Taggar Inlägg "Jul"

Jul

Impala Lily, fotograferad en julafton i Sydafrika. Foto: Kerstin Engstrand

Impala Lily, Desert Rose eller Sabi Star, det är tre olika spännande namn på en och samma växt. En färgstark förtrollande växt som ser ut som en litet baobadträd med ditsatta blommor.  Eller som ett litet blommande bonsaiträd.

Här i Sverige säljs den oftast under vår sommar men i exempelvis Sydafrika och i Sydamerika är det julens blomma. Blommorna kan bli hela fem centimeter stora och när din ökenros blommar så ser man knappt stammen. Desto äldre den blir desto tjockare blir stammen och desto bättre klarar den torka.

Adenium multiflorum är den som också säljs under namnet Impala Lily medan Adenium multiflorum ska vara den ”äkta” Impala Lily. Här i Sverige är det oftast Adenium obesum som säljs, då under vår sommar och under det svenska namnet ökenros.

Ökenrosen är tålig krukväxt, den är ju en succulent som lagrar vatten och näring i stammen. Torrt och varmt vill den ha, du kan ha den utomhus under sommaren.

Detta är helt enkelt en växt gjord för att beundras då den kräver så lite skötsel.

Ökenros kan även sås, fröer brukar finnas att köpa på nätet.

OBS! Enligt Giftinformationscentralen är ökenrosen giftig. Hela växten innehåller ämnen som är irriterande och som kan påverka hjärtat. Förgiftningar genom olyckshändelse hos barn är inte kända.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Världens godaste inläggningsgurka har anknytning till julen. Foto: Kerstin Engstrand

Har du som tradition att ha västeråsgurka till julen? I julgranen. Inte? Men i delar av USA och Tyskland är det en viktig tradition.

The Christmas pickle säger man i USA. I Tyskland Weihnachtsgurke. Man ska ha en julgranskula i form av en västeråsgurka gömd långt inne i julgranen. Till det behövs en riktig Disneylik tät julgran och kanske några ivriga jordekorrar till hjälp för att hitta gurkan, du vet en sådan där Piff och Puff julgran.

Jakten efter gurkan sker på juldagens morgon men vi antar att julaftonsmorgonen också är okej för letande ska ske innan tomten kommer.

Inläggningsgurka som julkula. Foto: Kerstin Engstrand
Inläggningsgurka som julkula. Foto: Kerstin Engstrand

Finessen med att gurkan ska vara gömd är att den som hittar julgurkan antingen kommer att få någon form av belöning som en extra fin julklapp direkt av jultomten eller att fyndet ger lycka och välstånd det kommande året.

Vi har testat, det var kul att hitta gurkan men tyvärr trillade det inte in några miljonvinster på Triss men väl dock vanlig hederlig vardagsglädje. Någon jultomte har inte kommit på besök de senaste tjugo åren. Vår skorsten är nog både för smal och för igensatt för det.

I USA säger man att traditionen med ”Weihnachtsgurke” kommer från Tyskland. I Tyskland anger man att man inte alls känner till denna tradition, dock säljs julkulor i form av gurkor på varenda tysk julmarknad.

Troligen uppkom denna tradition i slutet av 1800-talet, i USA. Kanske i Michigan där man tidigare till och med haft en julparad tillägnad vår kära västeråsgurka. Nåväl, västeråsgurka är en svensk benämning, i USA säger de pickle.

Att traditionen med just frukter och grönsaker blev populära i slutet av 1800-talet tros hänga ihop med att franska juldekorationer av glas började exporteras till USA  på 1890-talet. Cornichons är ju viktiga även i Frankrike.

Gurka som julkula.Foto: Kerstin Engstrand
Gurka som julkula.Foto: Kerstin Engstrand

Det figurerar även en mer rörande historia, att just en västeråsgurka ska ha räddat en fånges liv! Vid juletid förstås. Året var 1864, och fången som levde på svältgränsen, tiggde av sina fångvaktare just en gurka. En saltgurka. Vilket han lär ha fått, det var ju ändå jul. Efter frigivande så skapade mannen vid namn John Lower sin egen tradition, en gurka blev en viktig del av hans julgrandekorationer. Huruvida det var en äkta gurka eller en konstgjord verkar ingen veta.

Gurksorten som är förebild är druvgurka, Cucumis sativus, på svenska vanligen benämnd som frilandsgurka eller inläggningsgurka, Att den även kallas för västeråsgurka vet man inte riktigt, dock vet man att just i Västerås har inläggningsgurka odlats i stor mängd. Vissa påstår att det började efter den stora branden 1714 . 1728 ska tysken Bernhard Johan Bohnsack fått i uppdrag att få igång odlandet i den då förfallna slottsträdgården, dagens Vasaparken. Bland annat kom det bli rejäla druvgurksodlingar och skörden kom att säljas vida omkring, ända till Stockholm.

Och självklart finns det barnböcker skrivna på temat:

Foto: Kerstin Engstrand

 

Läs mer om blommigt julpynt:  Det ska vara en blommig julgran.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Hyacintglas. Foto: Kerstin Engstrand

Jul betyder julblommor. Många är vi som föredrar att fylla hemmet med mängder av blommor istället för tomtar och andra dekorationer. Denna sed är ingen nymodighet utan förekom redan på 1700-talet. Då sade man fönster- eller vinterblommor, julblommor blev ett begrepp först i början av 1900-talet. Då var det mest exotiska man kunde göra, om man hade råd, var att driva upp hyacinter i särskilda glas, hyacintglas.

