Har publiken och domarna samma smak? Kanske, kanske inte. Dock är ett säkert, publiken är långt många fler än domarna. För man kan publikrösta utan att ha varit på plats, det räcker med att ha sett trädgårdarna från soffan där hemma. Det är BBC, som sänder minst två program per dag från showen, som arrangerar publikomröstningen.

Det stod snabbt klart att det är story telling och engagemang som publiken vill ha. I avdelningen stora trädgårdar blev Sentibale –  Hope in Vulnerabilityträdgården vinnare. Det är en idéträdgård gjord för att visa Sentebale Mamohato Children Centre i Leshoto som ska öppna senare under 2015. Det är HIV-smittade barn som man tar emot och beskyddare för verksamheten är prins Harry. Designer var Matt Keightley som slog igenom på Chelsea 2014 med en annan välgörenhetsträdgård som han då fick guldmedalj för. Och i juni förra året fick han ett telefonsamtal från prinsen med förfrågan om han ville skapa en idéträdgård för välgörenhetsorganisationen. Det var en varm trädgård, och känslan av att befinna sig i Lesotho var starkare än Londonkänslan. Enbart det en bedrift i sig, för temperaturen under de första dagarna var ganska nära noll grader, dessutom bjöd vädret på intensiv blåst och regn.

Sentebale- publikens favorit

1 of 7

I avdelningen “Fresch Gardens” vann “The Breakthrough Breast Cancer Garden” publikens pris. Den fick av juryn förgylld silvermedalj. Vad som avgjorde att den inte fick guld av juryn vet vi inte, men designern Ruth Willmott trodde att det var för att hon hade glömt att fylla upp vattenspeglarna ordentligt  före juryns ankomst. Med de begränsade resurser hon hade till sitt förfogande, hon arbetade i princip ensam jurydagen och de efterföljande dagarna, var hon helt slutkörd och föll i gråt av trötthet när BBC och RHS på tisdagsmorgonen kom för att ge henne medaljen. Så att sedan få publikens pris var en stor glädje för henne. Ruth själv förlorade 2014 sin svägerska i bröstcancer och för henne var det en självklarhet att skapa denna trädgård. Organisationen Breakthrough Breast Cancer  arbetar med forskning inom gentester inom området bröstcancer. Trädgården symboliserade DNA-koden och vattenspeglarna porlade till var tionde minut. För var tionde minut får en kvinna Storbritannien besked om att hon har fått bröstcancer.

Trädgården dominerades av en skulptur i rostfritt stål skapad av Rick Kirby. Den ska symbolisera hur kvinnan, med kraft, mod och värdighet, reser sig upp ur vattenspeglarna.  Skulpturen symboliserar också alla kvinnor som får kraft av den hjälp som välgörenhetsarbetet ger.

Bakgrunden var en kort men hög häck av idegran. Växtvalet var typiska mormorsväxter, en del gick i vitt, en annan i rosa och en tredje i limegrönt.  Det fanns även smultron i blom och morötter mitt bland blommorna.

Breakthrough Breast Cancer Garden

1 of 5

Den tredje trädgården som fick publikens pris var också tillägnad bröstcancer. Trädgården hette “Breast Cancer Haven Garden” och återfanns i avdelningen “Artisan Gardens”. Designer för den var Sarah Eberle som fått många guldmedaljer på RHS olika utställningar, samt fick även år 2007 titeln Best in Show på Chelsea. Att en så pass etablerad designer gör mindre trädgårdar är ovanligt. Men Sarahs drivkraft är annorlunda, hon gillar utmaningar av andra slag än stort och dyrt. Och att skapa två mindre trädgårdar där budskapet tydligt skulle framgå anser hon vara något av det viktigaste hon gjort under sin karriär. Sarah fick guldmedalj för årets två trädgårdar.

Idén bakom designen var att skapa ett tryggt bo där man kan vila. En trygg plats där du även känner dig som en del av det som händer runt omkring dig. Trädgården dominerades av en stor divan skapad av pil. En divan som också fungerade som skulptur. Bland växterna så var det främst de rödblommiga som drog till sig många uppmärksamhet. Men där fanns även smörblomma och många andra lundväxter. Stegen upp till divanen var skurna ur en ekstam. Trädgården skapades för välgörenhetsorganisationen Haven och den kommer att flyttas till ett nytt Haven center i Hampshire.

Breast Cancer Haven Garden

1 of 9

Text och foto: Kerstin Engstrand