Mitsumatabusken blommar på bar kvist från februari till april. Foto: Kerstin Engstrand
Har du använt washitejp så kanske den var gjord av barken från denna väldoftande och spektakulära buske vars bark även används till rispapper, och som bland annat återfinns i japanska sedlar!
Varför ska du då odla denna?
Jo, för att den är så fint härligt citrongul
För att den har sådan spännande form på knoppar och blommor.
För att den doftar så gott, en behaglig sötaktig doft som av klöverhonung.
Och barken är kanelfärgad.
Den lyser verkligen som en sol, den blommar från februari till april så detta är en buske för zonknäckare. Har du ett uterum eller växthus så anser jag att matsumatabusken är ett måste! Eller om du bor i växzon 1 eller 0, låt den växa mot en vägg eller mur som vetter mot söder eller väster. Denna buske ska inte växa i österläge då den tidiga förmiddagssolen lätt skadar den.
Mitsumatabuskens gyllene blommor. Detta är ‘Grandiflora’. Foto: Kerstin Engstrand
Den härstammar från Himalaya och Kina där mängder av våra mest attraktiva växter en gång har hittats av så kallade växtjägare. Klimatet och odlingsbetingelserna där verkar trigga fram de vackraste av växter.
Edgeworthia chrysantha är dess vetenskapliga namn men den återfinns även under namnet Edgeworthia papyrifera. Den är släkt med tibast. Edgeworthia har den fått efter dess upptäckare, Michael Pakenham Edgeworth, som var en trädgårdsamatör och tillika amatörbotanist och arbetade för East India Company och det var hans syster, Maria Edgeworth, han tänkte på när namnet gavs. Han samlade in den under ett av sina besök i Himalaya. Tack vare honom kom den till Storbritannien någon gång i mitten av 1800-talet. Chrysantha från grekiska chrusos som betyder gyllene, och ‘anthos’ som syftar på blomma. Gyllene blomma alltså och det stämmer ju mycket bra. Den lyser som guld i motljus och blir extra spektakulär om busken växer mot en mörk bakgrund.
Det är sorten ’Grandiflora’ som är lättast att få tag på. det finns även en rödblommande, ‘Ruby Splash’, som dock är svår att få tag på.
Bark från mitsumata används till papper. Dessa visas på Östasiatiska museet i Stockholm, i utställningen Paper Stories. Foto: Kerstin Engstrand
Barken används till pappersframställning, så kallat rispapper (som inte behöver vara gjort av ris) och sedan 1879 görs japanska sedlar av papper från just mitsumatans bark. På engelska kallas busken också för orientalisk pappersbuske. Den har långa fibrer vilket gör det extra smidigt och hanterbart. i regel använder man sig bara av bark från unga buskar. När de blivit sju år brukar man sluta avverkningen.
Detta exemplar är från 1999 och växer i Kew i London, världens främsta botaniska trädgård. Foto: Kerstin Engstrand
Storlek: Med tiden, och om den får optimala växtförhållanden, kan den bli en 150 cm hög och lika bred buske.
Växtplats: Solig till halvskugga. Bör inte växa i österläge då den blommar tidigt på säsongen. Ska klara temperaturer ner till minus fem grader.
Blomning: Den tidiga blomningen gör den attraktiv för vårpigga insekter. Blomställningarna blir som gula bollar, och vanligen har de en diameter på cirka 5-6 cm. Blomställningarna är vita på utsidan, lite luddigt vita som ger intryck av lätt frost.
1 of 5
Blomknoppar är först platta. Foto: Kerstin Engstrand
De slår försiktigt ut. Foto: Kerstin Engstrand
Det vita håriga höljet gör att man får intryck av frost. Foto: Kerstin Engstrand
Det är roligt att följa en blommas utveckling! Foto: Kerstin Engstrand
Allra vackrast är den när den är ung, detta är ett cirka 20 år gammalt exemplar. Men doften den är lika fin oavsett buskens ålder! Foto: Kerstin Engstrand
Förökning: Den går att föröka med frö men jag har inte hört någon som lyckats med det. I regel tar det ett år innan fröna gror. Man kan även rota rotskott tagna under sommaren.
