Taggar Inlägg "Design"

Design

Foto: Kerstin Engstrand

BBCs programledare Monty Don var upprörd. Han stod precis bredvid mig och hade en intensiv diskussion med The Royal Horticultural Societys domare James Alexander-Sinclair. Om vad då?  Jo, att publiken tyckte att det var omöjligt att förstå varför vissa trädgårdar som syntes perfekta “bara” fick förgylld silvermedalj, medan andra som höll samma standard, fick guld. James hade inget emot att Monty tog upp ämnet, snarare tvärt om. Och framhöll att det ibland, precis som betygen i vanlig skola, kan vara hårfint mellan ett högre eller ett snäppet lägre betyg. Att någonstans går gränsen. RHS använder sig av ett poängsystem som alla designers och anläggare är väl insatta i. Ett av kriterierna  är vad man angivit i sin ursprungsplan. Man får inte avvika för mycket från den och om man gör det måste man ha ett mycket giltigt skäl. Ett sådant exempel är när Londons vattenverk sade nej till att placera ut två tunga pilträd i Dan Pearsons trädgård. Deras diskussion fortsatte sedan i direktsänd tv. Men en viktig bedömningspunkt är växternas kvalité, de ska vara friska, välskötta och av rätt storlek.

James Alexander-Sinclair  håller hårt om kuvertet med alla medaljer. Foto: Kerstin Engstrand
James Alexander-Sinclair håller hårt om kuvertet med alla medaljer. Foto: Kerstin Engstrand

En som öppet i direktsändning uttryckte sin känslor, att han var djupt besviken när han mottog sin medalj (förgylld silver), var Clifton Nuseries ägare Matthew Wilson. Han är välkänd i växtsammanhang och har även arbetat som domare för RHS. I år gjorde han för första gången en egen trädgård, det var “The Royal Bank of Canada Garden”. The Royal Bank of Canada var med för första gången förra året, 2014, och anlitade då en mycket ung designer. 2014 fick de guld så förväntningarna på den mera etablerade Matthew Wilson var enorma. Skulle han klara pressen och leverera?

Och du som undrar varför en bank skapar trädgårdar på Chelsea Flower Show så är orsaken att denna bank är djupt engagerade i jordens vattenbehov. Därför är vatten, främst gråvatten, ett tema deras trädgårdar alltid har.

Personligen tyckte jag mycket om Matthews trädgård. Den hade sina kvalitéer, men förmodligen så var jag mest förtjust i möblerna. De var onekligen mycket vackra men jag glömde provsitta dem. Så hur bekväma de är kan jag inte uttala mig om. Hans idé var att denna trädgård inte skulle ha några raka linjer alls. Mitt öga retas dock av vattentrappan som i mitt tycke  hade fel proportioner. Den störde trädgårdens balans. Döm själva, här kan du titta närmare på Matthews trädgård:

Ännu en trädgård som publiken tyckte var värd en guldmedalj, sponsorn M&Gs trädgård kallad “The Retreat”. Denna var väl den mest “klassiska” Chelseaträdgården av alla. I år var det 15 stora trädgårdar varav 7 fick guldmedalj, 7 förgylld silvermedalj och en fick enbart silver. Ingen bronsmedalj delades ut, ej heller inget brunt kuvert (=ingen medalj alls). Det indikerar i sig att standarden var ovanlig hög i år. Men det är för en designer för en stor trädgård guld som gäller. Och då är inte förgyllt silver lika bra… Designer var Jo Thompson. Jag tycker formen var klumpig, särskilt huset. Det skulle vara inspirerat av Vita Sackville-West skrivarlya i Sissinghurts berömda torn men formen var ljusår från originalets.

Företaget ‘L’Occitane var för tredje gången med på Chelsea Flower Show. Som alltid med ett franskt tema. I år hade man valt den unge, och i Frankrike boende, designern James Basson. Här var det inga diskussioner om medaljen, det blev GULD. Utan nu var det diskussionen om inte just denna trädgård skulle ha fått titeln Best in Show. Det tyckte Monty Don och delvis håller jag med honom. Detta var ett konstverk.  Förutom superb plantering var den även ett mästerverk i konstruktion. Det är inte lätt att anlägga en trädgård som ligger under marknivå.

Budskapet var, att man ville lyfta fram att många trädgårdar som är viktiga för parfymframställningen i Grasse, numera förfaller.

Men skulle den då blivit Best in Show? Kanske, men Dan Pearsons trädgård var också suverän. Monty Dons motivering var att denna var en trädgård, och att Dan Pearsons inte var det.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Vi befinner oss i Tungelsta söder om Stockholm. Det är maj månad och himlen är mörk, ja det var nog en underdrift, den är svart. SMHI har varnat för rejält regn. Vi parkerar bilen på garageuppfarten och härifrån ser man varken boningshus eller trädgård. Däremot en väg, med en mittsträng gräs som för tankarna till hjulspår. Och vad skymtar längre fram, just där vägen svänger, om inte ett växthus. Men något boningshus syns inte.

Är jag förvånad över att huset inte syns från garageuppfarten? Nej, egentligen inte. För här bor Petra och Sven Lindvall med sina två barn. Petra är stadsträdgårdsmästare i Haninge strax söder om Stockholm. Sven är industridesigner, arkitekt och bygglovshandläggare. Jag är mycket nyfiken på deras trädgård och deras hus. För jag har hört rykten om att de har skapat en synnerligen fin balans mellan hus och trädgård.

Tungelsta var förresten på 1940-talet en verklig trädgårdsstad med en mängd handelsträdgårdar. Idag finns några kvar, varav en på promenadavstånd från deras fastighet.

Ibland blir man kär i ett hus. Och det blev Petra när hon kom hit julen 1999 för att överlämna en julblomma till en medarbetare. Och lämnade uppvaktningen med orden: Om du någon gång tänker sälja huset så kan du väl höra av dig …

Vad var det som gjorde att du så snabbt yttrade de orden?

– Det var glasverandan, känslan när jag kom in, jag kände direkt en härlig sommarkänsla fast det var vinter.

