Taggar Inlägg "Vår"

Vår

Bladlössangrepp på inomhusodlad sallat. Foto: Kerstin Engstrand

Så har det hänt, jag har fått bladlöss på mina frösådda plantor! Detta är första gången i min odlingshistoria jag drabbats av bladlöss på mina frösådder. Och jag har odlat sedan barnsben vilket betyder nästan sex decennier! Och odlat under en mängd olika förhållanden. Först nu, just i år (2019) så fick jag bladlöss.

En tröst i bedrövelsen är att många med mig är drabbade i år.

Vad beror min invasion av? Ingen aning. När de dök upp hade jag inte tillfört något nytt mer än frösådder gjorda i olika odlingsmedia som pluggar av kokos och mineralull. Ingen ny gjord hade då kommit in i huset, inte heller några nya krukväxter och utomhus var det fortfarande minusgrader. Inomhus var det samma temperatur som vanligt, 22 grader.

Jag upptäckte dem först på mina sallatsplantor som odlades hydroponiskt. Usch, och så synd om de fina plantorna men insåg direkt att bladsallatshuvudens fina veck och skrymslen bjuder på optimala bladlusförhållanden så det blev till att ta bort dem helt.

Bladlöss på kronärtskocksblad. Foto: Kerstin Engstrand
Bladlöss på kronärtskocksblad. Foto: Kerstin Engstrand

Därefter blev det en mera noggrann okulär besiktning. Man känner verkligen att ögonnerven tränas när man är på bladlusspaning. Kletet från bladlössen är ju lätt att hitta men de plantor som bara hade några enstaka löss på sig var ju svårare att granska. Kronärtskockplantorna gillar de, några chiliplantor likaså samt någon enstaka aubergine. Men citrongräset nej. En planta kan vara omgiven av bladlusangripna och stå där helt fri och stolt.

Blad som knottrat sig och har inböjda kanter synar jag först. Bladlössen sitter då i regel på undersidan men kan också påträffas på bladens översida. Bladen är vänliga nog att rulla in kanterna så det bildar ett skydd mot den lilla koloni som slagit fäste där.

De trivs också längs stjälkarna.

 

Vad gör jag då?
Liten bladlusfamilj på en äggplantas blad (översidan). Foto: Kerstin Engstrand
Liten bladlusfamilj på en äggplantas blad (översidan). Foto: Kerstin Engstrand

Jo, jag klämmer ihjäl dem, fingrarna är ett bra vapen, men försiktigt för att inte skada plantorna.

Jag blandar till såpsprit, och sprayar bladen. Bladlöss andas genom huden och såpsprit tar bort dess förmåga att andas.

Såpsprit mot bladlöss: Blanda 10 dl vatten med 20 cl såpa (gul eller grön) och 10 cl T-röd.

Efter ett dygn av bekämpning och petig granskning hade angreppet lugnat ner sig.

Vecka 1: Nu var det också dags att plantera om alla pluggplantor till små krukor med jord. Det blev köpt blomjord. Jag fortsatte min dagliga granskning, morgon, middag, sen kväll, tidig gryning, frukostdags, lunchtid, middagstid och sen kväll, så rullade den okulära besiktningen på. Det var lugnt i en vecka, vilket jag visste det skulle bli. Visserligen föder en bladlushona 4-6 levande ungar per dag men jag hade ju rensat rejält.  Ungarna är vuxna redan efter en vecka!

Vecka 2: Var det ett nytt, men väsentligt mindre utbrott, cirka en tiondel från ursprunget, troligen också för att den goda sallaten nu var borta. Men jag fortsatte med fingrar och såpsprit samt sprayade även såpsprit på jordytorna. Några plantor fick även gammalt nässelpulver som extra jordtäckning. Det lär vara bra sägs det och jag hade en burk hemma.

