Taggar Inlägg "Perenner"

Perenner

Foto: Kerstin Engstrand

Oh, men så vacker!  Så brukar det låta när någon ser eldkrassen för första gången. Den är en juvel i din trädgård, rubinröd som den är. Den slänger sig vigt upp i tujor och andra barrväxter, den är nästan självlysande, pockar på uppmärksamhet samtidigt som den inte är vulgär, den är riktigt elegant. Dessutom är den en ”snäll” klättrare och stormtrivs i din rododendron. Eldkrassen är värd att satsa på.

En fin varm sommar kan den utan problem bli fyra meter hög, och det utan att skada växten den klättrar fram på. För det är eldkrassens första plus, liksom klematis behöver den inget artificiellt stöd, den klättrar bäst på andra växter utan att skada dem.

Som ett halsband klättrar den lätt upp i gärna vintergröna växter. Foto: Kerstin Engstrand
Som ett halsband klättrar den lätt upp i gärna vintergröna växter. Foto: Kerstin Engstrand

Ett andra plus är att den blommar länge, från juli ända in i oktober.

Det tredje , även bladen är vackra.

Rötterna är tjocka, liknar mera knölar än rötter, och den sprider sig med hjälp av sin långa jordstam. Det betyder att det plötsligt, om den trivs, kan dyka upp fler plantor en bit ifrån. Inget man tycker är ett problem, snarare tvärtom för har man upplevt en sommar med eldkrasse , där det ser ut som om vintergröna buskar ha fått sommarhalsband, så vill man ha mer av den.

Men har den inga minus? Jodå, det har den. Den brukar vara trög i starten. Och den kräver ett lite speciellt sätt att planteras på.

Plantera på våren, förbered växtplatsen väl. Gräv en minst 60 cm djup, gärna hela 80 cm djup och minst 40 cm bred grop. Bäst lyckas du om du placerar eldkrassen då djupt i gropen att den översta delen av plantan är 40 cm från gropens topp. Allt efter som plantan växer till sig fyller på med grovt grus och lucker jord längs med plantan tills markytan är nådd. Jorden ska vara bästa tänkbara, lövkompost exempelvis.  Den trivs också vi foten av rododendron. En fördel med att samplantera den vid en rododendron är att rododendron har liten rotklump så det går lätt att plantera eldkrassen i dess närhet utan att riskera skada rododendronbusken.

På hösten vissnar den ner för att åter komma till liv nästa vår. Den kan ta tid på sig på våren så krafsa inte i onödan runt din planta.

Eldkrassen, Tropaeolum speciosum, bör täckas första vintern, ett rejält lager löv brukar räcka om du planterat den så djupt som jag rekommenderar. Jag har sett fina exemplar som klarat även barmarksvintrar i zon 4. Snörika vintrar har exemplar klarat sig bra i zon 5.

Eldkrassen är som gjord att växa tillsammans med rododendron. Foto: Kerstin Engstrand
Eldkrassen är som gjord att växa tillsammans med rododendron. Foto: Kerstin Engstrand

Har du tålamod kan du så frön. Eldkrassens frö tar tid på sig att gro, och de brukar gro lite ojämnt. Du kan så fröna redan under vintern, så i krukor som du helt enkelt ställer ut. Bästa stället utomhus är en plats där den tidiga vårsolen inte når fram till. Ett lager grovt grus på sådden är bra. Ha du tur gror några frön redan samma vår, men i regel får man vänta ett år eller två. Det går även att så på hösten i krukor som ställs ut för att stå kvar över vintern. Groning sker på våren samma år eller året därpå.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Cikoria. Foto: Kerstin Engstrand

Den är verkligen himmelsblå och den öppnar sig bara i solsken som för att stämma av att färgen på himlen är den rätta.Cikoria, Cichorium intybus, står där hög och lätt vajandes i vinden. Det sägs att det är blåögda flickor som har blivit omvandlade till cikoriablommor då deras väntan på sin livs älskade tog allt för lång tid. Nåväl, det är sagans värld. En släkting, endiviasallaten, odlar många i trädgårdslandet. Annars ser man fortfarande cikorian som kaffe­surrogat i franska speceributiker. Den har en kraftig rot som kan rostas, dessutom lär de förr även ha ansetts vara bra mot gikt. Skördar man den inte kommer den följande år att gå i blom. Från slutet av juli till en bit in i september slår blommorna ut, oftast bara en till två åt gången.

