Taggar Inlägg "Beth Chatto"

Beth Chatto

Sarah Cooks irisutställning, Chelsea Flower Show 2015. Foto: Kerstin Engstrand

På Chelsea Flower Show 2015 väckte en utställning om trädgårdsiris stor uppmärksamhet. Främst för färgerna, de var knappt ”vanliga” irisfärger utan många hade en dov pastellton, några med tunt grått dis över sig. De var sofistikerade, verkligt sofistikerade, särskilt en sort.

Dessa iris tillhörde en “National Plant Collection of Tall Bearded Iris” och alla var de en gång framtagna av konstnären och växtkännaren Sir Cedric Morris (1889 – 1982). Han var bland annat god vän med Elizaberth David, Beth Chatto och Vita Sackville West. Man vet att han förädlade fram minst 90 sorter och att han tog fram tusen nya plantor varje år. Då han fröförökade dem behövdes ett stort urval. 

Han startade sin odling först i The Pound för att därefter 1940 flytta till Benton End i Suffolk. Där fortsatte han att tillsammans med partnern Arthur Lett-Hains (vanligen bara kallad för Lett) driva den konstskola de startade 1937 och som var vida populär, East Anglian School of Painting and Drawing. Det sägs att det var en skola med gott om skratt och att deras hem alltid var fullt av gäster. På Benton End samlades kändisar som Elizabeth David och Benjamin Britten. En av hans namnsorter, ‘Benton Stella’ är döpt efter den kända kokboksförfattaren Elizabeth David:s mamma. Det var troligen mamman som introducerade David för Morris.

Två år efter Morris död, 1984, höll Tate en retroperspektiv utställning med hans verk. Man vet att hans irisar såldes kommersiellt och även uppvisades på utställningar fram till 1970-talet. Men sedan? Efter 1984 var det tyst.

Mannen i vit rock till höger på bilden som pekar på några iris är växtkännaren och planthunter Roy Lancaster. Hustrun, i blå kappa, har fått en kaprifol uppkallad efter sig, en kaprifol som Roy en gång hittade i Sverige, vid en strand i Halland. Foto: Kerstin Engstrand

Det skulle ta 20 år innan Morris började att uppmärksammas igen.  2004 började Sarah Scott, tidigare sedan 1991 förste trädgårdsmästare på Sissinghurst, samla hans irissorter systematiskt. Varför då? Jo, hon hade gått i pension och på Sissinghurst hade de några av hans iris.  Något hon till en början inte visste om, det var först när hon hittade en växtetikett där det stod ‘Benton Nigel’ som intresset väcktes. Inte nog med det, etiketten väckte barndomsminnen vid liv. Hon hade nämligen vuxit upp i närheten av Benton End och namnet Benton gjorde sig påmint. Hon hade druckit te i trädgården som barn! Tydligen under något välgörenhetsevent för Röda korset och hon har minnen från när hon var sju år. Då såldes även plantor, särskilt de sorter han inte var riktigt nöjd med.  Etiketten och hennes barndomsminnen triggade i gång en nyfikenhet som blev starten för nationalkollektionen. Sarah Scott förstod också vikten av att inte bara hålla samlingen vid liv utan även se till att sorterna förökades för att säljas. Allt för att säkra dem för framtiden. Och att de verkligen är framtida sorter fick hon verkligen bekräftelse på 2015. ”Alla” vill ha en Bentoniris, särskilt sorten ’Olive’. Turligt nog hade hon inte långt till en av landets främsta plantskolor, Howard Wholesale Nurseries, som även drar upp en mängd plantor ute på fält vilket passar iris särskilt bra.

Att hon elva år senare, 2015, skulle få äran att visa upp dem på Chelsea Flower Show fanns då, 2004, inte ens i hennes drömmar. Detta trots att Morris iris hade visats på Chelsea under många år. Det finns uppgifter om att de såldes kommersiellt fram till 1970-talet. Tillsammans med Howard Wholesale Nurseries skapade hon utställningen på Chelsea-15 som fick guldmedalj – förstås.

I förgrunden ‘Benton Olive’, i bakgrunden ‘Benton Lorna’. Särskilt ‘Benton Olive’ förförde Sarah Price. Det var här, år 2015, hon bestämde sig för att snart skapa en trädgård med just dessa irisar. Åtta år senare, 2023, blev den till. Foto: Kerstin Engstrand

Det var denna utställning som Sarah Price såg och det var där hon bestämde sig för att några av dessa Bentoniris skulle bli primadonnor i en trädgård. Men just då hade hon inte tid då hon höll på att förbereda en annan trädgård för Chelsea-2018. Den fick tema efter en av Monets målningar.

