Årligt Arkiv:2015

Flikrabarber och blommande kirgislök. Foto: Kerstin Engstrand

Rabarberns historia börjar med läkerabarbern. I kulurväxtsammanhang är rabarber en ungdom. Den är ”bara” ett par hundra år. Sitt ursprung har den i Himalayas östra bergsområde och lär ha odlats i Kina redan 3000 år före vår tideräknings början. Men det var den så kallade läkerabarbern som kallades för kungen av medicinalväxterna. Till Europa kom läkerabarbern under medeltiden och blev snabbt ett mycket eftertraktat läkemedel, ett dyrt sådant. Då trodde man att de flesta sjukdomar gick att behandla genom att rensa kroppen. Och roten från läkerabarbern var effektiv som laxermedel. Den användes också mot gulsot.

Enligt Nordiska museet så omnämns medicinalrabarbern i Pedersens läkebok från 1533: ”De rika kan skaffa rabarber på apoteken mot gulsot”. I en läkebok som anses ha skrivits i Vadstena kloster står ”att läka sår, både huggsår och skottsår, skall man ta ett lod rebarbare”.

Rabarber betyder “den främmande roten”. Namnet kan härledas till det latinska “rheubarbarum”. Det är en sammansättning av “rheum”  som betyder “rot” och ordet “barbarum” som betyder “främmande”. Barbarum sades av grekerna om alla som inte talade grekiska.

Läkerabarber heter egentligen flikrabarber (i regel arterna Rheum palmatum, R. rhaponticum, R. ermodi och R. officinale) och rhizomerna  (rotknölarna) används i läkemedel. I rotknölarna finns urindrivande ämnen samt ämnen som främjar tarmfunktionen. Läkerabarberns rotknöl används också till örtte.

Matrabarbern är en annan växt, Rheum rhaponticum, vars stjälkar vi äter. Den kom på 1700-talet till England och spreds sedan vidare i Europa. Man åt man stjälkarna som vårprimör, råa med salt och peppar samt till lammkött. Det sägs att vi i Sverige allra först använde oss av bladen som i stora mängder faktiska är giftiga. Bladen innehåller mycket oxalsyra som i större mängder är giftigt. I stjälkarna, som vi äter, finns också oxalsyra men i betydligt mindre mängder. Men det är äppelsyra som ger rabarbern dess syrliga smak. Och äppelsyra är ofarlig.

Sitt verkliga genombrott fick matrabarbern när sockret blev billigare. Det var när vi började odla sockerbetor som sockret kunde njutas av var man, därmed också sötsura rabarbern.

Vanlig matrabarber färdig för skörd. Foto; Kerstin Engstrand
Vanlig matrabarber färdig för skörd. Foto: Kerstin Engstrand

Att lägga rabarber på något betyder “att lägga beslag på” något. Men varifrån har vi fått detta uttryck?  Det är troligen en förvrängning av “att lägga embargo på”. Ordet embargo kommer från spanskan och troligen var det detta främmande ord som inbjöd till förväxling av det ljudlika rabarber.

Läs mer om rabarber  (klicka på länken).

 

 

 

Växtkraft, rabarbern växer så det knakar. Foto: Kerstin Engstrand

Rabarbern rasar upp ur jorden samtidigt som vintern rasar utför våra fjällar. Redan när jordtemperaturen ligger mellan två och tio grader är rabarbern aktiv som en liten vulkan.

Många är vi som lekt med de enorma bladen som barn – bättre paraply, dessutom gratis, när ett plötsligt sommarregn dyker upp kan man inte få. Idag är det mycket populärt att använda bladen som gjutformar till fågelbad. Samt inte att förglömma, rabarberpaj med vaniljsås, och vårlyckan är gjord.

Utan tvekan är rabarbern älskad, trogen och lättskött som den är. Så trogen att vi lätt negligerar den och ser den som lite tråkig. Njutning är viktigt och rabarbern är en växt som verkligen får oss att vardagsnjuta. Redan tidigt på våren.

