Taggar Inlägg "Växtkombinationer"

Växtkombinationer

Beth's vallmo i RHS:s "Fell Good" trädgård . Foto: Kerstin Engstrand

Varje år är det några växter som plötsligt får en mer framträdande roll än andra i idéträdgårdarna. På årets Chelsea Flower Show 2018 var det tre som tog ”ledningen”. Med ledningen menar jag inte i antal, de flesta växter i trädgårdarna är sådana som är lätta att få fram i fina blommande exemplar till andra häften av maj. Som lupiner och iris. De finns alltid, även om de i år var ovanligt många, då gärna i en kombination med varandra och då skulle det vara mörkt lila toner. Färre var det däremot av stora prydnadsallium som vissa år syns i varje trädgård.

Mörkt rödlila lupiner och iris i Tony Woods trädgård Urban Flow. Foto: Kerstin Engstrand
Mörkt rödlila lupiner och iris i Tony Woods trädgård Urban Flow. Foto: Kerstin Engstrand

I år var det tre mindre växter som gjorde storslagen entré. Två rosa och en mörkt blålila.

Beth’s vallmo, strax innan Chelsea Flower Show lämnade Beth Chatto jordelivet vid en ålder av 94 år. Hon var en av trädgårdsvärldens absolut främsta och om hennes spännande experiment med grusträdgården som inte vattnas kan du läsa om här på Rabarber. Du kan även lyssna till Beth Chatto och höra hennes underbara språk. Det var därför extra glädjande att i många trädgårdar, som RHS:s och  Matt Keightley:s  ”Feel Good Garden”, Sarah Price och M&G Investments ”A romanticised Mediterranean haven”, i Tom Massey:s ”The Lemon Tree Trust Garden” samt några till fanns hennes väna och nästan självlysande lilla vallmo, Beth’s vallmo,  Papaver dubium ssp lecoqii. Det var Crocus som hade levererat plantorna. De hade planerat och dragit upp dem långt före Beth’s bortgång.

Beth's vallmo i RHS:s  "Fell Good" trädgård .  Foto: Kerstin Engstrand
Beth’s vallmo i RHS:s ”Fell Good” trädgård, här med salvia och hästsvansgräs. Foto: Kerstin Engstrand

Beth’s vallmo är också känd för att växa i Great Dixter, som en gång fick just denna vallmo av just Beth Chatto. På Great Dixter visar den sig oftast med mörka fält i botten men här på Chelsea hade den vita fält. Åsa Gregers Warg, som är första trädgårdsmästare i Beth Chatto Gardens, anger att de har den i båda varianterna, den odlas ju från frö och därmed en viss variation. Vissa får vita fält, andra för mörkt rubinröda till lila fält i botten.

Beth's vallmo i Sara Price trädgård. Foto: Kerstin Engstrand
Beth’s vallmo i Sarah Price trädgård. Foto: Kerstin Engstrand

Beth’s vallmo blir ca 50 cm hög och blommar i Sverige vanligen i juni. Vill växa i väldränerad jord i full sol. Som all vallmon vill den inte flyttas utan den ska sås på växtplatsen. Sådd kan ske antingen i april eller på hösten. Nyp bort fröställningarna om du vill att plantan ska blomma länge. Och låt fröställningarna mogna och spricka upp om du vill att den ska självså sig, då får du flera Beth’s vallmo i din trädgård och som själva väljer sin växtplats. Och det brukar den göra bra!.

Thulbagia samplanterad med agapanthus i Jonathan Snows sydafrikaträdgård.  Foto: Kerstin Engstrand
Tulbaghia samplanterad med agapanthus i Jonathan Snows sydafrikaträdgård. Foto: Kerstin Engstrand

Tulbaghia var den andra, och också den rosa. Flest i antal fanns i den sydafrikanska trädgården ”The Trailfinders South African Wine Estate” designed av Jonathan Snow, men den återfanns även i Sarah Price:s och flera andra, samt bland plantskolorna i det stora tältet. Den är utsökt och har en sällsynt förmåga att lysa upp de växter som finns i dess närhet.