Cikoria kallas också för vägvårda. Den syns flitigt längs vägkanterna på Gotland så den trivs i torrt läge. Blir circa 80 cm hög. Tänker du plantera flera så håll ett plantavstånd på 30 cm mellan plantorna.

Blåblommande cikoria förökas vanligen från frö. Det finns även pluggplantor att köpa. Det finns även en rosa cikoria , ‘Rosea’ som än så länge är lite svårt att få tag på, specialplantskolor har den ibland i sitt sortiment.

Rosa cikoria, 'Rosea'.  Foto: Kerstin Engstrand
Rosa cikoria, ‘Rosea’. Foto: Kerstin Engstrand

Cikoria frösås vanligen direkt på växtplatsen. Du kan även förkultivera inomhus I februari eller mars för att få fram plantor till utplantering. Det kan hända att förkuyltiverade plantor bjuder på blomning redan första året, annars kommer blommorna påföljande år. Fröna gror bäst om de ytsås, det vill säga de ska ligga på jordytan utan att ha någon jord över sig. Ett annat alternativ är att i maj så i krukor utomhus, de plantorna planteras då ut på sin fasta växtplats redan på hösten eller nästföljande vår.

Behöver vi säga att den älskas av humlor och bin?

Den är utsökt, cikorians blå blomma. Foto: Kerstin Engstrand
Den är utsökt, cikorians blå blomma. Foto: Kerstin Engstrand

Om du får plantor av någon, säkerställ då att det är verkligen cikoria du får och inte parksallat. De kan synas vara lika men skillnaden är enorm! Läs mer om parksallat här.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Trädgårdskantlök, Allium 'Millenium'. Foto: Kerstin Engstrand

Trädgårdskantlök, det låter väl gediget och lite tråkigt? Men det är det inte! Trädgårdskantlök är det svenska namnet på en ny allium, Allium ’Millenium’ som blev utsedd till årets perenn 2018 av amerikanska Perennial Plant Association (PPA). Sorten är framtagen av lökförädlaren Mark McDonough, från USA. Hösten 2020 blev den även i Sverige utsedd till Årets perenn 2021.

OBS! I USA och i andra länder anges den heta Allium ‘Millenium’ medan i SKUD, den svenska databasen för växter anges den i första hand heta Allium ‘Millennium’, dvs med två n. De anger att den även förekommer som Allium ‘Millenium’. Hur detta har uppkommit är oklart men det är samma växt det handlar om. I SKUD är heller inte det i Sverige använda svenska namnet, trädgårdskantlök infört.

Detta är en lök som är mera en perenn växt. Den blommar i juli och fortsätter långt in på hösten, till september, vilket är ovanligt för allium. Den är låg, blir cirka 30 cm hög, när den blommar ca 60 cm, och trivs även utmärkt i kruka.

Trädgårdskantlök 'Millennium' . Foto: Kerstin Engstrand/Orres trädgård
Trädgårdskantlök ‘Millenium’ i kruka. Foto: Kerstin Engstrand/Orres trädgård

 

Man brukar sätta tre lökar tillsammans. Lökarna sätts på hösten men i och med att trädgårdskantlöken växer som en perenn saluförs också plantor i välsorterade trädgårdsbutiker i början av säsongen, på våren.

Den älskas av humlor och fjärilar!

Humlor står i kö! Foto: Kerstin Engstrand
Humlor står i kö! Foto: Kerstin Engstrand

Millenium’ trivs i soligt läge, blommorna älskas av humlor, bin och fjärilar. Växtplatsen ska vara solig, väldränerat men ändå gärna lerhaltig jord. Plantavståndet ska vara 35 cm.

En "köpeplanta" av trädgårdskantlök full med knopp. Foto: Kerstin Engstrand
En ”köpeplanta” av trädgårdskantlök full med knopp. Foto: Kerstin Engstrand

Att den passar så bra som just kantväxt är att den behåller sina gröna blad, till skillnad mot vanliga allium vars blad vissnar ner, ibland till och med före blomningen. ’Millenium’ har blad som kommer fram på våren och blir kvar hela växtsäsongen. Även det mycket ovanligt för alliumväxter.