En bladlushona föder 4- 6 levande ungar per dag! Och efter en vecka är det dags för barnen att föda egna. Här en liten familj på undersidan av en äggplantas blad. Foto: Kerstin Engstrand
En bladlushona föder 4- 6 levande ungar per dag! Och efter en vecka är det dags för barnen att föda egna. Här en liten familj på undersidan av en äggplantas blad. Foto: Kerstin Engstrand

Vecka 3: Antalet var nu minimalt men inte helt borta. Det är fortfarande samma växter som är angripna. Samma sorter och samma växtexemplar. De är snälla de små liven som inte hoppar över till grannen. De växer ju mycket tätt, bara cirka 8 cm mellan varandra så det är lätt för dem att byta bostad. Det sägs att om bladlössen tycker det är för trångt om utrymmet så byter de plats. Uppenbarligen tycker de att jag berett dem lagom med plats då de inte hoppar vidare till de andra, mycket närliggande växterna.eller så är de närliggande mera motståndskraftiga och inte så attraktiva.

Vecka 4: Nu känns det som om de är borta men det är de nog inte. Det räcker med att en är kvar så kommer en ny invasion om jag inte håller efter. Och hålla efter kommer jag att göra. Det är god träning av finmotoriken och närsyntheten! Och jag undrar så varför jag drabbades i år. Det sägs att bladlöss kan transportera sig på jetströmmar och på så sätt lätt ta sig fram hela 100 mil.

Inrullade bladkanter och fläckiga blad är tydliga tecken på bladlusangrepp. Foto: Kerstin Engstrand
Inrullade bladkanter och fläckiga blad är tydliga tecken på bladlusangrepp. Foto: Kerstin Engstrand

Läs också:

Om sorgmygg och bananflugor: Slipp bananflugor och sorgmygg  (länken öppnas i nytt fönster)

Om bladlöss ute i trädgården: Fingrarna bästa vapnet mot trädgårdens vanligaste angrepp (länken öppnas i nytt fönster)

Om sköldlöss: Hjälp, mina krukväxter har fått sköldlöss! (länken öppnas i nytt fönster)

Om ullöss och rotlöss: Ullöss och rotlöss, så bekämpar du dem (länken öppnas i nytt fönster)

Om nyckelpigor:  Nyckelpigor – specialister på bladlöss (länken öppnas i nytt fönster)

Man kan också köpa biologisk bekämpning. Enda nackdelen med dem är att inte sänds när det är minusgrader ute.

Ibland hittar man guldögonsländor inomhus. Var snäll mot dem, larverna äter mer än gärna bladlöss och de äter alla sorter av bladlöss. Foto: Kerstin Engstrand
Ibland hittar man guldögonsländor inomhus. Var snäll mot dem, larverna äter mer än gärna bladlöss och de äter alla sorter av bladlöss samt mjöllöss (vita flygare). Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Mitsumatabusken blommar på bar kvist från februari till april. Foto: Kerstin Engstrand

Har du använt washitejp så kanske den var gjord av barken från denna väldoftande och spektakulära buske vars bark även används till rispapper, och som bland annat återfinns i japanska sedlar!

Varför ska du då odla denna?

  • Jo, för att den är så fint härligt citrongul
  • För att den har sådan spännande form på knoppar och blommor.
  • För att den doftar så gott, en behaglig sötaktig doft som av klöverhonung.
  • Och barken är kanelfärgad.

Den lyser verkligen som en sol, den blommar från februari till april så detta är en buske för zonknäckare. Har du ett uterum eller växthus så anser jag att matsumatabusken är ett måste! Eller om du bor i växzon 1 eller 0, låt den växa mot en vägg eller mur som vetter mot söder eller väster. Denna buske ska inte växa i österläge då den tidiga förmiddagssolen lätt skadar den.

Mitsumatabuskens gyllene blommor.  Detta är 'Grandiflora'. Foto: Kerstin Engstrand
Mitsumatabuskens gyllene blommor. Detta är ‘Grandiflora’. Foto: Kerstin Engstrand

Den härstammar från Himalaya och Kina där mängder av våra mest attraktiva växter en gång har hittats av så kallade växtjägare. Klimatet och odlingsbetingelserna där verkar trigga fram de vackraste av växter.

Edgeworthia chrysantha är dess vetenskapliga namn men den återfinns även under namnet Edgeworthia papyrifera. Den är släkt med tibast. Edgeworthia har den fått efter dess upptäckare, Michael Pakenham Edgeworth, som var en trädgårdsamatör och tillika amatörbotanist och arbetade för East India Company och det var hans syster, Maria Edgeworth, han tänkte på när namnet gavs. Han samlade in den under ett av sina besök i Himalaya. Tack vare honom kom den till Storbritannien någon gång i mitten av 1800-talet. Chrysantha från grekiska chrusos som betyder gyllene, och ‘anthos’ som syftar på blomma. Gyllene blomma alltså och det stämmer ju mycket bra. Den lyser som guld i motljus och blir extra spektakulär om busken växer mot en mörk bakgrund.