I Sarah Price trädgård. Foto: Kerstin Engstrand
Tulbaghia i Sarah Price trädgård. Foto: Kerstin Engstrand

 

Dess engelska namn är ’Society garlic’, society därför den är sällskaplig, den bildar stora ruggar. Och det är i grupp den blir vackrast. I rabatten eller i kruka. Man kan även se den kallas för pink agapanthus Det var med just agapanthus som den växte i den sydafrikanska trädgården. Vi har en stor artikel om Tulbaghia här på Rabarber.

Stor vaxblomma och mörkt blålila lupiner i ”The Supershoes, Laced With Hope Garden”.  Foto: Kerstin Engstrand
Stor vaxblomma och mörkt blålila lupiner i ”The Supershoes, Laced With Hope Garden”. Foto: Kerstin Engstrand

Stor vaxblomma, Cerinthe major, som går i blått nu var ”tillbaka”.  Första gången den var en trendblomma var runt år 1995, sedan ”vilade” den lite till år 2010 och så nu, 2018, är den tillbaka igen! Men runt Medelhavet fortsätter både den stora och den lilla vaxblomman helt oberörda av trender att växa på ängarna och dikesslänterna. Den lilla går i mörkt gult och brunsvart.

Stor vaxblomma. Foto: Kerstin Engstrand
Stor vaxblomma. Foto: Kerstin Engstrand

Stor vaxblomma blir som vildväxande vanligen 50 cm hög, i sin odlade form i en trädgård kan den ibland bli meterhög och faktiskt hela 150 cm bred! Vaxblomma gör sig bäst i grupp. Den sås i början av april direkt på växtplatsen och blommar då i juli−augusti. Räkna alltså med 90 dagar från sådd till blomning. Blommorna nickar blygt ner mot marken. Bladverket är gråblått. Är ettårig, trivs i alla jordar och är mycket omtyckta av bin. Flest stor vaxblomma fanns i ”The Lemon Tree Trust Garden” och i  ”The Supershoes, Laced With Hope Garden”.

Stor vaxblomma i "The Lemon Tree Trust Garden” Foto: Kerstin Engstrand
Stor vaxblomma i ”The Lemon Tree Trust Garden” Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Författarinnan Vita Sackville-West var kvinnan som gjorde att hela världen ändrade attityd till vita blommor, som på hennes tid var lika med begravningsblommor. Tillsammans med sin make Harold Nicolson skapade hon i mitten av 1940-talet den berömda trädgården Sissinghurst belägen i Kent i sydöstra England. Med en fantastisk känsla för färg och form skapade hon den ena vidunderliga kombinationen efter den andra på temat vitt. Och Sissinghurst blev en av världens mest omskrivna och älskade trädgårdar. Själv kallade hon aldrig den vita trädgården för ”den vita” utan för ”den bleka”, en trädgård man skulle vandra genom i månsken.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Och genom sin månskensträdgård gick hon själv varje gång hon skulle till matsalen eller vardagsrummet. För hennes arbetsrum låg upp i tornbyggnaden som reser sig strategiskt upp mitt i trädgården. Den kastar sitt vakande öga över hennes skapelse. För det här är en trädgård med utsikt.

Månskensträdgården från tornrummet. Foto: Kerstin Engstrand
Månskensträdgården från tornrummet. Foto: Kerstin Engstrand

Trädgården skapades runt tornbyggnaden och består egentligen av minst tio delar, alla lika stora eller större än en normal svensk villaträdgård. Den vita, den övre, den nedre, den färggranna mormorsträdgården i gult och rött, kryddträdgården, fruktträdgården, nötträdgården, vallgravsgången, lindallén, och rosenträdgården. Av dem blev två snabbt trendsättande över hela världen, den vita trädgården och fruktträdgården. Det är de än idag.

