Den fräkniga fjärilsviolen 'Freckles'. Foto: Kerstin Engstrand
Violer, blyga men lättodlade små skönheter, så dem i vår och snart har du till en hel bukett!
Att ha ett litet violställe på tomten är som att ha funnit en skatt vid regnbågens slut. Det är ren och skär lycka. De låga små liven, de flesta knappt fem centimeter höga, står där som en självklarhet och berättar att det finns hopp, sommaren är nära.
Violer slår sig gärna ner i gräsmattan. Foto: Kerstin Engstrand
Och de gör att våren intas i horisontalläge. Plötsligt så ligger man där på magen för att se dem djupt i ögonen. Och sedan är det bara att insupa den välbehagliga doften. Inte undra på att man inte vill stiga upp.
Vit doftviol. Foto: Kerstin Engstrand
Luktviolen, Viola odorata, är klassikern, ametistblå och lika lilablå som de som pryder en violtablettask. De trivs i halvskuggan under lövträd, buskar eller i utkanten av en barrträdshäck. Där den trivs växer luktviolen gärna till små, doftande, täta blå mattor, ja till och med i gräsmattan. Ibland blommar den om, till och från hela sommaren till långt in i september. Härdighet: C
Förutom i blått finns luktviolen i både vitt och purpurrött. Här några sorter väl värda att leta efter:
Violerna slår sig ner där de behagar. Som här, som underplantering i lavendelhäcken. Foto: Kerstin Engstrand
‘Rouge d’Anjou’ och ‘The Czar, båda purpurröda.
‘Plena’, dubbel, hör väl inte till de vackraste men doftar nog mest av de alla.
‘Queen Charlotte’, mörkblå, småblommig och synnerligen rikblommande, är en klassisk luktviol som har odlats länge.
‘Reine de neige’, vit, när den slår ut är blommorna ljust porslinsblå för att senare bli helt vita.
‘Sulphurera’ Foto: Rara växter
‘Sulphurea’, gul
Purpurviolen, Viola labradorica, har ett vackert, fräscht och spänstigt bladverk som går i rödviolett till grågrönt så det gör inte så mycket om den inte blommar. Passar fint i den purpurbronsfärgade rabatten och blir ca 10 cm hög. Blommar med ljust purpurblå små blommor i maj–juni.
De matchar varandra väl, gullvivan som slagit sig ner vid ängsviolen, eller är det tvärtom? Foto: Kerstin Engstrand
Skogsviol, Viola riviniana, med sina svagt blå blommor brukar komma av sig själv om man har skogstomt. Ängsviolen, Viola canina, likaså. De trivs ypperligt i trädgårdens halvskuggiga hörn. Härdighet: B
Rumänsk viol, Viola jooi, brukar rubriceras som stenpartiviol men är en riktig juvel bland violer. Och visst trivs den bland smågrus och stenar men också under äppelträdets silade solljus. En riktig långblommare, från maj månad till en bit in i juni. Väldoftande och sprider sig gärna med frö. Härdighet: B
Den fräkniga fjärilsviolen ‘Freckles’. Foto: Kerstin Engstrand
Fjärilsviolerna, Viola sororia, blommar samtidigt som den rumänska. De är enkla i form och färg och sprider sig mer än gärna med frö. Trivs bäst i full sol och blir lite högre än de andra, ca 15 cm. Ett flertal fröfirmor brukar sälja frö. Härdighet: B
‘Freckles’ är som namnet anger fräknig, i blått.
Ögonviol ‘Emperior White’ Foto: Rara Växter
Ögonviolen, Viola septentrionalis, är onekligen den vackraste och dessutom mycket lättodlad. Som fina skrattrynkor ser de gröna och lila strimmorna runt ögat ut. Dess fräscht gröna bladverk gör den ännu vackrare när den på raka halsar tittar fram med sina ibland smala blommor, ibland breda. Föredrar soligt läge. Självsår sig gärna.
‘Fuji Dawn’ Foto: Rara Växter
Viola mandschurica har typiska violblommor i blålila men det är bladverket man ser. Det är först rosagrönt för att senare under våren skifta till vitgrönt för att under sommaren än en gång skifta färg till grönt.
Fröfirman Rara Växter har ett stort sortiment av violfröer: Rara Växter
Doften av viol är vardagslyx. Foto: Kerstin Engstrand
Så: Det finns en hel del frösorter att köpa. Fjärils- och ögonviol frösås med gott resultat både på våren och under tidig höst. Så i små krukor fyllda med såjord eller bredså i en större kruka. Så inte för tätt, minst 1 cm avstånd mellan fröerna bör det vara då grobarheten brukar vara god. Täck fröet med ytterst lite sand.
Ställ sedan krukorna i en vattentät låda utomhus eller på ett djupt fat, på en skuggig plats. Låt inte sådderna torka ut, lite vatten hela tiden i lådan fungerar bra. Efter ett knappt en vecka kommer nästan samtliga frön ha grott.
Uttorkning respektive sniglar brukar vara de enda farorna för misslyckad frösådd.
När fröplantorna har blivit 2,5 cm höga kan de antingen skolas om eller planteras ut. Men hantera de små liven försiktigt, de har knappt något rotsystem att tala om. Plantera på en väl vattnad plats och bädda med lite kompost så trivs violerna sedan bra.
Höstsådd: Violer bruka fröså sig själva men ibland vill man ha kontroll på läget. Så de färska fröna så fort frökapslarna har öppnar sig. Småplantorna får inte utsättas för torka. Nästa vår kan du plantera ut dem på önskad växtplats.
Genom avläggning: Vissa violer, som den dubbla doftviolen, kan lätt förökas genom avläggning. En bit av en lång reva täcks med jord och säkras med en liten sten. Vattna. När nya rötter har bildats kan den nya plantan separeras från moderplantan.
Ta sticklingar: Luktviolen är också lätt att ta sticklingar av och det gör man på våren. Ta sticklingar av starka rankor och det ska vara två bladpar på varje stickling. De brukar rota sig lätt i en kruka med såjord. Plantera ut dem när de har rotat sig.
Klassisk doftviol, både som äkta vara och i godisform. Foto: Kerstin Engstrand
Styvmorsviolen växer vild i hela Europa och finns även i Asien. Den föredrar torra växtplatser.
Violen är omnämnd redan år 40 f. Kr. i ett av poeten Vergilius verk.
Att många violer får frökapslar utan att blomman slagit ut. Det kallas för hemligt bröllop, kleistogami (av grekiska kleistos (stängd) och gamos (bröllop). Under de små bladen finns små knoppar, som är just sådana blommor där själbefruktning sker. Fördelen är att avkomman blir kopia av föräldern men det är onekligen en typ av inavel.
Romarna smyckade gravarna med violer på åminnelsedagen för de döda, Dies violaris (violdagen). Vid gästabud bar de violkransar då violen ansågs vara nedkylande, dvs. mildra baksmälla.
Att i sin fagra ungdom gick den grekiska gudinnan Persefone på en siciliansk äng och plockade blommor när Hades, underjordens gud, fick syn på henne. Han blev blixtkär och drog ner henne i underjorden. Och just på den ängen växte enligt den grekiska myten rosor, hyacinter och violer. Persefone ska därför vara orsaken till att vi har årstider, för när Persefone kommer upp ur underjorden blir det vår och sommar, när hon drar sig tillbaka till dödsriket igen blir det höst och vinter.
Dubbelt nyttiga, efter att innehållet ätits upp blir skalen snart till jord. Foto: Kerstin Engstrand
Jag har under åren testat ett flertal olika varmkomposter. Och ingen har fungerat tillfredsställande. Oftast har det tagit för lång tid att få ordning på komposten och fluglarverna har varit flitigt förekommande. Dessutom har inte alltid viljan att gå ut med matrester en iskall vinterdag varit den största.
