Trädgårdskantlök, det låter väl gediget och lite tråkigt? Men det är det inte! Trädgårdskantlök är det svenska namnet på en ny allium, Allium ’Millenium’ som blev utsedd till årets perenn 2018 av amerikanska Perennial Plant Association (PPA). Sorten är framtagen av lökförädlaren Mark McDonough, från USA. Hösten 2020 blev den även i Sverige utsedd till Årets perenn 2021.
OBS! I USA och i andra länder anges den heta Allium ‘Millenium’ medan i SKUD, den svenska databasen för växter anges den i första hand heta Allium ‘Millennium’, dvs med två n. De anger att den även förekommer som Allium ‘Millenium’. Hur detta har uppkommit är oklart men det är samma växt det handlar om. I SKUD är heller inte det i Sverige använda svenska namnet, trädgårdskantlök infört.
Detta är en lök som är mera en perenn växt. Den blommar i juli och fortsätter långt in på hösten, till september, vilket är ovanligt för allium. Den är låg, blir cirka 30 cm hög, när den blommar ca 60 cm, och trivs även utmärkt i kruka.
Man brukar sätta tre lökar tillsammans. Lökarna sätts på hösten men i och med att trädgårdskantlöken växer som en perenn saluförs också plantor i välsorterade trädgårdsbutiker i början av säsongen, på våren.
Den älskas av humlor och fjärilar!
Millenium’ trivs i soligt läge, blommorna älskas av humlor, bin och fjärilar. Växtplatsen ska vara solig, väldränerat men ändå gärna lerhaltig jord. Plantavståndet ska vara 35 cm.
Att den passar så bra som just kantväxt är att den behåller sina gröna blad, till skillnad mot vanliga allium vars blad vissnar ner, ibland till och med före blomningen. ’Millenium’ har blad som kommer fram på våren och blir kvar hela växtsäsongen. Även det mycket ovanligt för alliumväxter.
’
Och som alla alliumväxter doftar den, lök, som i matlök. Dock inte så starkt.
Blåbär i mjölk är gott och i bristen av denna ätbara kombination så njuter jag av en annan komposition, blanknävan ’Blueberry Ice’
Midsommarblomster har alltid blommat långt före midsommar i södra Sverige, i år ännu tidigare än normalt, redan i slutet av maj. Men det finns mängder av odlade former av nävor, eller Geranium som är dess vetenskapliga namn. Just nu blommar en som tävlar i skönhet med vår klassiska ängsblomma, midsommarblomstret. Det är den ganska nya blanknävan, Geranium nodosum ‘Blueberry Ice’
Är den inte bedårande? Både lite gammaldags men samtidigt ny och fräsch, modern. Påminner om blåbär i mjölk tycker jag.
Blommorna är cirka 2,5 cm stora. På hösten får blanknävans blad fina höstfärger i olika orange toner.
Den vilda formen av blanknäva växer i södra Europa. ’Blueberry Ice’ trivs,som alla nävor, i halvskugga, även djupare skugga brukar gå bra, liksom torrt läge. Så i år trivs den extra bra.
’Blueberry Ice’ lär ha tagits fram av Jenny Spiller på brittiska Elworthy Plants. Ser du den i en trädgårdshandel så köp den, du kommer inte att ångra dig.
6 juni och vad passande att strandirisen Perry’s Blue slog ut precis lagom. Den är som gjord för svensk sommar, himmelsblå med lite gult och vitt i sig. Detta är en riktig latmansväxt som har härdighet A, dvs. klarar sig i hela vårt avlånga land. Jag har haft den över 25 år och den blommar troget varje sommar. Den sprider sig sakta och säkert och bildar fina ruggar. med tiden kan man sätta spaden i den och dela den till fler platser så det är ren lycka att ha denna strandiris i sin trädgård.
Strandiris, Iris sibirca, har höga, smala, gräsliknande blad. Att den på svenska heter strandiris visar att den trivs i kanten av en damm eller så klart vid en strand. Men den trivs också ypperligt i vanlig trädgårdsjord och så växer den hemma hos mig. Perry’s Blue passar både i en torparträdgård mot falurött hus och till en modern villaträdgård.
Köps som plantor. Perry´s Blue är från 1912 och är fortfarande en riktigt storsäljare. Den skapades av Perry´s plantskola som låg i Enfield utanför London. Perrys var förresten de första som på en utställning visade en vattenträdgård.
