Författare Inlägg avKerstin Engstrand

Kerstin Engstrand

570 Inlägg 0 kommentarer

Månskensvit klematis för din sluttning. Foto: Kerstin Engstrand

Vem drömmer inte om en månskensträdgård, så där extra romantisk en sen sommarkväll som bjuder på varm lätt bris och ett ljus som gör att man absolut inte vill gå in. Vitblommande växter är extra vackra just i vårt nordiska ljus och det finns de som blommor överdådig år efter år, klematis  ’Summer Snow’ är en sådan. Den sviker aldrig. Egentligen heter den ’Paul Farges’ och är en vitalbaklematis  som även går under namnet ’Summer Snow’, ett namn som ger den bättre rättvisa. En sann nordisk lian som aldrig sviker dig.

På en sommar blir den lätt sju meter hög. Till och med högre, eller längre för den är en utmärkt marktäckare. Testa den längs en sluttning, jag har den just som marktäckare och ja, den täcker allt i sin väg. Just nu är den på väg mot poolen, och upp i päronträdet. För den har redan fyllt sluttningen med sin sky av gräddvita blommor. Mycket vill ha mer!

Päronträdet och klematis 'Paul Farges' har inget emot varandra.   Foto: Kerstin Engstrand
Päronträdet och klematis ‘Paul Farges’ har inget emot varandra. Foto: Kerstin Engstrand

Dessutom är den en snäll klättrare, inga taggar, och de växter den tar stöd i klarar det galant. Den är en suverän latmansväxt.

Plantera den, låt den växa, vattna väl vid planteringen och därefter behöver du bara skära ner den på våren. Och det är roligt! Man känner sig som om man vore i en djungel!

Ja, de är verkligen starkväxande.

Den trivs som alla klematis även i skugga!

Låter du den täcka en husgavel så är den en snäll klätterväxt och förstör inga fasader. Men tvestjärtar trivs i dess grönska och ja, du måste klippa ner den på våren. Den täcker också snabbt in ett staket men där kan det bli lite bökigt att skära ner den på våren, allt beroende förstås hur staketet är utformat. Därför rekommenderar jag den som marktäckare. Man får mycket för pengarna, en planta brukar kosta mellan 150 till 200 kr.

Blommar från slutet av juni till september, ibland även en bit in i oktober!

Är mycket härdig, klarar minst växtzon 5 utan problem.

Humlor och bin älskar den!

Plantering

Fötterna i skuggan och huvudet i solen så vill klematis ha det. Gräv en rejäl grop, 60 cm bredd och 60 cm djup, minst 45 cm från husvägg eller annat som kan göra att regnvattnet inte når plantan. Bottna med häst- eller kogödsel, fyll på med bra planteringsjord och blanda i några nävar benmjöl och väl uppblött torv.

Vattna ordentligt de första 6 veckorna. Jorden ska vara ordentligt våt, är den torr 10 cm under jordytan behöver plantan vatten.

Och ta det lugnt första året efter plantering, om den mot förmodan inte skulle visa några livstecken så betyder det inte att den är död.  Det händer att klematis just tar det lugnt det första året och kommer tillbaka med stor kraft följande år.

Skötsel
Sluttningen i början av juli. En enda planta täcker in ett stort område.   Foto: Kerstin Engstrand
Sluttningen i början av juli. En enda planta täcker in ett stort område. Foto: Kerstin Engstrand

Första våren efter planteringen skärs plantan ner till ca 30 -50 cm. Det gör du när den börjar den på våren när bladknopparna börjar gå i grönt. Om du inte skär ner den kommer den ta över. Skulle du glömma den tidiga vårbeskärningen så klarar den att skäras ner även senare på våren och även på försommaren.