Sedan ett par år tillbaka testar jag bokashi och jag fann direkt att detta är metoden för mig. Och det är inte min stora vurm för Japan som påverkat mig. Utan här har jag äntligen funnit en bekväm komposteringsmetod som passar vårt lilla hushåll. Ja, vårt hushåll är litet när det handlar om matrester. Ytterst sällan har vi fisk- och köttrester. Lejonparten av vårt mathushållsavfall är grönsaksrester och fruktskal av olika slag.
En liten pyts på köksbänken, en tioliters hink med lock i tvättstugan, mera plats kräver metoden inte. Jo, jag höll på att glömma. Det behövs en liten behållare för komposteringsmedlet också, strömaterialet, samt anmälan till din kommun att du vill kompostera köksavfall.
Vad är då bokashi?
Bokashiströ. Foto: Kerstin Engstrand
Bokashi är japanska och betyder ”jäst organiskt material”. Metoden, som baseras på ”Effektiva Mikroorganismer” (EM), lär ha uppfunnits på 1980-talet. Mikroorganismerna som används för nedbrytningen finns naturligt i vår omgivning. De ”väcks till liv” när de kommer i kontakt med organiskt avfall, som då bryts ner genom jäsning. Bokashibakterier anses vara bra på att ta hand om gifter. EM används även i återställning av radioaktiv mark i Fukushima i Japan och rengöring av förorenade vattendrag, framför allt i Asien. I Kenya sprayas EM över sjöar för att reducera övergödningen där vattenhyacinten helt tagit över.
Vattenhyacint. Foto: Kerstin Engstrand
Dessa mikroorganismer omvandlar matavfall som kött, grönsaker och kaffesump relativt snabbt, och nästan helt luktfritt, till något som mest kan liknas vid jordförbättring. Efter bara sex veckor kan komposten användas. En annan klar fördel är att man slipper matavfallspåsar.
Det man använder är ”bokashiströ”. Det är inget vanligt strö, mikroorganismerna har blandats med vetekli. Matavfallet jäser i en lufttät hink tillsammans med mikroberna.Matresterna bryts inte ner, inte heller ruttnar de, utan de spjälkas upp och behåller sina proteiner, vitaminer, mineraler och i viss måna sina näringsämnen. Bokashi lär också återföra kolet till jorden.
Vad behövs?
2–3 plasthinkar med tättslutande lock
1 påse bokashiströ
Några dagstidningar, servetter, äggkartong eller träpellets. (Behövs för att hålla innehållet i hinken ganska torrt).
Du behöver flera hinkar så du kan fylla den ena medan den andra står varmt inomhus ett par veckor för efterjäsning. Sedan är det fritt fram att göra jord!
Strömatrialet köper jag. Det går inte åt så mycket och det är mycket hållbart. Som nytt är det halmfärgat. När det blir lite äldre ser det ut som kaffesump. Jag har använt mig av tre år gammalt strö och det fungerar utmärkt. Men det har då förvarats lufttätt och svalt. Det fungerar hur som helst även om det rekommenderas att förbruka det inom 6–12 månader. Strömaterialet luktar lätt syrligt, som mjölksyrat. Om ströet däremot blivit grått och känns ”dammigt” har det tagit slut på sig själv och ska inte användas.
Man kan också göra sitt eget strö. Det tar 4–6 veckor. Man gör det av vetekli, vatten EM-1 bakterier och melass. Det kan vara värt besväret om man har behov av mycket strö.
Jag har även en större bokashihink med tappkran. Tack vare tappkranen kan jag lätt ta vara på den vätska som bildas under processen. Den brungula vätskan används sedan som gödsel.
Men specialhinken blir snabbt fylld, så vid sidan av denna har jag flera vanliga tioliters plasthinkar med tättslutande lock. Hinkar finns ofta till extrapris, det är locken som är lite smådyra jämfört med hinkarna. Å andra sidan är lockens kvalitet mycket viktigt för bra resultat.
Så här gör du:
1 of 3
Dagens rester läggs ner i hinken. Och lite strö tillförs. Foto: Kerstin Engstrand
En dubbelvikt dagstidning är bra att lägga över. Foto: Kerstin Engstrand
Fluffig vit mögel är bra. Denna bokashi är nu fullmogen och klar att blanda med jord. Foto: Kerstin Engstrand
Jag har en liten hink i köket där jag samlar upp dagens matavfall. På kvällen för jag över resterna till tioliters hinken som står i tvättstugan. Processen ska hållas så lufttätt som möjligt varför bokashihinken endast bör öppnas en till två gånger per dag. Det går även bra att använda biopåsar (gjorda av majs) i hinken, de förenklar även hantering och vinterförvaring.
Vad kan man lägga i? Apelsinskal går utmärkt, liksom citronskal. Ger dessutom en extra god doft till bokashin. Vi köper ekologiska apelsiner, bananer och citroner. Att lägga i hårt besprutade vanliga citrusfrukter känns inte bra att göra jord av. Bröd, äggskal, kaffesump, bröd, tepåsar, vissna snittblommor och hushållspapper lägger jag också ner. Men inte vätskor som mjölk, juice och soppa eftersom det blir då för blött i hinken. Jag lägger heller inte ner fisk- eller köttrester.
Vid varje påfyllning strör jag över minst en matsked bokashiströ. Strötillverkaren rekommenderar 1–2 matskedar per liter mat, men jag brukar alltid ta minst en matsked oavsett om jag har mindre än en liter avfall eller ej.
När hinken är full ställs den åt sidan för att efterjäsa. Snabbast går det i rumsvärme, vanligen tar det då tre veckor. Under tiden börjar jag på nästa hink.
Bokashiprocessen är en sorts jäsning–syrnings process som medför att utseendet på det du lägger ner inte direkt förändras. Men det händer saker. Mikroberna förökar sig under jäsningstiden. Jag brukar i regel också få fluffig vit mögel i hinken. Det är bra, det visar på att processen fungerar.
Viktigt är att hinkens innehåll har rätt konsistens. Och det är här jag tycker bokashimetoden fungerar så bra (förutom då att man kan ha allt inomhus). Med en papperstidning i botten av hinken, och påfyllnad av matavfall varje dag som får ett lager strö över sig, har jag aldrig haft problem med innehållet. Överst har jag alltid en dubbelvikt dagstidning. Den är viktig, den suger åt sig eventuell kondens.
Skulle det bli för blött luktar bokashin lite fränt. Men innan dess har man redan lagt märkte till kondens på locket, och lagt dit en dagstidning. Eller hushållspapper. Tidningen tar upp fukten och byts om den skulle bli för blöt. Även idag, när jag har dagstidningar som e-tidningar, klarar jag bokashin. Det går åt få dagstidningar per år och skulle jag inte ha tillgång till en papperstidning fungerar även hushållspapper.
När jag fyller på nytt matavfall i hinken lyfter jag bara på den dubbelvikta tidningen, lägger i matresterna, strör över en matsked strö och sedan läggs tidningen tillbaka. Viktigt är att trycka till innehållet vid varje påfyllning. Och då är återigen den dubbelvikta dagstidningen suverän, du slipper bli geggig om händerna.
Man kan efter ett tag, fylla på med ett lager jord på en till tre centimeter. Det påskyndar processen. Ännu bättre är att komplettera med både jord och några maskar.
När en hink är full är det dags att ställa undan den för lagring. Hinkar som är på ”lagring” är lätta att stapla på varandra. Jag ställer inte ut dem då risken att möss ska gnaga sönder plasten är stor. Att ha dem ståendes inomhus snabbar också på processen. I jämn inomhustemperatur med 22 grader tar det knappt tre veckor. Har du hinkarna ståendes utomhus, tar det på våren vanligen 6–8 veckor, under högsommaren knappt tre. Allt beror på temperaturen de står i.
Hinkarna är också lätta att flytta med från lägenheten i storstan till sommarstället. På vintern kan de efter mognadsperioden stå utomhus. Inget händer då inne i hinkarna, mikroberna kommer igång igen till våren när temperaturen stiger. Har du bra hinkar med starka lock samt att bokashi har lågt pH brukar hinkarna inte dra till sig möss eller råttor. Observera att kommunen måste godkänna att du komposterar köksavfall enligt bokashimetoden!