Blir ca 70 cm hög. Trivs bäst i soligt läge men också i halvskugga. Den får en intensivare blå färgton i halvskugga. Sätt plantorna på ett avstånd av 35 cm mellan varandra. Och sätt minst tre.
Sätt i vas, några iris på middagsbordet gör alltid succé. Det enkla är oftast det vackraste varför några iris med några vackra stenar i en Japaninspirerat arrangemang kanske är att föredra. Tre till fyra dagar brukar iris hålla sig inomhus. Välj allra helst blommor som just är på väg att slå ut. Bästa tiden att plocka dem är tidigt på morgonen eller tidig kväll.
Från knopp till utslagen blomma
1 of 5
Vacker i närbild, iris har tretalet som signatur. Och strandiris har ett sällsynt elegant sätt att slå ut på. Det är en fröjd att följa den från knopp till utslagen blomma.
Behöver jag säga att den passar tillsammans med pioner?
Och ja, det finns mängder av olika strandiris. I mängder av olika färger. Bara att välja och vraka. Men Perry’s Blue är en av de bästa.
Varje år är det några växter som plötsligt får en mer framträdande roll än andra i idéträdgårdarna. På årets Chelsea Flower Show 2018 var det tre som tog ”ledningen”. Med ledningen menar jag inte i antal, de flesta växter i trädgårdarna är sådana som är lätta att få fram i fina blommande exemplar till andra häften av maj. Som lupiner och iris. De finns alltid, även om de i år var ovanligt många, då gärna i en kombination med varandra och då skulle det vara mörkt lila toner. Färre var det däremot av stora prydnadsallium som vissa år syns i varje trädgård.
I år var det tre mindre växter som gjorde storslagen entré. Två rosa och en mörkt blålila.
Beth’s vallmo, strax innan Chelsea Flower Show lämnade Beth Chatto jordelivet vid en ålder av 94 år. Hon var en av trädgårdsvärldens absolut främsta och om hennes spännande experiment med grusträdgården som inte vattnaskan du läsa om här på Rabarber. Du kan även lyssna till Beth Chattooch höra hennes underbara språk. Det var därför extra glädjande att i många trädgårdar, som RHS:s och Matt Keightley:s ”Feel Good Garden”, Sarah Price och M&G Investments ”A romanticised Mediterranean haven”, i Tom Massey:s ”The Lemon Tree Trust Garden” samt några till fanns hennes väna och nästan självlysande lilla vallmo, Beth’s vallmo, Papaver dubium ssp lecoqii. Det var Crocus som hade levererat plantorna. De hade planerat och dragit upp dem långt före Beth’s bortgång.
Beth’s vallmo är också känd för att växa i Great Dixter, som en gång fick just denna vallmo av just Beth Chatto. På Great Dixter visar den sig oftast med mörka fält i botten men här på Chelsea hade den vita fält. Åsa Gregers Warg, som är första trädgårdsmästare i Beth Chatto Gardens, anger att de har den i båda varianterna, den odlas ju från frö och därmed en viss variation. Vissa får vita fält, andra för mörkt rubinröda till lila fält i botten.
Beth’s vallmo blir ca 50 cm hög och blommar i Sverige vanligen i juni. Vill växa i väldränerad jord i full sol. Som all vallmon vill den inte flyttas utan den ska sås på växtplatsen. Sådd kan ske antingen i april eller på hösten. Nyp bort fröställningarna om du vill att plantan ska blomma länge. Och låt fröställningarna mogna och spricka upp om du vill att den ska självså sig, då får du flera Beth’s vallmo i din trädgård och som själva väljer sin växtplats. Och det brukar den göra bra!.
Tulbaghia var den andra, och också den rosa. Flest i antal fanns i den sydafrikanska trädgården ”The Trailfinders South African Wine Estate” designed av Jonathan Snow, men den återfanns även i Sarah Price:s och flera andra, samt bland plantskolorna i det stora tältet. Den är utsökt och har en sällsynt förmåga att lysa upp de växter som finns i dess närhet.
Dess engelska namn är ’Society garlic’, society därför den är sällskaplig, den bildar stora ruggar. Och det är i grupp den blir vackrast. I rabatten eller i kruka. Man kan även se den kallas för pink agapanthus Det var med just agapanthus som den växte i den sydafrikanska trädgården. Vi har en stor artikel om Tulbaghiahär på Rabarber.