För sorter, läs här 

Tuffing: Rabarber är en flerårig växt, och tack vare sin kraftiga rotstock har den mycket god torktålighet och vinterhärdighet. Den klarar – 20° C utan problem. De späda bladen tål frost ner till ca – 4°C.

Varma somrar brukar plantan gå i vila, för att senare när temperaturen blir lägre åter växa som om det vore vår igen. Bäst växer rabarber om genomsnittstemperaturen är under 24 grader.

Växtplats:  Rabarber växer bra på de flesta jordar, men allra bäst växer den på en lite fuktig plats med eftermiddagsskugga och med djup, mullrik, näringsrik jord. Väldränerat ska det vara. Sluttning är perfekt för den erbjuder väldränerade förhållanden som rabarbern vill ha.

En rabarberplanta kräver dock sin plats, en yta motsvarande en kvadratmeter behöver den. Men i ett hörn i trädgårdslandet ser rabarbern lätt lite småtråkig ut. Plantera den istället i rabatten.

I England driver man rabarber i särskilda krukor med lock men det går lika bra med en stor lerkruka eller en mörk plasthink. Foto: K Engstrand
I England driver man rabarber i särskilda krukor med lock men det går lika bra med en stor lerkruka eller en mörk plasthink. Foto: Kerstin Engstrand

Driva rabarber: Just till Valborgsmässohelgen köper många av oss rabarber i matbutiken. De är i regel framdrivna i växthus i Holland. Driven rabarber blir ljusare i färgen och mjällare, där av namnet glasrabarber. I din egen trädgård kan du istället ställa en stor lerkruka eller en mörk hink över plantan så fort bladen börjar visa sig. Där i mörkret kommer de att växa och bli ljusa. Vinrabarber, ’Barbro’ eller “Victoria”, lämpar sig bäst för drivning. Driv inga yngre plantor, utan enbart etablerade som är minst två år gamla.

Efter ett par år av tidig drivning ska plantan få vila. Drivningen tar mycket kraft från växten.

Så eller köpa planta: Rabarberplantor är relativt dyra att köpa, men å andra sidan är de långlivade. Ibland har man tur och kan få en bit av en grannes rabarberplanta. Fröförökade rabarber blir inte sortäkta!

Victoria är den vanligaste sorten i våra trädgårdsbutiker. Foto: Kerstin Engstrand
Victoria är den vanligaste sorten i våra trädgårdsbutiker. Foto: Kerstin Engstrand

Dela en äldre planta: Förökning görs genom att man delar äldre plantor. Upp till femton år kan en rabarberplanta hålla sig fräsch, men när det enbart kommer smala, tunna stjälkar, (trots att du skött den exemplariskt) är det dags att dela den. Det görs bäst på våren.

  1. Börja med att vattna den gamla plantan väl. Följande dag så gräver du upp hela plantan. Det görs bäst med en grep.
  2. Skär bort alla ihåliga, träiga och döda delar och släng dem.
  3. Granska plantan och se var knopparna ligger. De ser ut som stora runda gröna bulor. Plantan delas med en skarp spade eller en kniv och låt varje del ha kvar minst en knopp.
  4. Plantera sedan om de nya, delade plantorna på samma sätt som en ny. Välj också en ny växtplats för de delade plantorna.

Plantering:  Den ska helst ske tidigt på våren, med knoppen 5 cm under markytan. Se till att roten sitter stadigt i jorden, packa jorden väl runt roten. Ovanför knoppen ska jorden bara hällas över och där ska jorden inte packas. Vattna rejält efter plantering.

Rabarber kan också planteras sent på hösten. En fullvuxen planta behöver utrymme så plantera med ett avstånd på 60 cm mellan varje. Platsen ska vara fri från fleråriga ogräs.

Vattning: Rabarbern vill ha mycket vatten för att utvecklas bra. De stora bladen gör att avdunstningen är hög. Vattning är extra viktig när försommaren och sommaren är torr. Och vattning ger merskörd, särskilt om det råder försommartorka.