Den vita trädgårdens form är enkel, helt rektangulär. Höga murar och välklippta idegranshäckar omger den. I mitten tronar en klätterros, den vitblommande mulliganrosen, Rosa mulliganii, som blommar från början av juli till september. Här i Sverige anses den vara härdig till växtzon 2.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Trädgården består dels av rabatter, dels av 16 rektangulära rabatter inramade av låga buxbomshäckar. I varje box blommar i regel en enda växtsort planterad. Och färgen på växterna är vitt i alla dess nyanser samt silvergrå toner. Alltid något i vitt som blommar men aldrig så att hela trädgården är i flor samtidigt. Detta var ytterst medvetet. Vita visste mycket väl att rabatter som ständigt är i full blom kräver orimliga resurser. Och var det något hon hade gott om så var det kunskap, och dåligt hade hon med pengar. Hennes vita trädgård visade vägen för hela världens trädgårdsälskare att det räcker med att ett fåtal växter blommar åt gången, ögat dras till dem och du upplever att hela rabatten är i full blom. De blommande vita växterna är verkliga ögontjusare. Månsken, särskilt under vintern när trädgården är klädd i vitaste reflekterande snö, är tillräckligt för att vi ska uppleva att hela trädgårdar badar i ljus. Ändå har det starkaste ljuset vid fullmåne bara en bråkdel av den intensitet som direkt solljus på dagen har. Det räcker med fullmånens sken för att vi ska uppleva trädgårdens alla detaljer. Ögat tenderar alltid att följa ljuset, och med växter vars blommor är vita eller med vitbrokbladiga växter kommer trädgården att bli än mera självlysande. Och sinnena i nattens trädgård förstärks av dofter. Många växter doftar enbart i skymning eller i mörker. Och man vill aldrig gå in…nattens doftande växter drar också till sig insekter. Kännetecknande för de nattdoftande blommorna är att de oftast är vita eller svagt rosa i färgen. Ju mjukare kronblad en blomma har, desto intensivare doftar den.

Vit mjölkört.  Foto: Kerstin Engstrand
Vit mjölkört. Foto: Kerstin Engstrand

Här blandas vit mjölkört, rallarros som den också kallas, med vita rosor, kungsliljor, yvigt blommande buskkål, Miss Willmots spöke, den silverfärgade martornen och vitbladig päron. Månsken mitt på ljusan dan bjuder det silverskimrande skäggfjädergräset på. Det fanns inte på vitas tid utan är en ny växt, Sissinghurst är en trädgård i tiden.

Nydanande, och obotlig romantiker
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Vita skrev trädgårdskolumner i The Observer där hon lärde sina läsare låta rosor och klematis klättra i de gamla fruktträden. Hon var djärv, smaksäker men också poetisk. Hon såg även de små blommorna och själv föredrog hon som hon sade ”se mina blommor i ögonen”. På våren blommor lökväxter i mängd och ängen är en sevärdhet i sig. Vita och Harold var ett unikt par på många sätt, biografierna om deras olika kärleksliv har bidragit till trädgårdens mystik. Än idag är det rosorna som klär fruktträdens stammar som charmar besökarna. Idén till att låta klätterrosor beklä de gamla fruktträden var troligen inte parets egen. Även Gertrude Jekyll nämnde att rosor och fruktträd klär varandra men hon lär aldrig ha praktiserat idén. På Sisssinghurst kom de till som en nödlösning, fruktträden var så gamla att de inte längre gav frukt. Så de blev klätterstöd. Att låta naturen vara klätterstöd är än idag en röd tråd i Sissinghurst trädgårdar, bland annat i det flitiga användandet av hassel.

Vita angav att rosor måste tuktas, passande när hon umgicks med Virgina Wolf. Det angav hon, är ingen lätt uppgift att hålla rosor i gott skick. Dessutom behöver de näringsrik jord. Jag lägger till sol, soligt läge är ett måste för alla rosor. Solen är det bästa gödselmedlet.

 

Skäggfjädergräset börjar för vinden.  Foto: Kerstin Engstrand
Skäggfjädergräset börjar för vinden. Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Japansk nicktistel tillsammans med anisisop. Foto: Kerstin Engstrand/Orres trädgård

Tistelväxter förknippar vi främst med vägrenar och ogräs. Vid millenniumskiftet fick bäcktisteln status som ”high fashion” inom trädgårdsvärlden och nu är en ny på väg att träda in på trädgårdsscenen, japansk nicktistel, Cirsium purpuratum. Jämfört med bäcktisteln är nicktisteln grövre och mera rustik. Den tar plats, och ska få ta plats! Och allra bäst blir den om den får sällskap, då får den sin stjärnstatus. Växer den ensam ser den lite tråkig och glanslös ut men i sällskap med andra blommande växter får den ett fantastiskt vacker skimmer. Den ger ordet synergieffekt en ny betydelse. Vackrast blir den samplanterad med blåblommande växter, som anisisop eller gentiana.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

I regel slår blommorna ut i mitten av augusti. Plantan blir cirka en meter hög och ganska bred, den förgrenar sig och bär i regel flera stora blommor.