På våren är klematis extra törstiga och hungriga. Genomvattna först plantan rejält, och ge hönsgödsel utblandat med vatten, två nävar till 10 liter vatten. Därefter behöver den absolut ingen mer gödsel, den på bilden har inte fått gödsel sedan den planterades och det är över tio år sedan.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Madonnalilja i full blom. Foto: Kerstin Engstrand

Så blommor hon, madonnaliljan, rak i ryggen, stolt och sval med sina bländvita blommor. Äntligen borde man nog tillägga, för hon brukar ta tid på sig. Många är vi som i många år väntat, och väntat och väntat. Noga har vi följt bladrosettens bladverk, som envist fortsätter att bara vara just en bladrosett. Men så plötsligt händer det, efter kanske några år av längtan, en stängel börjar växa fram.

Och då, när blommorna slår ut en efter en, så är hon förlåten för sin envishet.

Förr benämndes den ofta som helt enkelt den vita liljan. Madonnaliljan, Lilium candidum, är i konsten symbol för kyskhet och renhet. Candidum anger att den är bländande vit. Madonnaliljan lär ha odlats i flera årtusen och var en klassisk växt i klosterträdgårdarna. Ofta ser man jungfru Maria hålla just en madonnalilja i handen.

Knopparna har först en lätt ton av grönt innan de blir lika bländande vita som blomman. Foto: Kerstin Engstrand
Knopparna har först en lätt ton av grönt innan de blir lika bländande vita som blomman. Foto: Kerstin Engstrand

I motsats till andra liljor ska madonnaliljan planteras grunt, dess översta spets ska snudda vid jordytan. För att den ska trivas ska jorden vara kalkrik, lite benmjöl blandat med kompost brukar göra den gott. Den ska också växa i skuggan av andra växter. Men låt den stå i fred, krafsa inte i onödan runt den, då blir den störd och svarar med att låta dig vänta extra länge på blomningen.

Den är mycket vacker i en samplantering med lilablommande lavendel. Huvudet (blommorna) i solen och fötterna (löken) i skuggan är en viktig del av madonnaliljans liv.

Liljor är lökväxter som kan sättas både på våren och på hösten. Ibland finns det även plantor att köpa, de kan planteras även under sommaren. Norr om växtzon 3 är våren absolut den bästa tiden. De vårsatta kommer första sommaren att blomma lite senare. Köp stora, fina fasta lökar, gärna s.k. bamselökar. Just madonnaliljan ska INTE sättas på traditionellt sätt (dvs på ett djup motsvarande två och en halv gånger lökens höjd) utan lökens topp ska vara precis under jordytan.  Lägg ett lager fin sand blandat med lite benmjöl närmast löken. Växtplatsen ska vara väldränerad samt löken ska planteras så att den skuggas av andra växter.

Foto: Kerstin Engstrand
Allt eftersom knopparna utvecklas blir de allt vitare och vänder sig neråt. Foto: Kerstin Engstrand

Madonnaliljan blir 100 – 120 cm hög och på en enda blomstängel kan upp till 20 blommor samsas. Då blir man verkligen bländad av dess skönhet! I regel blommor hon i juli, ibland redan i slutet av juni.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Rostangreppen syns bäst på bladens undersida. Foto: Kerstin Engstrand

I år har många rapporter kommit in om märkliga fläckar på aklejornas blad. De ser ut som om bladen fått rostfläckar liknandes man kan finna på gamla bilar.

Och det stämmer, det är rost. fast denna rost är orsakad av en rostsvamp.Allra bäst syns svampangreppen på bladens undersida.

Bäst syns de som är orange, orangebruna eller klart gula men det finns även rost som är vitt. Angreppen sprider sig sällan till andra växter, det finns flera olika slag rost och varje är vanligen specifik för just ett växtslag.

Rost syns på ovansidan på bladen. Foto: Kerstin Engstrand
Rost syns på ovansidan på bladen. Foto: Kerstin Engstrand

Päronrost är en sådan, som lever via värdväxling, den behöver två olika växtslag för att utvecklas. I fallet päronrost är det enar.

Rost utvecklas bäst när luftfuktigheten är hög.

Andra vanliga rost är rosrost och stockrosrost.