Jaha, andra faller i farstun. Men två år senare kom ett brev med fråga om hon fortfarande var intresserad. Och det var Petra och maken Sven. Ett nytt villaområde skulle byggas i stugans närhet och ägaren stod inte ut med tanken att skogen som han älskade skulle skövlas. Det brevet är idag en viktig del av husets proveniens.

Så blev Petra och Sven ägare av en backstuga med anor från 1700-talet. Som stod på en mycket avlång tomt. Att det här även före den tidigare ägaren bott en trädgårdsälskare märktes också när de började undersöka trädgården. Det fanns syrenberså och en stor japansk lönn men också en vattenspegel och en bit äng.

Det är oerhört bra förutsättningar. Och det var nu dags för Petra att skapa sin egen trädgård. Tidigare hade de hyrt en flygel på en hästgård. Nu skulle det skapas något eget, samtidigt som huset skulle byggas ut. Inte en alltid så lyckad kombination. Grävmaskiner och andra stora fordon brukar gå hårt åt jord och växter. En mängd växter flyttades till nya platser och inga växter mötte fordonsdöden. Syrenerna som stod i bersån flyttades för att bilda en häck. Stenar togs omhand. Det är mycket man kan använda en grävare till.

 

Klassiskt formspråk men nyanlagd ‒ buxbomsparterren ligger utanför glasverandan. Storleken är ca 5 × 5 meter.

Självklart underlättar det när man som Petra har utbildning inom området. Idag består trädgården av tolv olika delar. Alla med samma harmoni och självklarhet. De tolv delarna är inte avgränsade med höga häckar utan är naturliga ”rum”.

– Helheten är viktigast för mig, jag går inte igång på enstaka växter. Det ska kännas genuint och genomarbetat. Jag vill att en trädgård ska vara snygg året runt.

Entrégården. Trots att backstugan hade byggts ut av tidigare ägare var den inte stor nog för en familj med två barn. Sven ritade utbyggnaden. Att tillbyggnaden skulle underordna sig den gamla backstugan var en självklarhet. Den nya delen är så skickligt gjord att den känns som en naturlig enhet med det gamla 1700-talshuset. De båda delarna förstärker varandra. Tidigare hade de sin entré i den gamla glasverandan på backstugans ena kortsida. Det var den entrén som gav Petra sommarkänslan på vintern och orsaken till att de blev husets ägare. Men det var ändå självklart att lägga den nya entrén i sammanbindningen.

– Effekten vi ville uppnå var att man får titta till för att se övergången mellan1700-tal och 2000-tal. Det skulle flyta ihop och vara samma känsla i alla delar av huset.

Entrén syns heller inte direkt när man kommer från garaget. Det är först när man kommer till entrévägens böj mot höger man noterar entrén. Och där växer ett ståtligt biggaråträd. Väl inne ser man direkt trädgården på den andra sidan av huset. Hallen känns som en tidssluss mellan ute och inne och mellan 1700- och 2000-talet. Glasväggarna skapar det intrycket samtidigt som de för vidare ljuset, ett välkomnande ljus som sprids vidare in i den gamla delen.

I entrégården finns under bigarråträdet är av sorten ’Gårdebo’ (zon 4) en liten blomsteräng med pärlhyacinter, gullvivor och prästkragar. Här växer också en vingbenved som på hösten flammar stolt i rött och rosa tidlösa. Gångvägen är belagd med stenmjöl som passar bra ihop med alla de stenhällar som finns i trädgården.

2015 är jordens år. Jorden i trädgården är morän. Den karga moränjorden har Petra förbättrat på planteringsytorna till ett djup av 30–40 cm. Hon har bottnat med lera och därefter fyllt på med bra ogräsfri jord och naturgödsel. På de platser där det finns bar jord på våren påför Petra ett lager om 5 cm kompostjord. Naturen på andra sidan stenmuren är förebild. Där i skogen är jorden alltid täckt med mossa, vissna löv och dylikt. Petra hackar ner kompostjorden så att den blandas med den befintliga jorden. Marktäckande växter hjälper till att skydda jorden och hålla fuktighetsgraden.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Buskar är en viktig del av trädgården. De sammanbinder, markerar tillsammans med träden ”rummen” men är också länken mellan jord och himmel. Som det proffs Petra är tänker hon i skikt. Hon börjar vid marken med marktäckare och strävar sig sedan med hjälp av växterna uppåt. Grova skisser om hur planteringarna är tänkta att se ut är grunden. Fokus ligger på bladverket. Här kommer marktäckare in i bilden. De finns överallt, under häckar, buskar och träd. Men oavsett skisserna så flyttas det om en hel del. Några av favoriterna bland marktäckarna är röd sockblomma, flocknäva och lönnalunrot.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Trädgårdslunden ligger längs vägen upp mot huset, under björkarnas halvskugga. Hit har stycken av grästorv flyttas från andra delar av tomten. Rejält med lökväxter planterades också in. Det blev vårstjärna och krolliljor som samsas med julrosor, nunneört, gullvivor, myskmadra, midsommarblomster och strutbräken.

Förebild för Petra är Beth Chatto och hennes devis om rätt växt på rätt plats. Särskilt hennes omgörning av den gamla parkeringsplatsen. Beth Chatto arbetar med mycket torra förutsättningarna och får ändå ett frodigt och fint resultat. (Möt Beth Chatto här).

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Växthuset har blivit mera ett uterum än växthus. Här stormtrivs de, särskilt regniga dagar, och härifrån har man fin utsikt över trädgården. Det ser ut som ett nytt, dyrt växthus men det är det inte. Det är lågbudget byggt efter Petras konstruktion. Lågbudget tack vare lite tur och bra grannar.

– Vi fick en hög profiler från ett gammalt växthus. Ett riktigt plockepinn av avflagnade kärnfuruprofiler. Sedan hade vi turen att få köpa glas från en granne för en krona rutan. Så glasen fick bestämma måtten för växthuset.

En hel del tankemöda och hjälp krävdes innan de fick ihop det. Det ritades om flera gånger innan Petra kände att det var rätt. Det blev 3 x 4,4 meter stort och har rejäl takhöjd, något som Petra medvetet valt.