Stor vaxblomma, Cerinthe major, som går i blått nu var ”tillbaka”. Första gången den var en trendblomma var runt år 1995, sedan ”vilade” den lite till år 2010 och så nu, 2018, är den tillbaka igen! Men runt Medelhavet fortsätter både den stora och den lilla vaxblomman helt oberörda av trender att växa på ängarna och dikesslänterna. Den lilla går i mörkt gult och brunsvart.
Stor vaxblomma blir som vildväxande vanligen 50 cm hög, i sin odlade form i en trädgård kan den ibland bli meterhög och faktiskt hela 150 cm bred! Vaxblomma gör sig bäst i grupp. Den sås i början av april direkt på växtplatsen och blommar då i juli−augusti. Räkna alltså med 90 dagar från sådd till blomning. Blommorna nickar blygt ner mot marken. Bladverket är gråblått. Är ettårig, trivs i alla jordar och är mycket omtyckta av bin. Flest stor vaxblomma fanns i ”The Lemon Tree Trust Garden” och i ”The Supershoes, Laced With Hope Garden”.
Det här är en skönhet, och en skönhet som blir bara vackrare ju äldre hon blir! Vitsippan med det blåa ögat är ett måste för dig som älskar blått.
Halvfylld är blomman, och som alla vitsippar sprider hon sig sakta men säkert. Man planterar små avlånga rötter, som svarta korta tunna pinnar ser de ut. I april eller maj blommar hon. Då brukar många förstagångsodlare bli besvikna, inget blått öga syns! Men lugn, det kommer fram (som alla blåtiror gör). När det börjar bli dags att vissna ner så plötsligt så är det blåa ögat där! Anemone nemorosa ‘Blue Eyes’ vissnar som alla vitsippor ner under sommaren så markera gärna växtplatsen så att du inte av misstag rensar bort den.
Blir ca 10 cm hög och trivs i fuktighetshållande jord. Sol eller skugga spelar ingen roll.
Författarinnan Vita Sackville-West var kvinnan som gjorde att hela världen ändrade attityd till vita blommor, som på hennes tid var lika med begravningsblommor. Tillsammans med sin make Harold Nicolson skapade hon i mitten av 1940-talet den berömda trädgården Sissinghurst belägen i Kent i sydöstra England. Med en fantastisk känsla för färg och form skapade hon den ena vidunderliga kombinationen efter den andra på temat vitt. Och Sissinghurst blev en av världens mest omskrivna och älskade trädgårdar. Själv kallade hon aldrig den vita trädgården för ”den vita” utan för ”den bleka”, en trädgård man skulle vandra genom i månsken.
Och genom sin månskensträdgård gick hon själv varje gång hon skulle till matsalen eller vardagsrummet. För hennes arbetsrum låg upp i tornbyggnaden som reser sig strategiskt upp mitt i trädgården. Den kastar sitt vakande öga över hennes skapelse. För det här är en trädgård med utsikt.
Trädgården skapades runt tornbyggnaden och består egentligen av minst tio delar, alla lika stora eller större än en normal svensk villaträdgård. Den vita, den övre, den nedre, den färggranna mormorsträdgården i gult och rött, kryddträdgården, fruktträdgården, nötträdgården, vallgravsgången, lindallén, och rosenträdgården. Av dem blev två snabbt trendsättande över hela världen, den vita trädgården och fruktträdgården. Det är de än idag.
Den vita trädgårdens form är enkel, helt rektangulär. Höga murar och välklippta idegranshäckar omger den. I mitten tronar en klätterros, den vitblommande mulliganrosen, Rosa mulliganii, som blommar från början av juli till september. Här i Sverige anses den vara härdig till växtzon 2.