Utställningen på Chelsea 2015 visade upp iris i ett sammanhang, Morris som konstnär och växtförädlare. Intressant att notera att de då var alla uppodlade i ett torvfritt odlingssubstrat, Melcourt’s Peat-freeSylvamix® Potting mix.

Målningarna som föreställde Cedric Morris var alla skapade av Cherryl Fountain.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Självporträtt. Sir Cedric Morris. Ca år 1910. Tillhör National Portrait Gallery.

Han tog fram och namnsatte runt 90 iris. Alla finns ännu inte i en sammanhållen samling och man letar fortfarande efter vissa sorter som kan finnas i trädgårdar i bland annat USA. Man vet att Cedric Morris samarbetade med en amerikanska odlare, Paul Cook. De bytte irispollen med varandra. Med USA finns även brevväxling om utvecklingen av vad som anges vara den första helt rosa irisen, ‘Edward of Windsor’.

Brevväxling om ‘Edward of Windsor’ visad på utställningen 2018, The Garden Museum, London.

Jag har inte sett den i verkligheten men de bilder jag sett har mera varit på en aprikosfärgad än en rosa iris. Däremot sägs den vara avbildad på den av Tate ägda målningen Iris Seedlings. Och där finns en iris som är mera rosa, som syn i målningens mitt. Eller så är det så att det som då kallades för rosa (pink) är vad vi idag anger som aprikosrosa.

Iris Seedlings, målning av Sir Cedric Morris. Är i Tates ägo men visas sällan. Fanns även med i utställningen 2018 på The Garden Museum. Detta är hans egna irisar, framtagna av honom. Motivet är intressant då man först efter ett tag noterar att det är en annan målning i bakgrunden.

‘Benton Strathmore’ är ett annat sådant “rosa” exempel. Den fanns med i stor mängd på Chelsea-15 och den var aprikosfärgad. Strathmore uppvisades första gången 1948, på Chelsea, för dåvarande drottning Elizabeth och hon lär ha godkänt att den uppkallades efter hennes barndomshem Strathmore. Detta var alltså Elizabeth, drottningmodern till Elizabeth II.

Iris ‘Benton Strathmore’ i förgrunden, ‘Benton Arundel’ i bakgrunden, från Chelsea-2015. Foto: Kerstin Engstrand

2018 blev det dags igen. Då hyllades Cedric Morris med en utställning på Garden Museum. Där visades en stor samling av hans målerier. Morris är mest känd för sina blomstermålningar men han målade även grönsaker.  

The Garden Museum, entrén till Morrisutställningen 2018. Foto: Kerstin Engstrand

Även en del dokument om hans växtförädling visades.

Sidor från Morris anteckningar om hans korsningsförsök för att få fram nya irissorter. Det har framgått att han gjorde minst 1000 korsningar varje år, eller i alla fall att 1000 lyckades växa sig till småplantor, seedlings. Från The Garden Museums utställning 2018.

Numera äger Garden Museum Benton End, de fick den som gåva och drivs som Charity. Anläggningen håller på att rustas upp och beräknas kunna öppnas 2026. Sarah Price Chelseaträdgård-23 flyttas till Benton End.

‘Benton Lorna’ i rabatterna utanför The Garden Museum, London 2018. Foto: Kerstin Engstrand

I trädgården till museet hade trädgårdsdesignern Dan Pearson bidragit med några irissorter från hans egen trädgård, sorter som han bl a fått tag i av Sarah Cook. Dan har ansvarat för museets nya trädgård. Han brukar benämna Morris iris som väldigt sofistikerade och det kan man hålla med om att flera av dem är. I trädgården hade han planterat fem sorter: Benton Nigel, Benton Pearl, Benton Lorna, Benton Caramel och Benton Duff.