När lagringen är avklarad är det dags att börja använda bokashin. Jag använder min bokashi i hinkar, i mina tomat– och paprikaodlingar. Färdig bokashi har ett pH på 3,5–4 vilket medför att möss och andra gnagare inte brukar bry sig om bokashin som är nergrävd i jorden. Däremot har en del fått problem med grävling som tydligen gillar att böka runt i det. Det går att åtgärda med att lägga ett kompostgaller över jorden där man grävt ner bokashin. Men grävlingar kan vara starka och även flytta på kompostgaller.
Extra bonus: Flytande bokashi
Lakvattnet är näringsrikt och en bonusprodukt. Foto: Kerstin Engstrand
En restprodukt av processen är en brungul vätska. Den vätskan kan man lätt ta tillvara om man har en hink med tappkran. Vätskan är ett mycket bra “gödselmedel” och tack vare den känns den extra kostnaden för den fina hinken ytterst prisvärt.
Vätskan måste spädas innan användning. Om den späds:1:100 används den till bevattning, spädd 1:1000 kan den användas att spraya bladverk, både inom– och utomhus. Men var då beredd på en viss syrlig odör som håller i sig i ett par dagar. Men jag rekommenderar inte att använda lakvatten eller bokashi inomhus som “gödsel” då sorgmygg och bananflugor stormtrivs i denna blandning. Dock är lite lakvatten i en skål en suverän fångare av flygande sorgmygg och bananflugor.
Det sägs också att den kan användas för att motverka sedimentering och fettansamling i avlopp. Jag har testat men inte kunnat dokumentera effekten.
Hur mycket flytande näring man får ut av en hink är svårt att säga. Ibland får jag en halv deciliter, ibland två till tre.
Gör jord av din bokashikompost
Så snart en sats bokashi är färdigjäst kan man börja göra jord av innehållet. När det jästa matavfallet kommer i kontakt med trädgårdsjord börjar en ny process. Det sker när man ”bäddar in” bokashin i jord. Jag använder min bokashi i tomatodlingen. Tio liter bokashi fördelas över i totalt två–tre tioliters hinkar och blandas där med vanlig jord. Det gör jag tre–fyra veckor innan jag planterar ut tomatplantorna. Detta för att pH–nivån ska stabiliseras.
Mina blivande tomatodlingshinkar har jag också inomhus, i ett svalt utrymme tills det är dags att plantera i dem. Tomater stormtrivs i bokashijord. Den knastertorra och brännheta sommaren 2014 noterade jag att de tomater som växte i hinkar med bokashijord inte behövde vattnas lika mycket som den andra.
Man kan även använda sin gamla slutna varmkompost. Den är suverän att tömma mogen bokashi i, särskilt under vintern. Täck då gärna över bokashin med jord, löv eller tidningspapper.
Pappret tar längre tid på sig att bli till jord än matresterna. Om bokashi används som försteg till en traditionell kompost hjälper tidningspappret balansen i komposten. Man kan även lägga ut tidningspappret som marktäckning under exempelvis bärbuskar. Täck över med löv eller barkmull så syns de inte.
Enbart bokashiströ kan också spridas i trädgården. Ska vara särskilt bra i rabatter eller under buskar och kan med fördel kombineras med barkmull eller gräsklipp så att ströet får något att jobba med.
Tänk på, du får själv ta hand om ditt matavfall men en anmälan måste lämnas till kommunens Miljökontor.
Och att all kompost ska ses som jordförbättring, inte som gödsel.
Vi befinner oss i Tungelsta söder om Stockholm. Det är maj månad och himlen är mörk, ja det var nog en underdrift, den är svart. SMHI har varnat för rejält regn. Vi parkerar bilen på garageuppfarten och härifrån ser man varken boningshus eller trädgård. Däremot en väg, med en mittsträng gräs som för tankarna till hjulspår. Och vad skymtar längre fram, just där vägen svänger, om inte ett växthus. Men något boningshus syns inte.
Är jag förvånad över att huset inte syns från garageuppfarten? Nej, egentligen inte. För här bor Petra och Sven Lindvall med sina två barn. Petra är stadsträdgårdsmästare i Haninge strax söder om Stockholm. Sven är industridesigner, arkitekt och bygglovshandläggare. Jag är mycket nyfiken på deras trädgård och deras hus. För jag har hört rykten om att de har skapat en synnerligen fin balans mellan hus och trädgård.
Tungelsta var förresten på 1940-talet en verklig trädgårdsstad med en mängd handelsträdgårdar. Idag finns några kvar, varav en på promenadavstånd från deras fastighet.
Ibland blir man kär i ett hus. Och det blev Petra när hon kom hit julen 1999 för att överlämna en julblomma till en medarbetare. Och lämnade uppvaktningen med orden: Om du någon gång tänker sälja huset så kan du väl höra av dig …
Vad var det som gjorde att du så snabbt yttrade de orden?
– Det var glasverandan, känslan när jag kom in, jag kände direkt en härlig sommarkänsla fast det var vinter.
Glasverandan
1 of 3
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Jaha, andra faller i farstun. Men två år senare kom ett brev med fråga om hon fortfarande var intresserad. Och det var Petra och maken Sven. Ett nytt villaområde skulle byggas i stugans närhet och ägaren stod inte ut med tanken att skogen som han älskade skulle skövlas. Det brevet är idag en viktig del av husets proveniens.
Så blev Petra och Sven ägare av en backstuga med anor från 1700-talet. Som stod på en mycket avlång tomt. Att det här även före den tidigare ägaren bott en trädgårdsälskare märktes också när de började undersöka trädgården. Det fanns syrenberså och en stor japansk lönn men också en vattenspegel och en bit äng.
Det är oerhört bra förutsättningar. Och det var nu dags för Petra att skapa sin egen trädgård. Tidigare hade de hyrt en flygel på en hästgård. Nu skulle det skapas något eget, samtidigt som huset skulle byggas ut. Inte en alltid så lyckad kombination. Grävmaskiner och andra stora fordon brukar gå hårt åt jord och växter. En mängd växter flyttades till nya platser och inga växter mötte fordonsdöden. Syrenerna som stod i bersån flyttades för att bilda en häck. Stenar togs omhand. Det är mycket man kan använda en grävare till.
Klassiskt formspråk men nyanlagd ‒ buxbomsparterren ligger utanför glasverandan. Storleken är ca 5 × 5 meter.
Självklart underlättar det när man som Petra har utbildning inom området. Idag består trädgården av tolv olika delar. Alla med samma harmoni och självklarhet. De tolv delarna är inte avgränsade med höga häckar utan är naturliga ”rum”.
– Helheten är viktigast för mig, jag går inte igång på enstaka växter. Det ska kännas genuint och genomarbetat. Jag vill att en trädgård ska vara snygg året runt.
Tillbyggnaden
1 of 3
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Entrégården. Trots att backstugan hade byggts ut av tidigare ägare var den inte stor nog för en familj med två barn. Sven ritade utbyggnaden. Att tillbyggnaden skulle underordna sig den gamla backstugan var en självklarhet. Den nya delen är så skickligt gjord att den känns som en naturlig enhet med det gamla 1700-talshuset. De båda delarna förstärker varandra. Tidigare hade de sin entré i den gamla glasverandan på backstugans ena kortsida. Det var den entrén som gav Petra sommarkänslan på vintern och orsaken till att de blev husets ägare. Men det var ändå självklart att lägga den nya entrén i sammanbindningen.
– Effekten vi ville uppnå var att man får titta till för att se övergången mellan1700-tal och 2000-tal. Det skulle flyta ihop och vara samma känsla i alla delar av huset.
Entrén syns heller inte direkt när man kommer från garaget. Det är först när man kommer till entrévägens böj mot höger man noterar entrén. Och där växer ett ståtligt biggaråträd. Väl inne ser man direkt trädgården på den andra sidan av huset. Hallen känns som en tidssluss mellan ute och inne och mellan 1700- och 2000-talet. Glasväggarna skapar det intrycket samtidigt som de för vidare ljuset, ett välkomnande ljus som sprids vidare in i den gamla delen.