Gräsklipp stormtrivs rabarbern med men har du gott om sniglar och snäckor så trivs även de under gräsklippet. Foto: Kerstin Engstrand

Gödsling: Vill du kunna skörda mycket så är gödsling ett måste. Stallgödsel är bra då dess struktur förbättrar mullhalt och jordfuktighet. Bäst fungerar hönsgödsel som ges tidigt på våren, med en andra giva vid midsommar. Gödsla inte efter 15 juli, det kan försena invintringen och försämra vinterhärdigheten.

Rabarber vill också ha kalium, och den trivs med att få rejält med vedaska på våren. Har du en valborgsmässoeld i närheten kanske du kan hämta lite aska därifrån.

Gräsklipp är bra att lägga ut runt plantorna på våren när bladen börjar visa sig, det håller ogräset borta. För rabarbern är en verklig solitär och vill inte ha någon konkurrens.

Och inte minst rabarberns stora blad, finhacka dem och lägg dem runt plantan. De ger ett bra kvävetillskott, liksom gräsklippet.

Blomknopp på väg upp. Foto: Kerstin Engstrand

Ansning: Låt den inte blomma. Skär bort blomstjälkarna så fort de dyker upp i början av maj. Blomstånden är enorma, upp till två meter höga. De är grenade och har små beigegula blommor. Efter blomningen kommer frukten som är en vingad nöt, 5 mm lång. Blommorna tar kraft från plantan och den kraften behövs för plantan att bilda nya bladstjälkar.

Skörd: Först andra året bör man börja skörda, och då kan man i regel skörda två gånger per år, i början av juni och sedan en mindre skörd i augusti. De bästa skördarna får man när plantorna är 2–10 år gamla. Skörda när stjälkarna är lysande röda med en gnutta grönt. Dra av stjälken försiktigt! Det är viktigt att hela stjälkfästet kommer med. Om stjälken bryts av kan den börja ruttna och det skadar roten. Och lämna minst fyra stjälkar per planta kvar.

Dra av stjälken försiktigt. Foto: Kerstin Engstrand

 

Nyskördade stjälkar förvaras bäst i kylskåp som håller några plusgrader med hög fuktighet. Då kan de hålla sig fräscha i 3 veckor.  I rumstemperatur däremot håller de sig bara fräscha i 2–3 dagar.

Skadedjur och sjukdomar: Snäckor brukar leta sig upp på bladen, och visst gör de några hål i dem men inget som påverkar plantan och skörden.

Visste du att
  • Yrkesodlare vill ha stjälkar som väger 100–150 gram styck.
  • Rabarber kan också drivas i mörkt svalt utrymme med blått ljus.
  • Det som ger rabarbern dess typiska smak är i första hand äppelsyra. Rabarber är dock mest känd för sitt innehåll av oxalsyra, som inte bör ätas i alltför stora mängder under längre tid. Sorter med låg oxalsyrahalt ger betydligt lägre avkastning och odlas knappt.

 

Av Kerstin Engstrand

Skördeklar planta Foto: Kerstin Engstrand

Vinrabarber, även kallad jordgubbsrabarber, smultronrabarber och hallonrabarber, är gamla sorter som än idag går att få tag på och de finns främst i Danmark och England (cherry rhubarbs).  Har mycket mörkt rödfärgade stjälkar som är mycket tunna, och mjälla. En riktig pajrabarbersort. Kan hittas i svenska trädgårdsbutiker under det danska namnet Svendborg vinrabarber.

Barbro, ny mycket vacker tidig sort med röda stjälkar och en oxalsyrehalt under medel. Också bra att odla i en stor kruka. Fungerar mycket bra för drivning. Så ny att man inte officiellt uttalar sig om blomningsbenägenheten eller härdigheten, men zon 3 ska vara säker.

Timberley Early en av de tidigaste sorterna med hög skörd, men dålig färg och svag smak. Har hög halt av äppelsyra.

Elmsblitz är en medeltidig sort med mycket hög skörd för att vara en oxalatfattig sort. Rätt svag smak.

Rosenhagen är oxalsyrefattig och har vackert röda stjälkar.  Rosenhagen sätter gärna blommor. En bra sort för mellansäsongen.

Victoria är en gammal känd sort som finns i många trädgårdar, bra för drivning men ganska färglös. Är också en av de få som det finns sortäkta frön av( F1).  Har mycket långa stjälkar, som är tunga att dra för hand, så Victoria bör man skära av. Oxalathalten låg-medel. Blommar tyvärr flitig.