Populära i USA

Minst 90 sorter, och lejonparten var populära i USA. Man har funnit att hälften var registrerade namnsorter där över vilket bekräftas i American Iris Society’s officiella register. Morris föredrog plicatas. Trädgårdsirisens stora antal färgkombinationer gör att de delas i olika grupper som exempelvis:

  • self           – en enda färg
  • bitone-     – två olika toner av en och samma färg
  • bicolor      – två olika färger
  • amoena    – vit eller krämfärgade inre kronblad och färgade yttre blad.
  • variegata  – gula inre kronblad och röda,bruna eller kastanjefärgade yttre blad
  • plicata      – oftast ljus, vit-gul grundfärg, med kanter i annan färg
  • blend        – två eller fler färger i kombination eller blandning på samma kronblad

Iris ‘Benton Arundel’, Chelsea Flower Show 2015. Foto: Kerstin Engstrand

Samtliga Bentoniris är vad vi idag kallar för trädgårdsiris, Iris germanica, även kallade för skäggiris. Släktet Iridaceae omfattar minst ett par hundra arter och en mängd hybrider. Man brukar indela iris i tre huvudgrupper varav de första två har rotstock, rhizom:

  1. Skäggbärande där den vanligaste irisen, trädgårdsirisen, Iris germanica  och småriris Iris barbata-nana ingår. De nedre kronbladen, som oftast hänger nedåt, har en starkt färgad mustasch eller skägg i blomöppningen. De skäggbärande har också kraftiga, svärdsliknande blad.
  2. Skägglösa där bl a den vilda svärdsliljan, Iris pseudacorus ,strandiris, Iris sibiricaIris setosa samt japansk iris, Iris ensata, glansiris ,Iris laevigata och vinteriris, Iris foetissima ingår. Gemensamt för alla dessa är att deras bladverk är gracilare än de skäggbärandes.
  3. Arter med knöl, som våririsen, Iris reticulata, Junosorterna och holländsk iris.
Iris ‘Crathie’ är den aprikosrosa irisen längst fram till vänster. Från Chelsea-2015. Foto: Kerstin Engstrand

Att han satte prefixet Benton till sina namnsorter har underlättat spårningen. Alla har det dock inte, ’Edward of Windsor’ till exempel, ‘Crathie’ är en annan.  Troligen uppkallad efter Crathie Kirksom, beläget inte långt ifrån slottet Balmoral.

Intressant namngivning

Förutom Benton, efter hans sista bostad Benton End, hur valde hand då namnen? Att hedra en person med att få en växt uppkallad efter sig är vanligt. Morris valde sina vänner men även husdjur som katter och fåglar som ‘Benton Menace‘ efter en av hans katter. ‘Benton Rubeo’, en röd-vit iris nu återfunnen i USA, ska vara namnsatt efter en papegoja av arten macaw, en av Morris papegojor som finns på bild.

‘Benton Nigel’. Foto: Crocus.co.uk

‘Benton Nigel‘, Nigel Scott var en av Beth Chatto’s vänner. Beth Chatto och Morris var mycket nära vänner och hans måleri inspirerade henne. Hon ägde flera verk av honom och särskilt var det en stor tavla i hennes vardagsrum som hon särskilt refererade till. Chatto presenterade Nigel Scott för Morris. Det anges att Scott faktiskt även kom att flytta till Benton End där han arbetade som trädgårdsmästare. På vintrarna åkta han och Morris på växtjägarresor. Under deras resa till Kanarieöarna1957 dog Nigel Scott efter att ha insjuknat i feber.

‘Benton Lorna’ i Sarah Price Chelseaträdgård 2023. Foto: Kerstin Engstrand

‘Benton Lorna’, var en lättspårad sort då den verkar ha sålts även i modern tid och fanns att spåra i Plant Finder. Fått sitt namn efter Lorna Styles som lär ha hyrt Morris hus The Pound. En typisk plicata.

Iris ‘Benton Caramel’ i bakgrunden, i förgrunden ‘Benton Deidre’ i Sarah Price Chelseaträdgård 2023. Foto: Kerstin Engstrand

Flera kunde spåras via Plant Finder, som ‘Benton Caramel’. Andra har hittats i botaniska trädgårdar i bland annat Tjeckien, Schweiz och i USA.