I entrégården finns under bigarråträdet är av sorten ’Gårdebo’ (zon 4) en liten blomsteräng med pärlhyacinter, gullvivor och prästkragar. Här växer också en vingbenved som på hösten flammar stolt i rött och rosa tidlösa. Gångvägen är belagd med stenmjöl som passar bra ihop med alla de stenhällar som finns i trädgården.
2015 är jordens år. Jorden i trädgården är morän. Den karga moränjorden har Petra förbättrat på planteringsytorna till ett djup av 30–40 cm. Hon har bottnat med lera och därefter fyllt på med bra ogräsfri jord och naturgödsel. På de platser där det finns bar jord på våren påför Petra ett lager om 5 cm kompostjord. Naturen på andra sidan stenmuren är förebild. Där i skogen är jorden alltid täckt med mossa, vissna löv och dylikt. Petra hackar ner kompostjorden så att den blandas med den befintliga jorden. Marktäckande växter hjälper till att skydda jorden och hålla fuktighetsgraden.
Foto: Kerstin Engstrand
Buskar är en viktig del av trädgården. De sammanbinder, markerar tillsammans med träden ”rummen” men är också länken mellan jord och himmel. Som det proffs Petra är tänker hon i skikt. Hon börjar vid marken med marktäckare och strävar sig sedan med hjälp av växterna uppåt. Grova skisser om hur planteringarna är tänkta att se ut är grunden. Fokus ligger på bladverket. Här kommer marktäckare in i bilden. De finns överallt, under häckar, buskar och träd. Men oavsett skisserna så flyttas det om en hel del. Några av favoriterna bland marktäckarna är röd sockblomma, flocknäva och lönnalunrot.
Foto: Kerstin Engstrand
Trädgårdslunden ligger längs vägen upp mot huset, under björkarnas halvskugga. Hit har stycken av grästorv flyttas från andra delar av tomten. Rejält med lökväxter planterades också in. Det blev vårstjärna och krolliljor som samsas med julrosor, nunneört, gullvivor, myskmadra, midsommarblomster och strutbräken.
Förebild för Petra ärBeth Chatto och hennes devis om rätt växt på rätt plats. Särskilt hennes omgörning av den gamla parkeringsplatsen. Beth Chatto arbetar med mycket torra förutsättningarna och får ändå ett frodigt och fint resultat. (Möt Beth Chatto här).
Foto: Kerstin Engstrand
Växthuset har blivit mera ett uterum än växthus. Här stormtrivs de, särskilt regniga dagar, och härifrån har man fin utsikt över trädgården. Det ser ut som ett nytt, dyrt växthus men det är det inte. Det är lågbudget byggt efter Petras konstruktion. Lågbudget tack vare lite tur och bra grannar.
– Vi fick en hög profiler från ett gammalt växthus. Ett riktigt plockepinn av avflagnade kärnfuruprofiler. Sedan hade vi turen att få köpa glas från en granne för en krona rutan. Så glasen fick bestämma måtten för växthuset.
En hel del tankemöda och hjälp krävdes innan de fick ihop det. Det ritades om flera gånger innan Petra kände att det var rätt. Det blev 3 x 4,4 meter stort och har rejäl takhöjd, något som Petra medvetet valt.
– Jag ville ha stor luftvolym därför valde jag att göra taket lite toppigare än vad som är brukligt.
Växthuset har också förstärkts med stålstag. Eftersom marken lutar lite valde Petra att delvis låta sockeln vara nergrävd i marken. Det blir en liten nivåskillnad när man går in, en nivåskillnad som ger en känsla av att man gör entré i växthuset. Den förstärker karaktären, ger växthuset en extra glans.
Sockeln är byggd av lecablock som har slammats i grått. Golvet som tar upp sockelns gråa ton är lagt med grå gotländsk kalksten. Här finns en liten kamin som används flitigt under råa, kyliga dagar.
Foto: Kerstin Engstrand
Hit ut flyttar Petras pelargonsamling för sommarlov. Längs ena kortsidan växer en vinranka, en staketdruva av sorten ’Nimrod’. Den ser gammal ut, för ungplantan döljs av en souvenir, en bit knotig vinstock från en vingård i Frankrike.
– Det är ett semesterfynd! Under en båtfärd i Frankrike letade jag efter en gammal vinstock och fann en i en hög som skulle brännas. Men inspirationen kommer nog från Torsten Wallin som i sin trädgård har använt gamla stammar av en på liknande sätt.
Köksträgården
1 of 4
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Köksträdgården är oval, för här stod tidigare barnens studsmatta. Plötsligt fanns det ett utrymme som var över och Sven, som länge velat ha lite grönsaksodling, såg en ny möjlighet. Köksträdgården omgärdas av en häck av japansk lärk (Larix kaempferi, härdig zon 4–5) som är billigare än idegran och dessutom mycket lätt att forma till en smal häck.
Häcken kompletterades med ett 120 cm högt engelskt fårstängsel gjort av kastanj. För här ska inga rådjur få tillträde. Och det har hittills fungerat. Det enda de har sett är att rådjuren har fejat hornen utanför köksträdgården
Att raka former ska möta runda är ett klassiskt designknep. De raka formerna står de svartmålade odlingslådorna för. Här odlar de jordärtskockor, dill, persilja, lite bönor och squash.
– Jag gillar det som växer av sig själv och blir något man kan äta. Jordärtskockor är min absoluta favorit. Förra årets skörd har vi ätit av i stort sett hela denna vinter. Det har blivit soppor eller så rostar vi dem i ugnen.
Återigen är det glas som stått modell för formen. De fick några gamla drivbänksglas och dess mått fick bestämma odlingslådornas storlek. Lådorna är målade med slamfärg.
Trädäcket på baksidan
1 of 6
Foto: Kerstin Engstrand
– Det saknades något vid vår uteplats mot berghällen. Jag ville ha något som stoppade blicken lite, som skapade rumskänsla. Så det blev en avdelare gjord efter inspiration av vårt gamla staket. Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Trädäcket av furu följer stenhällen. De valde furu då det är ett billigare alternativ än lärk. Petra och Sven vill att det ska gråna så det oljas inte in.Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Petra och Sven Lindvall vann tävlingen Årets Tungelstaträdgård 2012. Mer om Petras och Svens trädgård kan du läsa i boken ”Hur en trädgård blir till” av Torsten Wallin (Norstedts 2013).
Växtzon: 3.
Läge: Svag norrsluttning
1 of 9
Humor finns det gott om. Foto: Kerstin Engstrand
Klassisk pump med bänk som nästan har romerskt formspråk.Foto: Kerstin Engstrand
Regnvattnet samlas upp i tunnor under stuprören. Sparsamhet med vatten är en självklarhet, de har egen brunn. Foto: Kerstin Engstrand
Moderna betongkrukor tar upp gångens färgton. Foto: Kerstin Engstrand
En gammal backstuga med fjällpanel.Foto: Kerstin Engstrand
Redskapen – Utan den här fiffiga skyffeln med extra handtag hade jag aldrig orkat skyffla över ton av stenmjöl och jord till skottkärrorna säger Sven. Skyffeln är en present från en svägerska och de tror att det är givarna som skruvat på det fiffiga handtaget. Foto: Kerstin Engstrand
Komposterna är rejäla och döljer också en hel del annat.(red anm en pirra) Man komposterar också köksavfall. Foto: Kerstin Engstrand
Humor. Ekorren finns att köpa på Skansen. Foto: Kerstin Engstrand
Vedgården. Huset värms upp av bergvärme men rymmer även flera vedkaminer. Foto: Kerstin Engstrand
Anna Skjönsberg har varit verksam som trädgårdsdesigner i tio år. I botten är hon kemingenjör och hon har arbetat länge med miljö- och kvalitetsfrågor. Förutom ren trädgårdsdesign tar hon även många uppdrag som projektledare för hela processen, från design till genomförande.
– Mycket kan hända längs på vägen när man skapar en trädgård. Som projektledare är det min uppgift att se till att det blir som det är tänkt.