Det är sorten ’Grandiflora’ som är lättast att få tag på. det finns även en rödblommande, ‘Ruby Splash’, som dock är svår att få tag på.

Bark från mitsumata används till papper.  dessa visas på Östasiatiska museet  i Stockholm. Foto: Kerstin Engstrand
Bark från mitsumata används till papper. Dessa visas på Östasiatiska museet i Stockholm, i utställningen Paper Stories.  Foto: Kerstin Engstrand

Barken används till pappersframställning, så kallat rispapper (som inte behöver vara gjort av ris) och sedan 1879 görs japanska sedlar av papper från just mitsumatans bark. På engelska kallas busken också för orientalisk pappersbuske. Den har långa fibrer vilket gör det extra smidigt och hanterbart. i regel använder man sig bara av bark från unga buskar. När de blivit sju år brukar man sluta avverkningen.

Detta exemplar är från 1999 och växer i Kew i London, världens främsta botaniska trädgård.  Foto: Kerstin Engstrand
Detta exemplar är från 1999 och växer i Kew i London, världens främsta botaniska trädgård. Foto: Kerstin Engstrand

Storlek: Med tiden, och om den får optimala växtförhållanden, kan den bli en 150 cm hög och lika bred buske.

Växtplats: Solig till halvskugga. Bör inte växa i österläge då den blommar tidigt på säsongen. Ska klara temperaturer ner till minus fem grader.

Blomning: Den tidiga blomningen gör den attraktiv för vårpigga insekter. Blomställningarna blir som gula bollar, och vanligen har de en diameter på cirka 5-6 cm. Blomställningarna är vita på utsidan, lite luddigt vita som ger intryck av lätt frost.

 

 

Förökning: Den går att föröka med frö men jag har inte hört någon som lyckats med det. I regel tar det ett år innan fröna gror. Man kan även rota rotskott tagna under sommaren.

Text och foto: Kerstin Engstrand

 

Växtfynd på lantbruksmässa i Sankt Petersburg. Foto: Kerstin Engstrand

Den är en av de första som dyker upp på våren. Lite försiktigt, redan i de första dagarna mars – om det är barmark – visar den sina breda gröna blad mitt ute i en av min trädgårds rabatter. Det var på en lantbruksmässa i Sankt Petersburg 2001 jag fann en bredbladig lök. När jag frågade min ryska tolk, Ludmila, om den, sken hon upp som en sol. Den var hennes favoritlök! Slizun kallade hon den för, sibirisk kantlök på svenska. Den återfinns även i Linnés herbarium!

Glad säljare, vi förstod varandra utan att tala varandras språk.  Foto: Kerstin Engstrand
Glad säljare, vi förstod varandra utan att tala varandras språk. Foto: Kerstin Engstrand

Och numera är den även min favorit. Den odlar jag och använder som klippgrönt i omeletter istället för purjolök. För fördelen med den att den är trogen, år ut och år in kommer den. Mina plantor har jag nu haft sedan 2001 och de har fått flytta några gånger. Smaken påminner om ett mellanting mellan purjolök och gräslök. Utmärkt att göra soppa på och blomklasarna älskas av bin, humlor och fjärilar.

Behöver jag säga att mina kollegor som var med på resan efter att sett mitt fynd rusade och köpte de lökar som var kvar? Och en, som kom för sent till säljaren, fick några lökar av oss andra?

Början av mars och barmark, min ryska sibiriska kantlök är redan på gång. Foto: Kerstin Engstrand
Början av mars och barmark, min ryska sibiriska kantlök är redan på gång. Foto: Kerstin Engstrand

Bladen är 2 cm breda, saftiga och har en svagt nötaktig vitlökssmak. Beroende på växtförhållanden blir bladen mellan 30 och 50 cm höga.

Blomningstid: Slutet av juli – mitten av augusti. Sibirisk kantlök blommar andra året med ljust vitrosa blombollar. Tillväxten minskar då men den dör inte ut. Även blommorna är ätliga. Låt inte alla plantor gå i blom, några bör man låta blomma då de är riktiga insektsmagneter!