Iris ‘Benton Olive’ i Sarah Price Chelseaträdgård 2023. Foto: Kerstin Engstrand

‘Benton Olive’, stjärnan i Sarah Price Chelseaträdgård 2023 var tidigt återfunnen men länge utan namn.  Sarah Cook hade fått några exemplar av denna högst annorlunda färgade iris, oliv och purpur, av vänner till Morris. Men den var utan namn. Det var först när hon fick möjlighet att gå igenom en växtkatalog från 1952, Historic Iris Preservation Society’s, som hon fann en färgbild av en iris kallad ‘Benton Olive’ som hon äntligen fick ett namn på denna utsökta skönhet. Namnet är efter Olive Murrell, ägare till Orpingtion Nurseries som var den ena av de två främsta plantskolorna som sålde hans iris. 

Iris ‘Benton Duff’ i rabatten vid The Garden Museum 2018 London. Foto: Kerstin Engstrand
Iris ‘Benton Pearl’ i Sarah Price trädgård Chelsea Flower Show 2023. Foto: Kerstin Engstrand

En annan som Sarah Cooks länge längtade efter var den mörkt lila ‘Benton Judith‘.  Judith var Judith Wogan, sekreterare vid Arts League of Service och som var den som såg till att visa Morris irisar på en utställning, den allra första 1925.

Beth Chattos plantskola har ett mycket stort utbud av Bentoniris. Här ett utdrag av sortimenten 2023. Här syns bland annat ‘Benton Menace’, ‘Benton Judith’, ‘Benton Nigel’, ‘Benton Opal’ och ‘Benton Farewell.

Av de irissorter Sarah Price hade valt ut till sin Chelseaträdgård 2023 så var det enbart en sort som inte lyckades slå ut i tid och det var ‘Benton Farewell’ som därmed inte fick vara med.

Även Crocus.co.uk har en del Bentonirisar:

Av Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Så var hon tillbaka, Sarah Price. Det var år sedan vi senast fick avnjuta hennes verk, 2012. I år var det på uppdrag av Chelsea:s sponsor M&G Investments. En stor trädgård, förstås. Som alla stora trädgårdar på Main Avenue är ytan 10 x 22 meter. Och det är fantastisk vad mycket 220 kvm kan rymma! Detta är väl det bästa med Chelsea, att man får perspektiv på alla möjligheter ens tomt kan ge.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Monets målning Agapanthus Triptych var inspirationskällan. När Sarah såg den på Royal Accademy fick hon idén till dagens trädgård. Det var 2015/16 och redan då hade hon fått uppdraget att göra årets trädgård.

Aha Monet, det låter som ett säkert kort. Sarah är också ett säkert kort, hon brukar alltid få guldmedalj för sina trädgårdar. Sponsorerna får betala tvåsiffriga miljonbelopp för en trädgård men å andra sidan får de reklam i media som snabbt betalar tillbaka den kostnaden. Å andra sidan är Sarahs trädgårdar inga publikfriare. Hon får guld ja, men troligen kommer hon aldrig bli publikens favorit.Troligen för att hennes trädgårdar är mera en scen, ett stycke konst än för många en verklig trädgård.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Brända toner kombinerade med knotiga träd som oliv, förstås och granatäpple.

Granatäpplet tronar i mitten. Foto: Kerstin Engstrand
Granatäpplet tronar i mitten. Foto: Kerstin Engstrand

En och annan vallmo, någon i rosa (Beth Chattos!), en annan i lila och någon enstaka i flammande rött. För Sarah förde oss till Medelhavet. Och på den resan hade hon tagit med en riktigt fin korkek.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

I denna torra, heta , brända trädgård ringlade sig lite vatten fram. Vattnet kom från ovansidan av en mur.

Men här fanns också en mindre bassäng, inte för att simma i utan för att samla vatten.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Vackra lerkrus, du vet sådana man suktar efter bildade blickfång. Någon hade fått sällskap av Digitalis isabelliana som växer vilt på Kanarieöarna. Ett blåregn omfamnade den. Suck!

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Fler lerkrus:

Men här fanns också växtlighet som starkt påminde om James Bassons stenbrott från Malta från 2017. Senapsgul vejde och limegrön törel. Även konstruktionen påminde mångt och mycket om stenbrottet. När jag gick runt i den alldeles mol allena fick jag samma känsla. Båda trädgårdarna hade likheter i planteringen. Bådas var perfekt planterade, allt såg ut som om de alltid hade växt där. Men trädgården började byggas för tre veckor sedan. Det är också en konst, i sig.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Men är det en trädgård? Kanske,kanske inte sade många. I alla fall en del av en trädgård sade andra. Här fanns ingen sittplats.

