Vem älskar inte krokusar? Deras unika, vänliga charm och stilrena, klassiska yttre, tillika vårens budbärare. Vi är många som har hänförts av krokus, och drabbats av krokusfeber, som vi smittade anser vara en finare sjukdom än tulpanfeber. Mångt och mycket kan vi tacka krokuskungen, E. A Bowles för det. Han är lite av en doldis i trädgårdsvärlden trots att han har namngivit eller fått ge namn till ett 75-tal växter. Han var inte bara en kunnig och passionerad odlare, utan levde också i en tid då mycket hände i trädgårdsvärlden. Dessutom en mycket god skribent vars böcker fortfarande är lika läsvärda.

E A Bowles beskrivs som den sanna brittiska gentlemannen. En gentleman som var mycket väl medveten om vilken farsot han spred. När han 1936, inför det engelska trädgårdssällskapet, RHS, i London skulle hålla föredrag om sina älskade krokusar gick han rakt på sak:

– Jag skulle vilja nämna några ord om det som mina vänner kallar Krokusfeber. Några anklagar mig för att smittat dem. Men jag försäkrar, det har jag inte. Jag ger dem krokusar. Och med dem lämnar jag febern att utvecklas. Det är inte en farlig sjukdom, även om nu skulle drabbats allvarligt av den, för dess förlopp varar länge, över många år. Jag kan leva med att jag har smittat er: Det är helt enkelt krokusens egen charm som har smittat er! Så jag varnar er, om ni inte vill drabbas av krokusfeber, titta inte på krokusar!

Han visste, för redan 1895, när han var 30 år, hade han över 135 olika sorter i sin trädgård. Det var långt innan krokusen blev riktigt populär och det anses allmänt att det var hans passion för de små bägarformade blommorna som gjorde att vi fick upp ögonen för dem. Mellan 1901-1920 började odlingen av krokus ta fart, och under den perioden, år 1909, hade han nästan samtliga sorter som kunde odlas i Storbritannien. Detta vid sidan om de otaliga hybrider han själv skapade.

Hans egna skapelser var främst hybrider av bägarkrokus, Crocus chrysanthus, och blå bägarkrokus, Crocus biflorus, som han gav fågelnamn som Golden Pheasant, Bullfinch och Siskin. Namnsättningen kan synas vara extra rar med tanke på att han var väl medveten om fåglarnas tycke för krokus. För det var inte av samma slag som hans egna.

Tips för att skydda din krokus

I sin bok ‘A Handbook of Crocus & Colchicum for Gardeners”, som utkom 1924, beskriver han noga vilka skadegörare de flygande små liven kan vara. Mössen utnämnde han till krokusens plågoande nummer ett, kaninen till nummer två och fasanen till nummer tre. När fasanen väl har upptäckt vilka läckerbitar krokuslökar är, vill den snabbt krafsa fram och äta upp en stor mängd av dem. Småfåglarna ansåg han bara tillfälligtvis kunde upptäcka krokusens begärlighet. Framför allt när de i småkall väderlek drog i de späda vårgröna bladen och då ibland också fick upp en liten lök. Här misstänkte han starkt sparvar och bofink var de största förödarna i hans krokusland. Och i kallt vårväder så hade de fest på krokusens nektar och det är fortfarande en sann fest för våra småfåglar.

Bowles tips för att undvika de små livens härjningar är lika aktuella idag som då: Svart bomullstråd, inte nät, spänd över krokusbäddarna är det bästa för att undvika fåglarnas härjningar. Och skålar med vatten i närheten av krokusbäddarna gör att de vårtörstiga småfåglarna låter krokusarna vara ifred. Sniglar som kalasar på de små växterna, ja de skulle man gå ut och plocka med en hattnål!

Men hur kom det då att han blev en sådan passionerad krokusvän?

Nu var E. A. Bowles, E. A står för förresten för Edward Augustus, men han omtalades mest som Mr Bowles eller Gussie, som hans närmaste kallade honom, ingen utbildad trädgårdsman, utan titulerades mest som en sann brittisk gentleman. Men det kan man väl inte ens på 1800-talets slut leva av? Nej, men han hade förmånen att komma från en överklassfamilj med pengar och behövde inte arbeta. Ursprungligen skulle han bli präst. Redan som åttaåring hade han förlorat synen på sitt ena öga och fick därför tillsammans med sin yngre syster (han var son nummer fyra i en syskonskara av fem) utbildning i hemmet av en guvernant. Han omtalar hennes undervisning som allt från “Vad är tapioka?” och uppåt i kunskapskedjan.