Växtfynd på lantbruksmässa i Sankt Petersburg. Foto: Kerstin Engstrand
Den är en av de första som dyker upp på våren. Lite försiktigt, redan i de första dagarna mars – om det är barmark – visar den sina breda gröna blad mitt ute i en av min trädgårds rabatter. Det var på en lantbruksmässa i Sankt Petersburg 2001 jag fann en bredbladig lök. När jag frågade min ryska tolk, Ludmila, om den, sken hon upp som en sol. Den var hennes favoritlök! Slizun kallade hon den för, sibirisk kantlök på svenska. Den återfinns även i Linnés herbarium!
Glad säljare, vi förstod varandra utan att tala varandras språk. Foto: Kerstin Engstrand
Och numera är den även min favorit. Den odlar jag och använder som klippgrönt i omeletter istället för purjolök. För fördelen med den att den är trogen, år ut och år in kommer den. Mina plantor har jag nu haft sedan 2001 och de har fått flytta några gånger. Smaken påminner om ett mellanting mellan purjolök och gräslök. Utmärkt att göra soppa på och blomklasarna älskas av bin, humlor och fjärilar.
Behöver jag säga att mina kollegor som var med på resan efter att sett mitt fynd rusade och köpte de lökar som var kvar? Och en, som kom för sent till säljaren, fick några lökar av oss andra?
Början av mars och barmark, min ryska sibiriska kantlök är redan på gång. Foto: Kerstin Engstrand
Bladen är 2 cm breda, saftiga och har en svagt nötaktig vitlökssmak. Beroende på växtförhållanden blir bladen mellan 30 och 50 cm höga.
Blomningstid: Slutet av juli – mitten av augusti. Sibirisk kantlök blommar andra året med ljust vitrosa blombollar. Tillväxten minskar då men den dör inte ut. Även blommorna är ätliga. Låt inte alla plantor gå i blom, några bör man låta blomma då de är riktiga insektsmagneter!
Foto: Kerstin Engstrand
Växtplats: Väldränerad, lätt jord. Trivs med andra örter som timjan. Väl etablerad klarar sig den utan vintertäckning, bara den växer väldränerat.
Härdighet: Mycket härdig, sibirisk kantlök är flerårig.
Förökning: Man kan hitta lökar och frö hos firmor med lite exklusivare sortiment. Så direkt på växtplatsen i april månad, eller på hösten. Markera sådden, fröna behöver oftast en köldperiod för att gro.
Lökar kan sättas både på hösten och på våren.
Plantavstånd: 10 cm.
Skötsel: Ingen extra gödsel eller vattning behövs. Dela plantan vart tredje, fjärde år. Och dela då med dig till andra som älskar purjolök!
Skörd: Smaken är bäst på våren och försommaren. Den är tidig, i zon tre visar den sig redan i början av mars, och i regel innan de första krokusarna blommar. Skörda inte den första sommaren.
Även blomknopparna smakar bra. Foto: Kerstin Engstrand
Personen som fått låna ut sitt namn till vår favorit var känd för att röka cigarrer, många sådana och tjocka. Sir Winston Churchill var mycket trädgårdsintresserad och det finns flera växter som fått hans namn. Men denna är vår favorit, doften, doften och återigen doften! Samt den är trogen.
I växtzon 3 blommar den i mitten av maj. Blir ca 40 cm hög och varje stjälk bjuder på flera blommor, oftast fyra och varje är cirka fyra cm bred. Unna dig många, lökarna sätts tidigt på hösten, allra helst i slutet av augusti eller början av september. En enda blomma på köksbordet bjuder dig på en doft som påminner om liljekonvalj, eller syren, nåväl den doftar varm sofistikerad vår!
Sir Winston Churchill är en pingstlilja, Narcissus x medioluteus och är en mutation (sport) utvecklad från en annan trevlig pingstlilja, Geranium men Sir Winston Churchill är bättre. Man får mycket för pengarna, både när det gäller doft och blomvillighet.
Det här är en skönhet, och en skönhet som blir bara vackrare ju äldre hon blir! Vitsippan med det blåa ögat är ett måste för dig som älskar blått.
Halvfylld är blomman, och som alla vitsippar sprider hon sig sakta men säkert. Man planterar små avlånga rötter, som svarta korta tunna pinnar ser de ut. I april eller maj blommar hon. Då brukar många förstagångsodlare bli besvikna, inget blått öga syns! Men lugn, det kommer fram (som alla blåtiror gör). När det börjar bli dags att vissna ner så plötsligt så är det blåa ögat där! Anemone nemorosa ‘Blue Eyes’ vissnar som alla vitsippor ner under sommaren så markera gärna växtplatsen så att du inte av misstag rensar bort den.