Ta bort alla angripna blad, släng dem inte på komposten utan låt den gå med hushållssoporna till förbränningen eller bränn upp dem, lättast är att lägga dem på grillen. Man kan också gräva ner bladen djupt ner i jorden.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Vad är detta? Ska detta verkligen bli en tomat? Foto: Kerstin Engstrand

Det är ingen ordning på tomaterna! De ryska sorterna är oftast svarta, det finns vita, randiga, gula och dessutom citronformade. Och så finns det ’Voyage’.

Den ser inte normal ”tomatig” ut. snarare ser den ut som om någon försökt driva med en. (Ja, vi har satt till ögat och munnen på bilden ovan, vi kunde inte låta bli. Nu ser vi också något som liknar en snäcka bredvid kycklingen…).  Här kommer detaljen i helbild:

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Då menar jag inte färgen, den är som mogen klassisk tomatröd, men formen. Jag säger bara, formen!  Se själva, en bild säger mer än tusen ord.

Ja, den ska se ut så här. Det växer i kluster och tittar man på blomman ser man att den ser annorlunda ut än andra tomatblommor.

Självklart är även blomman annorlunda. Foto: Kerstin Engstrand
Självklart är även blomman annorlunda. Foto: Kerstin Engstrand

Den anges ha sitt ursprung i Guatamala, jag har alltid hört att namnet kommer från att man i Centralamerika har haft med sig den under sina vandringar. Varför just denna och ingen annan? Jo, för att den är så klyftig, bara att bryta av en klyfta utan att resten skadas. Och heller inget kladd. En riktig picknick tomat.

Men det finns också uppgifter att detta är en tysk kulturarvssort, men även uppgifter om att den eventuellt kan den vara bördig från Österrike.

Voyage, det är resa på franska. I Tyskland kallar man den för Reisetomate, på engelska kan man höra den nämnas som Traveller. Nåväl den växer i kluster. Och det är troligen en stadig form av cristation.

Voyage är en busktomat som går utmärkt att odla på friland en normal svensk sommar, i alla fall i zon 3 och då i hinkar mot en husvägg i sydvästläge. Den är mera beroende av jämn bevattning än andra sorter och känsligare än andra när det gäller näring. Får den för mycket näring blir frukterna skadade, för lite likaså.

Nu har blomman bildat frukt, eller vad säger man om denna skapelse, frukter? Foto: Kerstin Engstrand
Nu har blomman bildat frukt, eller vad säger man om denna skapelse, frukter? Foto: Kerstin Engstrand

Det händer att den mognar ojämnt, vilket kan tyckas vara ganska naturligt när den ser ut som den gör. Man kan då lätt bryta av de delar som är mogna. Min erfarenhet är att man kan låta dem eftermogna inomhus. 150 cm hög brukar buskarna bli och då tomaterna i regel blir ganska stora behövs det rejält med stödpinnar. En tomat brukar väga 150 gram.

Det finns även en annan liknade tomat, ’Godzilla’ som är sötare i smaken än Voyage. Jag skulle nog säga att Voyage har en mera syrlig smak än vad tomater vanligen har.

Och odlar jag den ofta? Nej, ungefär vart femte år, mest för att den är kul och att den alltid blir ett samtalsämne när jag har fest ute i trädgården. Jag brukar då nämligen lyfta fram krukan så att alla ser den.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Oh, men så vacker!  Så brukar det låta när någon ser eldkrassen för första gången. Den är en juvel i din trädgård, rubinröd som den är. Den slänger sig vigt upp i tujor och andra barrväxter, den är nästan självlysande, pockar på uppmärksamhet samtidigt som den inte är vulgär, den är riktigt elegant. Dessutom är den en ”snäll” klättrare och stormtrivs i din rododendron. Eldkrassen är värd att satsa på.

En fin varm sommar kan den utan problem bli fyra meter hög, och det utan att skada växten den klättrar fram på. För det är eldkrassens första plus, liksom klematis behöver den inget artificiellt stöd, den klättrar bäst på andra växter utan att skada dem.