2007 vann Anna balkong- och terrasstävlingen på Nordiska trädgårdar. Hon blev publikens absoluta favorit med sin japanskinspirerade terrass ”Zen by Anna” . En annan mycket intressant terrass är den vi visar här. Tillsammans med Whila Garden skapade Garden by Anna 2010 ’Different Levels’ där hon fokuserade på tips på lösningar som man kan inspireras av och återskapa i sin egen trädgård. Den terrassen fick silvermedalj på Sommarsalongen 2010.
Lek med nivåskillnader på liten yta ger mera spänning och intrycket blir att ytan känns större. Det nedsänkta bordet var Patriks idé. Den är lite rolig, man sitter på ett annorlunda sätt. Foto: Kerstin Engstrand
Men lekfullhet, kan det vara ett tema för en terrass? Jovisst! I en glänta vid Ulriksdals slott skapade Anna Skjönsberg tillsammans med Patrik Andersson en uteplats där nivåvariation var temat. Hög kvalitet i material är extra viktigt när läget är utsatt. Här valde de marina produkter som utmärkt passar in i trädgårdsvärlden.
–Man kan göra så många olika roliga saker med dessa produkter, säger Anna. Man kan få in färger och kraftiga tampar som man kan hänga upp rejält tunga föremål i.
I denna terrass kombinerade de en modern design med högteknologiska produkter och lösningar i hållbara och lättskötta material från bland annat segelbranschen. Växtvalet hade fokus på växternas bladform och färg framför blomning. Främst för att skapa en brygga mellan modern miljö och den stämningsfulla skogsmiljön men även för att väl, när blomning sker, ska den få full uppmärksamhet.
Så här beskriver Anna terrassen:
”Kärleken har ju många olika nivåer, och det vill vi visa genom att skapa tre olika rum där man upplever olika saker. Första nivån är vatten och ett välkomnande, ett lugn. Andra nivån är umgänge med vänner, det sociala planet. Tredje nivån är den privata delen med rinnande vatten, sittplatser för mysiga kvällar och härliga dagar samt ett växtutbud som både doftar och utstrålar romantik. Meningen är att vår trädgård ska inspirera till hur man i sin trädgård, stor som liten, kan skapa olika slags känsla i olika delar av trädgården.”
Foto: Kerstin Engstrand
De valde att utgå från naturens färger och ha en klickfärg. Det blev orange. De fokuserade också på höjd och här finns utmärkta exempel på hur höjd kan skapas på ett både konstnärligt och luftigt sätt. Och skärmarna är både avskärmning som konst. De finns även dubbla med ljussättning emellan.
Bäcken
1 of 4
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Först hör man ljudet av porlande vatten. Sedan ser man den lilla strömmen som plötsligt dyker upp i terrassgolvet. Därefter går man över bäcken, allt vävs ihop. Ljud är alltid väldigt trevligt i och med att man har en liten bäck ger det en liten lekfullhet. Stenarna över bäcken är placerade som de görs i en Zen-trädgård, för att symbolisera kärleken i mötet mellan två personer.
–En symbolik jag alltid tyckt varit så vacker, säger Anna. Att stenarna är infogade i däcket ger också en känsla av lyx! Och det är i övrigt något som nivåskillnaderna också gör, skapar en känsla av lyx med hjälp av intressant form.
Foto: Kerstin Engstrand
Inramning är viktigt, särskilt en inramning som inte stänger in en, eller stänger en ute. En bra inramning ger känslans av en trygg rygg.
Foto: Kerstin Engstrand
Växtvalet var sparsamt, enbart ett fåtal växter som sammanband terrassen med skogsdungens natur. Samtidigt fungerade växtvalet som förlängare av naturen. Terrassen skulle både smälta in och synas. Det var där färgklicken, orange, kom in i bilden.
Foto: Kerstin Engstrand
Vilstolarna står i ett hörn, och riktade mot diagonalen. Diagonalen är den längsta sträckan man har att förfoga över.
Denna uteplats finns i växtzon 2–3 och är omgjord av trädgårdsdesigner Anna Skjönsberg/ Garden by Anna. Det är en uteplats som delvis är utsatt för vind. Platsen var vald för sjöutsiktens skull men räcket skymde och man kände sig instängd.
Terrassen före. Foto: Anna Skjönsberg
Terrassen innan omdaningen. Foto: Anna Skjönsberg
Lösningen blev att öppna upp, med nytt räcke i rostfritt stål. Höga, vassliknande gräs fick förstärka sjökänslan.
Foto Garden by Anna/ Anna Skjönsberg
Ett extra trappsteg gjorde en enorm skillnad Det nya, extra fick dubbel funktion, det sammanbinder terrassen med entrédörren. Även tidigare fanns det ett trappsteg men det var lite som en nödlösning.
Foto Garden by Anna/Anna Skjönsberg
Praktrudbeckian ’Goldsturm’ är en riktig långblommare. Läs mer om ’Goldsturm’ här.
Foto: Garden by Anna / Anna Skjönsberg
Tuvrör, Calamagrostis x acutiflora ‘Karl Foerster’
Tåligt och ståligt gräs som får en mycket vacker, gul höstfärg. Blommar i juni och blir 150 cm hög. Trivs i sol–halvskugga. Härdighet: B
De klassiska stolarna A2 har med tiden fått en silvergrå ton. De är riktiga trotjänare som nu fått nytt elegant sällskap. Markstenen är oregelbunden skiffer i varma gula toner samt en grå smågatsten i granit.
Vad gör man om man bor i ett område med extrema förhållanden, med en gigantisk stor och enormt tråkig parkeringsplats, dålig jord, kraftiga vindar och ytterst lite regn?
Ja, vi talar faktiskt om en plats i trädgårdslandet nummer ett, England. Allt grönskar inte i det landet. Och i landskapet Essex två timmars tågfärd nordöst om London finns det platser som får lika lite regn som Egypten. Området har oftast bevattningsförbud och man håller noga reda på det fåtal millimeter regn som kommer. År med bara 400 mm regn är inte ovanliga. Vi måste leva med det vi har och det gäller att göra det bästa av situationen är Beth Chattos devis.
Vissa personer har en stor förmåga att gilla utmaningar, att tänja gränser och att vilja något extra. Så vad händer om en sådan plats möter en exceptionell person? Jo, det blir en synergieffekt utan motstycke.
Beth Chatto, idag 92 år, är en sådan person. Jag har följt hennes arbete under många år och hon är den trädgårdsperson som jag mest beundrar. För Beth Chatto gillar att tänja gränser.
Beth Chatto juni 2013, nyss fyllda 90 år.
Det var nog meningen att hon skulle ha den där hemska parkeringsplatsen.
Det var hennes man som sådde fröet, det var på hans föräldrahems mark parkeringsplatsen låg. Denna enorma parkeringsplats blev inkörsporten till att bli en av de mest omtalade trädgårdarna i världen. Med sin Gravel Garden vill Beth Chatto visa att det går att skapa en vacker, blomstrande trädgård som inte blir slokörad eller trist efter veckor utan regn, extra bevattning eller gödsling.
Än idag är hon en starkt engagerad kvinna. Än idag är hon upprörd över att de omgivande bönderna inte vill lämna bredare och fler remsor längs åkrar eller vägrenar orörda för fjärilar, humlor och andra insekter och små djur. Ja, konstaterar hon, det har blivit bättre men kan bli ännu bättre.
Hennes styrka är förutom experimenterandet att hon vågar gå mot strömmen och gärna berättar om sina misstag, vilket gör henne till en av Englands mest populära trädgårdspersonligheter. Behöver jag säga att lejonparten av de mest kända yngre trädgårdsdesigners och plantskolister har henne som förebild? Men att chockera i sig har aldrig varit hennes syfte.
Beth Chatto har myntat begreppet “full stop plants”. En sådan är jättekungsljuset. Meningen är att man ska stanna upp, och det gör man. Foto: Kerstin Engstrand
Syftet är att visa hur vis naturen är och att lära av den.