Blir ca 10 cm hög och trivs i fuktighetshållande jord. Sol eller skugga spelar ingen roll.
25 år med idogt blommande och utan skötsel, kan det blir mera ”latman”? Rosenrips är absolut en latmansväxt, dessutom blommar den tidig vår, I växtzon 3 i regel i början av maj.
Ser man en rosenrips på sommaren tror många att det är en högre vinbärsbuske. Det är tidig vår den är primadonnan i trädgården, nåväl den har konkurrens av magnolior, men den är en mindre pockande primadonna. Min växer i västerläge och har inte fått någon extra skötsel sedan den planterades för över 25 år sedan.
Knoppar av rosenrips på väg att slå ut i slutet av april. Foto: Kerstin Engstrand
Blommorna är dekorativa, hängande rosa klasar. Och de är många! Hela busken går då i mörkt rosa, nästan vinrött.
Rosenrips, Ribes sanguineum, trivs i sol och i halvskugga och är garanterat härdig upp till växtzon 4. Blir två meter hög. Trivs i vanlig mullrik trädgårdsjord. Gamla grenar kan ibland behövas tas bort, annars ingen extra skötsel efter plantering.
Olika nyanser av rosa blir det när busken håller på att slå ut. Foto: Kerstin Engstrand
Vår – och sparrisarna står som raka käppar i sin bädd. Härligt! I denna krämiga italienska risotto kommer sparrisen verkligen till sin rätt. Njut sparrisrisotton som den är, den är en lyxig rätt i sin enkelhet. Några skivor parmaskinka, bresaola eller varför inte fårfiol passar annars bra till. Dessutom är det en njutning att laga till risotton. Bättre rätt att tillaga medan man småpratar med sina vänner finns inte. En risotto ska tillagas med mycket kärlek, och med en träslev, det är hemligheten att lyckas!
För fyra personer behöver du:
1 kg grön sparris
12 dl hönsbuljong
50 g smör
2 msk olivolja
2 silverlökar, finhackade
6 dl (500 gram) avorioris
4 dl torrt vitt vin
salt och peppar
Skölj och ansa sparrisen. Lättast går det om du böjer sparrisen, då går den av precis på rätt ställe.
Skär av och spara topparna. Separat kokar du sparrisknopparna i saltat vatten några minuter tills de blir nätt och jämnt mjuka.
Koka sparrisstjälkarna i buljongen tills de är mjuka.
Kör dem sedan i mixer tillsammans med lite av buljongen. Blanda ner sparrismoset i resten av buljongen.
Smält hälften av smöret i olivoljan i en stor kastrull och fräs löken tills den blir genomskinlig. Den får absolut inte ta färg. Häll i riset och rör om så att grynen blir glansiga. Tillsätt buljongen med sparrismoset lite i taget, allt eftersom den absorberas. Rör ofta, med träslev. Salta och peppra.
Häll i vinet när det återstår ca 6 dl av buljongen. Fortsätt att sakta tillsätta resterande buljong. Riset är färdigt när det är krämigt och fortfarande har ett visst tuggmotstånd. Det tar ungefär 20 minuter. Rör i resten av smöret.
Värm sparrisknopparna om de hunnit svalna och dekorera risotton med dem.
Stilsäkert, snyggt och praktiskt! Potatislandet är inramat med låga buxbomshäckar. Design: Rosemary Verey/Barnsley House Foto: Kerstin Engstrand
Rosemary Verey var en av världens främsta trädgårdsdesigners och hon var välkänd för bland annat sin köksträdgård vid hennes hem, Barnsley House. På Chelsea Flower Show lyfte hon fram den franska köksträdgårdsstilen och fick köksträdgården modern igen. Och hon skapade trädgårdar åt både Elton John och prins Charles. Rosemary finns inte längre med oss och hennes hem är numera hotell men hennes knep finns kvar!
Ett som jag själv använder mig flitigt av är hennes sätt att sätta tidig potatis. Vad använde då Rosemary? Jo, vanliga svarta sopsäckar!
Knepet fungerar bäst för icke förgrodd potatis. Det fungerar att sätta potatisen lite tidigare än vanligt. Vanligtvis brukar man sätta potatis på friland när körsbärsträden blommar men i en upphöjd bädd fungerar det mycket bra att sätta potatis under svart plast redan när vitsipporna blommat ett tag.
Kratta till jorden och vattna.
Lägg ut potatisarna med 40 cm mellanrum och med de flesta ögonen uppåt.