Hyacintglas är ett speciellt glas med en midja i glaset där löken placeras och rötterna kan sedan hänga ner i vattnet. Det är lätt, tvätta hyacintlökarna rena från jord innan de placeras i glasen och du får ett roligt och vackert sätt att se en växt utvecklas. Det räcker med en på köksbordet för att få följa detta spännande skådespel. Men risken finns att du snart börjar samla på vackra hyacintglas för det finns mängder av spännande varianter, både nygjorda och äldre.

Odlingsinstruktioner från 1700-talet

wwhydel200015

I den trädgårdsbok jag har från 1744, Johan Alichs bok Trägårdsskiötsel, finns ett helt kapitel om att driva hyacinter och tazetter i glas. Ahlich var från Tyskland och ska ha bott i Stockholm samt varit verksam vid Tureholms slottspark. Även hur man lyckas med hyacinter i trädgården finns förstås också med. Den hyacint som vi i dagligt tal kallar just hyacint är Hyacinthus orientalis och den finns i otaliga namnsorter.

Detalj av driven hyacint. Hur de ser ut när de blommar efter utplantering syns på bilden längst ner i denna artikel. Foto: Kerstin Engstrand
Detalj av driven hyacint. Hur de ser ut när de blommar efter utplantering syns på bilden längst ner i denna artikel. Foto: Kerstin Engstrand

I SKUD, växtdatabasen, finns idag hur många som helst angivna, 332 när jag senast räknade. Bara att välja att vraka då? Nja, inte riktigt, tyvärr är det i regel bara ett fåtal som är lätt att få tag på i vanliga butiker men om du söker på nätet kan du få tag p sedan 1600-talet å hyacinter i princip alla färger. Dagens sorter är mycket kompakta och tätblommande, i alla fall det första året i trädgården. Vild växer hyacinten i ett område från Turkiet till Syrien, därav orientalis.

Som trädgårdsväxt finns den dokumenterad av historikern Olof Rudbeck den äldre. Den kom till Europa från Turkiet under 1500-talet. Det finns uppgifter om att hyacintlökar nästan blev lika dyra som tulpanlökar. Toppen ska ha uppnåtts 1733 med ’Passé Non Plus Ultra´, en fylld blå hyacint vars pris blev hela 1600 guilders vilket ska ha motsvarat fem ordinära stadshus i Amsterdam. Vilken tur att det inte tog kål på hyacintintresset.

Under 1800-talet, när priset hade blivit mera normalt, blev hyacinter allt vanligare som vinterblomma och runt år 1900 kom hyacintlökar drivna i hyacintglas bli vanligt i alla fall i de hem som beskrevs som borgerliga.

Hyacintglas. Foto: Kerstin Engstrand
Hyacintglas, hög tid att fylla på med regnvatten om man ska följa odlingstipsen från 1700-talet.  Foto: Kerstin Engstrand

Åter till min trädgårdsbok från 1744. I den beskrivs noggrant hut stort hyacintglaset ska vara, halsen ska vara 4 tum lång (ca tio centimeter) och formen poängteras också, den ska vara rund, samt ingen lök ska kunna falla igenom.

I början av november ska glaset fyllas med regnvatten. Nu är detta en bok för yrkesverksamma trädgårdsmästare så antalet drivna lökar beräknas vara många varför man noga påtalar att man måste se till att man har gott om regnvatten lagrat, och den insamlingen ska ha skett föregående månad, under oktober. Mellan hyacintlöken och vattnet ska det vara ett mellanrum om ett finger brett.

Därefter ställs alla förberedda hyacintglas i ett fönster i ett varmare rum. Det påtalas även att ljuset är viktigt, att ”foten bestrålas”. Sedan var det att vänta, efter tre eller fyra veckor, ”förr eller senare” så kommer blomknoppen att synas.

Plantera ut
Tips om hur du tar hand om dina drivna hyacintlökar.  Foto: Kerstin Engstrand
Tips om hur du tar hand om dina drivna hyacintlökar. Foto: Kerstin Engstrand

Och avslutningsvis rekommenderas man att spara lökarna efter blomningens slut för att nästföljande vår plantera ut dem. Precis som vi kan göra idag. De kommer att blomma nästföljande vår men då mycket glesare mellan varje blomma. Doften är det dock inget fel på.

Utplanterade drivna hyacinter året efter utplanteringen. Foto: Kerstin Engstrand
Utplanterade drivna hyacinter året efter utplanteringen. Det är samma som syns i bild, som drivna, högre upp i artikeln. Foto: Kerstin Engstrand

Text och foto: Kerstin Engstrand

Julkaktus i blom. Foto: Kerstin Engstrand

Att ge bort en växt är kanske den trevligaste julgåvan man kan ge och få. Särskilt om det är en som kan leva vidare i generationer! Från november och framåt har dessa kaktusar sin höjdpunkt och de är synnerligen lättodlade och lättförökade.