– Jag ville ha stor luftvolym därför valde jag att göra taket lite toppigare än vad som är brukligt.

Växthuset har också förstärkts med stålstag. Eftersom marken lutar lite valde Petra att delvis låta sockeln vara nergrävd i marken. Det blir en liten nivåskillnad när man går in, en nivåskillnad som ger en känsla av att man gör entré i växthuset. Den förstärker karaktären, ger växthuset en extra glans.

Sockeln är byggd av lecablock som har slammats i grått. Golvet som tar upp sockelns gråa ton är lagt med grå gotländsk kalksten. Här finns en liten kamin som används flitigt under råa, kyliga dagar.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Hit ut flyttar Petras pelargonsamling för sommarlov. Längs ena kortsidan växer en vinranka, en staketdruva av sorten ’Nimrod’. Den ser gammal ut, för ungplantan döljs av en souvenir, en bit knotig vinstock från en vingård i Frankrike.

– Det är ett semesterfynd! Under en båtfärd i Frankrike letade jag efter en gammal vinstock och fann en i en hög som skulle brännas. Men inspirationen kommer nog från Torsten Wallin som i sin trädgård har använt gamla stammar av en på liknande sätt.

 

Köksträdgården är oval, för här stod tidigare barnens studsmatta. Plötsligt fanns det ett utrymme som var över och Sven, som länge velat ha lite grönsaksodling, såg en ny möjlighet. Köksträdgården omgärdas av en häck av japansk lärk (Larix kaempferi, härdig zon 4–5) som är billigare än idegran och dessutom mycket lätt att forma till en smal häck.

Häcken kompletterades med ett 120 cm högt engelskt fårstängsel gjort av kastanj. För här ska inga rådjur få tillträde. Och det har hittills fungerat. Det enda de har sett är att rådjuren har fejat hornen utanför köksträdgården

Att raka former ska möta runda är ett klassiskt designknep. De raka formerna står de svartmålade odlingslådorna för. Här odlar de jordärtskockor, dill, persilja, lite bönor och squash.

– Jag gillar det som växer av sig själv och blir något man kan äta. Jordärtskockor är min absoluta favorit. Förra årets skörd har vi ätit av i stort sett hela denna vinter. Det har blivit soppor eller så rostar vi dem i ugnen.

Återigen är det glas som stått modell för formen. De fick några gamla drivbänksglas och dess mått fick bestämma odlingslådornas storlek. Lådorna är målade med slamfärg.

 

 

Petra och Sven Lindvall vann tävlingen Årets Tungelstaträdgård 2012. Mer om Petras och Svens trädgård kan du läsa i boken ”Hur en trädgård blir till” av Torsten Wallin (Norstedts 2013).

Växtzon: 3.

Läge: Svag norrsluttning

The Daily Telegraph Garden, Chelsea Flower Show 2014. Foto: Kerstin Engstrand

Det var mycket italienskt på 2014 års Chelsea Flower Show. Tommaso del Buonos trädgård var en modern italiensk där italiensk renässans mötte modernism.

Detta var andra gången som Tommaso del Buono och Paul Gazerwitz designade en trädgård för Chelsea Flower Show. 2008 gjorde de en otrolig organisk köksträdgård som är en av de vackraste jag sett. Den köksträdgården fick förgyllt silver.

I fonden skymtar vattenväggen. Foto: Kerstin Engstrand
I fonden skymtar vattenväggen. Foto: Kerstin Engstrand

Travertin, som bildas när grundvattnet pressas samman och som bryts i stora fyrkantiga block, var deras val av hårt material. Mycket snyggt när det är nytt, men det åldras inte så bra utomhus. Luftföroreningar och fukt gör att stenen blir allt gråare. Det är bara att titta närmare på Petersplatsen i Rom, kolonnerna där är mer gråsvarta än sandfärgade eller vita. Men på Chelsea var travertinen bländade vacker. Och kändisarna flockades framför travertinväggen, bänken erbjöd dem också en stunds vila.

Trädgården innehöll även andra klassiska former. Den var lätt nedsänkt, ett steg till två steg ner beroende på vilken del av trädgården man befann sig i, vilket förstärkte effekten att man gjorde entré i den.

Onekligen var detta en exklusiv trädgård men lite opersonlig. Den var snygg, väldesignad men saknade i mitt tycke något som gjorde att man tappade andan. Samtidigt mycket engelsk, kanske för det välskötta gräsmattan som prydde trädgårdens mitt. Jag fick känsla av ambassadträdgård. Andra tyckte den var maskulin. Kanske det, vad nu en maskulin trädgård är för något. Onekligen var det en trädgård som inbjöd till lugna samtal och eftertanke.

Lindarna ramar in ena kortsidan. Foto: Kerstin Engstrand
Lindarna ramar in ena kortsidan. Foto: Kerstin Engstrand

Det fanns även en intention att lära ut några designknep till besökarna. Främst då med placeringen av lindarna som växte längs ena kortsidan. De skapade både en avgränsning och en möjlighet att kika in. De gav trädgården perspektiv.

Det klassiska designknepet att rakt ska möta runt återfanns även här. Lindarna var ett exempel (stammen kontra grenverkets form), det andra buxbomen som ramade in trädgården mot den ena långsidan.

Skugga är viktigt i en italiensk trädgård och att vi vanligen inte designar våra trädgårdar för möjlighet att få skugga har nog många av oss upplevt de senaste heta somrarna. I fonden fanns en pergola med en porlande vägg. Intentionen var att vattnet inte skulle kännas men väl höras. Men London bjöd stundom på riktigt heta dagar och då upplevde man tydligt den sköna svalka som vattenväggen erbjöd. Och där återfanns de obligatoriska citronträden i stora terrakottakrukor.

I förgrunden gurkört, i bakgrunden buxbomsklot. Foto: Kerstin Engstrand
Skir gurkört, fänkål och euphorbia mot stram buxbom.. Foto: Kerstin Engstrand

Färgvalet var grönt, med inslag av ljusblått och lime. Iris, nepeta, violer och gurkört var några av de blå växterna. Här och var dök också starkt ceriserosa sabelilja upp.

