Han har kallats för trädgårdsvärldens Greta Garbo. Trädgårdsdesignern Dan Pearson har undvikit att delta på Chelsea Flower Show sedan hans senaste trädgård 2004. Motiveringen har varit att han vill göra riktiga trädgårdar, och inte trädgårdar som bara finns kvar i en vecka. Dan har tidigare gjort fem trädgårdar på Chelsea, och alla har de satt avtryck. Själv minns jag bäst den Londonträdgård han gjorde 1994 där han hade satt fast koboltblå vattenflaskor högst uppe på ett staket. Han är känd för sina naturliga planteringar. I år intog han verkligen Chelsea Flower Show.
Nåväl, detta med Greta Garbo tycker jag är lite överdrivet. Dan är inte alls skygg utan förekommer flitigt i media. Att han fått förmånen att skapa den prestigefulla champagneföretaget Laurent-Perriers trädgård medför också enorma möjligheter. De har resurser, dvs. de är villiga att spendera runt 10 miljoner kronor och mer på en visningsträdgård på anrika Chelsea Flower Show. Och de gör det bra, vilket tre tidigare Best in Show titlar och hela 14 guldmedaljer visar. Självklart är det de som har ensamrätten på försäljningen av all champagne under showens dagar. Under 2014 års show serverades det 1150 glas champagne fördelade på över sex dagar och över 157 000 besökare. I år bjöd London inte på champagneväder, snarare varmt teväder.
En forellbäck inspirerade till den lilla och ganska lugna bäcken i trädgården. Utgångspunkten låg höst uppe i trädgården, en rund liten mynning. I stort sett alla trädgårdar hade i år någon form av vatten. Men Dan Pearsons trädgård hade ett litet problem med vatten, fast av annan art. Två stora pilträd skulle planteras i trädgårdens ena kant. Londons vattenverk godkände inte att de placerades ut. Tyngden riskerade nämligen att rasera en av Londons viktiga vattenledningar som går under trädgården.
Chelseaträdgården kommer efter showens slut att återuppbyggas på Chatsworth House som en del av deras restaureringsarbete av just forellbäcken. Nästa år, 2016, ska den stå färdig.
Han vet vad han vill ha. Dan fick sin vilja igenom, han fick triangelplatsen. Här har tidigare inga riktiga utställningsträdgårdar legat. Valet föll på den för att där kan man se trädgården från tre håll, samt publiken kan även se igenom trädgården. Att se igenom blev det inte riktigt. 300 ton brun sten från Chatsworth skymde stora delar av den sikten. För trädgården är mångt och mycket en kopia av ett stycke av Paxtons stenträdgård på Chatsworth. En trädgård som för övrigt prins Harry känner väl till. Inte undra på att han lyste upp när han såg trädgården tidigt på måndagsmorgonen. Eller var det lusten till att vilja själv flytta de enorma stenblocken som lyste i hans ögon? Jag glömde att fråga.
Färgtemat var främst olika gröna toner,gulgrönt, gulbrunt och med inslag av rejäla färgklickar som gult, gulrött och även lila. I det busväder som Londons bjöd på var den ingen vacker syn, de enorma stenblocken sög åt sig all väta, och det var mycket, och då såg den mycket trist ut. Men så fort solen fick igen en stråle eller två, så visade trädgården upp sig med sitt rätta jag.
Planteringen var superproffsig. Det gick helt enkelt inte att se att den var “gjord”. Intrycket man fick var att man hade lyft allt i sin helhet från Chatsworth till London. Så var dock inte fallet. Under 19 dagar hade trädgården skapats. Hur lyckas man skapa planteringar av denna kvalitet?
– Varje dag gick vi gemensamt igenom våra planteringar och granskade dem kritiskt. Vi har flyttat växterna många gånger under dessa dagar, säger Dan.
Och då ska vi komma ihåg att lejonparten av tiden har gått åt att bygga upp stenkonstruktionen. Som så ofta med det som är superprofessionellt gjort så ser det enkelt och självklart ut när det väl är klart.
Följ med på en rundtur i vinnarträdgården:
Text och foto :Kerstin Engstrand
Föregående