Trädgården består dels av rabatter, dels av 16 rektangulära rabatter inramade av låga buxbomshäckar. I varje box blommar i regel en enda växtsort planterad. Och färgen på växterna är vitt i alla dess nyanser samt silvergrå toner. Alltid något i vitt som blommar men aldrig så att hela trädgården är i flor samtidigt. Detta var ytterst medvetet. Vita visste mycket väl att rabatter som ständigt är i full blom kräver orimliga resurser. Och var det något hon hade gott om så var det kunskap, och dåligt hade hon med pengar. Hennes vita trädgård visade vägen för hela världens trädgårdsälskare att det räcker med att ett fåtal växter blommar åt gången, ögat dras till dem och du upplever att hela rabatten är i full blom. De blommande vita växterna är verkliga ögontjusare. Månsken, särskilt under vintern när trädgården är klädd i vitaste reflekterande snö, är tillräckligt för att vi ska uppleva att hela trädgårdar badar i ljus. Ändå har det starkaste ljuset vid fullmåne bara en bråkdel av den intensitet som direkt solljus på dagen har. Det räcker med fullmånens sken för att vi ska uppleva trädgårdens alla detaljer. Ögat tenderar alltid att följa ljuset, och med växter vars blommor är vita eller med vitbrokbladiga växter kommer trädgården att bli än mera självlysande. Och sinnena i nattens trädgård förstärks av dofter. Många växter doftar enbart i skymning eller i mörker. Och man vill aldrig gå in…nattens doftande växter drar också till sig insekter. Kännetecknande för de nattdoftande blommorna är att de oftast är vita eller svagt rosa i färgen. Ju mjukare kronblad en blomma har, desto intensivare doftar den.
Här blandas vit mjölkört, rallarros som den också kallas, med vita rosor, kungsliljor, yvigt blommande buskkål, Miss Willmots spöke, den silverfärgade martornen och vitbladig päron. Månsken mitt på ljusan dan bjuder det silverskimrande skäggfjädergräset på. Det fanns inte på vitas tid utan är en ny växt, Sissinghurst är en trädgård i tiden.
Nydanande, och obotlig romantiker
Vita skrev trädgårdskolumner i The Observer där hon lärde sina läsare låta rosor och klematis klättra i de gamla fruktträden. Hon var djärv, smaksäker men också poetisk. Hon såg även de små blommorna och själv föredrog hon som hon sade “se mina blommor i ögonen”. På våren blommor lökväxter i mängd och ängen är en sevärdhet i sig. Vita och Harold var ett unikt par på många sätt, biografierna om deras olika kärleksliv har bidragit till trädgårdens mystik. Än idag är det rosorna som klär fruktträdens stammar som charmar besökarna. Idén till att låta klätterrosor beklä de gamla fruktträden var troligen inte parets egen. Även Gertrude Jekyll nämnde att rosor och fruktträd klär varandra men hon lär aldrig ha praktiserat idén. På Sisssinghurst kom de till som en nödlösning, fruktträden var så gamla att de inte längre gav frukt. Så de blev klätterstöd. Att låta naturen vara klätterstöd är än idag en röd tråd i Sissinghurst trädgårdar, bland annat i det flitiga användandet av hassel.
Vita angav att rosor måste tuktas, passande när hon umgicks med Virgina Wolf. Det angav hon, är ingen lätt uppgift att hålla rosor i gott skick. Dessutom behöver de näringsrik jord. Jag lägger till sol, soligt läge är ett måste för alla rosor. Solen är det bästa gödselmedlet.
Solhatt, ja bara namnet gör att man får associationer till hetta, sydländsk hetta och stark musik. Kanske till och med till salsa. Eller till den polynesiska dansen hula.
Att ha en alldeles egen ’Hula Dancer’ i sin rabatt blir därför något alldeles extra. Numera behöver man inte längre jaga plantor, idag finns det frö att så.
Blek solhatt ‘Hula Dancer’
Echinacea pallida ‘Hula Dancer’ har kronblad som är smala, som gärna leker vinden. Den är en perenn, flerårig växt och sår du den i år så kommer den att blomma nästa år. Denna skönhet är dessutom, när den är väl etablerad, torktålig. Det svenska namnet är blek solhatt ’Hula Dancer’.
Fullvuxen blir den cirka 90 cm hög. Färgen är blekt rosa, ibland nästan vit. Blomningstid: juli till september. Upphöjd bädd, gärna ren sand trivs den bäst i. Den vill ha huvudet i solen och rötterna i halvskugga. Tyvärr älskar mördarsniglar alla rubeckior och även denna.
Drar du upp plantor från frö så ska du förkultivera dem. Så inomhus i såjord. Täck sådden med plast försett med lufthål och se till att sådden inte torkar ut. Fröna gror vid en temperatur av ca 20 grader. Det brukar ta en vecka innan de gror.