Trädgården var designad av Del Buono Gazerwitz Landscape (Tommaso del Buono & Paul Gazerwitz) för dagstidningen The Daily Telegraph och fick guldmedalj.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Tomasso gratuleras till guldet  av BBCs Nicky Chapman. Foto: Kerstin Engstrand
Tomasso och Paul gratuleras till guldet av BBCs Nicki Chapman. Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Foto: Kerstin Engstrand

Att som trädgårdsdesigner få uppdraget att skapa champagneföretaget Laurent-Perriers trädgård är få förunnat. Det är enbart de som håller absolut toppklass som får äran. Laurent-Perrier har förstått vikten av att synas i olika livsstilssammanhang. En Chelseaträdgård är dessutom en utmärkt plats att bjuda in viktiga kunder till.

Luciano Giubbilei. Foto: Kerstin Engstrand
Luciano Giubbilei. Foto: Kerstin Engstrand

2014 gick uppdraget igen till den italienskfödde men i England verksamme designer Luciano Giubbilei och det var företagets 16:e Chelseaträdgård. Luciano har tidigare fått två guldmedaljer på Chelsea, 2009 och 2011, också då för trädgårdar skapade åt Laurent-Perrier. Även denna gång fick han guld samt den mycket välförtjänta titeln Best in Show.

Luciano är känd för att arbeta med skikt, skikt av ljus, av form, av textur. Resultatet blev en lugn, harmonisk, meditativ trädgård som för mig kändes såväl ultramodern som japansk. Som alltid hade Luciano träffat mitt i prick.

Han lät elementen samspela. Och samspelet förstärktes av den geometriska designen. Ganska enkel men oerhört effektfull. Men mycket svårare att skapa än vad det ser ut. Totalt var trädgården uppbyggd av sex trianglar. Och där igen känns den japanska enkelheten igen. Bara en mästare klarar denna balans. En stark önskan att bjuda in besökaren att utforska samspelet mellan stillhet och rörelse låg bakom. Rörelsen av de olika materialen, särskilt stilla porlande vatten som hade två mynningar. Allt förstärktes av kontraster i form och struktur.

Skulptur av Ursula von Rydingsvars. Foto: Kerstin Engstrand
Skulptur av Ursula von Rydingsvars. Foto: Kerstin Engstrand

Rörelsen fanns också i Ursula von Rydingsvars skulptur gjord av cederträd i olika lager. Liksom i sol–skugg effekterna. De två häggmispelträden bidrog till att skapa en vandrande skugga. Samtidigt som träden skapade lugn, de stillade vinden. Himlen speglade sig i vattenspegeln och ljuset fångades upp av de gula och vita växterna.

Lupinerna strävar mot vattnet. Foto: Kerstin Engstrand
Lupinerna strävar mot vattnet. Foto: Kerstin Engstrand

Växtvalet var sparsmakat men planteringarna var generösa. Månskensgula lupiner, Lupinus ‘Chandelier’ vällde fram i två motställda rektangulära planteringar. Här hade Luciano påverkats av lupinerna på Great Dixter. Storbladiga växter som rodgersia fångade också ljuset medan gräset fångade vinden. Syftet var att skapa besökarens uppmärksamhet. Och det fick den, även drottning Elisabeths som uppskattade trädgårdens lugn. Samt bombhundarnas, de fyrbenta vännerna badade till Lucianos förskräckelse i vattenspegeln. För det var innan domarna hade sett trädgården.

I trädgården återfanns två av mina personliga favoritväxter, två mycket bra mingelväxter:

Blomsterkörvel. Foto: Kerstin Engstrand
Blomsterkörvel. Foto: Kerstin Engstrand

Blomsterkörvel, Orlaya grandiflora, ser ut som en vit spetsnäsduk. Jag har odlat den sedan 1990-talet och då var den svår att få tag på. Ulf Nordfjell använde sig av Orlaya i krukplanteringarna ute på Rosendals trädgårdar under Kulturhuvudstadsåret 1998.  Den används flitigt på Chelsea Flower Show och är också en av Carol Kleins favoritväxter.

Blomsterkörvel är ettårig. Sås direkt på växtplatsen i maj, blommar då från juli och hela hösten lång. Ca 90 cm hög. Utmärkt snittblomma. Fröställningarna kan torkas. Impecta brukar ha frö.

Hässlebrodd och vit akleja. Foto: Kerstin Engstrand
Hässlebrodd i tidigt morgonljus. Foto: Kerstin Engstrand

Hässlebrodd, Milum effsum ’Aurerum’ är i Sverige sällan använt gräs vilket är synd då det skänker mycket glädje. Jag fick min första planta av Christopher Lloyd och har den än. Den sprider sig sakta men säkert. Även Adrian Bloom och Beth Chatto använder sig flitigt av denna gulbladiga form av hässlebrodd.

Hässlebrodd är mycket härdig, bladen är limegulgröna och blommorna går i samma ton. Blomningstid slutet av juni–juli. Blir ca 90 cm hög, ibland högre. Trivs i halvskugga och lätt fuktig jord. Härdighet A.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Guccis "Flora" på Chelsea Flower Show. Foto: Kerstin Engstrand

Modehuset Gucci är känt för sina blommönster. Och vad passar då inte bättre än att ställa ut på ansedda Chelsea Flower Show. Chelsea kallas också för trädgårdsvärldens cat walk.

Det var landskapsarkitekten Sarah Eberle som fått det hedervärda uppdraget att skapa liv i deras kanske mest kända mönster med det passande namnet  ’Flora’. Deras idéträdgård återfanns i avdelningen ”Fresch Gardens”. Sarah Eberle är en mycket ansedd trädgårdsdesigner och har belönats med åtta guldmedaljer på RHSs olika utställningar samt fick även 2007 på Chelsea titeln ‘Best in Show’. Det roliga är att Sarah annars är den minst uppklädda designern på Chelsea. Hon brukar i regel vara klädd i blåställ. Dock inte denna gång, nu var det Gucci som gällde, från topp till tå. Sarah gillar att i sitt arbete som designer gå utanför sin bekvämlighetszon. Vi kan konstatera att hon verkade trivas i sin utstyrsel.