Spangsbjerg är en ytterst smakrik röd, sen sort med hög skörd. Stjälkarna är rätt klena, oxalsyrahalten varierar ofta mellan medel till hög.

Marshalls Early Red anses vara den godaste. Sen sort som ger liten skörd, och stjälkarna är svåra att dra av för hand men de är mycket vackra och välsmakande med högt innehåll av äpplesyra och av oxalsyra. Har ett hängande växtsätt.

Yrkesodlarsorter är Frambozen Rood (också kallad Rasberry Red) medeltidig som ger stora rödaktiga stjälkar och den relativt sena Goliath, som liknar Victoria, och har gröna stjälkar.

 

'Barbro' Foto: K Engstrand
‘Barbro’
Foto: Kerstin Engstrand

Grönlilja Foto: Impecta

Grönliljan, Zigadenus elegans, är en elegant växt med graciösa stjärnlika vita blommor med gröngul mitt i tio cm höga klasar och kan bli upp till 90 cm hög. Hos Ann-Lis i växtzon 6-7 blommar den i juli-augusti månad. Den har gräsliknande bladtuvor och trivs i fuktig men väldränerad jord i halskuggigt till soligt läge. Den är lätt att föröka med frö. Äldre plantor kan delas. OBS! Växten är giftig. Härdighet: B

Förökning med frö: Sås inomhus jan–maj. Täck med ett tunt lager grus eller perlit*. Skulle inte fröna gro inom en månad efter sådd kan den placeras i kylskåpet i ett par veckor. Sätt därefter sådden utomhus i skuggigt läge. Låt inte sådden torka ut. Grönliljan kan även höstsås utomhus, i krukor eller på friland, i september–november.

Här kan du köpa frö till grönlilja: Impecta 

Det finns även Zigadenus nuttallii, 60 cm hög, en prärieväxt som vilt växer i klippiga sluttningar i Nordamerika. Den har täta pyramidformade blomklasar och har härdighet E, den tål någon minusgrad.

*Perlit är vita små korn som ser ut som södersmulad frigolit. Det gör jorden luftigare och används ofta vid frösådd. Det är ett vulkaniskt glasmineral som har framställts genom upphettning till runt 1000 °C där det expanderar det och blir vitt och poröst. Finns att köpa i alla välsorterade trädgårdsbutiker.

Foto:Mariana Matsson

1997 kom Reginald Scholz från Tyskland till Blåvikssjön,som ligger mellan Lycksele och Storuman, Lappland. Tillsammans med Mariana Matsson driver han Trädgårdsduon Rosa lapponica. Mariana Mattsson är välkänd trädgårdsambassadör för lappländsk odling och medlem av Riksförbundet Svensk Trädgårds styrelse. Mariana är också kvinnan bakom Mästarrabatten 2015. De har inventerat en mängd ärtsorter. Föreningen som Reginald nämner är Sesam.

Gör bilderna större och se bildtexten genom att trycka på bilden.

Kerstin Engstrand besökte deras odlingar förra sommaren och provsmakade. Har Kerstin samma smak som Reginald? Och har Reginald samma smak som Mariana? Och vad tycker barnen? Lyssna på Reginald och Mariana när de berättar om sina erfarenheter.

 

Mobiltäckningen i Lappland är inte den  bästa, så det fick bli ett samtal på Lycksele flygplats medan Mariana väntade på flyget som skulle ta henne ner till trädgårdsmässan. Vi ber om ursäkt för skrapljuden, en effekt av den glädje som barns smak kan resultera i, dvs. skratt.

Mer om de ärtsorter som anges kan du läsa om här.

 

 

Läs storyn bakom Ann-Lis fantastiska trädgård här.

Läs mer om ‘Rozanne’ här

'Rozanne', - århundradets perenn. Foto: Kerstin Engstrand

Adrian Bloom är också känd för att förvaltat och utvecklat århundradets perenn. 2013 arrangerade det brittiska trädgårdssällskapet the Royal Horticultural Society (RHS) en folkomröstning och den vann ’Rozanne’ lätt som en plätt. Hon klassade ut alla andra totalt.