På väg att slå ut! Foto: Kerstin Engstrand
På väg att slå ut! Foto: Kerstin Engstrand

Och som alla alliumväxter doftar den, lök, som i matlök. Dock inte så starkt.

Text och foto: Kerstin Engstrand

'Blueberry Ice' Foto: Kerstin Engstrand

Blåbär i mjölk är gott och i bristen av denna ätbara kombination så njuter jag av en annan komposition, blanknävan ’Blueberry Ice’

Midsommarblomster har alltid blommat långt före midsommar i södra Sverige, i år ännu tidigare än normalt, redan i slutet av maj. Men det finns mängder av odlade former av nävor, eller Geranium som är dess vetenskapliga namn. Just nu blommar en som tävlar i skönhet med vår klassiska ängsblomma, midsommarblomstret. Det är den ganska nya blanknävan, Geranium nodosum ‘Blueberry Ice’

Är den inte bedårande? Både lite gammaldags men samtidigt ny och fräsch, modern. Påminner om blåbär i mjölk tycker jag.

Blommorna är cirka 2,5 cm stora. På hösten får blanknävans blad fina höstfärger i olika orange toner.

Den vilda formen av blanknäva växer i södra Europa. ’Blueberry Ice’ trivs,som alla nävor, i halvskugga, även djupare skugga brukar gå bra, liksom torrt läge. Så i år trivs den extra bra.

’Blueberry Ice’ lär ha tagits fram av Jenny Spiller på brittiska  Elworthy Plants. Ser du den i en trädgårdshandel så köp den, du kommer inte att ångra dig.

Text och foto: Kerstin Engstrand

'Perry's Blue'. Foto: Kerstin Engstrand

6 juni och vad passande att strandirisen Perry’s Blue  slog ut precis lagom. Den är som gjord för svensk sommar, himmelsblå med lite gult och vitt i sig. Detta är en riktig latmansväxt som har härdighet A, dvs. klarar sig i hela vårt avlånga land. Jag har haft den över 25 år och den blommar troget varje sommar. Den sprider sig sakta och säkert och bildar fina ruggar. med tiden kan man sätta spaden i den och dela den till fler platser så det är ren lycka att ha denna strandiris i sin trädgård.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Strandiris, Iris sibirca, har höga, smala, gräsliknande blad. Att den på svenska heter strandiris visar att den trivs i kanten av en damm eller så klart vid en strand. Men den trivs också ypperligt i vanlig trädgårdsjord och så växer den hemma hos mig. Perry’s Blue passar både i en torparträdgård mot falurött hus och till en modern villaträdgård.

Köps som plantor. Perry´s Blue är från 1912 och är fortfarande en riktigt storsäljare. Den skapades av Perry´s plantskola som låg i Enfield utanför London. Perrys var förresten de första som på en utställning visade en vattenträdgård.

Blir ca 70 cm hög. Trivs bäst i soligt läge men också i halvskugga. Den får en intensivare blå färgton i halvskugga. Sätt plantorna på ett avstånd av 35 cm mellan varandra. Och sätt minst tre.

Foto: Kerstin Engstrand
Så här lagom utslagen är bästa tiden att plocka in strandiris som snittblomma. Foto: Kerstin Engstrand

Sätt i vas, några iris på middagsbordet gör alltid succé. Det enkla är oftast det vackraste varför några iris med några vackra stenar i en Japaninspirerat arrangemang kanske är att föredra. Tre till fyra dagar brukar iris hålla sig inomhus. Välj allra helst blommor som just är på väg att slå ut. Bästa tiden att plocka dem är tidigt på morgonen eller tidig kväll.

Vacker i närbild, iris har tretalet som signatur. Och strandiris har ett sällsynt elegant sätt att slå ut på. Det är en fröjd att följa den från knopp till utslagen blomma.

'Perry's Blue'. Foto: Kerstin Engstrand
‘Perry’s Blue’. Foto: Kerstin Engstrand

Behöver jag säga att den passar tillsammans med pioner?

