkla, som fyllda och dubbla blommor. Pistillen är som en kolibrifågel som tittar fram. Och tittar fram gör hibiskusens pistill från lackröda, lackrosa, aprikosgula, blekt rosa, vita eller starkt orange blommor. Särskilt de med vita, enkla blommor brukar vara åtråvärda. En till två dagar är varje blomma utslagen.
Och visste du att man kan putsa skorna med blommorna? På Jamaica kallas den även för skoblomma. Kanske är det männens danskor i svartaste lack som dammas av med en hibiskus.
Den bästa hibiskusen får du om du startar med en stickling. Det tar visserligen lite längre tid innan du har fått en meterhög stor planta, men det är det värt. De blir de bästa exemplaren, de som fått vänja sig vid just ditt hemklimat.
Hibiskus är också tydliga, de visar när det är dags att vattna, bladen slokar – dags att vattna.
Under tillväxtperioden ges gödning varje vecka, särskilt när blomknopparna kommer. Däremot behöver man inte ge den någon näring under vintervilan. Får den för mycket näring så blir det mest blad och knappt några blommor alls. Vintertid trivs hibiskus mycket bra i vanlig inomhustemperatur på 22 grader, men om luften är förr torr kan den drabbas av spinn. Vid spinnangrepp brukar blomknopparna falla av. Vet du om att du har mycket torr inomhusluft är det bra att duscha plantan minst en gång i veckan samt ställ krukan på ett fat med vatten och lekakulor. Ibland får den även bladlöss, antingen på hösten när man tar in den igen, eller på våren när blomknoparna kommer. Kläm ihjäl bladlössen och/eller behandla med insektsmedel.
Vintertid trivs den i ett sydvästfönster för den behöver så mycket ljus den kan få under våra mörka månader. Beskär den i februari-mars, den tål rejält beskärning och omplantera och ge ny jord vid behov. Vid omplantering går man bara upp ett steg i krukstorlek. Hibiskus trivs bäst om den får lite trångt om fötterna. Då tackar den dig genom att blomma mera. En hibiskus blir utan problem 30 år och äldre.
Fjäderhibiskus, Hibiscus schizopetalus, lär ursprungligen ha påträffats i Kenya, Mocambique och Tanzania. Just denna är fotograferad i Mexiko där den växer som ett mellanstort träd. På engelska kallas den ibland ”Japanese lantern”. Fjäderhibiskus lär ha taggiga pollen.
Vit trillingblomma växandes i par med Malvaviscus arboreus Cav, även kallad Achania malvaviscus eller Hibiscus malvaviscus. Den heter på svenska bärmalva, men kallas på grund av sina blommors form vanligen för turkmössa. Den ser ut som en hibiskusblomma som inte orkat slå ut. Men ståndare och pistiller visar den tydligt vilket glädjer fjärilar, kolibris och bin. På engelska kallas den även för Turkcap, Turk’s Turban, Wax Mallow och Ladies Teardrop. Är ursprungligen från Mexiko, Centalamerika, södra delen av USA och Sydamerika. Sköts som vanlig hibiskus men turkmössan är betydligt mera snabbväxande.
Trillingblomma, Bougainvilleaspectabilis, slösar gärna med sin färgprakt. Den är en klättrare, och klarar på grund av sin torniga stam att klättra själv. Själva huvudstammen kan bli mycket tjock, armtjock och att se över fem meter höga exemplar tillhör vanligheterna. Ofta ser man den mingla tillsammans med hibiskus. Orange, röd eller ceriserosa, ibland även violett men det finns även vita och gula. De två sistnämnda är mera sällsynta, de sorterna verkar helt enkelt inte bjuda på samma intensiva blomning som de andra.
Bougainvillea blommar oftast så intensivt att man inte ser grenarna och är de tropiska ländernas svar på våra klätterrosor. De vi kan köpa är två arter och hybrider, blank trillingblomma och stor trillingblomma. Den blanka har kala bladundersidor medan den stora har håriga. Trillingblomma är dess svenska namn. Ursprungligen kommer den från Brasilien där den växer i torrskogar.
Nu är det inte blommorna som drar till sig intresset utan de färgstarka högbladen. Själva blomman sitter inne bland högbladen och är små vita eller gula och ganska söta. Tre är högbladen och tre är de små blommorna, därav det svenska namnet trillingblomma. Dess latinska namn som vi också gärna använder, bougainvillea har den fått efter dess upptäckare, den franska upptäcksresanden och amiralen Louis Antoine de Bougainville (1729-1811). Den kallas också för pappersblomma, Pappelera.
Vid val av planta titta på bladen, de ska vara mörkt gröna. Köp inte plantor där bladen börjat gulna. Trillingblomman säljs i blom och oftast virad runt en spaljé. Ibland kan man finna praktfulla uppstammade exemplar. Köp inte plantor där bladen börjat gulna om du inte har lyckats få tag på en gulbrokbladig variant som dock än så länge är ganska sällsynt i våra butiker. Placera den så ljust som möjligt, om den står för mörkt tappar den lätt bladen. Väldränerat, gärna i lerkruka och vattna rikligt utan att jorden står blött. Lite flytande växtnäring varannan vecka behöver trillingblomman för att orka med sin enorma blomkraft men det finns de som anser att det är bättre att ge den näring när den har slutat blomma.
När faran för nattfrost kommer bör man ta in de som står oskyddat. Under vintern ska trillingblomman stå svalt och ljust och vattnas sparsamt, bara hållas nätt och jämnt fuktig. Då är det också helt normalt att den fäller bladen. På våren omplanteras den i ny sandblandad och mullrik jord i en kruka av samma storlek eller möjligen en storlek större. Den blommar bättre om den står trångt. Alltför långa spretiga skott kan ansas men försiktigt då den blommar på fjolårskotten. Nästa sommar, strax innan blomningen tackar den för några duschar med blomsprutan men inte på blommorna utan bara på bladen.