Gucci grundades i Florens, Italien år 1921 och var ursprungligen en liten väskbutik. Ägaren Guccio Gucci var influerad av England och framför allt London. Han hade arbetet på fashionabla Hotel Savoy i London. 1966 skapades Floramönstret till Grace av Monacos ära. Vid ett besök i deras butik i Milano ville Rodolfo Gucci ge henne en present. Efter ett tag tackade hon ja, och frågade efter en scarf. Men den önskan gjorde Rodolfo Gucci stressad. Han tyckte helt enkelt att de inte hade en scarf vars mönster passade Grace. Resultat blev att han kontaktade illustratören Vittorio Accornero för att skapa ett mönster som skulle passa deras kända kund. Redan dagen efter återkom Accornero med en målning,  ‘Flora’ och därmed var mönstret skapat. Sedan blev den en succé.

Att Gucci deltog på Chelsea Flower Show berodde på att deras kreativa chef Frida Giannini tyckte att det var dags att skapa nytt liv i mönstret. Det förekommer även på väskor samt har även varit inspirationskälla till några av Guccis parfymer.

Det är 37 färger i scarfen och dessa, liksom de fyra årstiderna, hade Sarah använt sig av. Bland blommorna märktes tulpaner, liljor, rosor, vallmo, iris, pioner, anemoner och alströmeria.

För att fira lite extra skapade Gucci i samband med idéträdgården två nya exklusiva handväskor i deras serie ”Lady Lock” med Floramotivet.. På Guccis hemsida kan du se alla produkter mönstret återfinns på. Vad sägs om ett par sneakers?

Till sin hjälp hade Sarah Eberle floristerna Athena Duncan och  Mairead Curtin från Rebel Rebel. Merparten av snittblommorna var uppdragna av Kelways.

Idéträdgården fick förgylld silvermedalj.

Text och foto: Kerstin Engstrand

 

 

Läs storyn bakom Ann-Lis fantastiska trädgård här.

I Oviken Jämtland har Ann-Lis skapat en trädgård. Foto: Kerstin Engstrand

Vi befinner oss i Oviken, Jämtland, inte långt ifrån Storsjön. Här står boningshuset tryggt med ryggen mot skogen. Utsikten är milsvidd, och långt där borta, i olika toner av grönt och grått, skymtar de mjukt rundade fjällen. Här bor Ann-Lis och Sten. Det är Ann-Lis tredje trädgård och i år är det tio år sedan hon tog det första spadtaget.

  • Trädgården ligger i växtzon: 6-7
  • Jord: Moränlera och god trädgårdsjord.

Det var år 2001 som hon och maken Sten flyttade hit till huvudgården. Tidigare bodde de i ett litet brunt timmerhus på samma ägor. Den flytten krävde raska beslut.

Ann-Lis, Sten och Saga. Saga är kungspudel men kallas för jättepudel, hon är alldeles för stor för sin ras. Men väluppfostrad, hon går enbart på stengångarna, aldrig i rabatterna. Foto: Kerstin Engstrand

– Vi sålde villan ett år i förväg och plötsligt när de nya ägarna kom upp på gårdsplanen kom vi på att nu har vi ingenstans att bo!

Så det blev ett temporärt boende i en liten stuga på 30 kvadrat medan de renoverade boningshuset. Och övrigt bohag fick stå i en container på tomten. Den containern står för övrigt kvar.

Det var en toppklocka som spred sig som det ogräs just toppklocka kan vara, som blev startskottet för trädgården. I mitten av 2005 satte Ann-Lis spaden i jorden utanför brygghuset.  Och det fanns att gräva. Jorden gick ändå upp på väggen. Plötsligt sjöng jorden som ett klockspel. Av sten. Den första stenen triggade upptäckarlustan. Och ju mer Ann-Lis grävde, desto mer upptäckte hon.

Vattenspegeln till höger är gjord av parabolantennen som hittades under härbret. Foto: Kerstin Engstrand

Parabolen ligger i en naturlig sänka framför huset. Innan Ann-Lis började gräva ut låg här cirka en meter jord. Tanken var först att skapa en damm men de insåg snabbt att det skulle bli för mycket arbete med gjutning och få dit vatten.

– Jag har inte arbetat hela tiden med trädgården, det har hållit på av och till, ibland väldigt intensivt, ibland inte.

w_DSC5482
Göstas rum, i den grå vilstolen brukar familjens vän Gösta sova gott efter middagen, så han fick ge namn till detta rum. Det är sällan man här blir besvärad av mygg, ofta drar det lite och den svaga vinden håller myggen borta. Foto: Kerstin Engstrand

De vackra stenhällarna som kom i dager blev inspirationskällan till en unik trädgård. När andra kanske skulle tagit in en grävare och forslat bort mycket av stenen har Ann-Lis fört hit sten. När hon började gräva syntes bara någon enstaka topp av någon stenhäll. Det handlar om teknik. Och spadar, skruvmejslar och tandborstar. Först stor spade, därefter allt mindre allt eftersom stenen ändrade form. Som en arkeolog grävde hon fram berget, tandborsten och skruvmejsel var det minsta redskapen.  Och spettet har varit hennes förlängda arm.

– Jag har ibland haft blodsmak i munnen, det måste jag erkänna, säger Ann-Lis med sin lätt ironiska humor. Det är bara en procent av all sten som jag inte har tagit hit själv. För de allra största stenblocken hjälpte varken teknik eller svordomar.

Då fick maken hjälpa till med traktorn. Att lägga en mur tycker Ann-Lis inte är så svårt. Man bygger ju nerifrån. Det matematiska sinnet och blicken för proportioner som också behövs har hon, revisor som hon är.

– Jag väljer efter känsla. Känslan kan komma vid ett stenröse, jag kan välja en sten som sedan exakt passar i en mur. Stenen säger: Ta mig!