Det var år 2000 som nävan ’Rozanne’ introducerades på Chelsea Flower Show. Jag har själv ett av första exemplaren. Fast det var en halv planta. En annan besökare, en kvinna, helt okänd, har den andra. Jag fick en planta av Adrian med instruktionen att ta väl hand om den, den var lite stressad efter att ha stått på Chelsea Flower Show i några dagar. Men den var för stor att ta hem, i bagaget fanns redan en hel del andra plantor. Och kvinnan tittade på mig med ”jag vill också ha den blicken”. Så det var bara att låna en kniv och dela den i två. Sedan dess har den stormtrivts i min trädgård, och jag har utökat beståndet, för jag blev frälst. Jag antar att den okända kvinnans också blev frälst.

’Rozanne’ vaknar upp lite senare på våren än andra nävor men när den väl förstått att våren kommit så växer hon. Och blommor. Och blommar. Och blommar. I slutet av sommaren, när hösten kommit så är man rädd att hon ska växa ihjäl sig.

'Rozanne' i mitten av maj månad. Plantan har vuxit till sig oerhört snabbt. Några veckor tidigare syntes den knappt. Foto: Kerstin Engstrand
‘Rozanne’ i mitten av maj månad. Plantan har vuxit till sig oerhört snabbt. Några veckor tidigare syntes den knappt. Foto: Kerstin Engstrand

– Det är många som tror att hon inte har klarat vintern, säger Adrian, men de blir snabbt varse om att det har hon.

wwGeranium_Rozanne_with-Adrian-Bloom
Foto: Blooms of Bressingham®

 

’Rozanne’ har fått sitt namn efter Rozanne Wateter. Hon var hustru till Donald Waterer, vars familj i århundraden drev den anrika plantskolan Knaphill Nursery i Somerset. Det var inte vilken plantskola som helst, den startades redan på 1760-talet och var kända för azaleor och rhododendron. Plantskolan bytte dock ägare 1976.

Rozanne Wateter var hängiven amatörodlare, särskilt av nävor. 1992 upptäckte hon en näva i deras trädgård i en sömning by i Somerset, en näva som utmärkte sig för sin exceptionella tillväxt, stora blad och blommor. Blommorna liknande den populära sorten ‘Buxton’s Variety’, men de var dubbelt så stora. Och plantan blommade non-stop, långt in på hösten tills frosten tog dem. Man antog att deras var en hybrid mellan Geranium himalayense och  Geranium wallichianum ‘Buxton’s Variety‘. Efter kontakter med flera experter inom området, som den välrenommerade Graham Stuart Thomas, bekräftades vad de själva uppfattade. Deras näva var unik. Och experterna i sin tur rekommenderade dem att kontakta Adrians Blooms företag, Blooms of Bressingham®.

Adrian testade ”Rozanne”, både i sin egen trädgård som hos andra runt om i världen. Vad klarade denna unika växt? Mycket visade det sig. Vart den än provodlades så klarade ’Rozanne’ sig med bravur. Hon var helt enkelt en klass för sig. Men ingen framgång går utan problem. ’Rozanne’ var suverän på alla vis utom på ett område. Hon var svår att föröka. Adrian Bloom började därför samarbeta med all världens expertis för att knäcka ’Rozannes’ förökningskod. Och han lyckades. Efter fem av av test kom ’Rozanne’ ut på marknaden med växtskydd som nu ger makarna Waterers efterlevande royalty.

Så blev det dags för trädgårdsvärldens modevecka, åtta år efter upptäckten tog ’Rozanne’ steget ut på Chelsea Flower Show. Där visade Adrian Bloom upp henne i en plantering där ’Rozanne’ bildade en blå bäck. Han lät henne växte upp ur en källa gjord av flinta från Norfolk. Och än idag planterar Adrian ’Rozanne’ som just bäckar av blåaste blått. I sin egen trädgård och i alla de trädgårdar han anlägger jorden runt.

wwGeranium_Rozanne_fp5
Foto: Blooms of Bressingham®

 

2006 fick ‘Rozanne’  RHS Award of Garden Merit. 2008 valde Perennial Plant Association ‘Rozanne’ till Årets perenn. Och 2013 röstades hon fram som Århundradets perenn när RHS firade Chelsea Flower Show 100 år. 2013 hade 12 miljoner plantor sålts. Och är nog den enda växten som har en egen Facebooksida. 