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Växtplats: Väldränerad, lätt jord. Trivs med andra örter som timjan. Väl etablerad klarar sig den utan vintertäckning, bara den växer väldränerat.

Härdighet: Mycket härdig, sibirisk kantlök är flerårig.

Förökning: Man kan hitta lökar och frö hos firmor med lite exklusivare sortiment. Så direkt på växtplatsen i april månad, eller på hösten. Markera sådden, fröna behöver oftast en köldperiod för att gro.

Lökar kan sättas både på hösten och på våren.

Plantavstånd: 10 cm.

Skötsel: Ingen extra gödsel eller vattning behövs. Dela plantan vart tredje, fjärde år. Och dela då med dig till andra som älskar purjolök!

Skörd: Smaken är bäst på våren och försommaren. Den är tidig, i zon tre visar den sig redan i början av mars, och i regel innan de första krokusarna blommar.  Skörda inte den första sommaren.

Även blomknopparna smakar bra. Foto: Kerstin Engstrand
Även blomknopparna smakar bra. Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Sir Winston Churchill. Foto: Kerstin Engstrand

Personen som fått låna ut sitt namn till vår favorit var känd för att röka cigarrer, många sådana och tjocka. Sir Winston Churchill var mycket trädgårdsintresserad och det finns flera växter som fått hans namn. Men denna är vår favorit, doften, doften och återigen doften! Samt den är trogen.

I växtzon 3 blommar den i mitten av maj. Blir ca 40 cm hög och varje stjälk bjuder på flera blommor, oftast fyra och varje är cirka fyra cm bred. Unna dig många, lökarna sätts tidigt på hösten, allra helst i slutet av augusti eller början av september. En enda blomma på köksbordet bjuder dig på en doft som påminner om liljekonvalj, eller syren, nåväl den doftar varm sofistikerad vår!

Sir Winston Churchill är en pingstlilja, Narcissus x medioluteus och är en mutation (sport) utvecklad från en annan trevlig pingstlilja, Geranium men Sir Winston Churchill är bättre. Man får mycket för pengarna, både när det gäller doft och blomvillighet.

Text och foto: Kerstin Engstrand

 

Foto: Kerstin Engstrand

Rosenrips. Foto: Kerstin Engstrand

25 år med idogt blommande och utan skötsel, kan det blir mera ”latman”? Rosenrips är absolut en latmansväxt, dessutom blommar den tidig vår, I växtzon 3 i regel i början av maj.

Ser man en rosenrips på sommaren tror många att det är en högre vinbärsbuske. Det är tidig vår den är primadonnan i trädgården, nåväl den har konkurrens av magnolior, men den är en mindre pockande primadonna. Min växer i västerläge och har inte fått någon extra skötsel sedan den planterades för över 25 år sedan.

Knoppar av rosenrips på väg att slå ut i slutet av april. Foto: Kerstin Engstrand
Knoppar av rosenrips på väg att slå ut i slutet av april. Foto: Kerstin Engstrand

Blommorna är dekorativa, hängande rosa klasar. Och de är många! Hela busken går då i mörkt rosa, nästan vinrött.

Rosenrips, Ribes sanguineum, trivs i sol och i halvskugga och är garanterat härdig upp till växtzon 4. Blir två meter hög. Trivs i vanlig mullrik trädgårdsjord. Gamla grenar kan ibland behövas tas bort, annars ingen extra skötsel efter plantering.

Olika nyanser av rosa blir det när busken håller på att slå ut. Foto: Kerstin Engstrand
Olika nyanser av rosa blir det när busken håller på att slå ut. Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Vår – och sparrisarna står som raka käppar i sin bädd. Härligt! I denna krämiga italienska risotto kommer sparrisen verkligen till sin rätt. Njut sparrisrisotton som den är, den är en lyxig rätt i sin enkelhet. Några skivor parmaskinka, bresaola eller varför inte fårfiol passar annars bra till. Dessutom är det en njutning att laga till risotton. Bättre rätt att tillaga medan man småpratar med sina vänner finns inte. En risotto ska tillagas med mycket kärlek, och med en träslev, det är hemligheten att lyckas!