Kroton, Codiaeum variegatum, är också en vanlig krukväxt och det är bladen vi köper kroton för. De kan vara två- eller flerfärgade i färger som rosa, rött, gult, och orange, ibland även i vitt, samt grönt. En kroton kan också ha olika bladmönster, prickar, streck, fläckar eller skiftningar. Den tillhör släktet Euphorbiaceae, törelväxter, och är bland annat släkt med julstjärnan. Om kroton tycker man om, eller inte. Den är onekligen en av de mest färgrika bland våra rumsväxter. Namnet lär betyda planta i Malaysia, Filipinerna och Java där den ursprungligen kommer ifrån. Det sägs att det var den dåvarande chefen för Ostindiska kompaniet, Rumpf (1627–1702) som gav den namnet kroton, ett namn som Linné sedermera behöll. Som kruksväxtt har den odlats sedan början av 1800-talet.
Det roliga med kroton är att bladen även kan ha olika form, de kan vara ekbladsformade eller avlånga. Den behöver stå ljust för att utveckla starka färger.
I länder med tropiskt klimat växer den som buskar. Man kan toppa en ung krotonplanta och den förgrenar sig då till en tät liten buske. Men var försiktig när du beskär den, använd handskar, dess växtsaft kan irritera känslig hud.
Även kroton vill växa trångt, vid omplantering ska den bara ha en kruka som är ett steg större än den tidigare. Dessutom vill den gärna ha kalkfattig jord,
Den stormtrivs i solsken, men duscha aldrig bladen när solen når dem. Då får de snabbt brännskador.
Kroton kan blomma, en smal stängel med små, oansenliga pärlformade blommor sommartid.
Kroton trivs i rumstemperatur året om. Vill ha lätt fuktig jord som inte bör inte torka ut. Det är vanligt att den tappar några blad under vintern. Ge gärna svag näring vid varje vattning under hela sommarhalvåret, men högst en gång per månad under vintern.
Vill som hibiskus ha krukan ståendes på ett fat med vatten och lekakulor. Står den för torrt får den lätt rött spinn, sköldlöss, ullöss och trips.
Fackellilja,Kniphofia uvaria, har spektakulära korallrosa, röda, gula eller orange blommor på höga stänglar. Blommar vanligen juli–september. Den trivs på en solig och vindskyddad plats. Jorden ska vara väldränerad och näringsrik. Är i regel inte vinterhärdig, odlas mycket bra i kruka och kan då lätt få övervintra frostfritt. Vattna rikligt när plantan blommar, eller vid perioder av torka.
Fackellilja kan även dras upp från frö. Sår man tidigt på året kan man få blomning redan första året. Trivs bäst på ytterst väldränerad, närings- och humusrik jord.
Kurvigt och rufsigt, årets Chelsea uppvisade nog den största variationen någonsin. Här fanns modern design, den naturliga trädgården och trädgårdar där budskapet, story-telling, var en viktig del av trädgårdens form.
Växterna dominerade mer än någonsin i trädgårdarna. Men antalet utställare i tältet upplevde jag som färre än någonsin. Även i trädgårdslandet nummer ett är det tufft att vara odlare. Som plantskola behöver man dock inte betala för att ställa ut men självklart kostar det att transportera växter till storstaden och även bo i London under utställningstiden.
Säga vad man vill, men Chelsea Flower Show visar på trender. För flera år sedan dominerade grönsakerna bland idéträdgårdarna, och nu ser vi att intresset för just grönsaksodling har ökat. Men i år, liksom förra året, skymtades knappt en enda grönsak i idéträdgårdarna. De fanns mera sublimt, inbäddade bland andra växter. och då var det främst växter inom området kryddor man såg. Fänkål skymtades, liksom kvanne. Det var också färre utställare i det stora tältet som hade grönsaker.
Flest grönsaker hade Kirstenbosch från Sydafrika i deras monter “South Africa in Bloom”. De firade också att det var det 40:e året de ställde ut på Chelsea..
Rufsiga ska planteringarna vara. Det är befriande, och väldigt vackert. Prydnadsgräs fanns i varenda trädgård. Bäcktisteln var den växt som återkom oftast. Mer om växttrenderna kan du läsa om du klickar här. Idegran var vanligare än buxbom.
Vitt fanns som accentfärg, och då oftast i form av vita stäppliljor som vajande intensivt i den starka vinden.
Växter med vackra bladformer dominerade också. Till vår glädje såg vi en rabarbersläkting i vinnarträdgården. Det var flikrabarber som Dan Pearson hade använt sig flitigt av. Läs om vinnarträdgårdenhär.
Och vanlig gräsmatta fanns knappt, den skymtade enbart till i några enstaka trädgårdar och då mera som en remsa grönt än som stor gräsplätt.
Foto: Kerstin Engstrand
Kallmurar var också vanliga. Så Ann-Lis utanför Östersund, hennes trädgård skulle platsa på Chelsea, men det visste vi ju redan.
Rost är på väg bort och har trängts ut av gult. Gula och orange blommor, gulbladiga eller limegröna lyste upp i regnvädret. Vinrött och lila var andra två blomfärger som flitigt förekom.
Vatten i någon form ska det också finnas i en trädgård. Antingen stilla vattenblänk eller mycket intensivt, häftigt som denna.
Och äntligen såg vi att besökarna visade extra stort intresse för skulpturer i trädgården!
Rabarber trädgård är den enda svenska site som verkligen går på djupet när det gäller världens främsta trädgårdsutställning, Chelsea Flower Show, arrangerat...
Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. OK