Sedan är det sunt förnuft tycker hon. Man förankrar stenen inåt, det är vanligt sunt förnuft, så gradlutningen kollar hon inte. Ann-Lis är som superproffsen, har en fingertoppskänsla för stenläggning. Många murar är svängda och det blir inte samma jordtryck som mot en rak. Det är kallmurar och inget bruk behövs. Ann-Lis poängterar att det är viktigt att stenarna måste ta i varandra. Man får stå och greja lite, till slut tar man bort den sten som inte samarbetar med de omgivande. Viktigt är att ha bra översikt över de stenar man har tillgång till. Hon lägger ut stenarna på en öppen plats framför huset. Tillgång till sten är självklart viktigt.

– Jag har bra granne som låter mig härja fritt bland stenrösena. Det tar mycket tid att leta stenar. Det är en form av meditation.  Och köra stenar är inte gjort i ett nafs. Min mor var också fascinerad av stenar så kanske har jag fått det av henne. Men fascinationen över sten kom först här, i min tredje trädgård.

Huvudgången som sträcker sig genom hela trädgården ser ut som en trasmatta, fast gjord av sten och timmer från det gamla boningshuset. Foto: Kerstin Engstrand

De flata stenarna används inne i trädgården och i kallmurarna. De runda kommer vanligen till sin plats i gångarna. Ann-Lis knep att få stenen att ligga så vackert i gångarna är hennes ögonmått. Hon mäter aldrig med bräda och sätter stenen i gångarna i sand – från en ”himla” stor hög som fanns efter bygget. Den högen har nu fyllts på och vanligen så sållas sanden till att bli så fin som möjligt.

Som såll använder Ann-Lis blå plastbackar, sådana som mataffärerna har grönsaker i. En sådan back rymmer två spadtag sand eller jord. Hon har slitit ut många sådana backar.

Man måste ha något att göra. Lägg märke till den blå grönsaksbacken. den använder Ann-Lis att sålla sand och jord med. Foto: K Engstrand
Man måste ha något att göra. Lägg märke till den blå grönsaksbacken. den använder Ann-Lis att sålla sand och jord med. Foto: Kerstin Engstrand

Den första trädgården var på 2000 kvm. I den tidigare, en liten villaträdgård på 600 kvm fokuserade Ann-Lis på kombinationer, färg och form. Nu omfattar ägorna runt gården hela 5000 hektar varav själva trädgården, när norrsidans rabatter är färdiga, kommer att omfatta 1500-2000 kvm.

Även växternas placering handlar om känsla.

– Jag kan gå runt och känna att den här växten är fel, då flyttar jag på den. Även prylarna, katten i gjutjärn har nu äntligen fått sin plats, det är nog det tredje stället den står på.

Klassiskt designknep: Låt växter och material gå ton i ton. Foto: K Engstrand
Klassiskt designknep 1: Låt växter och material gå ton i ton. Foto: Kerstin Engstrand

Det sägs att det är ens tredje hus som blir bäst, stämmer det också på trädgårdar?

– Ja, denna är helt olik mina tidigare och klart den jag är mest nöjd med.

Skam vore annat. Trädgården är en klass för sig. Belägen på en unik plats.

Att sakta vandra runt i trädgården som nu är en av Sveriges vackraste trädgårdar, en trädgård i absolut världsklass, är en upptäcktsresa. Och en mycket harmonisk sådan. Ögonen hittar alltid något spännande, oavsett vinkel. Där en växt, en vacker sten, en åldrad stubbe, något runt, något rostigt, en vacker vy, några mycket små växter kryper fram under en sten eller något som gör att man plötsligt bara står och ler.

– Mina barnbarn älskar att gå runt i trädgården. Hemma spelar de fotboll och åker utför, men här går de på upptäcktsfärd.

Vad gör man av all bråte man hittar? Jo egen trädgårdskonst. “Jag har idéerna, och Sten får svetsa.” Foto: KerstinEngstrand

Det kan man förstå, och jag frågar Ann-Lis om hon tror att barnbarnen en gång i framtiden kanske får en tomt, hur deras trädgård då kommer att gestalta sig? Kommer då minnena från mormors trädgård påverka dem?

– Kanske det, men trädgårdsintresset har i alla fall hoppat över en generation. Mina döttrar är inte alls trädgårdsintresserade.

Själv minns hon sin mormors gammaldags trädgård med äppelträd och stora grönsaksland. Och hennes mamma skötte två trädgårdar, en i Nora och en på västkusten, så nog finns det gröna fingrar i släkten.

 

Klassiskt designknep 2: Rakt ska möta runt, strävt ska möta blankt. Foto: Kerstin Engstrand

Lejonparten av de större föremålen i trädgården är fynd från trädgårdsmässan i Älvsjö. Här kan man datera dem mässan 2014, mässan 2000 och så vidare. I år är det 14:e året på raken som hon och hennes väninna besöker trädgårdsmässan. Inköpslistan är redan gjord, med utrymme för lite spontanköp. I år ska det bli några fiskmåsar och en domherre! Det är en utställare, Rep & Lera, som alltid får besök. Fiskmåsarna ska sitta på höga armeringsjärn i den nya funkiarabatten. Det blir alltid några spontanköp, för just då när man ser något så behöver man det väldigt mycket. Och det är något som de flesta känner igen. Några rostiga kronor är från ett år då ”alla” sålde dem. Det tyngsta fyndet är gjutjärnskatten som möter en vid trädgårdens början. Efter att släpat det minst sagt tunga fyndet på tunnelbanan har Ann-Lis börjat bo alldeles vid mässan, Det finns flera katter, liksom möss, grisar och hönor, alla utplacerade med en stor portion humor.

– Man kan tro att jag är en kattmänniska, men jag har aldrig haft katt, bara hundar.

Vi pratas vid i slutet av mars. Ann-Lis håller på att kratta och njuter av att vintern varit mild och att våren kommit tidigt. Men det är fortfarande tjäle i marken och nätterna är kalla. Ann-Lis förundras över att växterna är så pass tåliga att de står ut med det omväxlande vädret. Vintern har varit snäll och de har hunnit röja lite i mot skogen. Och hittade då en gammal stenmur som låg vänd mot fjällen. Troligen har det där legat en byggnad. Och marken vid muren är fylld med blåsippsblad.