För fyra personer behöver du:

1 kg grön sparris

12 dl hönsbuljong

50 g smör

2 msk olivolja

2 silverlökar, finhackade

6 dl (500 gram) avorioris

4 dl torrt vitt vin

salt och peppar

Skölj och ansa sparrisen. Lättast går det om du böjer sparrisen, då går den av precis på rätt ställe.

Skär av och spara topparna. Separat kokar du sparrisknopparna i saltat vatten några minuter tills de blir nätt och jämnt mjuka.

Koka sparrisstjälkarna i buljongen tills de är mjuka.

Kör dem sedan i mixer tillsammans med lite av buljongen. Blanda ner sparrismoset i resten av buljongen.

Smält hälften av smöret i olivoljan i en stor kastrull och fräs löken tills den blir genomskinlig. Den får absolut inte ta färg. Häll i riset och rör om så att grynen blir glansiga. Tillsätt buljongen med sparrismoset lite i taget, allt eftersom den absorberas. Rör ofta, med träslev. Salta och peppra.

Häll i vinet när det återstår ca 6 dl av buljongen. Fortsätt att sakta tillsätta resterande buljong. Riset är färdigt när det är krämigt och fortfarande har ett visst tuggmotstånd. Det tar ungefär 20 minuter. Rör i resten av smöret.

Värm sparrisknopparna om de hunnit svalna och dekorera risotton med dem.

 

Text och foto: Kerstin Engstrand

Stilsäkert, snyggt och praktiskt! Potatislandet är inramat med låga buxbomshäckar. Design: Rosemary Verey/Barnsley House Foto: Kerstin Engstrand

Rosemary Verey var en av världens främsta trädgårdsdesigners och hon var välkänd för bland annat sin köksträdgård vid hennes hem, Barnsley House. På Chelsea Flower Show lyfte hon fram den franska köksträdgårdsstilen och fick köksträdgården modern igen. Och hon skapade trädgårdar åt både Elton John och prins Charles. Rosemary finns inte längre med oss och hennes hem är numera hotell men hennes knep finns kvar!

Ett som jag själv använder mig flitigt av är hennes sätt att sätta tidig potatis. Vad använde då Rosemary?  Jo, vanliga svarta sopsäckar!

Knepet fungerar bäst för icke förgrodd potatis. Det fungerar att sätta potatisen lite tidigare än vanligt. Vanligtvis brukar man sätta potatis på friland när körsbärsträden blommar men i en upphöjd bädd fungerar det mycket bra att sätta potatis under svart plast redan när vitsipporna blommat ett tag.

  1. Kratta till jorden och vattna.
  2. Lägg ut potatisarna med 40 cm mellanrum och med de flesta ögonen uppåt.
  3. Täck med svart plast, vanliga svarta sopsäckar går bra. Förankra plasten med stenar i kanterna.
  4. När skotten börjar växa och bukta ut mot plasten klipper man försiktigt hål så att de kan växa ut, så stora att bara plantan kan växa igenom. Alternativt kan man göra hål direkt och lägga ner potatisarna genom dem.
  5. Man ska vara noga med vattningen så att potatisen hålls lätt fuktig. När potatisarna är skördemogna är det bara att lätta på plasten och krafsa fram dem.
  6. Varning! Har man många sniglar i trädgården så trivs de under plasten.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Längst in finns godsakerna! Foto: Kerstin Engstrand

I Italien äter man efter årstiderna. Man lever efter årstiderna. Här importeras inget i onödan.
En sådan säsongsgrönsak är puntarelle.
Från slutet av oktober fram till vårens slut invaderas Roms grönsaksmarknader och restauranger av just puntarelle. Ibland finns den även att få tag på i svenska grönsaksdiskar. Testa den, och odla den själv!
Puntarelle är en cikoria, som på romerskt vis äts som tillbehör till huvudrätten, som sallad med en dressing gjord av sardeller.

Puntarelle a la romana.  Foto: Kerstin Engstrand
Puntarelle a la romana. Foto: Kerstin Engstrand

 

Blanda 6 msk olivolja med saften av en citron, blanda ner 2 finhackade vitlöksklyftor och 3 hela sardellfiléer som strimlas fint. Har du ingen citron hemma kan den eventuellt ersättas med vitvinsvinäger. Mal över lite svartpeppar. Vill du hetta upp dressingen kan du spetsa den med lite chilipeppar.