Täck med svart plast, vanliga svarta sopsäckar går bra. Förankra plasten med stenar i kanterna.
När skotten börjar växa och bukta ut mot plasten klipper man försiktigt hål så att de kan växa ut, så stora att bara plantan kan växa igenom. Alternativt kan man göra hål direkt och lägga ner potatisarna genom dem.
Man ska vara noga med vattningen så att potatisen hålls lätt fuktig. När potatisarna är skördemogna är det bara att lätta på plasten och krafsa fram dem.
Varning! Har man många sniglar i trädgården så trivs de under plasten.
Längst in finns godsakerna! Foto: Kerstin Engstrand
I Italien äter man efter årstiderna. Man lever efter årstiderna. Här importeras inget i onödan.
En sådan säsongsgrönsak är puntarelle.
Från slutet av oktober fram till vårens slut invaderas Roms grönsaksmarknader och restauranger av just puntarelle. Ibland finns den även att få tag på i svenska grönsaksdiskar. Testa den, och odla den själv!
Puntarelle är en cikoria, som på romerskt vis äts som tillbehör till huvudrätten, som sallad med en dressing gjord av sardeller.
Puntarelle a la romana. Foto: Kerstin Engstrand
Blanda 6 msk olivolja med saften av en citron, blanda ner 2 finhackade vitlöksklyftor och 3 hela sardellfiléer som strimlas fint. Har du ingen citron hemma kan den eventuellt ersättas med vitvinsvinäger. Mal över lite svartpeppar. Vill du hetta upp dressingen kan du spetsa den med lite chilipeppar.
Den lata köper den färdigskuren, för den kräver annars mycket jobb. Den är svår att få fri från jord och grus, och den ska skäras i smala, långa remsor.
En tallrik av denna gröna sallad betalar romarna glatt 7– 8 euro för på restaurang. Räknar vi med en euro kostar ca 10 kr, skulle vi betala 80 kr för en sidosallad till lunchen….?
Knappast.
Men priset speglar mycket bra italienarnas syn på hur viktiga primörer är.
Jag har särskilt noterat att det är främst män som beställer in puntarelle. Det är uppenbart en sallat som faller män i smaken. De får något särskilt i blicken när de beställer in puntarelle.
Färdigskuren puntarelle . Foto: Kerstin Engstrand
Själv avstår jag.helst puntarelle med sardeller, just den kombinationen smakar nyklippt gräs med lätt smak av salt som jag har lite svårt för. Schifo helt enkelt.
Man kan inte älska allt som är grönt. Men jag smörfräser gärna puntarelle med vitlök.
Varför heter då puntarelle puntarelle? Jo, det syftar på att skotten längst in i plantan de ser ut som sparristoppar.
Man får jobba sig fram till mitten av plantan. och nu börjar knopparna skymta. Foto: Kerstin Engstrand
Det är Cicoria catalogna Puntarelle di Galantina som är den bästa sorten men även Cicoria catalogna Brindisina är bra, den sistnämnda är lättare att få tag på.
Längst in finns godsakerna! Foto: Kerstin Engstrand
Att det är en vintergrönsak i Italien beror på att den vill växa svalt, den klarar temperaturer runt 5 grader mycket bra. Och utvecklas som bäst i runt 15 grader. Därför fungerar den ypperligt här under vår och höst. Man kan dra upp plantor inomhus för utplantering när vitsipporna blommar och därefter så en andra omgång i slutet av juli, början av augusti.
En klar fördel med puntarelle är att i kylskåp, i en skål med kallt vatten, håller sig ett huvud sig fräscht i minst två veckor. Och ja, även de utvändes sittande bladen går utmärkt att äta.
Numera finns det även puntarelle att köpa i de italienska snabbköpen, färdigskuren och sköljd. Foto: Kerstin Engstrand
Sådd en kallt snörik marsdag i en jordsäck, en månad senare och det spirar på fint! Att det är granbarr i odlingen beror på att den har skyddats mot katter med resterna av julgranen. Foto: Kerstin Engstrand
Cima di rapa eller brocoletti, broccoli di rape (Brassica rapa Parachinensis-Gruppen ) eller rapini, ja kärt barn har många namn, det här är en kålsort som man inte ser ofta utanför Italien. Av namnet kan man tro att det är en broccoli men broccolirybs är en grön, ganska ful kålväxt som blommar med mängder av gula små blommor som liknar rapsblomman. Blir cirka 30-40 cm hög och ser ut som en högre sallat som korsat sig med kål. Blommorna smakar svagt syrligt.