På väg att bli stor. den japanska nicktisteln tar det lite lugnt på våren.   Foto: Kerstin Engstrand
På väg att bli stor. den japanska nicktisteln tar det lite lugnt på våren.
Foto: Kerstin Engstrand

Frösår sig villigt. På hösten får den japanska nicktisteln skägg, det är fröna som sticker fram och de sprider sig lätt med vinden. Nästföljande år hittar man en mängd småplantor. Var rädd om dem för än så länge är den japanska nicktistel svår att få tag på. De flesta plantor som finns i svenska trädgårdar härstammar från Göteborg Botaniska trädgård, sedan den tid då de botaniska trädgårdarna fick sälja frön och plantor. Fröplantorna är lätta att känna igen, bladen har taggar redan som små.

I enbart grönt sällskap blir den japanska nicktisteln lite dyster. Den behöver sällskap! Foto: Kerstin Engstrand
I enbart grönt sällskap blir den japanska nicktisteln lite dyster. Den behöver sällskap! Foto: Kerstin Engstrand

I Japan växer den vild, bland annat på sydöstra sidan av vulkanen Fuji och i andra bergsområden, oftast på en höjd av 600 till 1800 meter över havet. I Japan benämns den också som pionjärväxt. Vi använder oss vanligen inte av detta begrepp i Sverige, däremot begreppet pionjärträd, ljuskrävande träd som snabbt etablerar sig på öppen mark men som oftast förlorar mot mer skuggtåliga trädslag när andra trädslag får fäste. I Japan växer den på soliga väldränerade bergssluttningar i områden rika på scoria, ett pimpstensliknande material. Här i Sverige har många har dock lyckats bra i vanlig mullrik trädgårdsjord.

Den japanska nicktisteln kan lätt dras upp från frö. Groningstid i en temperatur av 20 grader är cirka två veckor.

 

Av Kerstin Engstrand

Som en tårta! Flocktulpan i gräsmattan. Foto: Kerstin Engstrand

Man måste ha lite roligt i trädgården, och något vackert att se på. I Bergianska trädgården i Stockholm har trädgårdens vänförening, Bergianska Trädgårdens Vänner, sponsrat fruktträdsallén vid parkeringen med lökväxter. Och vi föll för planteringen med flocktulpan, Tulipa tarda, en låg, 15 cm, väldoftande tulpan som gärna självsår sig. Dessutom är den flerblommig, minst tre upp till sju blommor på varje stjälk. Färgen är gul och vit, som stekta ägg. Och som alla tulpaner slår den enbart ut när solen lyser.

Blommande gräsmatta. Foto: Kerstin Engstrand
Blommande gräsmatta. Foto: Kerstin Engstrand

Flocktulpanen blommar tidigt, i början av april är bilderna tagna. Den är mycket långlivad och sprider sig, om den trivs, både med frö och med utlöpare.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Gult i gult men i mildare toner. Mot stäppsalvians blåa fond reser sig den grekiska fingerborgsblomman upp ur ett hav av blekgul pastellröllika. Den grekiska fingerborgsblomman görs sig bäst en och en, till skillnad mot den vanliga som gör sig bäst i täta grupper. Med sin gulbrunbeige färgton och lite luddiga utseende signalerar den ”jag är intressant”. Blir ca 80 cm och blommar i juli–augusti. Den är ganska anspråkslös men känslig för väta. Vill övervintra torrt och blir därför sällan långlivad. Räknas mer som tvåårig än som perenn men brukar fröså sig.

 

Foto: Kerstin Engstrand

Vad är det som blommar?” blir alltid reaktionen när buskkålen står i blom. Buskkålen kan nästan sägas vara Nordens agave, för plötsligt skjuter flera enorma stänglar upp. Länge står de nästan två meter höga stänglarna där med en mängd blågröna knoppar. Så plötsligt slår alla knoppar ut och ett fantastiskt flor av stjärnformade små vita blommor pryder dem. Man stannar automatiskt upp inför den, en verklig ”full stop plant” som växtexperten Beth Chatto kallar den. Som vita skyar skymtar trädgårdsirisen och vid foten står låga vita aklejor.