Den lata köper den färdigskuren, för den kräver annars mycket jobb. Den är svår att få fri från jord och grus, och den ska skäras i smala, långa remsor.

En tallrik av denna gröna sallad betalar romarna glatt 7– 8 euro för på restaurang. Räknar vi med en euro kostar ca 10 kr, skulle vi betala 80 kr för en sidosallad till lunchen….?

Knappast.
Men priset speglar mycket bra italienarnas syn på hur viktiga primörer är.
Jag har särskilt noterat att det är främst män som beställer in puntarelle. Det är uppenbart en sallat som faller män i smaken. De får något särskilt i blicken när de beställer in puntarelle.

Färdigskuren puntarelle .  Foto: Kerstin Engstrand
Färdigskuren puntarelle . Foto: Kerstin Engstrand

Själv avstår jag.helst puntarelle med sardeller, just den kombinationen smakar nyklippt gräs med lätt smak av salt som jag har lite svårt för. Schifo helt enkelt.
Man kan inte älska allt som är grönt. Men jag smörfräser gärna puntarelle med vitlök.

Varför heter då puntarelle puntarelle? Jo, det syftar på att skotten längst in i plantan de ser ut som sparristoppar.

Man får jobba sig fram till mitten av plantan. och nu börjar knopparna skymta. Foto: Kerstin Engstrand
Man får jobba sig fram till mitten av plantan. och nu börjar knopparna skymta. Foto: Kerstin Engstrand

Det är Cicoria catalogna Puntarelle di Galantina som är den bästa sorten men även Cicoria catalogna Brindisina är bra, den sistnämnda är lättare att få tag på.

Längst in finns godsakerna! Foto: Kerstin Engstrand

Längst in finns godsakerna! Foto: Kerstin Engstrand

Att det är en vintergrönsak i Italien beror på att den vill växa svalt, den klarar temperaturer runt 5 grader mycket bra. Och utvecklas som bäst i runt 15 grader. Därför fungerar den ypperligt här under vår och höst. Man kan dra upp plantor inomhus för utplantering när vitsipporna blommar och därefter så en andra omgång i slutet av juli, början av augusti.

En klar fördel med puntarelle är att i kylskåp, i en skål med kallt vatten, håller sig ett huvud sig fräscht i minst två veckor. Och ja, även de utvändes sittande bladen går utmärkt att äta.

Numera finns det även puntarelle att köpa i snabbköpen, färdigskuren och sköld. Foto: Kerstin Engstrand
Numera finns det även puntarelle att köpa i de italienska snabbköpen, färdigskuren och sköljd. Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Sådd en kallt snörik marsdag i en jordsäck, en månad senare och det spirar på fint! Att det är granbarr i odlingen beror på att den har skyddats mot katter med resterna av julgranen. Foto: Kerstin Engstrand

Cima di rapa eller brocoletti, broccoli di rape (Brassica rapa Parachinensis-Gruppen ) eller rapini, ja kärt barn har många namn, det här är en kålsort som man inte ser ofta utanför Italien. Av namnet kan man tro att det är en broccoli men broccolirybs är en grön, ganska ful kålväxt som blommar med mängder av gula små blommor som liknar rapsblomman.  Blir cirka 30-40 cm hög och ser ut som en högre sallat som korsat sig med kål. Blommorna smakar svagt syrligt.

Det är de mjälla toppgrenarna man skördar och anrättar. De förvälls i kokande vatten och sauteras sedan i olja smaksatt av vitlök, salt, peppar och lite citron. Serverar den som pastasås eller tillsammans med polenta, då i sällskap med korv. Smaken påminner om sparris, andra säger brytböna.

franchicima40

Det finns flera olika sorter med olika lång utvecklingstid, 40, 60, 90 dagar, till och med 120 dagar  och alla går utmärkt här. Sås direkt på friland, just nu har mina som såddes i mars, i en jordsäck när det var snö ute, ja jordsäcken har stått helt öppet utan någon täckning, grott. Jag föredrar 40-dagars sorten (Quarantina) och den kan sås flera gånger under sommaren. Behöver ingen särskild omsorg, bara vatten vid torka och växer bra även i halvskugga.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Redaktionens val

Han gav oss moderna engelska rosor, och denna världsberömda rosresa började med att han 1963 introducerade rosen ’Constance Spry’. Därefter följde årtionden av utveckling...