Sara Price är konstnär och det märks. Hon har en fingertoppskänsla när det gäller att framhäva olika toner, som att terrakotta framhäver silver som återfanns i växter och trädens stammar.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Beth's vallmo i RHS:s "Fell Good" trädgård . Foto: Kerstin Engstrand

Varje år är det några växter som plötsligt får en mer framträdande roll än andra i idéträdgårdarna. På årets Chelsea Flower Show 2018 var det tre som tog ”ledningen”. Med ledningen menar jag inte i antal, de flesta växter i trädgårdarna är sådana som är lätta att få fram i fina blommande exemplar till andra häften av maj. Som lupiner och iris. De finns alltid, även om de i år var ovanligt många, då gärna i en kombination med varandra och då skulle det vara mörkt lila toner. Färre var det däremot av stora prydnadsallium som vissa år syns i varje trädgård.

Mörkt rödlila lupiner och iris i Tony Woods trädgård Urban Flow. Foto: Kerstin Engstrand
Mörkt rödlila lupiner och iris i Tony Woods trädgård Urban Flow. Foto: Kerstin Engstrand

I år var det tre mindre växter som gjorde storslagen entré. Två rosa och en mörkt blålila.

Beth’s vallmo, strax innan Chelsea Flower Show lämnade Beth Chatto jordelivet vid en ålder av 94 år. Hon var en av trädgårdsvärldens absolut främsta och om hennes spännande experiment med grusträdgården som inte vattnas kan du läsa om här på Rabarber. Du kan även lyssna till Beth Chatto och höra hennes underbara språk. Det var därför extra glädjande att i många trädgårdar, som RHS:s och  Matt Keightley:s  ”Feel Good Garden”, Sarah Price och M&G Investments ”A romanticised Mediterranean haven”, i Tom Massey:s ”The Lemon Tree Trust Garden” samt några till fanns hennes väna och nästan självlysande lilla vallmo, Beth’s vallmo,  Papaver dubium ssp lecoqii. Det var Crocus som hade levererat plantorna. De hade planerat och dragit upp dem långt före Beth’s bortgång.

Beth's vallmo i RHS:s  "Fell Good" trädgård .  Foto: Kerstin Engstrand
Beth’s vallmo i RHS:s “Fell Good” trädgård, här med salvia och hästsvansgräs. Foto: Kerstin Engstrand

Beth’s vallmo är också känd för att växa i Great Dixter, som en gång fick just denna vallmo av just Beth Chatto. På Great Dixter visar den sig oftast med mörka fält i botten men här på Chelsea hade den vita fält. Åsa Gregers Warg, som är första trädgårdsmästare i Beth Chatto Gardens, anger att de har den i båda varianterna, den odlas ju från frö och därmed en viss variation. Vissa får vita fält, andra för mörkt rubinröda till lila fält i botten.

Beth's vallmo i Sara Price trädgård. Foto: Kerstin Engstrand
Beth’s vallmo i Sarah Price trädgård. Foto: Kerstin Engstrand

Beth’s vallmo blir ca 50 cm hög och blommar i Sverige vanligen i juni. Vill växa i väldränerad jord i full sol. Som all vallmon vill den inte flyttas utan den ska sås på växtplatsen. Sådd kan ske antingen i april eller på hösten. Nyp bort fröställningarna om du vill att plantan ska blomma länge. Och låt fröställningarna mogna och spricka upp om du vill att den ska självså sig, då får du flera Beth’s vallmo i din trädgård och som själva väljer sin växtplats. Och det brukar den göra bra!.

Thulbagia samplanterad med agapanthus i Jonathan Snows sydafrikaträdgård.  Foto: Kerstin Engstrand
Tulbaghia samplanterad med agapanthus i Jonathan Snows sydafrikaträdgård. Foto: Kerstin Engstrand

Tulbaghia var den andra, och också den rosa. Flest i antal fanns i den sydafrikanska trädgården ”The Trailfinders South African Wine Estate” designed av Jonathan Snow, men den återfanns även i Sarah Price:s och flera andra, samt bland plantskolorna i det stora tältet. Den är utsökt och har en sällsynt förmåga att lysa upp de växter som finns i dess närhet.