Trädgården växer vidare. En stenmur blev i höstas lite högre. Årets projekt är att skapa en funkiarabatt på husets norrsida. Samt att plantera några fler buskar upp mot infarten. Porlande vatten är också en dröm att mötas av. Ann-Lis och Sten har också dragit upp en stor flat sten som ska bli ett litet bord . De hoppas nämligen på medelhavsvärme som sommaren 2014. Vädret här kan annars erbjuda stora variationer. 2014 var det mulet och hemskt kallt i juni, det till och med snöade på midsommaraftonen. Medan det tidigare, på nyårsafton, hade varit snöfritt, sol och plus sju grader.

– Numera tar jag tar det som det är. Men första tiden här uppe (Ann-Lis är från Örebro) var det jobbigt när väninnorna rapporterade om våren och här var det meterhög snö.

En annan klar fördel är knappt ingen ohyra. Liljebaggarna har ännu inte kommit till hennes trädgård men de har noterats inne i Östersund. Och här finns absolut inga mördarsniglar. Tur det för det skulle stortrivas i skrymslena blad all sten. Fast fästingar är det Ann-Lis befarar mest när vintrarna blir allt mildare.

Att vintern varit mild och våren tidig är skönt, då hinner man med. Då hinner man kratta, även om det är vanligt att det kan snöa i maj. Ljuset kommer åter i maj, från maj växer det så man hinner inte riktigt med. Vanligtvis exploderar allt på en enda gång, perennerna slår ofta ut samtidigt som krokusen. Växterna tokrusar. Våren är minst sagt kompakt här uppe, den finns vanligtvis knappt inte. Det kan bli oerhört intensivt och nu är det skönt att hinna med.

Växterna köper hon på nätet, ofta från Odlarglädjens plantskola eller byter till sig på växtdagar som trädgårdsföreningen arrangerar. Trädgårdsföreningen i Jämtland är en av de äldsta i Sverige. Den bildades redan år 1894 och har idag över 400 medlemmar.

Man får alltid för många plantor när man delar. Men nu börjar det bli fullt. Skafferiet av växter, dvs. en plats på tomten där hon ställer växter hon ännu inte vet var hon vill ha dem, är också välfyllt. Men slänga plantor gör hon inte. Det är ett helgerån.

Och när man gräver på en gammal gård så hittar man skrot, rostig taggråd och annat smått och gott. Rosten tar fin upp stenens toner.Många av fynden skapar Ann-Lis trädgårdskonst av.

En ängeln vakar över trädgården.Foto: Kerstin Engstrand.

I en båge hänger en ängel. Även den gjord av jordens fynd. Skapad med känsla och vördnad. Den syns knappt på sommaren. Tanken är att den ska bli en överraskning, den ska upptäckas. Allra vackrast är den när rimfrosten klär ängeln i vit skrud.  Tidigare gjorde hon ofta änglar och gav bort men det är mycket mera pillerjobb bara att skapa en endaste ängeln så det har hon numera slutat med. Hon vill inte att de ska bli en standardvara, en ängel ska skapas med mycket känsla. Och hon vill gärna känna personen hon skapar en ängel till.

I en nedsänkt plats växte det tidigare rosor men de vill inte trivas så det blev Norrlands ros, pioner istället. Här hade Ann-Lis först gräsmatta. Det hör ju liksom till att man ska ha en bit gräsmatta.

– Jag slet j-t mycket, fyllde ut och flyttade tovor. Men så kom jag på att jag är ingen gräsmattemänniska. Då jag grävde ut istället, en halv meter eller kanske lite mera och platsen blev en piongrop.

Här finns klassiska luktpioner som den rosa ’Sarah Bernhard’ och den vita’ Festiva Maxima’. Samt en mycket mörkröd pion vars namnlapp försvunnit.

Strandirisen fanns här när de flyttade hit. När man har en trädgård har man alltid något att ge bort. Denna iris delas flitigt och återfinns numera i många andra trädgårdar. Foto:Kerstin Engstrand

Och strandirisen, trädgårdens vårdblomma, finns på flera platser. I hennes egen trädgård som mångas andras, Den är helt fantastisk och delas ofta. Här växer också några av dotterns gamla pioner.

– De grävde bort en rabatt, så jag tog hem pionerna till mig.

Gårdens vårdträd finns däremot inte längre. Det var en oerhört vacker tall, formad som ett paraply. Sommaren 2009 hade något hänt med tallen, efter en tre veckors bortavaro kom de hem och upptäckte att marken var helt täckt av barr. Det fortsatte nästföljande år och då var det tvunget att ta ett beslut. Ännu ett år med tjockt lager tallbarr som förstörde växterna i tallen närhet och vårdträdet skulle tas bort. Men det gör man heller inte i en handvändning när tallen växer mitt i den stensatta trädgården. Den gick inte att fälla utan att förstöra trädgården. Så de blev till att beställa en kranbil från Östersund som lyfte bort den. Nej förresten, det blev två kranbilar, den första klarade inte av uppdraget.

Men en bit av tallen står kvar, den är en av flera höga stubbar som pryder trädgården. Det finns flera andra men de är ditflyttade för att skapa lite höjd och variation.

Klassiskt designknep 3: Skapa höjd. Stubbar bildar höjd, några är hitflyttade, andra är rester av gamla träd som tallen.”Kvastar” av armeringsjärn har Sten fått svetsa ihop efter ann-Lis anvisningar. Foto: Kerstin Engstrand

Hennes trädgård är i världsklass.

– Jag har ju gått här och det har vuxit fram. Visst förstår jag att den är väldigt annorlunda men kan ju inte direkt förstå vad det unika är. Jag har inget behov av att prata om min trädgård utan det har varit ett sätt för mig att leva.  Det är mycket lust och glädje men också mycket sorg när man inte mått bra. Man tar sig i kragen och går ut i trädgården fast hela kroppen säger nej. Så efter en timma kanske man noppar av en utblommad blomma. Trädgården har varit ett sätt att komma tillbaka när jag har jobbat mycket.

Ann-Lis har gått in i den berömda väggen flera gånger och hennes trädgårdar har då varit en viktig återhämtningsplats.