De säljs ofta som julkaktus men är vanligen novemberkaktus. Nu finns det både julkaktus och novemberkaktus och man kan förstå handeln att det ibland blir fel i märkningen då de blommar vid advent. Men vad är då skillnaden?

Novemberkaktus. Foto: Kerstin Engstrand
Novemberkaktus. Foto: Kerstin Engstrand

För det första, i regel är det novemberkaktus som säljs i butikerna. Den är helt enkelt mycket enklare att få i full blom till advent och jul. Men har du en ärvd planta kan den vara en julkaktus.

Ledtråden finns i växternas vetenskapliga namn. Båda tillhör släktet Schlumbergera, julkaktussläktet på svenska. Schlumbergera efter Frédéric Schlumberger som i mitten av 1800-talet lär ha haft en enorm kaktussamling. Han lär också ha haft plats, han bodde i ett slott i närheten av franska Rouen. Novemberkaktus lär vara omnämnd i början av 1800-talet.

Vilt växer den i Sydamerika, i sydöstra Brasilien. Och de är epifyter, det vill säga de växer uppe i träden, därför trivs de i ampel. Epifyter kan sägas på svenska vara ”påväxter”, det är växter som slår fäste i barkens springor eller i grenklykor och det gör dem för att få en gnutta sol. Men de skadar inte trädet de slagit sig ner i.

Rosa novemberkaktus.Foto: Kerstin Engstrand
Rosa novemberkaktus.Foto: Kerstin Engstrand

Novemberkaktus börjar blomma i november och brukar hålla på till och med februari. Artnamnet är truncata, Schlumbergera truncata, och truncata betyder avskuren. Truncata kan man även hitta bland namnen på insekter och då blir det i regel trubbig eller trubbvinklad på svenska. Tittar du noga på bladen ser de mycket riktigt avklippta ut. Bladens långsidor är även sågtandade. Dessutom pekar flikarna framåt vid noderna.

Detalj novemberkaktus.  Foto: Kerstin Engstrand
Detalj novemberkaktus, lägg märke till bladens sågtandade långsidor.  Foto: Kerstin Engstrand

Julkaktus är en hybrid av novemberkaktus. Den skapades i England på 1800-talets mitt som en korsning mellan novemberkaktus och rosenkaktus, Schlumbergera russeliana. Julkaktus heter Schlumbergera x buckleyi och har blad med släta, otandade kanter och vid noderna är kanterna svagt rundade.

Detalj blad julkaktus, bladens långsidor är släta.  Foto: Kerstin Engstrand
Detalj blad julkaktus, bladens långsidor är slätare. Foto: Kerstin Engstrand
Lätta att föröka
Denna enorma julkaktus fick Bergianska trädgården i Stockholm i gåva av en privatperson i början av 1990-talet.  Foto: Kerstin Engstrand
Denna enorma julkaktus fick Bergianska trädgården i Stockholm i gåva av en privatperson i början av 1990-talet. Foto: Kerstin Engstrand

Vill du ta sticklingar av den så vrid av vid en led, låt brottytan torka i cirka en vecka och därefter sticker du ner sticklingen med brottytan neråt i så/kaktusjord som ska vara lite fuktig men inte våt.

Skötsel
Thielska galleriet har här en smart lösning, istället för en ampel har man ställt krukan i en annan kruka som i sin tur står på en piedestal.  Foto: Kerstin Engstrand
Thielska galleriet har här en smart lösning, istället för en ampel har man ställt krukan i en annan kruka som i sin tur står på en piedestal. Foto: Kerstin Engstrand
  • Båda trivs bäst i en ampel, växtsättet är hängande och för att verkligen njuta av blommorna behöver man kunna se dem i ögonen. Novemberkaktusen är som ung planta mera upprättväxande än julkaktusen men den vänder riktning och börjar därefter växa nedåt.
  • Båda är blomvilliga och ingen av dem vill flyttas på eller vridas när plantan börjat sätta knopp. Här finns ett delikat problem, oftast säljs de i knopp. Chocken att fraktas hem i kyla gör oftast att knopparna faller av. Därför bör du om möjligt köpa plantan när det är bra väder, plusgrader och slå in den rejält med omslagspapper innan du lämnar butiken.
  • Bristen på ljus hemma kan också medföra att plantan släpper knopp. Den kommer igen, med nya knoppar.
  • En stor fördel är att de kan stå i ett norrfönster året runt men ett öster- eller västerfönster är här i Norden bättre.
  • De vill inte stå i gassande sol, de är ju epifyter och ska därför vattnas sparsamt. Får de för mycket vatten ruttnar de. I augusti minskas vattningen vilket är en viktig del i skötseln om du vill få din planta att blomma om. Samtidigt ska den placeras svalare. När knopparna börjar komma kan du öka vattningen lite, likaså om möjligt öka rumstemperaturen.
  • Efter blomningen ska de stå torrt.
  • När den blommar kan den få lite näring men kom ihåg att låta jorden torka upp mellan vattningarna. Säkrast är alltid att vattna underifrån, och hälla bort det vatten som finns kvar en timme efter vattningen.
  • De kan med fördel stå utomhus under sommaren, det finns de som i zon 4 sätter ut sina redan i maj och tar in dem just precis innan första frostnatten i september. Se bara till att plantan står under tak så att inte den dränks av regnvatten. Odlar du den i en ampel så klarar den lättare att utsättas för regn.
  • En jul- eller novemberkaktus kan bli mycket gammal och är ofta en växt som ärvs inom släkten och efter generation till generation.wwjk113447