Vågbladig solhatt
Vågbladig solhatt, Echinacea simulata, är en annan rudbeckia värd att leta efter. Den vågbladiga solhatten har gult pollen, den bleka har vitt pollen! Många tycker att den vågbladiga är en av de mest intressanta man kan ha i sin trädgård. Kronbladen blir nästan 9 cm långa och de faller fritt ganska rakt ner. Blir ca 80 cm hög. Kan frösås men den tar oftast upp till åtta veckor på sig att gro. Samma växtförhållanden som den bleka solhatten.
Tistelväxter förknippar vi främst med vägrenar och ogräs. Vid millenniumskiftet fickbäcktistelnstatus som ”high fashion” inom trädgårdsvärlden och nu är en ny på väg att träda in på trädgårdsscenen, japansk nicktistel, Cirsium purpuratum. Jämfört med bäcktisteln är nicktisteln grövre och mera rustik. Den tar plats, och ska få ta plats! Och allra bäst blir den om den får sällskap, då får den sin stjärnstatus. Växer den ensam ser den lite tråkig och glanslös ut men i sällskap med andra blommande växter får den ett fantastiskt vacker skimmer. Den ger ordet synergieffekt en ny betydelse. Vackrast blir den samplanterad med blåblommande växter, som anisisop eller gentiana.
I regel slår blommorna ut i mitten av augusti. Plantan blir cirka en meter hög och ganska bred, den förgrenar sig och bär i regel flera stora blommor.
Frösår sig villigt. På hösten får den japanska nicktisteln skägg, det är fröna som sticker fram och de sprider sig lätt med vinden. Nästföljande år hittar man en mängd småplantor. Var rädd om dem för än så länge är den japanska nicktistel svår att få tag på. De flesta plantor som finns i svenska trädgårdar härstammar från Göteborg Botaniska trädgård, sedan den tid då de botaniska trädgårdarna fick sälja frön och plantor. Fröplantorna är lätta att känna igen, bladen har taggar redan som små.
I Japan växer den vild, bland annat på sydöstra sidan av vulkanen Fuji och i andra bergsområden, oftast på en höjd av 600 till 1800 meter över havet. I Japan benämns den också som pionjärväxt. Vi använder oss vanligen inte av detta begrepp i Sverige, däremot begreppet pionjärträd, ljuskrävande träd som snabbt etablerar sig på öppen mark men som oftast förlorar mot mer skuggtåliga trädslag när andra trädslag får fäste. I Japan växer den på soliga väldränerade bergssluttningar i områden rika på scoria, ett pimpstensliknande material. Här i Sverige har många har dock lyckats bra i vanlig mullrik trädgårdsjord.
Den japanska nicktisteln kan lätt dras upp från frö. Groningstid i en temperatur av 20 grader är cirka två veckor.
Gentianablått är ett begrepp i modevärlden. Gentiana kan också vara ett kvinnonamn vilket många numera känner till via Final Fantasy. Där är dock Gentiana klätt i svart, och i läder. Men i trädgården är gentianan höstens blåaste ädelsten.
Höstgentianans färg gör en glad. Att få mötas av hennes starkt blåa blommor en kulen höstdag gör att det är definitivt en växt som är väl värd att pröva. Trivs den bildar den små täta mattor, och då är man lycklig! Blomningen brukar börja i slutet av september, och beroende på hur hösten utvecklar sig kan man numera ofta njuta av dess undersköna blommor en bit in i november.
Inte nog med blommorna färg, de flesta sorter har också ett mycket vackert bladverk, oftast vårgrönt. En härlig länk mellan höst och vår.
Misslyckas man med höstgentiana så beror det i regel på att de fått växa för torrt och i kalkjord. Sur jord, väldränerat och fuktigt under växtsäsongen vill den ha. Samt sol. Inte det lättaste men försök efterlikna en fuktig bergslänt där vattnet sakna rinner nerför slänten, passerar plantan och rinner vidare, så trivs den och sakta men säker breder ut sig till blåa mattor. Skulle din trädgård inte bjuda naturligt på de bästa förutsättningarna är en jordblandning med mycket torv och väldränerat med grovt grus lätt att åstadkomma. Samt vattning förstås, en höstblommande gentiana får aldrig torka ut under växtsäsongen.
Gentianan vill också ha sol, så fort det blir mulet sluter den sina blommor. Å andra sidan är knopparna så vackra i sig att det bara är trevligt att få avnjuta både och. Den passar mycket bra som samplantering till rododendron, gärna lågvuxna sådana växandes i rododendronens framkant.