Men även sådan grundläggande visdom kan uppenbart vara chockerande. I alla fall för dem som envist tror på konstgödselns och bekämpningsmedlens verkan.
I trädgården i det torra East Anglia har hon flera olika typer av växtmiljöer, den torra och soliga, den torra och skuggiga samt vattensjuka områden. Trädgården bär självklart namn efter henne själv, “The Beth Chatto Gardens”, med betoning på gardens, för den består egentligen av flera trädgårdar, totalt sju olika och alla med olika förhållanden som djup skugga, gassande sol, fuktigt eller torrt och blåsigt. Men det märks inte så tydligt idag för hon har skickligt vävt samman dem till en underbar enhet.
Även jättevallmon trivs i grusträdgården. Foto: Kerstin Engstrand
Hennes förhoppning är än idag att ge nya kunskaper och inspiration till vad man kan göra av alla hopplösa hörn som finns i våra trädgårdar. En trädgård i tiden, och det är den verkligen, även om dess skapare faktiskt länge har legat före tiden.
Hon predikar inte, hon chockerar inte medvetet. Hon ser sig som en lärare. Och hon är en ödmjuk sådan, med glimten i ögat. Fler som hon behövs!
När hon började med grusträdgården så var vattenbristen redan något man börjat tala om. Det var flera som talade om det inom den brittiska trädgårdsvärlden, men Beth gick från teori till praktik. Hon ville förbereda trädgårdsägarna för framtiden.
När hon var 76 år sade hon till mig:
– Jag kanske inte kan påverka synen på trädgård så mycket under min tid, men kanske mina barnbarns.
Vilket understatement. Idag är hon som sagt 91 och påverkar oss fortfarande.
Det startade 1991
Vid entrén möts man av denna skylt. Foto: Kerstin Engstrand
Där låg den, den gamla parkeringsplatsen. En ny parkeringsplats skulle byggas och vad skulle hon göra med den gamla? Idén att skapa en grusträdgård började ta form. Framför sig såg hon en upptorkad flodbädd. En blomstrande upptorkad flodbädd. I trädgårdslandet England! Känt för sin blomstrande grönska, landet där det alltid regnar. Landet vi avundas trädgårdsägarna.
Grusträdgården skulle inte alls vattnas eller gödslas. Växterna skulle ges en så bra start som möjligt och sorter som inte överlevde skulle inte ersättas.
Valet av växter var självklart, de skulle väljas för sin extrema torktålighets skull. Nu talar vi om en tid då torr växtplats var lika med att ha ett stenparti i sin trädgård. En liten hög med sten med växter emellan, eller på sin höjd en sluttning. Beths före detta parkeringsplats var helt plan.
I Essex, strax utanför Colchester, är det normalt att det går mer än åtta veckor innan en regndroppe faller. Vad ersätter man då vatten med?
Beths lösning blev: Sekatören!
Under dessa torrperioder så skulle allt dött och visset klippas bort. Inte enbart för att det ser trevligare ut, utan för effekten tekniken skapar. Så snart lite regn kommer svarar växterna i grusträdgården med stor tacksamhet. Växterna, som är valda för sin torktålighet, har ändå lidit svårt, men de återhämtar sig snabbt, faktiskt inom ett par dagar och nya skira blommor slår ut – grusträdgården liksom öknen blommar efter regn.
Annars är den som vackrast i maj‒juni, september och under vintern. Perfekt, just under den tid man är hemma och kan njuta av sin trädgård. Men hur är det möjligt undrar många som tror att en lättskött trädgård enbart består av gräsmatta?
Beth Chatto skrattar igenkännande.
– Grusträdgården är ett exempel på att jag har lärt av mina misstag. Jag har förlorat många växter på grund av otålighet, tog mig inte tid att ge dem de rätta förhållandena. Växter är som människor, de kan inte placeras på första tillgängliga plats.
Aha, det där känner vi igen. Otåligheten, att förföras av en blommande växt i trädgårdsbutiken och sedan pula ner den någonstans i trädgården. Beth Chatto är ju precis som vi. Nej, kanske inte, hon är klok och använder sig av sina erfarenheter.
Besökarna blir förförda av hettan i de färgstarka kombinationerna som återfinns i grusträdgården. Purpurklätt, rosa blommande tok (ölandstok) och stäpplök i skön förening. Foto: Kerstin Engstrand
Nu gjordes förarbetet grundligt. A och O i allt trädgårdsskapande är förarbetet. Och att känna platsens betingelser samt ha växtkännedom.
Häck är ett självklart val för att ge vindskydd, i alla fall för britterna, de lever med vind och överallt ser man häckar. Men jorden, där fanns ingen humus, bara torr, hungrig jord.
‒ Tog jag lite jord i handen rann den genom fingrarna som sanden i ett timglas. All kompost som fanns tillgänglig samt mer därtill grävde vi ner. Vi höll på hela vintern 1991/92, grusträdgården är på 3 000 kvm så det tog sin tid. Jorden måste vara luftig, humusrik och vattenhållande så att plantorna kan etablera sig väl med rötter som tränger djupt ner. I stort sett kan man glömma om jorden är sur eller basisk, det är jordens struktur som är viktig.
Det grundarbetet tillsammans med det kräsna växtvalet, med kräset är här inte lika med exklusivt och dyrt, utan kräset lika med enbart torkälskande växter. Och resultatet blev en frodig trädgård där alltid något blommar. Och redan efter ett par år blev ”The Gravel Garden” en trädgård dit trädgårdsälskarna vallfärdade. Och gör än idag.
Iris är en klassisk torktålig växt. Foto: Kerstin Engstrand
Växterna
Merparten av växterna i hennes experimentträdgård klarar svenskt klimat. Växter som strandtrift och kattfot återfinns i vår svenska natur växandes just på torra skogsbackar, stenhällar och strandhedar.
Beth Chattos grundläggande tes är att bara man har kunskap om växtens naturliga miljö och ger den liknade växtförhållanden, så är trädgård lätt. Det är viktigt att ställa sig frågan:
– Växer denna soligt, skuggigt, vått eller torrt och i vilken typ av jord?
Tar man hänsyn till det naturliga växtsättet, håller sig till de enkla formerna och undviker korsningar skapade av människan så får man snart en vacker, lättskött trädgård med ringa behov av vattning och gödsling.
En annan bonuseffekt är att färgstämning går helt naturligt, växternas naturliga färger stör sällan varandra.
Planteringstekniken
Växterna vattnas enbart vid planteringstillfället, och då rikligt. Sedan får de klara sig på egen hand.
På den vid planteringen genomvattnade jorden läggs ett fem centimeter tjockt lager av gånggrus. Gruset fungerar som marktäckning och stoppar de flesta ogräsfrön som finns i komposten. Dessutom bevarar det en viss fuktighet i jorden och skyddar delvis från kyla.
Samt bidrar till den soliga effekten. Även en mulen dag känns det som om grusträdgården badar i sol.
– Har man bara kunskap och är riktigt konsekvent när man väljer växter så är det lätt att anlägga en liknande trädgård hemma. Den väldränerade jorden, med gruslagret ovanpå tillsammans med vindskyddet, förbättrar växternas härdighet med minst en växtzon. Men det gäller att följa sin i förväg uppgjorda lista och inte falla för impulsköp, tillägger Beth Chatto med ett finurligt leende.
I den övriga trädgården, som är på enorma 57 000 kvadratmeter, motsvarande ett 70-tal ordinära svenska villatomter, vattnar hon enbart i yttersta nödfall medan hon i sin nya grusträdgård bara vattnar vid nyplantering.
Nu har Beth Chatto den otroliga förmågan att allt hon rör vid blir vackert. Hennes trädgård är lika oengelsk som vädret i området. Här finns inga lättköpta poäng som rosenbågar eller överdådiga riddarsporrar, den är så långt ifrån den klassiska engelska “cottage garden” man kan komma. Det är en grön trädgård i dubbel bemärkelse. Blad, form och struktur kommer före blommorna även om det blommar överallt. Hon koncentrerar sig på bladverket och väver en gobeläng av sina växter. Det vilar ett lugn och harmoni över trädgården och svenskar känner sig hemma här, kärleken till naturen är så påfallande. Trädgården är organisk men inte till hundra procent som hon utrycker sig och hon är noga med att påpeka att inga medel som skadar predatorer eller ohyra används.