Plantera buskkålen en bit in i rabatten, för när blomningen väl är över är den knappast någon vacker syn. Vill ha soligt läge och kraftig jord. Den har en tendens att blomma vartannat år, men detsamma gäller många lökväxter som den är så vacker tillsammans med. Blommar i juni/juli. Buskkålen är också en härlig syn mot orange brandlilja. En ljuslila sensommarvariant på samma tema: kransveronika och aklejruta.

En lägre ettårig vit utfyllare är blomsterkörvel, som ser ut som en spetsnäsduk. Sås den direkt på växtplatsen i maj kommer den att blomma från juli och hela hösten. Ca 90 cm hög. Utmärkt snittblomma. Fröställningarna kan torkas.

Av Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Stormhatt och riddarsporrar har blommat över och bildar en blek gråblå fond. Till höger har ulltisteln precis slagit ut. I mitten en fanfar av orange och laxrosa guldalströmeria. Särskilt efter regn, när ljuset är transparent, blir alströmerian självlysande. Vi är vana att köpa den som snittblomma men den passar utmärkt i trädgården. Fin också tillsammans med röllika. Bör betraktas som ettårig men kan övervintra i skyddade lägen. Blir 60–100 cm hög och kan gärna titta fram mellan rododendron. Blommar juli–september. Planteringen är skapad av Patricia Marrow vars vallmo Patty’s Plum är mycket känd.

Av Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Ängens vilda blommor är något som vi alltid vurmar för. Här är ängen i modern tappning med främst nävor, italiensk oxtunga, fingerborgsblomma, trädgårdskungsljus och gullstake. De höga fingerborgsblommorna, ’Excelsior Group’, är viktiga, då de stora öppna ytorna gör att de vajar behagfullt i vinden. I den här trädgården finns också en massiv sittplats av kalksten i svagt rosarött som de kontrasterar fint emot. Design Tom Stuart Smith.

Foto: Kerstin Engstrand

Högresta och sofistikerade vita fingerborgsblommor, där humlorna tävlar om att krypa in i de finurligt konstruerade blommorna, planterade bredvid den utsökta vita pionen ’White Wings’. Allt det vita får extra lyskraft av blåaste nävor, släkt med vårt midsommarblomster, och limegrön anagrambräcka. Eller tvärtom, de blåa och de vita blommorna får ett extra skimmer av det limegröna.

Anagrambräckan sprider sig ganska snabbt och dess växtsätt liknar alunrotens. Den får 40 cm höga tunna spiror med limegröna små klockliknande blommor och måste planteras minst fem tillsammans för att det ska bli någon effekt. Snövitt löjtnantshjärta och vitkantad funkia är bra komplement. Vacker även under en blodhassel. Det är Tom Stuart Smith som är pappa till denna kombination.

Av Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Klotlöken med sina små kompakta mörkröda blommor på en 80 cm hög stjälk kan man se växa vild på torra fält i länderna runt Medelhavet. Den blommar i juni–juli, ibland långt in i augusti. För att den ska komma till sin rätt bör den planteras i mängd. Den är lättodlad bara den får väldränerat läge och full sol och kommer om den trivs att sprida sig ordentligt. Här tillsammans med den mjuka rosenskäran. Rosenskära finns i flera färger men i den här kombinationen ska det vara den rosa. Pröva också klotlök med lavendel, en inte helt självklar kombination som växer i ens ögon ju mer man ser den. Eller mot en bakgrund av gula kungsljus, hög fylld rosa vallmo eller rak rosalila rosenstav.

Rosenskäran är en synnerligen odlingsvärd ettåring och en av de bästa utfyllarna som finns. Självsår sig flitigt och blommar från juli till en bit in i september. Finns även vit, tegelröd, rosavit och rödvit som en polkagris, ’Candy Stripe’, och halvfylld med kronblad som ser ut som kråskragar. Bladverket är dilliknande. Blir beroende på sort 50−100 cm. Rosenskära kan ta två veckor på sig att gro.

Av Kerstin Engstrand

Redaktionens val

Träd har betydelse. De står där trygga, och med sina löv bidrar de till livsgivande mylla. Lövmylla är mjuk och vänlig. Träd ger intryck. Den...