Som ett halsband klättrar den lätt upp i gärna vintergröna växter. Foto: Kerstin Engstrand
Som ett halsband klättrar den lätt upp i gärna vintergröna växter. Foto: Kerstin Engstrand

Ett andra plus är att den blommar länge, från juli ända in i oktober.

Det tredje , även bladen är vackra.

Rötterna är tjocka, liknar mera knölar än rötter, och den sprider sig med hjälp av sin långa jordstam. Det betyder att det plötsligt, om den trivs, kan dyka upp fler plantor en bit ifrån. Inget man tycker är ett problem, snarare tvärtom för har man upplevt en sommar med eldkrasse , där det ser ut som om vintergröna buskar ha fått sommarhalsband, så vill man ha mer av den.

Men har den inga minus? Jodå, det har den. Den brukar vara trög i starten. Och den kräver ett lite speciellt sätt att planteras på.

Plantera på våren, förbered växtplatsen väl. Gräv en minst 60 cm djup, gärna hela 80 cm djup och minst 40 cm bred grop. Bäst lyckas du om du placerar eldkrassen då djupt i gropen att den översta delen av plantan är 40 cm från gropens topp. Allt efter som plantan växer till sig fyller på med grovt grus och lucker jord längs med plantan tills markytan är nådd. Jorden ska vara bästa tänkbara, lövkompost exempelvis.  Den trivs också vi foten av rododendron. En fördel med att samplantera den vid en rododendron är att rododendron har liten rotklump så det går lätt att plantera eldkrassen i dess närhet utan att riskera skada rododendronbusken.

På hösten vissnar den ner för att åter komma till liv nästa vår. Den kan ta tid på sig på våren så krafsa inte i onödan runt din planta.

Eldkrassen, Tropaeolum speciosum, bör täckas första vintern, ett rejält lager löv brukar räcka om du planterat den så djupt som jag rekommenderar. Jag har sett fina exemplar som klarat även barmarksvintrar i zon 4. Snörika vintrar har exemplar klarat sig bra i zon 5.

Eldkrassen är som gjord att växa tillsammans med rododendron. Foto: Kerstin Engstrand
Eldkrassen är som gjord att växa tillsammans med rododendron. Foto: Kerstin Engstrand

Har du tålamod kan du så frön. Eldkrassens frö tar tid på sig att gro, och de brukar gro lite ojämnt. Du kan så fröna redan under vintern, så i krukor som du helt enkelt ställer ut. Bästa stället utomhus är en plats där den tidiga vårsolen inte når fram till. Ett lager grovt grus på sådden är bra. Ha du tur gror några frön redan samma vår, men i regel får man vänta ett år eller två. Det går även att så på hösten i krukor som ställs ut för att stå kvar över vintern. Groning sker på våren samma år eller året därpå.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Bladlusliv! Det vita på bladen är rester av de ömsade skinnen. Foto: Kerstin Engstrand

Vad är det som är grönt, eller svart, eller gråblå, har päronformad kropp och har sex ben? Jo, det är några små varelser som är en del av trädgårdslivet att på nära håll få uppleva. Bladlöss, på dina kära växter. De flesta är ganska harmlösa, de utger i regel inget dödligt hot mot växten men ibland vill man ha bort dem, särskilt om de är på en växt i ens närhet, kanske på terrassen eller balkongen.

Det lär finnas över 500 arter av bladlöss i Sverige. Vissa kommer när det är fuktigt ute, andra när det är torrt. I regel sitter de på toppskotten av plantan, där tillväxten är starkast och kanske godast delen av växten?