I Sarah Price trädgård. Foto: Kerstin Engstrand
Tulbaghia i Sarah Price trädgård. Foto: Kerstin Engstrand

 

Dess engelska namn är ’Society garlic’, society därför den är sällskaplig, den bildar stora ruggar. Och det är i grupp den blir vackrast. I rabatten eller i kruka. Man kan även se den kallas för pink agapanthus Det var med just agapanthus som den växte i den sydafrikanska trädgården. Vi har en stor artikel om Tulbaghia här på Rabarber.

Stor vaxblomma och mörkt blålila lupiner i ”The Supershoes, Laced With Hope Garden”.  Foto: Kerstin Engstrand
Stor vaxblomma och mörkt blålila lupiner i ”The Supershoes, Laced With Hope Garden”. Foto: Kerstin Engstrand

Stor vaxblomma, Cerinthe major, som går i blått nu var ”tillbaka”.  Första gången den var en trendblomma var runt år 1995, sedan ”vilade” den lite till år 2010 och så nu, 2018, är den tillbaka igen! Men runt Medelhavet fortsätter både den stora och den lilla vaxblomman helt oberörda av trender att växa på ängarna och dikesslänterna. Den lilla går i mörkt gult och brunsvart.

Stor vaxblomma. Foto: Kerstin Engstrand
Stor vaxblomma. Foto: Kerstin Engstrand

Stor vaxblomma blir som vildväxande vanligen 50 cm hög, i sin odlade form i en trädgård kan den ibland bli meterhög och faktiskt hela 150 cm bred! Vaxblomma gör sig bäst i grupp. Den sås i början av april direkt på växtplatsen och blommar då i juli−augusti. Räkna alltså med 90 dagar från sådd till blomning. Blommorna nickar blygt ner mot marken. Bladverket är gråblått. Är ettårig, trivs i alla jordar och är mycket omtyckta av bin. Flest stor vaxblomma fanns i ”The Lemon Tree Trust Garden” och i  ”The Supershoes, Laced With Hope Garden”.

Stor vaxblomma i "The Lemon Tree Trust Garden” Foto: Kerstin Engstrand
Stor vaxblomma i “The Lemon Tree Trust Garden” Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Varje år får tv-publiken rösta fram sin absoluta favoritträdgård. BBC, som har sändningsrättigheterna, presenterar trädgårdarna i tv. I år hade man valt att enbart ha omröstning bland de stora trädgårdarna, de så kallade showgardens. De var 17 så det fanns lite att välja bland. RHS stod för omröstningen av publikens favoriter bland de mindre trädgårdarna. Där blev “The Modern Slavery Garden” och “Meningitis Now Futures Garden” favoriter i Fresh respektive Artisankategorierna.

I år var det Yorkshires trädgård som vann publikens stora hjärta. Yorkshire har i flera år återfunnits i kategorin “Artisan” – och där vunnit flera år så det är uppenbart något speciellt med landskapet runt York. Trädgården var sponsrad av Welcome to Yorkshire.

Och många förknippar Yorkshire med tv-serien “Hem till gården”.

Och det blev en rejäl revansch för designern Matthew Wilson som enbart hade fått silvermedalj. Han var missnöjd redan förra året, då han fick förgyllt silver för sin första Chelsea trädgård som i mitt tycke var betydligt bättre än årets. Matthew Wilson har varit aktiv inom RHS men också VD för det välkända, anrika Clifton Nurseries. De gör trädgårdar i de mest fashionabla delarna av London, och utomlands.

I år har han tagit inspiration från ett kyrkofönster. Inte vilket som helst, det största medeltida som finns i landet, och som återfinns i Yorks katedral. En mindre upplaga av det dominerade hela trädgården. Här hade man också ett smart knep, glasfönstren var upplysta även under dagtid vilket gjorde att de alltid glödde som av kvällssolens ljus.

Att ljuset skulle vara en viktig del av trädgården var en självklarhet för Matthew. För ljusets betydelse hade han lärt sig tidigare, av inte mindre än av Beth Chatto, och hur ljuset påverkade växterna framträdande i hennes grusträdgård. När han 20 år senare en tidig morgon såg morgonljuset få glasfönstren i Yorks katedral att få liv, ja då var det hela än en gång självklart. Det blev en ljusbox av samma typ som ofta används i filmindustrin och allt styrdes via en Iphone-app.

Glasfönstren var gjorda med samma teknik från 1405 som originalets, och hade en storlek av 5 x 3 meter. Allt handgjort av samma hantverkare som restaurerar originalet i York. Den restaureringen har för övrigt tagit 10 år att genomföra. ganska häftigt att 600 år gammal yrkeskunskap får så stort genomslag än idag.