Trots att grusträdgården fortfarande är under utveckling så upphör den inte att förvåna, den fungerar bättre, även i skönhet, än många trodde. Men sedan anläggningen gjordes har det som kallast varit runt sex minusgrader.
– När jag läser om vad som troligen kommer att hända med klimatet i framtiden, ja då, jämfört mot de extremer som utmålas, synes mitt försök med grusträdgården ganska patetiskt, säger Beth och ser lätt bekymrad ut.
Men en sak är säker, skulle villkoren ändras finner säker Beth Chatto en trädgård för de nya förhållandena också.
Text och foto: Kerstin Engstrand
Växter som klarar sig utan bevattning
Lammöron och olika sorter allium, här stäpplök, är mycket torktåliga. Foto: Kerstin Engstrand
Lökväxter trivs särskilt bra i den väldränerade jorden. De sätter färg vår och höst men det ska vara vildformerna, inga bulliga hybrider. Krokus, tulpaner och allium som finns i alla de höjder och färger och som bjuder på vackra fröställningar är särskilt tacksamma.
Alla kryddor som romersk kamomill, fänkål, lavendel, salvia, johannesört, oregano, timjan.
Silverfärgade växter som helgonört, malört, lammöra och många gräs.
“Vilda” växter som röllikor, kattfot, strandtrift, törel, sedum och strandkål.
Andra mer traditionella rabattväxter som kantnepeta, aubretia, silverarv, nejlikor, brudslöja, lin, kungsljus, solvända, iris, nattljus, stäppkål, Moses brinnande buske och jättestäpplilja
Hovdalas harar har en mycket bestämd smak. Foto: Georg Grundsten
Går det att ha en köksträdgård och inte vattna? Ja, i Sverige leder Georg Grundsten på Hovdala utanför Hässleholm ett sådant initiativ. Sedan 2013 vattnar man där inte alls.
Det var vid ett besök i The Lost Garden of Heligans i Cornwall som slottsträdgårdsmästare Georg Grundsten fick en idé. Där vattnar de inte alls, de har överhuvudtaget inget bevattningssystem. Och på Hovdala hade de ett som ännu inte var inkopplat. Georg Grundsten är mycket intresserad av resursfrågor och vatten är en viktig sådan. Så 2011 gick startskottet för Hovdalas bevattningsfria köksträdgård. Första steget var att förbättra jorden. På hösten, när alla rotogräs var bortrensade, lades ett 5–10 cm tjockt lager av sönderklippta löv ut. De var helt enkelt överkörda med gräsklipparen, bättre metod att finfördela löv finns knappast. På våren togs lövlagret bort och 5–10 cm stallgödslad kompostjord fördelades ut jämt över ytan.
– Lägger du ut ett tunnare lager av löv behöver du däremot inte ta bort det på våren, säger Georg.
I två år förbereddes jorden och 2013 var det dags att plantera ut. Georg vattnar enbart vid plantering och då i planteringsgropen innan plantan sätts ner. Och så har det fortsatt. Även den kruttorra, heta sommaren 2014 klarade sig köksträdgården utan extra bevattning. Till och med pumpaodlingen klarade sig utan bevattning.
Georg Grundsten gillar utmaningar och är nyfiken på nya rön. Foto: Kerstin Engstrand
Utökade försök
2013 ville Georg gå ett steg längre, han ville även testa olika jordförutsättningar. Ytterhörnen i köksträdgården delades in i fyra delar. De olika delarna fick, förutom att de inte skulle vattnas, helt olika jordsammansättningar.
Ruta 1: Denna del fick enbart normal jord, Hovdalas normaljord.
Ruta 2: Här tillsattes basaltmjöl, 0,8 kilo per kvm pudrades över jorden och odlingarna i samband med utplantering.
Ruta 3: Fick tillsatt scoria, motsvarande 30 %, som twistades ner (vickades) med en grep till 20 cm djup.
Ruta 4: Scoria och pimpsten som twistades ner till ett djup av 20 cm. Detta för att komma i kontakt med fukten som fanns i jorden.
Pimpsten och scoriablanding till vänster. Till höger ren scoria. Foto: Kerstin Engstrand
Scoria är en rödbrun vulkanisk bergart som innehåller många hålrum. Hålrummen har bildats när gaser som finns i magman frigörs vid vulkanutbrott varefter magman kyls av och stelnar. Vad som skiljer scoria från pimpsten är främst att hålrummen är större och väggarna mellan hålrummen är tjockare. Volymvikten är därför högre jämfört med pimpsten och den flyter inte i vatten.
Scoria används ofta som odlingsmaterial för gröna tak, som dekoration vid växtinredning, som jordförbättringsmedel för växtbäddar och som dränerande material i underlag till sportytor av olika slag.
Pimpsten är allt vanligare bland yrkesodlare. Det anses som det perfekta odlingssubstratet. Mats Kroon från företaget BaraMineraler berättar att pimpsten bildas i samband med vulkaniska utbrott. Den glödande magman innehåller några få procent vatten som snabbt försvinner som vattenånga när magman flyter över kraterkanten. Om magman däremot kastas ut med stor hastighet kommer vattnet att förångas inne i magman som därmed fylls med håligheter. En del av dessa håligheter kommer att vara stängda för alltid, andra öppnas genom sönderdelning av materialet. Det finns flera bergarter som kan bilda pimpsten. En vanlig volymvikt för torr pimpsten är cirka 400 kg per kubiketer, mot bergarternas volymvikt på ca 2800 kg per kubikmeter.
Basaltmjölet som används på Hovdala kommer också från BaraMineraler AB och säljs under namnet Baralith® GSP. Privatkunder kan köpa basaltmjölet via www.hamineraler.se, numera säljs det även i Hovdalas slottsbutik. Georg tillsatte 0,8 kilo per kvm. Vid kommande års gödsling räcker det med halva givan.
Och så kom hararna
Vad såg hararna för gott i Hovdalas köksträdgård? Foto: Kerstin Engstrand
Harar har alltid visat stort intresse för Hovdalas köksträdgård. Och alltid haft förkärlek för kål, vit-, röd- och grönkål vilket inte direkt gjorde dem till Georgs favoriter. Men under sommaren 2013 noterade Georg att de plötsligt åt mer av en del av trädgården. Inte nog med att kålen, särskilt palmkålen i ruta två, var större än i de övriga, visade också hararna ett väsentligt större intresse för just ruta två. Den där basaltmjöl hade tillsatts. Det väckte Georgs intresse.
– Jag vet att harar har en sällsynt god näsa för sådant som är nyttigt och bra. Deras känsliga näsa väckte min nyfikenhet. Jag ville veta varför de föredrog just ruta två.
Det var bara att konstatera att hararna hade mycket bra smaklökar, palmkålen som odlades med basalt som tillsats smakade mångt bättre. 2014 gjorde BaraMineraler liknande odlingsförsök med morötter. Även här blev smaken betydligt bättre om morötterna fick basalt. Och det kan jag själv intyga, jag har blindtestat ett antal morötter. Det finns även försök med tomater odlade i växthus. Dessa ansågs också smaka bättre om de odlades med basalt tillsatt.
Självklart ville Georg veta vad som gjorde att hararna flockades runt ruta två. Palmkålen sändes till analys hos företaget LMI AB i Helsingborg. Och där blev de lyriska. Av de 26 mineraler som testet omfattade vill man ha 22 av dem i grönsaker man äter. Den i basalt odlade palmkålen uppvisade 21 av dem och inte nog med det, de hade dessutom i snitt 25% högre mineralhalt än den palmkål som var traditionellt odlad. Det var enbart selen som saknades.