Text och foto: Kerstin Engstrand

 

Detalj från julutställningen 2018/Bergianska trädgården. Garnet är färgat med E 120.Foto: Kerstin Engstrand

Säg E 120 och många av oss ryser lite lätt. Kanske inte för att det är ett färgnummer, E120 är faktiskt ett naturligt färgämne som används i både läppstift och i polkagrisar samt i julgodiset jule-/tomteskum.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Och det är ett naturligt färgämne. Hur då?  Jo, på flera håll är kaktusfikon värdväxt för en lus, koschenillsköldlusen Dactylopius coccus. Denna lus odlas sedan 1500-talet kommersiellt då den producerar det färgämne som vi i vardagligt tal kallar för karmin. Det är de torkade lössen som man utvinner färgämnet ur.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Du kan köpa torkade koschenillsköldlöss (honor) på nätet, de används för bland annat växtfärgning, något som indianerna lär ha använt för över 2000 år sedan. Man maler dem, går utmärkt i en stenmortel (metallmortel lär förorena) och du får fram ett pulver som går i mörkaste rött, nästan vinrött. Om du tänker prova att färga med koschenill är det viktigt att ha tillgång till ett rostfritt kärl och absolut inga andra metaller får komma i kontakt med färgbadet. Andra namn är scharlakansrött och det är karminsyra C22H20O13 som är E-nummer 120.

wwkaktcamp

 

E120 finns även angivet som färgämne i Systembolagets beskrivning av Campari Bitter, vilket lär vara unikt då det inte anges på något annat ställe i världen. Vi har även hört att granatäpple ska vara ett annat alternativt i Campari men receptet ska enbart tre känna till, och dessa tre personer ska sinsemellan inte heller  känna till vilka de andra är. Så här skriver Systembolaget (december 2019): ”Campari tillverkas genom att örter, aromatiska växter och frukter får macerera i en blandning av alkohol och vatten. Det sägs att det ingår mellan 20 till 60 olika ingredienser i blandningen, bland annat malört och kinesisk dvärgapelsin. Den röda färgen kommer från karminsyra, E120, som är ett färgämne som finns naturligt i koschenillsköldlöss.”

Lusen har i århundraden sålts på apotek, de här burkarna återfinns på apoteksmuseet i Krakow:

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Försök att odla denna attraktiva lus skulle en gång även ha gjorts i Sverige. Blomsterkungen Carl von Linné var nyfiken av sig. Han försökte odla pärlor i Fyrisån i Uppsala och 1755 fick han en försändelse med kaktusar som dessutom rymde mängder med koschenillöss. Det var hans lärljunge Daniel Rolander som hade sänt dem från Surinam. Dock lär Linné inte varit hemma när paketet anlände. Hans trädgårdsmästare var ovetande om att dessa löss var extra intressanta och förfärades troligen av de många lössen varför han snabbt såg till att de dödades. Vilket, enligt Linné själv, ska ha utlöst en svår migrän när han fick detta besked. Trädgårdsmästaren lär ha fått sparken.

Detalj plansch Apotekarmuseet Krakow.
Detalj plansch med löss, Apotekarmuseet Krakow.

Nyfiken på att veta mer om kaktusfikon? Läs då vår artikel, klicka här.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Fikonkaktus. Foto: Kerstin Engstrand

Fikonkaktusens frukter ligger där i fruktdisken och lockar men ändå inte. Är de goda?  Både ja och nej, glass gjord av fikonkaktus är mycket läskande. Detta är en intressant växt som fler av oss har kommit i bekantskap med på ett och annat sätt!

Glass gjord på fikonkaktus till vänster, den till höger är gjord av granatäpple. Foto: Kerstin Engstrand
Glass gjord på fikonkaktus till vänster, den till höger är gjord av granatäpple. Fikonkaktusglassen är godast!  Foto: Kerstin Engstrand

Fikonkaktus,Opuntia ficus-indica, har troligen sitt ursprung i Mexiko men växer numera i stort sett överallt där klimatet så tillåter. Den används bland annat som staket och är även på många håll förvildad. Som staket är det synnerligen effektivt. Opuntiasläktet är tåligare än man tror, de behöver knappt något vatten alls. Du kan även odla vissa opuntior i din egen trädgård, läs vår artikel om opuntior (klicka på länken).

Till vänster nästan fullvuxna exemplar, till höger nyplanterade.  Foto: Kerstin Engstrand
Till vänster nästan fullvuxna exemplar, till höger nyplanterade i Babylonstoren, Sydafrika. Foto: Kerstin Engstrand

Det är lätt att föröka en fikonkaktus, och det görs med bladsticklingar som sticks ner i jorden. Här hemma kan man fynda sådana plantor under sommaren då de säljs som krukväxter. De är som gjorda att stå på en solig balkong eller terrass.