Läs också: Rozanne trivs också i kruka

 

Kerstin Engstrand

 

I Oviken Jämtland har Ann-Lis skapat en trädgård. Foto: Kerstin Engstrand

Vi befinner oss i Oviken, Jämtland, inte långt ifrån Storsjön. Här står boningshuset tryggt med ryggen mot skogen. Utsikten är milsvidd, och långt där borta, i olika toner av grönt och grått, skymtar de mjukt rundade fjällen. Här bor Ann-Lis och Sten. Det är Ann-Lis tredje trädgård och i år är det tio år sedan hon tog det första spadtaget.

  • Trädgården ligger i växtzon: 6-7
  • Jord: Moränlera och god trädgårdsjord.

Det var år 2001 som hon och maken Sten flyttade hit till huvudgården. Tidigare bodde de i ett litet brunt timmerhus på samma ägor. Den flytten krävde raska beslut.

Ann-Lis, Sten och Saga. Saga är kungspudel men kallas för jättepudel, hon är alldeles för stor för sin ras. Men väluppfostrad, hon går enbart på stengångarna, aldrig i rabatterna. Foto: Kerstin Engstrand

– Vi sålde villan ett år i förväg och plötsligt när de nya ägarna kom upp på gårdsplanen kom vi på att nu har vi ingenstans att bo!

Så det blev ett temporärt boende i en liten stuga på 30 kvadrat medan de renoverade boningshuset. Och övrigt bohag fick stå i en container på tomten. Den containern står för övrigt kvar.

Det var en toppklocka som spred sig som det ogräs just toppklocka kan vara, som blev startskottet för trädgården. I mitten av 2005 satte Ann-Lis spaden i jorden utanför brygghuset.  Och det fanns att gräva. Jorden gick ändå upp på väggen. Plötsligt sjöng jorden som ett klockspel. Av sten. Den första stenen triggade upptäckarlustan. Och ju mer Ann-Lis grävde, desto mer upptäckte hon.

Vattenspegeln till höger är gjord av parabolantennen som hittades under härbret. Foto: Kerstin Engstrand

Parabolen ligger i en naturlig sänka framför huset. Innan Ann-Lis började gräva ut låg här cirka en meter jord. Tanken var först att skapa en damm men de insåg snabbt att det skulle bli för mycket arbete med gjutning och få dit vatten.

– Jag har inte arbetat hela tiden med trädgården, det har hållit på av och till, ibland väldigt intensivt, ibland inte.

w_DSC5482
Göstas rum, i den grå vilstolen brukar familjens vän Gösta sova gott efter middagen, så han fick ge namn till detta rum. Det är sällan man här blir besvärad av mygg, ofta drar det lite och den svaga vinden håller myggen borta. Foto: Kerstin Engstrand

De vackra stenhällarna som kom i dager blev inspirationskällan till en unik trädgård. När andra kanske skulle tagit in en grävare och forslat bort mycket av stenen har Ann-Lis fört hit sten. När hon började gräva syntes bara någon enstaka topp av någon stenhäll. Det handlar om teknik. Och spadar, skruvmejslar och tandborstar. Först stor spade, därefter allt mindre allt eftersom stenen ändrade form. Som en arkeolog grävde hon fram berget, tandborsten och skruvmejsel var det minsta redskapen.  Och spettet har varit hennes förlängda arm.

– Jag har ibland haft blodsmak i munnen, det måste jag erkänna, säger Ann-Lis med sin lätt ironiska humor. Det är bara en procent av all sten som jag inte har tagit hit själv. För de allra största stenblocken hjälpte varken teknik eller svordomar.