Flest angrepp brukar växter som står för torrt få. Växter i stark tillväxt brukar också få bladlöss, då just på de nya skotten. Åter andra får alltid angrepp, som bondbönan. Min aklejruta får också alltid angrepp oavsett om den står torrt eller ej. Och plötsligt en dag är de borta, om jag inte dessförinnan tagit till fingrarna och klämt ihjäl dem. Det är aklejrutan som syns på bilden ovan

 

Nyckelpiga i en rosbuske, då finns det säkerligen bladlöss! Foto: Kerstin Engstrand
Nyckelpiga i en rosbuske, då finns det säkerligen bladlöss! Foto: Kerstin Engstrand

Vilka äter då bladlöss? Fåglar ja, nyckelpigor och bladluslejon är några. Bladluslejon är guldögonsländans larv. Dock brukar mängden löss vara betydligt fler än vad som dessa hinner äta upp. För en bladlus är också synnerligen produktiv. Ser du inga bladlöss men däremot mängder av nyckelpigor eller myror på växten, ja då finns det bladlöss där

Bladlöss lägger ägg men det är sällan man ser dem. I regel läggs äggen på hösten men kläcks först på våren. En bladlus kan också föda levande ungar. Efter äggstadiet lever den en tid som nymf, och under denna tid ömsar den skinn flera gånger. Det är därför du kan se som vita spån på växtens blad. Tittar man noga så ser man att dessa spån liknar små insekter, det är alltså bladlössens gamla skinn.

Bladlusliv! Det vita på bladen är rester av de ömsade skinnen. Foto: Kerstin Engstrand
Bladlusliv! Det vita på bladen är rester av de ömsade skinnen. Foto: Kerstin Engstrand

Blir det ont om mat på ett ställe lär bladlössen födas med vingar! Allt för att kunna förflytta sig till nytt matställe. Beundransvärt, eller hur? En flygande bladlus har jag ännu inte sett, det står på min bucketlist över upplevelser! Bladlössen på bilden ovan gottar sig på en dahlias nytillväxt.

 

Honunsgdagg ser ut som små sockerkristaller. Bladlöss på aklejruta. Foto: Kerstin Engstrand
Honunsgdagg ser ut som små sockerkristaller. Bladlöss på aklejruta. Foto: Kerstin Engstrand

En bladlus små ”rör” och ur dem kan den utsöndras en söt vätska. Det är det som oftast anges som honungsdagg, något som myror älskar. Vissa myror ”mjölkar” bladlössen för att få tag på denna vätska! Vätskan lär vara matöverskottet, en bladlus äter hela tiden och äter mer än vad den behöver. Resten blir honungsdaggen som också skyddar den från vissa fiender. Oftast ser man honungsdaggen som små kristalliknande pärlor på bladen.

Buckliga eller nerböjda och ihoprullade blad
Buckliga blad på vinbär. Foto: Kerstin Engstrand
Buckliga blad på vinbär. Foto: Kerstin Engstrand

Betyder oftast bladlöss, då sitter de på bladens undersida. Schersmin, vinbär, äpplen och körsbär brukar oftast bli angripna. På de här växterna brukar jag bladlössen vara, de skadar varken växterna eller mig. Bladlössen brukar försvinna efter någon månad.  Men vill du inte ha dem så ta direkt bort det första buckliga bladet.

Nytt skott på körsbär. Foto: Kerstin Engstrand
Nytt skott på körsbär. Foto: Kerstin Engstrand

Den svarta körsbärsbladlusen kommer alltid på körsbärsträden. Dess värdväxt är måresläktet, som gulmåra och myskmadra, och veronikor. Man ser oftast angreppen när bladen plötsligt rullar ihop sig och böjer sig neråt. Det är ingen idé att bekämpa bladlöss på ett annars välmående körsbärsträd. Är trädet nyplanterat och illa åtgånget av bladlöss kan såplösningen användas. Bäst är att behandla innan körsbärsträdet blommar, det brukar fungera för unga och därmed små nyplanterade träd där man lätt kan ha överblick. Om du hellre vill ta bort de angripna bladen, så nyp enbart bort bladen, inte skotten. Detta gäller om enstaka blad är angripna, är alla blad angripna är såplösning bättre. Eller spola med vatten.

Buckliga blad på persika är i regel krussjuka, här kan du läsa mer om persika.