Ett blad med frukt passar utmärkt i balkonglådan. Blad med frukt säljs även under sommaren i Sverige.   Foto: Kerstin Engstrand
Ett blad med frukt passar utmärkt i balkonglådan. Blad med frukt säljs även under sommaren i Sverige. Foto: Kerstin Engstrand

Just fikonkaktusen kan bilda träd, vanligen blir de då cirka tre meter höga och har man tur kan man få uppleva ett som är hela sex meter högt. Då har det också en rejäl stam. Bladen är rejäla som allt annat på denna växt, på ett träd oftast över 50 cm långa och hälften så breda.

Stora exemplar av fikonkaktus.  Foto: Kerstin Engstrand
Stora exemplar av fikonkaktus. Foto: Kerstin Engstrand

På de äldre bladen brukar taggar saknas men finns i regel på de nya, mindre bladen. Blommorna kommer i regel längs bladens kanter och är i regel starkt citrongula.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Så kommer då frukten, kaktusfikonet. Det är ett stort avlångt lite rundat bär vars färg lyser i gult, orange, rött och lite lila. På hösten, i oktober, är kaktusfikonets storhetstid, då firar man i flera byar på Sicilien. Kaktusfikonet kom till Sicilien på 1400-talet och idag stormtrivs det, särskilt längs Etnas sluttningar. Sedan 2003 har de sicilianska sorterna Etna och San Cono fått särskilda utmärkelser. Ja, det finns flera sorter, Sulfarina är den vanligaste och i regel den som man ser växta vilt. Den anses inte vara den godaste, fruktköttet är för mjöligt i konsistensen.

Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand

Är du på en fruktmarknad så fråga efter Muscaredda som är lite krispig i smaken eller allra helst Sanguigna (den blodige) som har ett mycket rött fruktkött och är bara så saftig och söt. Och glöm för all del inte att skala kaktusfikonet ordentligt, och ha handskar på, innan du avnjuter det, taggar i munnen är inte kul. Godast tycker jag kaktusfikon är gjord som glass eller en bit färskt frukt till ost. Man kan även göra marmelad. Frukten lär vara bra för att sänka kolesterolhalten i blodet.

Höstskörd på Sicilien, närodlade kastanjer, kaktusfikon och pumpa på en bädd av kaktusfikonblad.
Höstskörd på Sicilien, närodlade kastanjer, kaktusfikon och pumpa på en bädd av kaktusfikonblad.

Det sägs också att man kan lägga in unga bladskott men det har jag aldrig träffat på. Vore onekligen trevligt att smaka. Kanske ska jag försöka lägga in några skott om min egen tänker skjuta många nya skott.

Då fikonkaktusens ursprung sägs vara Mexiko är det naturligt att den finns avbildad på Mexikanska statens flagga:

wwkak7512

 

Läs mer: Odla opuntiakaktus i din egen trädgård (artikeln öppnas i en ny flik).

Läs mer: Vad har E120 för samband med kaktusfikon? (artikeln öppnas i en ny flik).

Text och foto: Kerstin Engstrand

Mannaask. Foto: Kerstin Engstrand

Det regnar manna från himlen är ett uttryck som många av oss känner igen. Det återfinns i Bibeln, manna var mat som regnade ned från himlen under israeliternas uttåg ur Egypten.

Men vad är egentligen manna?  Var det frö eller pollen som regnade ner? Finns det något som heter manna?

Mannagrynsgröt finns, liksom mannapudding och soppa, någon gång har jag smakat på pudding och gröt som jag minns inte smakade så mycket, det smakade mest av den sylt som man hade till. Gröten görs av mannagryn som görs av sädesslag som hirs och vete och ska vara en delprodukt vid framställning av mjöl. Semolina är ett annat namn för mannagryn. Det finns även källor som anger att mannagryn ska beredas av frön från mannagräset, Glyceria fluitans.

Idag säger man att manna avsöndras av mannaasken. Avsöndras, då är det inte frön man syftar på.  Mannaaskens frö är roliga att titta på, de bildar små moln. Blommorna doftar sött.

Mannaask, detalj blomställning. Foto: Kerstin Engstrand
Mannaask, detalj blomställning. Foto: Kerstin Engstrand

Mannaask (Fraxinus ornus) tillhör asksläktet och trivs även i Sverige. Det finns ett stort fint exemplar vid italienska terrassen i Bergianska trädgården, Stockholm. Blommar beroende på var det växer i april, maj eller i början av juni. Blir vanligen 20 meter högt.

Men det är på Sicilien manna utvinns kommersiellt. Där, särskilt norr om Palermo görs en kräm, crema di manna, som man brer på en bit panettone. Det är saven som man använder, och den tappas på traditionellt sätt med att skära en v-formad skåra i barken. Tappningen sker i augusti och september och påbörjas när trädet nått en ålder av sju år. Under fem år beräknar man att ett träd klarar att tappas. Sav från äldre träd får inte samma fina smak samt blir också mera brun i färgen. På Sicilien säger man också att manna ska fungera som milt laxerande, något som jag inte märkt av! Dock ska dess laxerande effekt vara dokumenterad sedan 1239. Men det kan bero på att jag frossar i mannakräm på en bit panettone.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Skål gjord av kanelträdets stam. Har man strösocker i skålen får sockret snart smak av kanel. Foto: Kerstin Engstrand

Kanelbulle, den känns så ursvensk, den har ju till och med en egen dag!  Numera är den också en självklar del i den amerikanska kaffekedjan Starbucks sortiment. Kanel har vi på julgröten, i pepparkaksdegen, i glöggen, kanel använder vi som krydda i många utländska matrecept och kanske så kryddar vi även en kopp stark kaffe med just kanel.