Det är de mjälla toppgrenarna man skördar och anrättar. De förvälls i kokande vatten och sauteras sedan i olja smaksatt av vitlök, salt, peppar och lite citron. Serverar den som pastasås eller tillsammans med polenta, då i sällskap med korv. Smaken påminner om sparris, andra säger brytböna.
Det finns flera olika sorter med olika lång utvecklingstid, 40, 60, 90 dagar, till och med 120 dagar och alla går utmärkt här. Sås direkt på friland, just nu har mina som såddes i mars, i en jordsäck när det var snö ute, ja jordsäcken har stått helt öppet utan någon täckning, grott. Jag föredrar 40-dagars sorten (Quarantina) och den kan sås flera gånger under sommaren. Behöver ingen särskild omsorg, bara vatten vid torka och växer bra även i halvskugga.
Första skörden av den egna sparrisen! Foto: Kerstin Engstrand
Sparris ska avnjuts fem minuter efter skörd. Det är en svårslagen läckerhet som man nästan bara kan få njuta av om man odlar den själv. Ännu en pluspoäng, sparris är en av de tidigaste primörerna vi kan odla. I slutet av april fram till slutet av juni kan man skörda.
Och går att odla långt norrut, vi har fått rapporter om fina skördar i Piteå!
Bestäm dig nu för att odla sparris, den tar lite tid på sig att bli skördefärdig. Efter två till tre år börjar skörden och sedan kan man skörda i minst 10 år framåt, kanske hela 30–40! Låter två år en lång tid? Nja tiden går fortare än man tror och plötsligt en vår har du en maffig skörd.
Sparris är dessutom snygg på sensommaren och som gjord att samplantera med lökväxter eller som här stäppliljor. Foto: Kerstin Engstrand
Fler pluspoäng? Jo men visst, på eftersommaren växer de meterhöga plymerna upp. Därför passar sparris utmärkt som kantväxt runt grönsakslandet, där den bildar både en vacker ram och ett bra vindskydd. Vackert är också en rad med sparris längst bak i blomsterrabatten. Eller varför inte ha dem längs husväggen och varva dem med lökväxter som krokus och tulpaner på våren och flammande orange liljor på sommaren?
Sorter
Grön eller vit? Grön sparris är samma sort som den vita. Den vita har blekts då jorden kupats upp över den. Den blir träigare än den gröna som är mindre arbetskrävande och godare.
Gijnlim kan man finna på skördemarknader, ett bra sätt att prova på vad man tycker om dess smak. Foto: Kerstin Engstrand
Gijnlim är en beprövad sort med smala stänglar. Ä mycket vanlig bland yrkesodlare och brukar också vara en vanlig sort i trädgårdsbutikerna. Är en s.k. hanhybrid.
Prima Verde gör själ för sitt namn, den är mycket ljusgrön, går också under namnet salladssparris då den är god att äta rå. Är en medeltidig sort och är en hanhybrid.
Rambo är som namnet antyder en robust och tidig sort. Har både han- och honplantor.
Nya sorter är problemfria, men sniglar kan ibland skada unga plantor.
Krukodlade plantor eller ”kronor”?
Det är roligt att plantera sparris! Foto: Kerstin Engstrand
Krukade kostar mer och ger skörd ett år tidigare än kronor, som liknar torra spindlar. När du har köpt dina plantor/ kronor är det viktigt att de inte torkar ut. Kronor förvaras i en plastpåse med små lufthål och svalt, säkrast i kylskåpets svaldel, tills de kan planteras.
Hur många plantor? Minst tio plantor bör man ha och vill man skörda till rejäla måltider bör man ha 30. Det finns både han- och honplantor. Hanplantorna ger ca 30 % större skörd. De sätter heller inte frö som resulterar i mängder av självsådda plantor i trädgården, plantor som du kan använda att bygga upp ditt sparrisbestånd med. Men honplantornas vackra plymliknande kvistar med röda bär är fina att ha som dekoration.
Var? Soligt och på en plats som är helt fri från fleråriga rotogräs som kirskål och brännässlor. Eftersom sparrisen ska växa på samma ställe i många år bör man välja platsen med omsorg.
Sparris föredrar sandig jord men klarar att växa på andra jordar bara det är väldränerat. För lerjordar är det bäst att anlägga en högbädd där grus och jord läggs ovanpå den ogräsfria marken. Vanlig gräsmattejord, som är sandhaltig, fungerar bra.