Nektarrika växter och fingrarna bästa vapnet
Honungsfacelia gillas av humlor och många andra nyttoinsekter.  Foto: Kerstin Engstrand
Honungsfacelia gillas av humlor och många andra nyttoinsekter. Foto: Kerstin Engstrand

Bra för dina växter är att ha många nektarproducerande växter i trädgården. Honungsfacelia, som man ibland ses nämnas som honungsört, är en sådan. Nektarproducerande växter drar till sig parasitsteklar som mer än gärna äter bladlöss. Även blomflugor och tvestjärtar äter bladlöss.

Du kan också spruta bort dem med hjälp av vattenslangen. Men observera att många växter reagerar hårdare på det iskalla vattnet och trycket än på lössen! Och ja, de kan klättra upp igen.

Bladlöss andas genom huden. Det är därför såplösning dödar dem. Duscha de angripna växterna med såplösning eller så kallad såpsprit. Görs på kvällen. Upprepa behandlingen två till tre gånger med en veckas mellanrum. Se till att blandningen når bladens undersida och bladveck.

Såpsprit: Denna sats är för växter utomhus, blir en liter och ryms i de flesta sprayflaskor. Blanda 9 dl vatten med 0,5 dl deciliter grön eller gul såpa. Tillsätt därefter 1 msk T-rödsprit och blanda igen. Du behöver inte ha T-sprit i blandningen, den fungerar även utan. Observera ta inte mera såpa, då dör växten.

Såplösning är som ovan men utan T-röd.

Spraya inte i direkt solljus, då blir det i regel brännmärken på bladen.

Ja, man vänjer sig.  Foto: Kerstin Engstrand
Ja, man vänjer sig. Foto: Kerstin Engstrand

Fingrarna är bästa vapnet mot löss. Kläm ihjäl dem helt enkel om du tycker att de blir för många. Och nyp bort angripna buckliga blad, släng dem sedan i soporna.

Text och foto: Kerstin Engstrand

 

 

 

 

Foto: Kerstin Engstrand

Det är slutet av juni i Stockholmsområdet, eller mitten av juli i Ockelbo och Wij trädgårdar. Det doftar sött, mycket sött och alla ser sig omkring, vad är det som doftar! Är det schersmin? Nej, något annat. Och man upptäcker små nätta träd som på håll ser ut som ett mellanting mellan syrener och fläder. Ligustersyrenen har slagit ut!

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Blomklasarna är stora och upprätta, de är gräddvita (gulvita) och hopplösa att göra rättvisa på bild. Detta är ett träd som måste upplevas! Och det är ett träd som blommar när inga andra träd bjuder på blomning.

Ligustersyrenens vetenskaplig a namn är Syringa reticulata. Dess ursprung är Nordostasien och är också ett mycket populärt litet träd i Kanada där det återfinns flitigt i både villaträdgårdar och parker. På engelska kallas den för Japansese Silk. Här i Sverige finns det en sort som är extra fin, ’Enskede’, som säljs som E-planta. ’Enskede’ är framtagen av en frökälla från just Enskede och anses vara frökonstant.

Fått sitt namn efter liguster

Att den på svenska heter ligustersyren beror på att blomklasarna mångt och mycket påminner om busken ligusters blommor. Liguster ser man oftast som häckväxt och den blommar vanligen i början till mitten av juni medan ligustersyrenen vanligen börjar blomma efter midsommar, då med 30 cm höga blomklasar.

 

Ligustersyren blir 4 – 6 meter hög. ’Enskede’  är härdig alla gånger upp till växtzon 5, troligen även upp till växtzon 6. Är anspråkslös men trivs inte i kompakta jordar. Plantera i soligt eller halvskuggigt läge. Fjärilar och humlor älskar blommorna!

På hösten går bladen i gult, ibland till och med i purpur.