Första frosten brukar bara nagga kronbladen lite lätt i kanterna. Höstblommande gentiana brukar repa sig snabbt så fort lufttemperaturen går över till plusgrader igen. Kalla, fuktiga vintrar som ömsom bjuder på minusgrader, ömsom på plusgrader gillar den inte. Då ruttnar oftast plantorna, inte bara gentianor utan även en mängd andra som exempelvis kryddsalvia. Kall vinter med snötäcke är däremot inget problem.
Det påstår att de mörkare ska vara lättare att övervintra men det har vi inte funnit belägg för.
Gentiana passar också mycket bra att odla i kruka där den elegant brer ut sig över krukkanten. Så kallad rododendronjord passar då bra att fylla krukan med. Och kom ihåg vattningen.
Dr Ian McNaughton från Skottland är välkänd för just sina höstblommande sorter, han har särskilt fokuserat på att få fram tidigtblommande sorter. Här några av våra favoriter:
Gentiana ’Berrybank Star’, blå med vita tecken är en av Ian McNaughtons hybrider. Blir ca 8 cm hög.
Även knopparna är små skönheter. Gentiana ‘Berrybank Dome’ har såtts och selekterats av Ian McNaughton från Macplants, Skottland. Denna är också en av Zetas, finsmakarens trädgårds favoriter.
Gentiana ’Alex Duguid’, tidigare G. farreri ‘Duguid Form’, har en unik turkosblå färg.
1 of 3
Gentiana ’Berrybank Sky’ har ett lite mörkare grönt bladverk än andra gentianor. Men det är blomman man faller för, den är blå med stråk av purpur. Blir ca 8 cm hög.
Höstblommande gentiana planteras bäst på våren men det brukar vara på hösten man lägger märke till dem i trädgårdsbutikerna.
Det är blommorna som drar till sig ens intresse. Fulsnygga, lite märkligt formade och tittar man riktigt nära så kan man, med en liten gnutta fantasi, se en liten docka i dess mitt. Vad heter växten? Jo namnsorten är ’Gelbes Monster’ och det är ju ett passande namn så här i slutet av oktober när halloween står utanför dörren.
Stor höstbräcka, Saxifraga fortunei, är bland kännare en populär växt. Det finns mängder av namnsorter och många fungerar också bra att ta in som krukväxt på hösten Höstblommande är den, börjar i regel i september och fortsätter sedan tills frosten tar den. Och skulle den inte välja att blomma, eller hinna slå ut sina blommor, så är den även odlingsvärd för sina äppelgröna blads skull. Äpplen verkar vara populärt när det gäller höstbräckor, en annan namnsort heter ’Blackberry and Apple Pie’ som har ett utsökt bladverk, lika grönt som ett Granny Smith äpple och med röda inslag, av symboliska björnbär.
Blomställningarna på ’Gelbes Monster’ blir cirka 30 cm höga.
I Japan och Korea hittar man höstbräcka växandes längs halvskuggiga bergssidor. En känd sådan bergssida är Daimonji Yama i Kyotos utkant. 376 meter över havet och är det berg där Silvettemplet ligger. Dai betyder stor och blommans form passar in i det japanska tecknet för just stor. Det japanska namnet för stor höstbräcka lär vara daimonjiso. Det är i Japan som de flesta nya namnsorter tas fram, de har oftast japanska namn medan de brittiska och amerikanska har engelska. Dess vetenskapliga namn, Saxifraga fortunei, är efter Robert Fortune som i mitten av 1800-talet upptäckte stor höstbräckas mycket odlingsvärda egenskaper och introducerade den på marknaden. Det är för övrigt samma Robert Fortune som lär ha tagit med sig de första teplantorna från Kina till Indien och Sri lanka.
Väldränerat men också fuktigt vill höstbräckan växa. Den miljön får man lättast genom att imitera en halvskuggig bergssida. Låt höstbräckan växa som underplantering på en upphöjd eller stark sluttande växtplats. Samt imitera bevattningen som om det vore vatten som sakta rinner nedför ett berg. Jorden ska svagt sur, mullrik, kompost gjord av höstens löv är suveränt.
Vi har bra erfarenhet av ’Gelbes Monster’ i zon 3. Ibland tar vi in något exemplar som krukväxt på hösten, som idag till halloween.
Rabarber trädgård är den enda svenska site som verkligen går på djupet när det gäller världens främsta trädgårdsutställning, Chelsea Flower Show, arrangerat...
Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. OK