Bädd: 120 cm bred, rymmer 2 plantrader och är ändå lätt att nå från båda hållen – för 30 plantor med ett avstånd av 45 cm krävs en bäddlängd på 7 meter, men bädden kan ju med fördel delas upp i flera
Plantavstånd: 45–60 cm
Radavstånd: 45–60 cm
I en pallkrage på 120 x 80 cm får fem plantor plats.
När och hur? Odlingsbädden kan anläggas hösten innan men våren går också bra. Plantorna planteras på våren, från april och framåt. Förberedelserna är viktiga. Alla fleråriga ogräs ska vara bortrensade före plantering. Första årets skott, som inte får skördas, är nämligen nåltunna och det är näst intill omöjligt att ogräsrensa utan att skada dem.
Så kallade sparriskronor ser ut som bäckfiskar. Snart ska de få bada innan det är dags att plantera dem. En balkonglåda är då bättre än en hink. Foto: Kerstin Engstrand
Före planteringen ska barrotade plantor dra i vatten i 2 timmar och krukade plantor vattnas väl.
Viktigt är att kronorna inte får torka ut. I toppen på varje syns redan de första skotten komma. Foto: Kerstin Engstrand
Lägg först ut en 20 cm hög och 30 cm bred sträng av häst- eller kogödsel. Ovanpå gödslet läggs ett 5–10 cm tjockt lager av sandjord. Vattna rejält så att bädden är fuktig ett par centimeter ner. Lägg ut kronorna och bred ut rötterna i en vid förgrening. Täck varje planta med 15–20 cm sandjord. Vattna igen.
Krukodlade plantor planteras så att de kommer på samma nivå som i krukan.
Skörd
Kupar du sparrisen, och ser till att den får optimala förhållanden, blir den så här vit och tjock. Foto: Kerstin Engstrand
Skördas från maj till midsommar när skotten är 20 cm långa och innan knopparna öppnas. Bryt eller skär av dem alldeles vid markytan. Lättast är att odla grön sparris, som man slipper kupa.
OBS! Planteringsåret och våren därpå får inga skott skördas, plantan måste växa till sig. Tredje våren kan du skörda 1–2 skott per planta, därefter ökar du på skörden till 2–5 skott per planta fjärde våren och därefter 8–10 skott per planta. Krukade plantor kan börja skördas ett år tidigare. Obs! Inga skott får skördas efter midsommar.
Klenare skott är utmärkta att grilla.
Den träigare delen av skotten får man bäst bort genom att hålla skottet i båda händerna och vika det mot mitten. Skottet går av där den träiga delen börjar. I kylskåp håller sig skotten fräscha i 7–8 dagar, inlindade i fuktigt papper.
Skötsel
Plymerna blir höga och behöver ibland stöd. Foto: Kerstin Engstrand
Efter midsommar: Låt skotten växa upp. Snart har de blivit 1–1,5 meter höga och bjuder på ståtliga vajande gröna plymer. Nu bygger plantan upp sig för nästa års skörd. Gödsla med stallgödsel.
Stöd, plymerna kan behöva stöd, annars blåser de omkull. Sätt upp stödnät, gärna ett runt om mellan fyra hörnstolpar.
Rensa bort alla ogräs. Ettåriga dras upp, eventuella fleråriga tas försiktigt bort så att inte sparrisplantornas rötter störs.
Vattna vid torka, plantorna får inte torka ut. Ta bort alla självsådda småplantor, dem kan du plantera i en ny bädd.
I augusti blir honplantornas bär röda och ser ut som minijulgranskulor! Foto: Kerstin Engstrand
Sommar: Ett 2–4 cm tjockt lager gräsklipp två gånger varje sommar. Efter första skördeåret behövs ytterligare gödsel som ges i form av ett tunt lager hästgödsel.
Höst: Plymerna blir nu gula. När blasten vissnat ner helt (senast i november) skärs den av så nära marken som möjligt. Täck med kompost, stallgödsel och löv.
I Tyskland är sparris stort och på våren finns det alltid sparris på menyerna, ofta serverad tillsammans med serranoskinka eller sidfläsk. Här är det grön och vit sparris i en och samma rätt. Foto: Kerstin Engstrand
Rabarber trädgård är den enda svenska site som verkligen går på djupet när det gäller världens främsta trädgårdsutställning, Chelsea Flower Show, arrangerat...
Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. OK
Föregående
