Författarinnan Vita Sackville-West var kvinnan som gjorde att hela världen ändrade attityd till vita blommor, som på hennes tid var lika med begravningsblommor. Tillsammans med sin make Harold Nicolson skapade hon i mitten av 1940-talet den berömda trädgården Sissinghurst belägen i Kent i sydöstra England. Med en fantastisk känsla för färg och form skapade hon den ena vidunderliga kombinationen efter den andra på temat vitt. Och Sissinghurst blev en av världens mest omskrivna och älskade trädgårdar. Själv kallade hon aldrig den vita trädgården för ”den vita” utan för ”den bleka”, en trädgård man skulle vandra genom i månsken.
Och genom sin månskensträdgård gick hon själv varje gång hon skulle till matsalen eller vardagsrummet. För hennes arbetsrum låg upp i tornbyggnaden som reser sig strategiskt upp mitt i trädgården. Den kastar sitt vakande öga över hennes skapelse. För det här är en trädgård med utsikt.
Trädgården skapades runt tornbyggnaden och består egentligen av minst tio delar, alla lika stora eller större än en normal svensk villaträdgård. Den vita, den övre, den nedre, den färggranna mormorsträdgården i gult och rött, kryddträdgården, fruktträdgården, nötträdgården, vallgravsgången, lindallén, och rosenträdgården. Av dem blev två snabbt trendsättande över hela världen, den vita trädgården och fruktträdgården. Det är de än idag.
Den vita trädgårdens form är enkel, helt rektangulär. Höga murar och välklippta idegranshäckar omger den. I mitten tronar en klätterros, den vitblommande mulliganrosen, Rosa mulliganii, som blommar från början av juli till september. Här i Sverige anses den vara härdig till växtzon 2.
Trädgården består dels av rabatter, dels av 16 rektangulära rabatter inramade av låga buxbomshäckar. I varje box blommar i regel en enda växtsort planterad. Och färgen på växterna är vitt i alla dess nyanser samt silvergrå toner. Alltid något i vitt som blommar men aldrig så att hela trädgården är i flor samtidigt. Detta var ytterst medvetet. Vita visste mycket väl att rabatter som ständigt är i full blom kräver orimliga resurser. Och var det något hon hade gott om så var det kunskap, och dåligt hade hon med pengar. Hennes vita trädgård visade vägen för hela världens trädgårdsälskare att det räcker med att ett fåtal växter blommar åt gången, ögat dras till dem och du upplever att hela rabatten är i full blom. De blommande vita växterna är verkliga ögontjusare. Månsken, särskilt under vintern när trädgården är klädd i vitaste reflekterande snö, är tillräckligt för att vi ska uppleva att hela trädgårdar badar i ljus. Ändå har det starkaste ljuset vid fullmåne bara en bråkdel av den intensitet som direkt solljus på dagen har. Det räcker med fullmånens sken för att vi ska uppleva trädgårdens alla detaljer. Ögat tenderar alltid att följa ljuset, och med växter vars blommor är vita eller med vitbrokbladiga växter kommer trädgården att bli än mera självlysande. Och sinnena i nattens trädgård förstärks av dofter. Många växter doftar enbart i skymning eller i mörker. Och man vill aldrig gå in…nattens doftande växter drar också till sig insekter. Kännetecknande för de nattdoftande blommorna är att de oftast är vita eller svagt rosa i färgen. Ju mjukare kronblad en blomma har, desto intensivare doftar den.
Här blandas vit mjölkört, rallarros som den också kallas, med vita rosor, kungsliljor, yvigt blommande buskkål, Miss Willmots spöke, den silverfärgade martornen och vitbladig päron. Månsken mitt på ljusan dan bjuder det silverskimrande skäggfjädergräset på. Det fanns inte på vitas tid utan är en ny växt, Sissinghurst är en trädgård i tiden.
Nydanande, och obotlig romantiker
Vita skrev trädgårdskolumner i The Observer där hon lärde sina läsare låta rosor och klematis klättra i de gamla fruktträden. Hon var djärv, smaksäker men också poetisk. Hon såg även de små blommorna och själv föredrog hon som hon sade “se mina blommor i ögonen”. På våren blommor lökväxter i mängd och ängen är en sevärdhet i sig. Vita och Harold var ett unikt par på många sätt, biografierna om deras olika kärleksliv har bidragit till trädgårdens mystik. Än idag är det rosorna som klär fruktträdens stammar som charmar besökarna. Idén till att låta klätterrosor beklä de gamla fruktträden var troligen inte parets egen. Även Gertrude Jekyll nämnde att rosor och fruktträd klär varandra men hon lär aldrig ha praktiserat idén. På Sisssinghurst kom de till som en nödlösning, fruktträden var så gamla att de inte längre gav frukt. Så de blev klätterstöd. Att låta naturen vara klätterstöd är än idag en röd tråd i Sissinghurst trädgårdar, bland annat i det flitiga användandet av hassel.
Vita angav att rosor måste tuktas, passande när hon umgicks med Virgina Wolf. Det angav hon, är ingen lätt uppgift att hålla rosor i gott skick. Dessutom behöver de näringsrik jord. Jag lägger till sol, soligt läge är ett måste för alla rosor. Solen är det bästa gödselmedlet.
Text och foto: Kerstin Engstrand
Föregående