Och ja, det finns mängder av olika strandiris. I mängder av olika färger. Bara att välja och vraka. Men Perry’s Blue är en av de bästa.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Beth's vallmo i RHS:s "Fell Good" trädgård . Foto: Kerstin Engstrand

Varje år är det några växter som plötsligt får en mer framträdande roll än andra i idéträdgårdarna. På årets Chelsea Flower Show 2018 var det tre som tog ”ledningen”. Med ledningen menar jag inte i antal, de flesta växter i trädgårdarna är sådana som är lätta att få fram i fina blommande exemplar till andra häften av maj. Som lupiner och iris. De finns alltid, även om de i år var ovanligt många, då gärna i en kombination med varandra och då skulle det vara mörkt lila toner. Färre var det däremot av stora prydnadsallium som vissa år syns i varje trädgård.

Mörkt rödlila lupiner och iris i Tony Woods trädgård Urban Flow. Foto: Kerstin Engstrand
Mörkt rödlila lupiner och iris i Tony Woods trädgård Urban Flow. Foto: Kerstin Engstrand

I år var det tre mindre växter som gjorde storslagen entré. Två rosa och en mörkt blålila.

Beth’s vallmo, strax innan Chelsea Flower Show lämnade Beth Chatto jordelivet vid en ålder av 94 år. Hon var en av trädgårdsvärldens absolut främsta och om hennes spännande experiment med grusträdgården som inte vattnas kan du läsa om här på Rabarber. Du kan även lyssna till Beth Chatto och höra hennes underbara språk. Det var därför extra glädjande att i många trädgårdar, som RHS:s och  Matt Keightley:s  ”Feel Good Garden”, Sarah Price och M&G Investments ”A romanticised Mediterranean haven”, i Tom Massey:s ”The Lemon Tree Trust Garden” samt några till fanns hennes väna och nästan självlysande lilla vallmo, Beth’s vallmo,  Papaver dubium ssp lecoqii. Det var Crocus som hade levererat plantorna. De hade planerat och dragit upp dem långt före Beth’s bortgång.

Beth's vallmo i RHS:s  "Fell Good" trädgård .  Foto: Kerstin Engstrand
Beth’s vallmo i RHS:s ”Fell Good” trädgård, här med salvia och hästsvansgräs. Foto: Kerstin Engstrand

Beth’s vallmo är också känd för att växa i Great Dixter, som en gång fick just denna vallmo av just Beth Chatto. På Great Dixter visar den sig oftast med mörka fält i botten men här på Chelsea hade den vita fält. Åsa Gregers Warg, som är första trädgårdsmästare i Beth Chatto Gardens, anger att de har den i båda varianterna, den odlas ju från frö och därmed en viss variation. Vissa får vita fält, andra för mörkt rubinröda till lila fält i botten.

Beth's vallmo i Sara Price trädgård. Foto: Kerstin Engstrand
Beth’s vallmo i Sarah Price trädgård. Foto: Kerstin Engstrand

Beth’s vallmo blir ca 50 cm hög och blommar i Sverige vanligen i juni. Vill växa i väldränerad jord i full sol. Som all vallmon vill den inte flyttas utan den ska sås på växtplatsen. Sådd kan ske antingen i april eller på hösten. Nyp bort fröställningarna om du vill att plantan ska blomma länge. Och låt fröställningarna mogna och spricka upp om du vill att den ska självså sig, då får du flera Beth’s vallmo i din trädgård och som själva väljer sin växtplats. Och det brukar den göra bra!.

Thulbagia samplanterad med agapanthus i Jonathan Snows sydafrikaträdgård.  Foto: Kerstin Engstrand
Tulbaghia samplanterad med agapanthus i Jonathan Snows sydafrikaträdgård. Foto: Kerstin Engstrand

Tulbaghia var den andra, och också den rosa. Flest i antal fanns i den sydafrikanska trädgården ”The Trailfinders South African Wine Estate” designed av Jonathan Snow, men den återfanns även i Sarah Price:s och flera andra, samt bland plantskolorna i det stora tältet. Den är utsökt och har en sällsynt förmåga att lysa upp de växter som finns i dess närhet.

I Sarah Price trädgård. Foto: Kerstin Engstrand
Tulbaghia i Sarah Price trädgård. Foto: Kerstin Engstrand

 

Dess engelska namn är ’Society garlic’, society därför den är sällskaplig, den bildar stora ruggar. Och det är i grupp den blir vackrast. I rabatten eller i kruka. Man kan även se den kallas för pink agapanthus Det var med just agapanthus som den växte i den sydafrikanska trädgården. Vi har en stor artikel om Tulbaghia här på Rabarber.