Då synen försämrat hans avståndsbedömning kunde han inte delta i de klassiska engelska utomhusförströelserna som tennis, cricket eller jakt. Därför blev ponnyridning tillsammans med systern och vistelse i föräldrarnas stora trädgård hans utomhusförströelser. Föräldrarnas trädgård beskrev han som en oinspirerande samling av träd så något större trädgårdsintresse hade han inte ärvt naturligt, även om fadern alltid kom uppmuntrade honom.

Sin första bok, My Garden in Spring, tillägnar han fadern som “så vänligt och tålmodigt under de senaste tjugofem åren låtit mig experimentera med hans trädgård”. Modern var däremot enormt intresserad av god mat, både att laga den och äta. Det sägs att hon med tiden blev så omfattande att hon inte såg sina egna fötter! Trädgården finns än idag, Myddelton House, i den lilla orten Enfield strax norr om London. Bäst lär den ha varit på våren då en mängd lökväxter fyllde den. Kanske var det då som Bowles fick sitt speciella förhållande till våren, förutom det faktum att han var född den 14 maj. Han skrev: Maj är trädgårdens finaste tid, just det klimat som man förväntas finna i himlen.

Lunatic Asylum

Med faderns benägna tillstånd fick han börja samla plantor och designa om trädgården. Han var då 25 år. Troligen var det vänskapen med trädgårdsskribenten Canon Ellacombe som var fröet för hans utveckling. Av honom fick han en ormhassel, Corylus avellana ‘Contorta’ och  hans Lunatic Asylum var fött. Ormhasseln med sina krumbuktiga grenar fick senare sällskap med många andra växter som på något sätt avvek från sitt naturliga jag. Där fanns brokbladiga växter, som han älskade men som då inte ansågs attraktiva, och även den gröna rosen, Rosa (Chinensis gruppen) ‘Viridiflora’. Den sistnämnda beskrev han senare i boken My Garden in Summer mycket målande. Den var liksom nu ganska ovanlig. Han är helt fascinerad av dess smaragdfärgade knoppar och hur den gör det mesta av sin inneboende charm, hur knopparna så sakta öppnar sig och stannar länge i sitt halvöppna tillstånd innan den öppnar sig helt och blir inte längre är vacker men som fascinerar hans söndagsskolelever så. Bowles var populär bland ungdomar och barn, kanske för att han syntes ha barnasinnet kvar. Ofta refererar han till sin lyckliga barndomstid. I trädgården skapade han en Tom Tiddlers Ground där lek ständigt var påbjuden bland de gul- och silverbrokfärgade växternas bladverk. Han ville återskapa platsen där sagobokens Tom Tiddler fann en kruka med guld vid regnbågens slut.

I Enfieldtrakten låg flera berömda plantskolor. Bl.a. kom han att köpa många plantor från Amos Perry som senare skulle få en berömd trädgårdsskribent som släkting, Frances Perry. Hon kom redan som tonåring att bli nära vän med Bowles och tillbringade mycket tid i hans trädgård. När hon nämnde sin önskan att få gå den hortikulturella banan fick hon uppmaningen av Bowles att börja omgående, med att rensa ogräs i hans trädgård! Annars ansåg han, att om en växt inte trivdes, så berodde på ett för idogt ogräsrensande.

1895 hade han i sin gamla köksträdgård två stora bäddar fyllda av enbart krokusar. Många av dem var verkliga rariteter och knappt härdiga i Storbritannien. Han gjorde allt för sina krokusar och uppmanade sina anställda att spara sönderslagna fotogenlampglas för dessa var utmärkta att skydda hans skyddslingar mot sen frost

Just en gammal köksträdgård var enligt honom den bästa platsen att odla krokuspassionen på. Jorden var oftast bra, ännu bättre var läget, i söder, med en skyddande vägg i form av en mur eller husvägg bakom. I hans gamla köksträdgård ligger idag en apotekarskola.

Två år senare, 1897, gick han med i det kungliga brittiska trädgårdssällskapet, RHS och blev omgående livstidsmedlem, ett medlemskap som framför allt RHS skulle ha mycket glädje av de 57 år det varade. Han kom med tiden att bidra med sitt stora kunnande i en mängd av deras specialkommittéer och lade också ned mycket arbete på deras egna demonstrationsträdgård, Wisley. Han designade även många av sällskapets medaljer och vid hans död ärades han av ett eget hörn i den stora Wisleyträdgården, kallad Bowles Corner där krokus och tidlösa samt många andra av hans favoritväxter fortfarande blommar. Där finns även hans specialdesignade krokusgrep. Under lång tid letade han efter det optimala redskapet att lyfta krokuslökarna med. T.o.m. matsilverkniven prövade han innan en besökare tipsade honom om att en kockgaffel var betydligt bättre. Den blev senare utgångspunkten för sin egenritade grep.

