2015 RHS Chelsea Flower Show: Monty Don var upprörd
BBCs programledare Monty Don var upprörd. Han stod precis bredvid mig och hade en intensiv diskussion med The Royal Horticultural Societys domare James Alexander-Sinclair. Om vad då? Jo, att publiken tyckte att det var omöjligt att förstå varför vissa trädgårdar som syntes perfekta “bara” fick förgylld silvermedalj, medan andra som höll samma standard, fick guld. James hade inget emot att Monty tog upp ämnet, snarare tvärt om. Och framhöll att det ibland, precis som betygen i vanlig skola, kan vara hårfint mellan ett högre eller ett snäppet lägre betyg. Att någonstans går gränsen. RHS använder sig av ett poängsystem som alla designers och anläggare är väl insatta i. Ett av kriterierna är vad man angivit i sin ursprungsplan. Man får inte avvika för mycket från den och om man gör det måste man ha ett mycket giltigt skäl. Ett sådant exempel är när Londons vattenverk sade nej till att placera ut två tunga pilträd i Dan Pearsons trädgård. Deras diskussion fortsatte sedan i direktsänd tv. Men en viktig bedömningspunkt är växternas kvalité, de ska vara friska, välskötta och av rätt storlek.
En som öppet i direktsändning uttryckte sin känslor, att han var djupt besviken när han mottog sin medalj (förgylld silver), var Clifton Nuseries ägare Matthew Wilson. Han är välkänd i växtsammanhang och har även arbetat som domare för RHS. I år gjorde han för första gången en egen trädgård, det var “The Royal Bank of Canada Garden”. The Royal Bank of Canada var med för första gången förra året, 2014, och anlitade då en mycket ung designer. 2014 fick de guld så förväntningarna på den mera etablerade Matthew Wilson var enorma. Skulle han klara pressen och leverera?
Och du som undrar varför en bank skapar trädgårdar på Chelsea Flower Show så är orsaken att denna bank är djupt engagerade i jordens vattenbehov. Därför är vatten, främst gråvatten, ett tema deras trädgårdar alltid har.
Personligen tyckte jag mycket om Matthews trädgård. Den hade sina kvalitéer, men förmodligen så var jag mest förtjust i möblerna. De var onekligen mycket vackra men jag glömde provsitta dem. Så hur bekväma de är kan jag inte uttala mig om. Hans idé var att denna trädgård inte skulle ha några raka linjer alls. Mitt öga retas dock av vattentrappan som i mitt tycke hade fel proportioner. Den störde trädgårdens balans. Döm själva, här kan du titta närmare på Matthews trädgård:
Ännu en trädgård som publiken tyckte var värd en guldmedalj, sponsorn M&Gs trädgård kallad “The Retreat”. Denna var väl den mest “klassiska” Chelseaträdgården av alla. I år var det 15 stora trädgårdar varav 7 fick guldmedalj, 7 förgylld silvermedalj och en fick enbart silver. Ingen bronsmedalj delades ut, ej heller inget brunt kuvert (=ingen medalj alls). Det indikerar i sig att standarden var ovanlig hög i år. Men det är för en designer för en stor trädgård guld som gäller. Och då är inte förgyllt silver lika bra… Designer var Jo Thompson. Jag tycker formen var klumpig, särskilt huset. Det skulle vara inspirerat av Vita Sackville-West skrivarlya i Sissinghurts berömda torn men formen var ljusår från originalets.
Företaget ‘L’Occitane var för tredje gången med på Chelsea Flower Show. Som alltid med ett franskt tema. I år hade man valt den unge, och i Frankrike boende, designern James Basson. Här var det inga diskussioner om medaljen, det blev GULD. Utan nu var det diskussionen om inte just denna trädgård skulle ha fått titeln Best in Show. Det tyckte Monty Don och delvis håller jag med honom. Detta var ett konstverk. Förutom superb plantering var den även ett mästerverk i konstruktion. Det är inte lätt att anlägga en trädgård som ligger under marknivå.
Budskapet var, att man ville lyfta fram att många trädgårdar som är viktiga för parfymframställningen i Grasse, numera förfaller.
Men skulle den då blivit Best in Show? Kanske, men Dan Pearsons trädgård var också suverän. Monty Dons motivering var att denna var en trädgård, och att Dan Pearsons inte var det.
Text och foto: Kerstin Engstrand