Stor vaxblomma och mörkt blålila lupiner i ”The Supershoes, Laced With Hope Garden”.  Foto: Kerstin Engstrand
Stor vaxblomma och mörkt blålila lupiner i ”The Supershoes, Laced With Hope Garden”. Foto: Kerstin Engstrand

Stor vaxblomma, Cerinthe major, som går i blått nu var ”tillbaka”.  Första gången den var en trendblomma var runt år 1995, sedan ”vilade” den lite till år 2010 och så nu, 2018, är den tillbaka igen! Men runt Medelhavet fortsätter både den stora och den lilla vaxblomman helt oberörda av trender att växa på ängarna och dikesslänterna. Den lilla går i mörkt gult och brunsvart.

Stor vaxblomma. Foto: Kerstin Engstrand
Stor vaxblomma. Foto: Kerstin Engstrand

Stor vaxblomma blir som vildväxande vanligen 50 cm hög, i sin odlade form i en trädgård kan den ibland bli meterhög och faktiskt hela 150 cm bred! Vaxblomma gör sig bäst i grupp. Den sås i början av april direkt på växtplatsen och blommar då i juli−augusti. Räkna alltså med 90 dagar från sådd till blomning. Blommorna nickar blygt ner mot marken. Bladverket är gråblått. Är ettårig, trivs i alla jordar och är mycket omtyckta av bin. Flest stor vaxblomma fanns i ”The Lemon Tree Trust Garden” och i  ”The Supershoes, Laced With Hope Garden”.

Stor vaxblomma i "The Lemon Tree Trust Garden” Foto: Kerstin Engstrand
Stor vaxblomma i ”The Lemon Tree Trust Garden” Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Författarinnan Vita Sackville-West var kvinnan som gjorde att hela världen ändrade attityd till vita blommor, som på hennes tid var lika med begravningsblommor. Tillsammans med sin make Harold Nicolson skapade hon i mitten av 1940-talet den berömda trädgården Sissinghurst belägen i Kent i sydöstra England. Med en fantastisk känsla för färg och form skapade hon den ena vidunderliga kombinationen efter den andra på temat vitt. Och Sissinghurst blev en av världens mest omskrivna och älskade trädgårdar. Själv kallade hon aldrig den vita trädgården för ”den vita” utan för ”den bleka”, en trädgård man skulle vandra genom i månsken.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Och genom sin månskensträdgård gick hon själv varje gång hon skulle till matsalen eller vardagsrummet. För hennes arbetsrum låg upp i tornbyggnaden som reser sig strategiskt upp mitt i trädgården. Den kastar sitt vakande öga över hennes skapelse. För det här är en trädgård med utsikt.

Månskensträdgården från tornrummet. Foto: Kerstin Engstrand
Månskensträdgården från tornrummet. Foto: Kerstin Engstrand

Trädgården skapades runt tornbyggnaden och består egentligen av minst tio delar, alla lika stora eller större än en normal svensk villaträdgård. Den vita, den övre, den nedre, den färggranna mormorsträdgården i gult och rött, kryddträdgården, fruktträdgården, nötträdgården, vallgravsgången, lindallén, och rosenträdgården. Av dem blev två snabbt trendsättande över hela världen, den vita trädgården och fruktträdgården. Det är de än idag.

Den vita trädgårdens form är enkel, helt rektangulär. Höga murar och välklippta idegranshäckar omger den. I mitten tronar en klätterros, den vitblommande mulliganrosen, Rosa mulliganii, som blommar från början av juli till september. Här i Sverige anses den vara härdig till växtzon 2.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Trädgården består dels av rabatter, dels av 16 rektangulära rabatter inramade av låga buxbomshäckar. I varje box blommar i regel en enda växtsort planterad. Och färgen på växterna är vitt i alla dess nyanser samt silvergrå toner. Alltid något i vitt som blommar men aldrig så att hela trädgården är i flor samtidigt. Detta var ytterst medvetet. Vita visste mycket väl att rabatter som ständigt är i full blom kräver orimliga resurser. Och var det något hon hade gott om så var det kunskap, och dåligt hade hon med pengar. Hennes vita trädgård visade vägen för hela världens trädgårdsälskare att det räcker med att ett fåtal växter blommar åt gången, ögat dras till dem och du upplever att hela rabatten är i full blom. De blommande vita växterna är verkliga ögontjusare. Månsken, särskilt under vintern när trädgården är klädd i vitaste reflekterande snö, är tillräckligt för att vi ska uppleva att hela trädgårdar badar i ljus. Ändå har det starkaste ljuset vid fullmåne bara en bråkdel av den intensitet som direkt solljus på dagen har. Det räcker med fullmånens sken för att vi ska uppleva trädgårdens alla detaljer. Ögat tenderar alltid att följa ljuset, och med växter vars blommor är vita eller med vitbrokbladiga växter kommer trädgården att bli än mera självlysande. Och sinnena i nattens trädgård förstärks av dofter. Många växter doftar enbart i skymning eller i mörker. Och man vill aldrig gå in…nattens doftande växter drar också till sig insekter. Kännetecknande för de nattdoftande blommorna är att de oftast är vita eller svagt rosa i färgen. Ju mjukare kronblad en blomma har, desto intensivare doftar den.