Då fick maken hjälpa till med traktorn. Att lägga en mur tycker Ann-Lis inte är så svårt. Man bygger ju nerifrån. Det matematiska sinnet och blicken för proportioner som också behövs har hon, revisor som hon är.

– Jag väljer efter känsla. Känslan kan komma vid ett stenröse, jag kan välja en sten som sedan exakt passar i en mur. Stenen säger: Ta mig!

Sedan är det sunt förnuft tycker hon. Man förankrar stenen inåt, det är vanligt sunt förnuft, så gradlutningen kollar hon inte. Ann-Lis är som superproffsen, har en fingertoppskänsla för stenläggning. Många murar är svängda och det blir inte samma jordtryck som mot en rak. Det är kallmurar och inget bruk behövs. Ann-Lis poängterar att det är viktigt att stenarna måste ta i varandra. Man får stå och greja lite, till slut tar man bort den sten som inte samarbetar med de omgivande. Viktigt är att ha bra översikt över de stenar man har tillgång till. Hon lägger ut stenarna på en öppen plats framför huset. Tillgång till sten är självklart viktigt.

– Jag har bra granne som låter mig härja fritt bland stenrösena. Det tar mycket tid att leta stenar. Det är en form av meditation.  Och köra stenar är inte gjort i ett nafs. Min mor var också fascinerad av stenar så kanske har jag fått det av henne. Men fascinationen över sten kom först här, i min tredje trädgård.

Huvudgången som sträcker sig genom hela trädgården ser ut som en trasmatta, fast gjord av sten och timmer från det gamla boningshuset. Foto: Kerstin Engstrand

De flata stenarna används inne i trädgården och i kallmurarna. De runda kommer vanligen till sin plats i gångarna. Ann-Lis knep att få stenen att ligga så vackert i gångarna är hennes ögonmått. Hon mäter aldrig med bräda och sätter stenen i gångarna i sand – från en ”himla” stor hög som fanns efter bygget. Den högen har nu fyllts på och vanligen så sållas sanden till att bli så fin som möjligt.

Som såll använder Ann-Lis blå plastbackar, sådana som mataffärerna har grönsaker i. En sådan back rymmer två spadtag sand eller jord. Hon har slitit ut många sådana backar.

Man måste ha något att göra. Lägg märke till den blå grönsaksbacken. den använder Ann-Lis att sålla sand och jord med. Foto: K Engstrand
Man måste ha något att göra. Lägg märke till den blå grönsaksbacken. den använder Ann-Lis att sålla sand och jord med. Foto: Kerstin Engstrand

Den första trädgården var på 2000 kvm. I den tidigare, en liten villaträdgård på 600 kvm fokuserade Ann-Lis på kombinationer, färg och form. Nu omfattar ägorna runt gården hela 5000 hektar varav själva trädgården, när norrsidans rabatter är färdiga, kommer att omfatta 1500-2000 kvm.

Även växternas placering handlar om känsla.

– Jag kan gå runt och känna att den här växten är fel, då flyttar jag på den. Även prylarna, katten i gjutjärn har nu äntligen fått sin plats, det är nog det tredje stället den står på.

Klassiskt designknep: Låt växter och material gå ton i ton. Foto: K Engstrand
Klassiskt designknep 1: Låt växter och material gå ton i ton. Foto: Kerstin Engstrand

Det sägs att det är ens tredje hus som blir bäst, stämmer det också på trädgårdar?

– Ja, denna är helt olik mina tidigare och klart den jag är mest nöjd med.

Skam vore annat. Trädgården är en klass för sig. Belägen på en unik plats.

Att sakta vandra runt i trädgården som nu är en av Sveriges vackraste trädgårdar, en trädgård i absolut världsklass, är en upptäcktsresa. Och en mycket harmonisk sådan. Ögonen hittar alltid något spännande, oavsett vinkel. Där en växt, en vacker sten, en åldrad stubbe, något runt, något rostigt, en vacker vy, några mycket små växter kryper fram under en sten eller något som gör att man plötsligt bara står och ler.

– Mina barnbarn älskar att gå runt i trädgården. Hemma spelar de fotboll och åker utför, men här går de på upptäcktsfärd.