Detta var den största av de 17 showgardens, 12 x 22 meter, 264 kvm. Träkonstruktionen var också ett utmärkt hantverk.

Till det klassiska romantiska brittiska cottage garden-planteringar som inte var helt naturliga, växterna var delvis för hårt sammansatta, de saknade möjlighet att bre ut sig. Det saknades den finess som Cleve West och Andy Sturgeons trädgårdar hade.

Tidig morgon, även en designer jobbar kl 05.30. Om 1,5 timme får han veta vilken medalj hans trädgård fick. Foto: Kerstin Engstrand
Tidig morgon, även en designer jobbar kl 05.30. Om 1,5 timme får han veta vilken medalj hans trädgård fick. Foto: Kerstin Engstrand

Av Kerstin Engstrand



                

Foto: Kerstin Engstrand

2015 års Chelsea Flower Show bjöd på ny variation när det gäller växtvalet. Det har skett ett skifte.

Här är några växter som dominerade:

2sean
Fjällkvanne. Foto: Kerstin Engstrand

 

Flockblommiga växter dominerade stort. Fjällkvannen med sin limegröna färg fanns i mängder av trädgårdar, antingen i full blom eller enbart som planta. Inte ett enda exemplar av den purpurfärgade syntes till och det är ovanligt, den brukar alltid återfinnas i minst en trädgård. Kvannen är tvåårig.

Det är synd att  det är svårt att få tag på frön till Blomsterkörveln i Sverige för den är en mycket  bra ettårig växt. Den är många designers favoritväxt och finns närmare presenterad här.

Fingerborgsblommor är klassiska på Chelsea, de är enkla att få fram fina exemplar av till mitten av maj. I år såg vi också att kungsljusen börjar komma tillbaka.  Bäcktisteln som var stor redan förra året återfinns också i nästan varenda trädgård.Läs mer om bäcktisteln här.

Foto: Kerstin Engstrand
Puderrosa kungsljus Verbascum ‘Merlin’ lila lupiner Lupinus ‘Masterpiece’, några ljusblå camassia plus bäcktistel i en rabatt skapad av Chris Beardshow. Foto: Kerstin Engstrand

 

Även purpurlysingen återkom i stor mängd. Läs mer om purpurlysing här.

Purpurlysing. Foto: Kerstin Engstrand
Purpurlysing. Foto: Kerstin Engstrand

 

Libertia ‘Taupo Sunset’, den rostfärgade irisen ‘Kent Pride’ och fingerborgsblomman  Digitalis ‘Illumination Apricot’ skapade elektriskt ljuskraft i trädgården “The Pure Land Foundation Garden”.  Det limefärgade gräset som minglar så vackert är Hässlebrodd, Milum effsum ’Aurerum’ som vi skrev om i samband med förra årets Chelsea, klicka här.

 

Fingerborgsblomman ‘Apricot’ är helt ny och skapade habegär. Flera i denna serie såg vi. Det är en solälskande fingerborgsblomma, och steril, vilket gör den relativt trogen och mera långlivad än vanliga fingerborgsblommor. En hallonfärgad använde Sarah Eberle sig av i sin ena trädgård, klicka här. Serien slog igenom 2012 då den rosa varianten blev Årets växt.  Den rosa kan du se här nedan, bilden är från Beth Chattos terrass.

ww16

Text och foto: Kerstin Engstrand

Alan Titchmarsh är alltid lika glad trots att han inte längre får leda BBCs satsning på Chelsea Flower Show. Foto: Kerstin Engstrand

 

Varför kommer kändisarna till Chelsea Flower Show? Jo, några för att arbeta för olika välgörenhetsorganisationer, andra för att göra reklam, och åter andra för att de är mycket trädgårdsintresserade. Att kändisar och personer med inflytande i samhället visar att de är trädgårdsintresserade är viktigt för trädgårdskonsten. I England är det självklart att om man har ett fint hus så har man också en fin trädgård. Annars är man fattig…dvs. om man bara har ett fint hus och inte bryr sig om trädgården.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Redaktionens val

Rabarber trädgård är den enda svenska site som verkligen går på djupet när det gäller världens främsta trädgårdsutställning, Chelsea Flower Show, arrangerat...