Vit mjölkört.  Foto: Kerstin Engstrand
Vit mjölkört. Foto: Kerstin Engstrand

Här blandas vit mjölkört, rallarros som den också kallas, med vita rosor, kungsliljor, yvigt blommande buskkål, Miss Willmots spöke, den silverfärgade martornen och vitbladig päron. Månsken mitt på ljusan dan bjuder det silverskimrande skäggfjädergräset på. Det fanns inte på vitas tid utan är en ny växt, Sissinghurst är en trädgård i tiden.

Nydanande, och obotlig romantiker
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Vita skrev trädgårdskolumner i The Observer där hon lärde sina läsare låta rosor och klematis klättra i de gamla fruktträden. Hon var djärv, smaksäker men också poetisk. Hon såg även de små blommorna och själv föredrog hon som hon sade ”se mina blommor i ögonen”. På våren blommor lökväxter i mängd och ängen är en sevärdhet i sig. Vita och Harold var ett unikt par på många sätt, biografierna om deras olika kärleksliv har bidragit till trädgårdens mystik. Än idag är det rosorna som klär fruktträdens stammar som charmar besökarna. Idén till att låta klätterrosor beklä de gamla fruktträden var troligen inte parets egen. Även Gertrude Jekyll nämnde att rosor och fruktträd klär varandra men hon lär aldrig ha praktiserat idén. På Sisssinghurst kom de till som en nödlösning, fruktträden var så gamla att de inte längre gav frukt. Så de blev klätterstöd. Att låta naturen vara klätterstöd är än idag en röd tråd i Sissinghurst trädgårdar, bland annat i det flitiga användandet av hassel.

Vita angav att rosor måste tuktas, passande när hon umgicks med Virgina Wolf. Det angav hon, är ingen lätt uppgift att hålla rosor i gott skick. Dessutom behöver de näringsrik jord. Jag lägger till sol, soligt läge är ett måste för alla rosor. Solen är det bästa gödselmedlet.

 

Skäggfjädergräset börjar för vinden.  Foto: Kerstin Engstrand
Skäggfjädergräset börjar för vinden. Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

'Hula Dancer' . Foto: Kerstin Engstrand

Solhatt, ja bara namnet gör att man får associationer till hetta, sydländsk hetta och stark musik. Kanske till och med till salsa. Eller till den polynesiska dansen hula.

Att ha en alldeles egen ’Hula Dancer’ i sin rabatt blir därför något alldeles extra. Numera behöver man inte längre jaga plantor, idag finns det frö att så.

Blek solhatt ‘Hula Dancer’

Echinacea pallida ‘Hula Dancer’ har kronblad som är smala, som gärna leker vinden. Den är en perenn, flerårig växt och sår du den i år så kommer den att blomma nästa år. Denna skönhet är dessutom, när den är väl etablerad, torktålig. Det svenska namnet är blek solhatt ’Hula Dancer’.

Fullvuxen blir den cirka 90 cm hög. Färgen är blekt rosa, ibland nästan vit. Blomningstid: juli till september. Upphöjd bädd, gärna ren sand trivs den bäst i. Den vill ha huvudet i solen och rötterna i halvskugga. Tyvärr älskar mördarsniglar alla rubeckior och även denna.