– Halterna för mineraler som magnesium, kalcium och järn var rejält högre än i kålen som växt i normaljorden.Samtidigt var halterna av skadliga ämnen som aluminium, koppar, krom och nickel väsentligt lägre. Dessutom fanns inga mätbara halter av tungmetaller, säger Georg.
Vad dessa värden beror på vet man ännu inte. Det är möjligt att resultatet dels beror på jorden, samt att man på Hovdala valt att inte vattna. Det intressanta är att man traditionellt inom forskning fokuserar på kvalitet, kvantitet och motståndskraft. Någon forskning på exempelvis vitaminhalten i våra grönsaker är inte vanlig. Georgs försök väckte SLUs intresse. 2014 gjorde SLU provodling i växthus med bevattning.
– Jag var inte förvånad, större delen av de grönsaker som odlas i Medelhavsområdet odlas i vulkanisk jord. Basalten vi tillsatte var oerhört finmald, så det måste påverka mineralernas möjlighet att lätt tas upp av växterna, tror Georg Grundsten.
2014 provodlade även Anette Nilsson i Boäng, i Skåne med basalt. Hennes grönsaker har Hovdala också lämnat in till analys. De uppvisar inte samma resultat som Hovdalas odlingar. Anette är känd för sin enormt fina jord, hon är dubbelgrävningens absoluta mästare. Hennes lerjord är också väl gödslad med ko- och hönsgödsel. Hon behöver ytterst sällan vattna men sommaren 2014 var hon tvungen, om än väldigt lite. I år kommer de att fortsätta odlingsförsöken med basalt. Palmkålen är med även i årets försök. Anette är mycket intresserad av att se om matlöken kommer att visa bättre hållbarhet. I vanlig odling drabbas ofta hennes lök av vitröta som klart försämrar hållbarheten.
Och bevattningssystemet på Hovdala är fortfarande inte inkopplat.
Kärt barn har många namn, epitetet ”mördarsnigel” har den fått genom sitt beteende. Den äter ibland sina döda kamrater men det är den inte ensam om, flera sniglar och snäckor är asätare, bland annat trädgårdssnäckan som man på våren kan se även äta på hundbajs. Och pantersnigeln/ leopardsnigeln. Normalt är den en allätare och den största delen av födan består av vegetabilier.
En mördarsnigel och en pantersnigel/leopardsnigel äter middag beståendes av innanmätet av en krossad trädgårdssnäcka. Foto : Kerstin Engstrand
Det är bilder som denna ovan som används som “bevis” för att pantersnigeln/leopardsnigeln äter och mördar mördarsnigeln! Till och med att det finns de som anger att pantersnigeln till och med medvetet aktivt söker upp mördarsniglar för att mörda dem! Denna bevisföring sker på Internet, främst på Facebook. Det är många som “vet”. Dessa skrönor har tilltaget under våren 2024.
Den spanska skogssnigeln, som den hette tidigare, bytte 2021 officiellt namn till mördarsnigel. Egentligen lever mördarsnigeln i södra Frankrike, västra Spanien och i Portugal men där är den inget problem. Troligen håller där det torra klimatet den i schack. Det var när den kom till Tyskland, Österrike, Schweiz, Sverige, Danmark och Norge med fuktigare klimat, som den också fick sitt smeknamn, mördarsnigeln.
Göteborgs Naturhistoriska Museum angav 2021 i samband med namnbytet att den invasiva arten härstammar med stor sannolikhet ursprungligen från sydvästra Frankrike (norr om Pyrenéerna) och ska heta Arion vulgaris. Att börja kalla arten för fransk skogssnigel på svenska skulle kunna orsaka förvirring – det ligger därför nära tillhands att istället använda det sedan länge i folkmun vanliga, spridda och entydiga mördarsnigel berättar museets snigelexpert, docent Ted von Proschwitz.
Att den en gång kom hit ska inte den lastas för. Den var en gång, och är fortfarande, delvis en ofrivillig fripassagerare. Troligen kom den till Sverige via import av växter eller jord som innehöll ägg och små sniglar. Dess ursprung tror man är den Iberiska halvön. 1975 kom den till Skåne där det första fyndet gjordes utanför Helsingborg. Idag sprids den fortfarande på samma sätt. 1988 noterades den ha kommit till Stockholm. Idag är den konstaterad i över 900 orter och så långt upp som Luleå i Norrlands kustland och Wilhelmina samt Östersund i inlandet. Även i Finland, Norge, Danmark, Tyskland och Österrike är den väl utbredd. Konstigt nog är den inte lika glupsk i Storbritannien, vilket kan bero på att Storbritannien, liksom Spanien och Portugal som den härstammar ifrån, har Atlantklimat. I många länder är också andra, kraftfullare antisnigelmedel tillåtna, medel som inte är tillåtna i Sverige.
Sprider mördarsnigeln sjukdomar? Plötsligt var det svarta rubriker: Mördarsnigeln kan bära på farlig sjukdom! Det lät som om det var en sjukdom farlig för oss människor. Det handlade om potatisbladmögel. Självklart kan en snigel som rör sig mer än gärna bland potatisblast (en mycket stor favoriträtt hos dem) sprida sjukdomar. Likaväl som den kan sprida listeria, men det kan även andra däggdjur och jord. Naturligtvis ska man också tvätta sig noggrant när man hanterat sniglar.
Pantersnigeln, Limax maximus, ser ”farlig” ut. Den är fläckig, mönstrad som en svart-grå leopardpäls. Beroende på hur ljuset faller ser den antingen grå-svart ut, eller orangebrun. Kallas därför också för leopardsnigel. Den blir normalt 15 cm lång eller längre, vanligen 20 cm och upplevs blötare än mördarsnigeln. Pantersnigeln tillhör inte vår inhemska fauna utan har kommit hit från Mellaneuropa. Troligen har den kommit hit på samma sätt som mördarsnigeln men noterades redan på 1850-talet i Stockholmsområdet. Hundra år senare noterades den i Göteborg. Jag såg den första gången i en vacker trädgård i Skåne på slutet av 1990-talet. Den anses normalt inte orsaka några större skador på odlade växter, den ska föredra förmultnade växter. Dock har fler och fler märkt att den också börjar trivas hos oss och ha stor aptit. Den äter gärna godsaker som smultron och jordgubbar också. Och döda trädgårdssnäckor och döda mördarsniglar.
Kål, titta noga så ser du både en pantersnigel, en mördarsnigel och flera små ungar av obestämd art. Troligen finns där även åkersniglar. Foto: Kerstin Engstrand
Den är införd i vårt land och därför inte fridlyst som det ibland påstås.
Pantersnigeln kan i fångenskap visa för snigelvärlden aggressiva tendenser. Men ryktet om att den skulle bita ihjäl mördarsniglar är inte korrekt. För det första så har pantersnigeln, liksom mördarsnigeln, inga tänder. De har en radula, som en knottrig tunga, även kallad rivtunga. De raspar sönder maten. ”Tandämnena” är dessutom inga tänder utan hornämnen och är bara någon millimeter höga. Däremot är det troligare att de äter snigelägg, oavsett om det är mördarsnigelägg eller andra sniglars ägg. Mördarsnigelns ägg ligger på ytan, under exempelvis marktäckare, vilket gör att de är lätta för pantersnigeln att komma åt. Dessutom är mördarsniglar mycket kraftigare än pantersniglarna, en fullvuxen mördarsnigel är som en stor seg muskel. Men jag har ofta sett pantersniglar kalasa på döda sniglar och snäckor tillsammans med mördarsniglar. Utan att skada varandra. Se bild i början av denna artikel.
Antisnigelmedel med ferramol, och nematoder, angriper även pantersniglar.
Likst mördarsniglar trivs även pantersniglar under trädäck. Foto: Kerstin Engstrand
Under en helt vanlig växtkruka, här en växt som ännu inte har hunnit att planteras trivdes en pantersnigel. Foto: Kerstin Engstrand
Rabarber trädgård är den enda svenska site som verkligen går på djupet när det gäller världens främsta trädgårdsutställning, Chelsea Flower Show, arrangerat...
Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. OK