Men vad är då kanel?
Ungt träd av äkta kanel en regnig och stormig dag på Sri Lanka. Foto: Kerstin Engstrand
Ungt träd av äkta kanel en regnig och stormig dag på Sri Lanka. Foto: Kerstin Engstrand

Om du köpt hel kanel så vet du att en hel kanel ser ut som avlånga rundlar. Vanligen köper man mald kanel. Ursprunget är bark, från kanelträdet – förstås. Kanel odlas främst i Asien där klimatet är tropiskt. Indonesien, Indien, Kina och Sri Lanka är några stora områden.

I odling skördar man från små, unga träd. Barken skalas av från grenarna och torkas i solen.

Bark av kanel mot stammen av ett kanelträd.  Bilden är tagen i Bergianska trädgården i Stockholm. Foto: Kerstin Engstrand
Bark av kassiakanel mot stammen av ett kanelträd. Bilden är tagen i Bergianska trädgården i Stockholm. Foto: Kerstin Engstrand

Det finns över 200 arter av kanel. Den vanligaste, som du får när du köper hel eller malen kanel i matvarubutiken, är vad som i folkmun kallas för kassiakanel, Cinnamonun aromaticum, även padangkanel Cinnamonun burmanii från Indonesien finner man ofta i svenska butiker. Lejonparten av den kanel vi köper kommer från Kina och Indonesien. De har en starkare smak än den äkta kanelen, som många benämner som ceylonkanel, Cinnamomum verum. Äkta kanel är också ljusare till färgen. Kanelträdet är släkt med lagerträdet.

Nya blad på kanelträd. Även bladen doftar lätt av kanel. Foto: Kerstin Engstrand
Nya blad på kanelträd. Även bladen doftar lätt av kanel. Foto: Kerstin Engstrand

 

Varför heter då kanel kanel?
Äkta kanel och padangkanel. Foto: Kerstin Engstrand
Äkta kanel och padangkanel. Foto: Kerstin Engstrand

Vi tros ha fått ordet kanel från det tyska språket. Hel kanel ser ut som små rör och här kan det finnas en koppling till det italienska ordet för rör, canella.

Hel äkta kanel ser ut som att det rullar ihop sig från två håll medan kassikanel är ihoprullat från ett håll.

Både god och nyttig!
Gamla apotekarkrus som en gång har innehållit olika produkter av kanel. Bilden är tagen i Apotekarmuseet i Krakow. Foto: Kerstin Engstrand
Gamla apotekarkrus som en gång har innehållit olika produkter av kanel. Kanelen som ligger i framkanten är äkta kanel.Bilden är tagen i Apotekarmuseet i Krakow. Foto: Kerstin Engstrand

Att bli på kanelen sade man förr om någon var berusad. Det uttrycket lär komma ifrån den tid när det var vanligt att krydda brännvin med just kanel. Myror skyr kanel och kanel kan, särskilt tillsammans med äppelskal, utlösa kraftig migrän. Men kanel lär också vara bra för matsmältningen, ha en positiv inverkan på blodsockernivån och på blodcirkulationen, om det stämmer kan vi dock inte intyga men det är uppgifter som flitigt förekommer. Kanelolja kan man köpa på Sri Lanka där oljan anses vara bra för olika hudåtkommor.

I kanel finns även kumarin som är ett smak- och doftämne. Livsmedelsverket anger att om man regelbundet och under längre tid får i sig mycket kumarin kan det skada levern. De anger att man maximalt ska inta en tesked kanel per dag om man är vuxen (gäller per 181210).

Den vanliga kanelen, kassiakanel, innehåller mer kumarin än den fina, äkta kanelen från Sri Lanka. Den äkta kanelen har de inga gränsvärden för, så förutom smaken och doften är äkta kanel dessutom att föredra när det gäller den låga halten av kumarin.

Det finns uppgifter om att kanel nämndes runt 2700 f.Kr, och då kassiakanel som ska ha använts som medicin av kejsaren Shennong av Kina, han lär ha noterat den i sin örtabok. Att kanel användes i medelhavsområdet finns det flera uppgifter om, som Ebers-papyrusrullarna (cirka 1500 f.Kr) och i gamla testamentet samt dessutom i gamla skrifter från medelhavsområdet redan 800 f.Kr.

Sidenvägen och kanelvägen tros vara de två farleder som kanelen fördes fram längs. Sidenvägen är ju ganska bekant men kanelvägen? Jo, den sistnämnda ska ha varit sjövägen från Asien till Östafrika och Etiopien vidare mot Europa. Den äkta kanelen från Sri Lanka, också kallad för Ceylonkanel, kan vi tacka Vasco da Gama för. När han 1498 fann sjövägen till Indien så hittar portugiserna nuvarande Sri Lanka. Idag är äkta kanel en mycket viktig exportprodukt för Sri Lanka och man har sedan ett par år tillbaka förbjudet import av kassikanel i syfte att förhindra att andra sorters kanel säljs som den äkta.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Triss i goda vinteräppelsorter. Foto: Kerstin Engstrand
Smaken, jag säger bara det smaken! Det är något visst med svenskodlade äpplen. Det sägs att det är våra ljusa nätter och att de får tunnare skal än de som odlas i varmare klimat som gör smaken så unik. Lagom stora är de också.  Äpplen är mitt favorittillbehör i matlagningen just nu, det är sensuellt att laga mat med äpplen.