 

'Hula Dancer' blir bäst om den planteras ganska tätt. Foto: Kerstin Engstrand
‘Hula Dancer’ blir bäst om den planteras ganska tätt. Foto: Kerstin Engstrand

Drar du upp plantor från frö så ska du förkultivera dem. Så inomhus i såjord. Täck sådden med plast försett med lufthål och se till att sådden inte torkar ut. Fröna gror vid en temperatur av ca 20 grader. Det brukar ta en vecka innan de gror.

Vågbladig solhatt
Vågbladig solhatt. Foto: Kerstin Engstrand
Vågbladig solhatt. Foto: Kerstin Engstrand

Vågbladig solhatt, Echinacea simulata, är en annan rudbeckia värd att leta efter. Den vågbladiga solhatten har gult pollen, den bleka har vitt pollen! Många tycker att den vågbladiga är en av de mest intressanta man kan ha i sin trädgård. Kronbladen blir nästan 9 cm långa och de faller fritt ganska rakt ner. Blir ca 80 cm hög. Kan frösås men den tar oftast upp till åtta veckor på sig att gro. Samma växtförhållanden som den bleka solhatten.

Läs mer om andra solhattar:  Dags för en solhatt, som solitär eller i en prärieäng

Text och foto: Kerstin Engstrand

Japansk nicktistel tillsammans med anisisop. Foto: Kerstin Engstrand/Orres trädgård

Tistelväxter förknippar vi främst med vägrenar och ogräs. Vid millenniumskiftet fick bäcktisteln status som ”high fashion” inom trädgårdsvärlden och nu är en ny på väg att träda in på trädgårdsscenen, japansk nicktistel, Cirsium purpuratum. Jämfört med bäcktisteln är nicktisteln grövre och mera rustik. Den tar plats, och ska få ta plats! Och allra bäst blir den om den får sällskap, då får den sin stjärnstatus. Växer den ensam ser den lite tråkig och glanslös ut men i sällskap med andra blommande växter får den ett fantastiskt vacker skimmer. Den ger ordet synergieffekt en ny betydelse. Vackrast blir den samplanterad med blåblommande växter, som anisisop eller gentiana.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

I regel slår blommorna ut i mitten av augusti. Plantan blir cirka en meter hög och ganska bred, den förgrenar sig och bär i regel flera stora blommor.

På väg att bli stor. den japanska nicktisteln tar det lite lugnt på våren.   Foto: Kerstin Engstrand
På väg att bli stor. den japanska nicktisteln tar det lite lugnt på våren.
Foto: Kerstin Engstrand

Frösår sig villigt. På hösten får den japanska nicktisteln skägg, det är fröna som sticker fram och de sprider sig lätt med vinden. Nästföljande år hittar man en mängd småplantor. Var rädd om dem för än så länge är den japanska nicktistel svår att få tag på. De flesta plantor som finns i svenska trädgårdar härstammar från Göteborg Botaniska trädgård, sedan den tid då de botaniska trädgårdarna fick sälja frön och plantor. Fröplantorna är lätta att känna igen, bladen har taggar redan som små.

I enbart grönt sällskap blir den japanska nicktisteln lite dyster. Den behöver sällskap! Foto: Kerstin Engstrand
I enbart grönt sällskap blir den japanska nicktisteln lite dyster. Den behöver sällskap! Foto: Kerstin Engstrand

I Japan växer den vild, bland annat på sydöstra sidan av vulkanen Fuji och i andra bergsområden, oftast på en höjd av 600 till 1800 meter över havet. I Japan benämns den också som pionjärväxt. Vi använder oss vanligen inte av detta begrepp i Sverige, däremot begreppet pionjärträd, ljuskrävande träd som snabbt etablerar sig på öppen mark men som oftast förlorar mot mer skuggtåliga trädslag när andra trädslag får fäste. I Japan växer den på soliga väldränerade bergssluttningar i områden rika på scoria, ett pimpstensliknande material. Här i Sverige har många har dock lyckats bra i vanlig mullrik trädgårdsjord.

Den japanska nicktisteln kan lätt dras upp från frö. Groningstid i en temperatur av 20 grader är cirka två veckor.

 

Av Kerstin Engstrand

Redaktionens val

Tänk att så små fröer kan bli en sådan hög och livskraftig växt! Jätteverbenan blommar ca 110 dagar efter sådd, eller 80–90 dagar efter att...