Reste till Italien

Under september månad hade tjänstefolket ledigt och huset stängdes. Då reste familjen bort och gästade goda vänner, inte bara i Storbritannien utan även utomlands. I Italien, i trädgården La Mortola, som ansågs vara den finaste trädgård en engelsman har skapat utanför sitt hemland, fick han upp ögonen för iris som även de blev en stor passion. Längs den lilla ån som då flöt genom trädgården därhemma, numera igenlagd och är gräsmatta, planterade han en med tiden en gedigen samling iris av alla de slag. Ån gjorde sitt till för irisen då de så vackert speglade sig i åns vatten. Än idag finns en mängd iris i trädgården, nästan på samma ställe, och är del av nationalkollektionen av trädgårdsiris. Men trots ån så klagade Bowles ofta att hans trädgård var den torraste i hela England. Dessutom var vattnet så hårt och kalkrikt att det inte dög att vattna rhododendron med. Eller som han uttryckte det: Vattnet är så hårt att det inte ens skulle anses som något under om man kunde gå på det!

Med tiden upptäckte han att hans hösnuva blev bättre när han tillbringade juni månad i alperna. Och där, i Europas alper fann han en mängd växter som kom att anses vara synnerligen odlingsvärda i våra trädgårdar. Dessa sändes hem i förväg med noggranna instruktioner till sina två trädgårdsmästare. Och inte bara växter. Hem från alpresan 1909 hade han en brun-orange groda som sedan stortrivdes i näckrosdammen. Men ett av hans plantfynd, Vinca minor ‘Bowles White’ (Bowles Variety) , fann han på en fransk kyrkogård och enligt honom själv den enda form av gravskändning han hade gjort sin skyldig till.

Kändisvänner

Hans medlemskap i RHS var också till stor nytta för honom själv. Början av förra århundradet var den period då växtjägarna var i sitt esse och som RHS-medlem hade Bowles möjlighet att få ta del av de frön och plantor de skickade hem. Andra kända medlemmar från den tiden var Miss Ellen Willmott, William Robinson, Gertrude Jekyll och major Lawrence Johnson (Hidcote).  Ellen Willmott, damen känd för sin silvermartorn som går under namnet Miss Willmotts Ghost, ansågs enligt dåtidens skvaller, vara förtjust i Bowles, som också av goda vänner fick rådet att gifta sig med henne. Numera är dock allmänt känt att Bowles föredrog kvinnor som jämlika när det gäller växtintresset, annars var det män som gällde. William Robinson, vars naturnära planteringsideal var något Bowles uppskattade, var redaktör för tidskriften Gardens Illustrated som numera har återuppstått i modern skepnad. Bowles anlade en alpinäng som han fyllde med snödroppar, krokus, frittilarior, vilda anemoner och nävor. Ofta under just septembermånaderna var Bowles gäst hos både Robinson i hans hem Graveyte Manor och hos Jekyll i Munstead Wood.

Naturligtvis kom Bowles att rekommendera krokus till förvildning. Främst snökrokusen, Crocus tommasinianus. Han ansåg att den passade bäst i gräsmattor där jorden var så luftig, att när man kastade den upp i luften intet föll tillbaka ner igen. Och han rekommenderade dem under rosbuskar och andra större buskar. Särskilt förtjust var han i den randiga ‘Pictus’ som han själv hade funnit uppe i Dalmatien.

Annars tyckte han synd om den som enbart odlade de holländska stora och senblommande krokusarna. De gick miste om så mycket, inte bara i färg- och formrikedom, utan också om den långa blomningstiden, och framför allt om höstkrokusen. Men han vurmade för den stora gula holländska som han särskilt rekommendera i gräsmattan, gärna i stora grupper och gärna samplanterad med vit krokus. En fin kombination som är lika aktuell idag. Den gula gullkrokusen Crocus x stellaris ville han se i alla trädgårdar då den tidigt på våren (i England i februari) skulle i sina klumpar lysa upp den mörka jorden. De stora holländska vårkrokusarna, de lila och randiga, hade han inte särskilt mycket till övers för.

Långt senare, 1923, upptäckte han två helt vitblommande krokusar i sin frösådda samling. Krokusen Bowles White var född. och enligt honom var detta naturens eget sätt att säga att den kunde göra krokusar bättre än han själv, även om vi tror att vi vet allt med stöd av vetenskapen. 30 år av väntan hade givet resultat.

Med en stor trädgård och gott om tid så räckte hans passion även för många andra växter. I trädgården blommade över 140 olika tulpaner. Han var erkänt den mest kunniga på snödroppar men snuvades där på boken av hans medförfattare Frederick Stern som publicerade den själv. Även en bok om vilda anemoner var påtänkt. Däremot hann han skriva boken om narcisser som utkom 1934.