De här sorterna kommer aldrig bli stora kommersiella framgångar, de tunna skalen gör att de inte klarar stötar så bra som de importerade med tjockare skal. Just nu är det suveränt att provsmaka några av våra bästa svenskodlade sorter. Det finns tre som jag gärna gör ett slag för, kanske faller även du för något av dem och blir inspirerad till att plantera ett träd i vår.

Ingrid Marie
Ingrid Marie. Foto: Kerstin Engstrand
Ingrid Marie. Foto: Kerstin Engstrand

Min mors favoritäpple, och mitt. Dessutom ett klassiskt juläpple. De putsar jag alltid med en sträv handduk innan jag lägger upp dem i fruktfatet. Då blir de glänsande. Precis som min mor gjorde. Ingrid Marie är också utmärkta att ge till fåglarna. Lagom stora som de är, fåglarna hinner äta upp dem innan de blir dåliga.

Ingrid Marie är ett välkänt äpple som brukar finnas i varenda matvarubutik. Det har en intensiv mörk vinröd färg. Varje äpple är ganska litet. Smaken är frisk med en lite kryddig arom, jag älskar att ha Ingrid Marie i fruktsallad. Ingrid Marie är också mycket god till brysselkål och till fläsk

Sorten är ursprungligen dansk, från 1910 och bördig från Flemlöse. Namnet har detta utsökta äpple fått från dottern till den som fann denna sort. Anton Nilsson, författaren till bibeln Våra äpplesorter, beskrev Ingrid Maries smak som mört, saftigt, sötsyrligt med behaglig arom.

Ingrid Marie skördas från oktober månad och smakar bäst om man låter lagra frukterna ett tag, till november innan man börjar äta av dem. Sorten blommar sent och pollineras av bland annat ’Discovery’, ’Filippa’ och ’Mio’. En fördel är också att Ingrid Marie brukar ge bra skördar redan som ungt träd.

Härdighet: Upp till växtzon 3. Ingrid Marie finns som E-planta. Ingrid Marie fungerar bra i ekologisk odling.

Rubinola
Rubinola, ett äpple på frammarsch. Foto: Kerstin Engstrand
Rubinola, ett äpple på frammarsch. Foto: Kerstin Engstrand

Är egentligen en tjeckisk sort som på senare år många har upptäckt.  Anges ha hög c-vitaminhalt.

Det är också ett vackert äpple, oftast blir det mycket vackert rött.  Det är rödare upptill än nertill så bildens äpple är lite missvisande. Mognar i oktober och kan lagras till senvintern. Är saftigt, friskt sötsyrligt och mycket aromatiskt. Jag tycker att smaken framträder extra bra som rårivet.

Det är en mycket frisk sort, är resistent mot skorv och motståndskraftig mot mjöldagg. Avkastningen är också att lita på, här är det sällan att man får var annat års körd som är annars ganska vanligt med just äpplen.

Härdigt upp till växtzon 3. Lär pollineras av bland annat Alice, Ingrid Marie och Transparante Blanche.

Aroma
Aroma. Foto: Kerstin Engstrand
Aroma. Foto: Kerstin Engstrand

Aroma är mångas favorit, det betecknas som ett sprött äpple med lite kryddig arom och med bra balans mellan sött och syrligt. Inte undra på det, dess föräldrar är Ingrid Marie och Filippa. Korsningen gjordes redan på slutet av 1940-talet och kom ut på marknaden i början av 1970-talet. En klar fördel med Aroma att det är ett äpple som inte faller sönder så lätt om man använder det i matlagning. Brukar mogna i slutet av oktober, då kan man njuta av det direkt vilket är en annan av Aromas uppskattade fördelar. Går också att lagra. Sorten pollineras av andra sorter som ’Discovery’, ’Filippa’ och ’Mio’. Aroma är en svensk sort som framtagits av Sveriges Lantbruksuniversitet Balsgård och är även känd för att ge bra skördar.

Härdighet: Upp till växtzon 4. Finns som E-planta.  Aroma anses vara mycket bra i ekologisk odling.

Visste du att man kan spruta in råsaft av äpple i fläskkött innan det anrättas?

 Väl svagväxande grundstam om du har liten trädgård

Fruktträd säljs i regel krukodlade och kan därför planteras under hela växtsäsongen. För äpple är grundstammen viktig, dvs den stam som fruktgrenarna är ympade på, för dess härdighet avgör valet. A2 för äppelträd innebär starkväxande och härdigt upp till zon 6 och är därför särskilt lämpligt för träd som ska växa i de norra delarna av landet. Söderöver ska man hellre välja den svagväxande B9 eller MM106. Trädgårdsbutiken vet vilken sorts grundstam trädet är ympat på och det står också på etiketten.

Nyfiken på vårt goda potatis- och äpplemos? Klicka här för att komma till receptet.