Icke skyddare sorter kan sticklingsförökas.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Den sträcker sig emot dig men sina blålila blommor och ser oskyldig ut, men parksalladen är ett invasivt ogräs. Foto: Kerstin Engstrand

Saftigt gröna blad och därtill en vacker ljust blålila blomma, ja den ser onekligen fräsch ut, parksallaten. Och det är många, för många som sparar den och låter den föröka sig. Det finns även många som tigger en planta av den i tron att det är en cikoria. Parksalladen är en riktigt lurig växt och det är många som ångrar sig. Nu har man även på Artdatabanken fått belagt att den också börjat invadera åkermark. De har i sitt senaste arbete givit den en 4:a av 4 möjliga i sin riskbedömning och med slutbedömning HI, dvs den är högriskväxt när det gäller att vara invasiv.

Den trivs i hela vårt avlånga land. Den stormtrivs. Det ska vi dock sätta p för.

Lactuca macrophylla, bladen liknar fräsch grön sallat. Latuca visar på att den är en sallatsväxt. Macrophylla anger att den har stora blad. Helt korrekt, bladen kan bli 30 cm långa.

Parksallatens otäcka förmåga att sprida sig beror på att den har ett tätt rotverk och bildar långa rotulöpare. Den kryper snabbt fram och sprider sig även med frö. Samt, som många har märkt, det behövs bara en pytteliten rotbit för att den ska få nytt fäste. Så vad du än gör, kör inte jordfräs där du har parksallat.

fräscha gröna blad, parksallden förför lätt och ser oskyldig ut där den växer, som här tillsammans med ett annat hemskt ogräs, åkerfräken. Foto: Kerstin Engstrand
Fräscha gröna blad, parksallaten förför lätt och ser oskyldig ut där den växer, som här tillsammans med ett annat hemskt ogräs, åkerfräken. Foto: Kerstin Engstrand

Vi har hittat fina bestånd av parksallat i offentliga parker och på kyrkogårdar men även precis utanför staket vid trädgårdsbutiker. Oftast växer den tillsammans med två andra ogräs, kvickrot och åkerfräken som populärt brukar kallas för rävsvans.

Den blommar i regel från juli fram till september, varma försomrar som 2018 började den blomma redan i mitten av juni.

Det är en ståtlig växt och troligen var det någon som förälskade sig i den en gång i tiden, den kommer från Ryssland, och tog med den till Sverige. Första officiella fynduppgiften om parksallad i vilt tillstånd är från Vaxholm i början av 1920-talet. Kanske trodde den som tog med den att det var en torta som växer vild i våra svenska fjäll. Det berättas även att den en gång ska ha importerats för att ätas, måste nog då varit de salladsliknande bladen. Om hur den smakar vet jag inte, och jag tänker heller inte prova.

Hur få bort den?
Parksallad längs en gångväg. Här samsas den med ett annat ogräs, kvickroten (de långa gräsliknande stråna).  Foto: Kerstin Engstrand
Parksallat längs en gångväg. Här samsas den med ett annat ogräs, kvickroten (de långa gräsliknande stråna). Lägg märke till att gångvägen är asfalterad. Foto: Kerstin Engstrand

Kvävningen under duk har många rapporterat inte fungerar om man inte kan täcka hela området och lite till, annars sprider den sig vidare då delarna som är utan täckning även håller de täckta vid liv. Att svälta ihjäl den genom att klippa ner bladen fungerar bäst om man börjar på våren och kräver att man aldrig låter en planta bilda fler än några blad. Låt den aldrig blomma, och därmed inte kunna sätta frö samt gräv, med grep för att komma mellan rötterna, och att forsla bort allt till förbränning har visat sig vara det bästa. Sålla även all jord så att inga rotbitar blir kvar. Samt plantera inget i dess närhet.

Gränsar din trädgård till annans mark med parksallad så kontakta markägaren och påtala problemet. Det finns märkbart liten kunskap även inom offentlig förvaltning om denna odåga till växt. Så var beredd att få upprepa din påtalan!  Trägen vinner när det gäller bekämpning av parksallad.