Kändisskvaller gjorde succé

Han ansåg att det sanna trädgårdsodlandet handlade om verklig skönhet i förening med naturens eget sätt att låta växterna växa och dessa tankar genomsyrar hans böcker. 1914, just innan krigsutbrottet, och när den andra Chelsea Flower Show skulle gå av stapeln, kom den första boken i hans trilogi, My Garden in Spring (Min trädgård på våren). Med den utbröt verklig kalabalik. Inte för hans fina berättelse om trädgården på våren. Den är visserligen mycket personlig, men ganska oförarglig och fin. Nej, det var förordet, skrivet av Reginald Farrer som passade på att utrycka sin avsmak för dåtidens mode att bygga enorma stenpartier av cement som skulle likna riktiga berg. Det retade alpinisten Sir Frank Crisp som i sin trädgård hade forslat över 7000 ton sten och cement för just byggt ett Matterhorn i miniatyr. Och han fick med sig Miss Ellen Willmott i hans motangrepp mot Bowles. Det fanns de som trodde att Miss Willmott gick emot Bowles enbart för att han inte hade svarat på hennes diskreta små frierier. Nåväl, det ökade bara bokens försäljningssiffror.

Boken följdes samma år av My Garden in Summer och senare, 1915,  My Garden in Autumn and Winter. Trilogin blev en klar succé, inte bara i Storbritannien, utan framför allt i USA. Han blandar i böckerna rent botaniska porträtt med inbjudan på promenader i hans trädgård. och då, när han strosar runt med läsaren i sin trädgård är han som bäst. Han blandar goda råd, plantkunskap och funderingar på ett lättsamt och ibland även lätt självironiskt sätt. Böckerna är även illustrerade med hans egna målningar för detta är en man som ägnar sig åt de sköna konsterna, även piano spelade han bra, utan noter då hans syn inte tillät honom att läsa.

Han håller en dialog med läsaren, om när börjar våren egentligen och om skillnaden mellan påsklilja och narciss. Ibland kommer kommentarer som “Och jag som beskylls att inte använda adjektiv” eller “Orkar ni med några sidor till?” Han bjuder på sina första upplevelser av ängsnävan och hur han plockar in Shirleyvallmor i mängd, uppdragna av de då helt nya fröerna från Wilks lyckosamma korsning. Just shirleyvallmorna är en fin beskrivning av hur han en sen kväll, tar med sig ut en mugg med hett vatten och plockar dem en och en, bara de som just är på väg att bekänna färg. Sätter dem direkt, där i landet, i det heta vattnet och försiktigt bär in dem till badrummet för att där få stå över natten och vänta på honom. För han älskade att se dem som första syn tidigt på morgonen. Språket i böckerna är enkelt, och än idag förvånansvärt modernt och befriande fritt från lullull. Det märks att han visste vad han talade om.

Men böckerna blev ingen god affär. För förlaget ja, men inte för honom. Bowles var ingen affärsman. Han sålde aldrig en endaste planta under sin livstid. Nej, han uppmanade istället alltid sina vänner att ta med sin en stor korg för att kunna ta med sig så många plantor och lökar som möjligt. Manuset sålde han för en engångsersättning. När han senare ville komplettera med nya fakta, hur hans växter hade klarat sig, ville inte förlaget göra en andra reviderad utgåva om han inte köpte tillbaka utgivningsrätten. Det hade han inte råd med och vi gick miste om viktiga iakttagelser.

Han dog i maj månad 1954, den månad han älskade så. Hans aska spreds i stenpartiet. Inventarierna såldes på auktion och under 30 år förföll hans trädgård. Tusentals av hans lökar har fått förvilda sig fritt, precis enligt hans sätt att se på trädgården. Och idag blommar hans krokusar ännu i våra trädgårdar. Myddelton House håller sakta men säkert att få tillbaka sin forna glans. För än idag drabbas vi av krokusfeber, som tur är.

Av E. A Bowles finns utgivet:

My Garden in Spring, första utgåva 1914,

My Garden in Summer, första utgåva 1914

My Garden in Autumn and Winter, första utgåva 1915

Dessa finns i nytryck, 1997 Timber Press, USA

A Handbook of Crocus & Colchicum for Gardeners första utgåva 1924, andra 1952

The Handbook of the Narcissus, första utgåva 1934, Martin Hopkinson, London

Nytryck, 1985 , Waterstones reprint

Om E A Bowles: The Crocus King, av Bryan Hewitt, The Rockingham Press, 1997

Myddelton House

Bulls Cross, Enfield, London EN2 9HG

Ägs idag av Lee Valley Regional Park Authority. Med tåg från London Liverpool Street Station tar det ca 30 minuter, station Turkey Street. Ta därefter minicab till trädgården eller promenera, det tar cirka 30 minuter att gå från stationen.