Sittplatserna är många.Här skymtar “vinrummet” där Ann-Lis och Sten gärna sitter ljumma sommarkvällar. I början av juli har flera stora miskantusgräs som på sensommaren får högra rödbruna vippor redan börjat få lite höjd medan det lite lägre vitbrokbladiga tuvröret ’Karl Foerster’ fortfarande ligger i startgropen. Foto: Kerstin Engstrand

Ann-Lis börjar klippa ner gräsen på senvåren. Hon börjar rycka upp det fjolårsvissna strax innan den nya gröna, fräscha årsväxten börjar synas. Görs det för tidigt skadas gräset av fukten, görs det för sent så är det lätt att skada tillväxten. Pionerna däremot klipper hon ner redan på hösten, liksom strandirisen. Det är tvunget, det går annars inte att hinna med när allt exploderar. För här finns sällan någon vår.

Strandirisen började hon klippa ner reda på hösten efter att i flera år noterat att mössen trivdes under de vissna bladen. De hade byggt fina bon under de torra bladen, det var flera generationer som gick i armkrok under irisbladen.

Hennes absoluta favoritväxt är grönliljan.

Och sommaren 2015, vad händer då i din trädgård?

– Efter funkiarabatten, nja min man tycker nog att jag ska ge mig. Men bakom bryggstugan är det fortfarande relativt ogjort, där ska stödmuren bli färdig. Mera sten blir det. Nåt måste man ha att göra.

Jodå, det blir ännu mera. Vid syrenerna vid härberget blir det en sittplats. I själva stenträdgården är färgvalet vilsamt för ögonen, växterna matchar fint stenen. Ann-Lis vill att man ska kunna gå i trädgården och uppleva, det ska vara en lugn upplevelse. All sten bidrar också till den trygga känslan. Stenen magasinerar också sommarvärmen så hösten blir mjukare. Men det finns en längtan efter färg och lite dramatik. Nu ska det komma. I slänten, med ryggen mot stugan ska hon ta upp solen. Återigen ett designknep som proffsen använder sig av. Där ska färgskalan vara i gult och det kommer inte att störa stenträdgården, man kommer inte att kunna se de båda delarna samtidigt.

Och vid ladugården en köksträdgård. Idag har Ann-Lis bara lite gräslök, krusbär och vinbär inne i planteringarna.

Viblommande gräslök Foto: K Engstrand
Viblommande gräslök Foto: Kerstin Engstrand

– Där ser jag några humlestörar mot lagårdsväggen, en hallonhäck mot gården och några upphöjda bäddar med lite persilja,  rädisor och sockerärter på störar.

Gå en rundtur i Ann-Lis trädgård här.

Text och foto:Kerstin Engstrand

 

Det handlar om tålamod, och stor tillgång till sten för att bygga en kallmur. Foto: Kerstin Engstrand

Kallmuren var förr den vanligaste formen av stenmur, eller stengärdsgård som den också kallas för. Man tog det man hade, oftast den sten som kom upp när man plöjde åkrarna. Denna typ av stenmurar är vittnesbörd om ett gediget och träget arbete. Och de är hållbara och inte minst, vackra. De är förhållandevis billiga att bygga men har en begränsning höjdmässigt.

 ”Det jag vill förmedla är att inget blir gjort utan lite vilja. Man ska inte ge upp. Jag är relativt kort (162 cm) men man kan förflytta mycket mera än man tror men det tar tid. Man blir seg. Och man får tänka på hur man rör sig. Ann-Lis , 66 år”

Detta är den första kallmuren man möts av när man kommer hem till Ann-Lis  Foto: Kerstin Engstrand
Detta är den första kallmuren man möts av när man kommer hem till Ann-Lis Foto: Kerstin Engstrand

En fristående kallmur består av lösa stenar som helt enkelt är staplade på varandra. Nåväl, helt enkelt är det inte. Varje sten är unik, har en unik  form och måste placeras där just den passar bäst. Det betyder att den ska samsas med andra stenar. Så det behövs ett tränat öga och en stor portion tålamod för att lägga kallmurar. Men eftersom stenen är oregelbunden får varje mur ett unikt utseende.

En av de stora fördelarna med kallmurar är att de har en större rörelsemån än andra murar och är därför i stort sett helt underhållsfri. Detta beror på att muren byggs utan fogar som kan spricka och gå sönder i och med markens rörelser.

Kallmurar kan byggas både som fristående murar och som stödmurar men bör inte göras högre än 50 cm om du är nybörjare. Är man som Ann-Lis riktigt skicklig, och har tillgång till större stenar, kan en kallmur göras upp till 120 cm hög, men måste då noga förankras bakåt.

Jordtrycket måste man ta hänsyn till. Massornas tryck får inte pressa muren utåt, framåt. Trycket ska ledas uppåt. Lutningen ska vara inåt. Annars riskerar trycket från massorna att muren trycks ut och rasar.

Varje lager ska ha lika tjocka stenar, men de olika lagren kan ha olika tjocka stenar. Då ser muren mera levande ut. Och läggningen underlättas väsentligt.

OBS! Underlaget för en kallmur kräver inte lika mycket som en betongmur. Man lägger det första, det nedersta stenlagret, strax under markytan. Första lagret sten som läggs anger tonen för de kommande stenlagren. Minsta lilla fel i det understa lagret märks i de övre, och accentueras. Gör du muren högre än 50 cm behöver muren även förankras bakåt.

Bra att veta:

  • Sortera stenarna efter storlek, det underlättar läggningen. Gör som Ann-Lis, lägg ut dem på ett stort område så är det lättare att hitta rätt sten.
  •  En böjd stödmur behöver mindre förstärkning än en rak. Trycket mot muren blir mindre.
  •  Tittar man på en hög mur och tycker sig se att den lutar utåt- då är den lodrät.
  • Om den däremot synes vara rak, då lutar den inåt.

    Foto: Kerstin Engstrand
    Foto: Kerstin Engstrand

Redaktionens val

Rabarber trädgård är den enda svenska site som verkligen går på djupet när det gäller världens främsta trädgårdsutställning, Chelsea Flower Show, arrangerat...