Så här ser det ut på andra sidan av den asfalterade gångvägen. Ännu mera parksallad.  Foto: Kerstin Engstrand
Så här ser det ut på andra sidan av den asfalterade gångvägen. Ännu mera parksallad. Foto: Kerstin Engstrand

 

Text och foto: Kerstin Engstrand

 

 

Cikoria. Foto: Kerstin Engstrand

Den är verkligen himmelsblå och den öppnar sig bara i solsken som för att stämma av att färgen på himlen är den rätta.Cikoria, Cichorium intybus, står där hög och lätt vajandes i vinden. Det sägs att det är blåögda flickor som har blivit omvandlade till cikoriablommor då deras väntan på sin livs älskade tog allt för lång tid. Nåväl, det är sagans värld. En släkting, endiviasallaten, odlar många i trädgårdslandet. Annars ser man fortfarande cikorian som kaffe­surrogat i franska speceributiker. Den har en kraftig rot som kan rostas, dessutom lär de förr även ha ansetts vara bra mot gikt. Skördar man den inte kommer den följande år att gå i blom. Från slutet av juli till en bit in i september slår blommorna ut, oftast bara en till två åt gången.

Cikoria kallas också för vägvårda. Den syns flitigt längs vägkanterna på Gotland så den trivs i torrt läge. Blir circa 80 cm hög. Tänker du plantera flera så håll ett plantavstånd på 30 cm mellan plantorna.

Blåblommande cikoria förökas vanligen från frö. Det finns även pluggplantor att köpa. Det finns även en rosa cikoria , ‘Rosea’ som än så länge är lite svårt att få tag på, specialplantskolor har den ibland i sitt sortiment.

Rosa cikoria, 'Rosea'.  Foto: Kerstin Engstrand
Rosa cikoria, ‘Rosea’. Foto: Kerstin Engstrand

Cikoria frösås vanligen direkt på växtplatsen. Du kan även förkultivera inomhus I februari eller mars för att få fram plantor till utplantering. Det kan hända att förkuyltiverade plantor bjuder på blomning redan första året, annars kommer blommorna påföljande år. Fröna gror bäst om de ytsås, det vill säga de ska ligga på jordytan utan att ha någon jord över sig. Ett annat alternativ är att i maj så i krukor utomhus, de plantorna planteras då ut på sin fasta växtplats redan på hösten eller nästföljande vår.

Behöver vi säga att den älskas av humlor och bin?

Den är utsökt, cikorians blå blomma. Foto: Kerstin Engstrand
Den är utsökt, cikorians blå blomma. Foto: Kerstin Engstrand

Om du får plantor av någon, säkerställ då att det är verkligen cikoria du får och inte parksallat. De kan synas vara lika men skillnaden är enorm! Läs mer om parksallat här.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Fuchsia, eller Kristi blodsdroppe som den också kallas för, är en populär krukväxt som trivs utomhus, särskilt i halvskugga och skugga.

Har du tur så kan du få små bär på dina fuchsior. De ser ut som avlånga mörkt röda lite fasta körsbär. Som droppar hänger de plötslig där i plantan.

Och de går att äta, de finns listade blad framtida ätbara grödor men i vårt klimat blir skörden inte så stor. Däremot i Sydamerika, där fuchsian egentligen kommer ifrån, är det vanligare att få bär. Visste du också att det finns några fuchsiasorter som anges vara förvildade i Storbritannien?

Hur smakar då ett fuchsiabär? Det beror helt på sorten, vissa smakar bättre än andra. Den på bilden är av okänd sort och dess smak kan närmast beskrivas som körsbär med drag åt litchi. Andra säger att den även smakar lätt av peppar.

De ”godaste” fuchsiasorterna är Fuchsia coccinea och Fuchsia splendens. 

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Även blommorna är ätliga, och kan användas som dekoration på bakverk. Välj då blommor från egna plantor som du vet inte blivit besprutade. Och ät enbart växter och bär som du vet vad de är för några och att de verkligen är ätliga.

Läs mer om fuchsia i vår artikel om fuchsian: Som gjord för en kyligare sommar

Text och foto: Kerstin Engstrand

Redaktionens val

Rabarber trädgård är den enda svenska site som verkligen går på djupet när det gäller världens främsta trädgårdsutställning, Chelsea Flower Show, arrangerat...