Text och foto: Kerstin Engstrand

Publ. Dec18, 2018

Nästan som äkta vara. Foto: Kerstin Engstrand

Visste du att blommor hör till de äldsta julgransprydnaderna? Blommorna motiverades med att de var vinterblommor eller hade religiös betydelse. Rosor som blommar på julnatten finns beskrivna i medeltida kristna legender och just ett sådan underverk omtalas i den kända psalmen ”Det är en ros ursprungen” som är en översättning av en tysk katolsk julsång från 1588. 1895 hade tidskriften Idun en gran klädd med rosor av silkespapper och matchande kulörta ljus. Nejlikor, fuchsior, liljor och grönsaker som morötter blev också populära. Aktuellt nu igen när trädgård är så i tiden!

Bea Szenfelds pappersblommor för Ikeas julsortiment pryder årets julgran. Foto: Kerstin Engstrand
Bea Szenfelds pappersblommor för Ikeas julsortiment 2018 pryder även årets julgran. Foto: Kerstin Engstrand

2018 började frukt och grönsaker sitt verkliga återtåg i granen och det fortsätter nu 2019. Det finns mängder av just blommor och grönsaker i sortimentet. Det brittiska trädgårdssällskapet RHS säljer i sin internetbutik kulor i form av rädisor, morötter, kålhuvuden och apelsinskivor.

Nu får man liksom under 1880-90-talet klä julgranen mycket fritt. Då fick djur, allt från apor, trollsländor och spindlar till människor som sotare eller skidåkare mer än gärna pryda den granna granen. I år ser i att kolibris är mycket populära.

Kolibris verkar ha ersatt domherrar och påfåglar denna jul 2018. Foto: Kerstin Engstrand
Kolibris verkar ha ersatt domherrar och påfåglar. Foto: Kerstin Engstrand

Tovade prydnader ska det också vara, även hundar som bär en kvist mistel i munnen och förstås ett bi eller en humla!

Detta glada bi fyndades i England. Foto: Kerstin Engstrand
Detta glada bi fyndades i England. Foto: Kerstin Engstrand
Bergianska trädgården inspirerar

Att göra sitt eget julgranspynt har nog alltid rekommenderats som en viktig familjetradition. När Bergianska trädgården i Stockholm har sin årliga julutställning finns alltid en hel del som är lätt att kopiera. Som färska fikon hängandes i en tråd och tomtar gjorda av kanelstänger eller renar av kork. Bergianska inspireras av de träd de har, som kanel- och korkträd!

Närodlat brukar inspirera, röda Ingrid Marieäpplen är för många självklara i julgranen. På Sicilien är det kaktusfikon, dock inte äkta vara utan konstgjorda.

Juldekorationer till salu. Kaktusfikon från Sicilien. Foto: Kerstin Engstrand
Juldekorationer till salu. Kaktusfikon från Sicilien. Foto: Kerstin Engstrand

 

Förvalta traditioner
Återbruk, denna marsipangris är torkad och fungerar fortfarande som grandekoration.  Foto: Kerstin Engstrand
Återbruk, denna marsipangris är torkad och fungerar fortfarande som grandekoration. Foto: Kerstin Engstrand

I år torkar vi apelsinskivor i ugn och jag har alltid marsipangrisar i min gran, de hänger i röda sidenband. Detta var något som min mor hade som tradition och när jag var liten var det efter någon dag bara sidenbanden kvar. Hmm, jag var oskyldig, det var min äldsta bror som älskade marsipan. Och nej, han hade aldrig ätit någon marsipangris- sade han. Numera kör jag återbruk på dem, de stelnar så bra och kan lätt användas flera år i rad när ingen i familjen har åtrå efter marsipan. Det är däremot lite svårt att hitta rätta sortens form, det ska vara avlånga griskultingar och inga övergödda marsipangrisar.

Men runt förra sekelskiftet kom kritik mot den mycket personliga, bondgranna granen. Slut var det då att ha godis i julgranen, barnen skulle inte börja julen med lögner om att de inte hade ätit godis! På 1910-talet kom postorderfirmorna med köpepynt och då var det de som gällde som ”fint” och allt färre kom att göra sitt eget pynt. I år gör vi både och, letar på loppis och i andrahandsaffärer efter gammalt pynt samt gör eget. Kanske blir det även en nyinköpt julgranskula som kommer att gå i arv i generationer?

2018 föll jag för Bea Szenfelds röda pappersblommor som hon hade designat för IKEA samt ginkgobladen från H&M.

Ett äkta, torkat ginkgoblad i plåtboken lär skydda en från fattigdom. Undrar om ett i metall i julgranen fungerar lika bra? Foto: Kerstin Engstrand
Ett äkta, torkat ginkgoblad i plånboken lär skydda en från fattigdom. Undrar om ett i metall i julgranen fungerar lika bra? Foto: Kerstin Engstrand

 

Källa om julgranens historia: Granna granen av Maria Flinck, utgiven 1998.

Text och foto: Kerstin Engstrand

 

Publ. Dec 16, 2018, reviderad Dec 10, 2019

Redaktionens val

Ja, då drabbades man av habegär. Det sker ibland när man tittar en växt djupt i ögonen. Eller var det växten som tittade på...