Vad gör man av all bråte man hittar? Jo egen trädgårdskonst. “Jag har idéerna, och Sten får svetsa.” Foto: KerstinEngstrand

Det kan man förstå, och jag frågar Ann-Lis om hon tror att barnbarnen en gång i framtiden kanske får en tomt, hur deras trädgård då kommer att gestalta sig? Kommer då minnena från mormors trädgård påverka dem?

– Kanske det, men trädgårdsintresset har i alla fall hoppat över en generation. Mina döttrar är inte alls trädgårdsintresserade.

Själv minns hon sin mormors gammaldags trädgård med äppelträd och stora grönsaksland. Och hennes mamma skötte två trädgårdar, en i Nora och en på västkusten, så nog finns det gröna fingrar i släkten.

 

Klassiskt designknep 2: Rakt ska möta runt, strävt ska möta blankt. Foto: Kerstin Engstrand

Lejonparten av de större föremålen i trädgården är fynd från trädgårdsmässan i Älvsjö. Här kan man datera dem mässan 2014, mässan 2000 och så vidare. I år är det 14:e året på raken som hon och hennes väninna besöker trädgårdsmässan. Inköpslistan är redan gjord, med utrymme för lite spontanköp. I år ska det bli några fiskmåsar och en domherre! Det är en utställare, Rep & Lera, som alltid får besök. Fiskmåsarna ska sitta på höga armeringsjärn i den nya funkiarabatten. Det blir alltid några spontanköp, för just då när man ser något så behöver man det väldigt mycket. Och det är något som de flesta känner igen. Några rostiga kronor är från ett år då ”alla” sålde dem. Det tyngsta fyndet är gjutjärnskatten som möter en vid trädgårdens början. Efter att släpat det minst sagt tunga fyndet på tunnelbanan har Ann-Lis börjat bo alldeles vid mässan, Det finns flera katter, liksom möss, grisar och hönor, alla utplacerade med en stor portion humor.

– Man kan tro att jag är en kattmänniska, men jag har aldrig haft katt, bara hundar.

Vi pratas vid i slutet av mars. Ann-Lis håller på att kratta och njuter av att vintern varit mild och att våren kommit tidigt. Men det är fortfarande tjäle i marken och nätterna är kalla. Ann-Lis förundras över att växterna är så pass tåliga att de står ut med det omväxlande vädret. Vintern har varit snäll och de har hunnit röja lite i mot skogen. Och hittade då en gammal stenmur som låg vänd mot fjällen. Troligen har det där legat en byggnad. Och marken vid muren är fylld med blåsippsblad.

Trädgården växer vidare. En stenmur blev i höstas lite högre. Årets projekt är att skapa en funkiarabatt på husets norrsida. Samt att plantera några fler buskar upp mot infarten. Porlande vatten är också en dröm att mötas av. Ann-Lis och Sten har också dragit upp en stor flat sten som ska bli ett litet bord . De hoppas nämligen på medelhavsvärme som sommaren 2014. Vädret här kan annars erbjuda stora variationer. 2014 var det mulet och hemskt kallt i juni, det till och med snöade på midsommaraftonen. Medan det tidigare, på nyårsafton, hade varit snöfritt, sol och plus sju grader.

– Numera tar jag tar det som det är. Men första tiden här uppe (Ann-Lis är från Örebro) var det jobbigt när väninnorna rapporterade om våren och här var det meterhög snö.

En annan klar fördel är knappt ingen ohyra. Liljebaggarna har ännu inte kommit till hennes trädgård men de har noterats inne i Östersund. Och här finns absolut inga mördarsniglar. Tur det för det skulle stortrivas i skrymslena blad all sten. Fast fästingar är det Ann-Lis befarar mest när vintrarna blir allt mildare.

Att vintern varit mild och våren tidig är skönt, då hinner man med. Då hinner man kratta, även om det är vanligt att det kan snöa i maj. Ljuset kommer åter i maj, från maj växer det så man hinner inte riktigt med. Vanligtvis exploderar allt på en enda gång, perennerna slår ofta ut samtidigt som krokusen. Växterna tokrusar. Våren är minst sagt kompakt här uppe, den finns vanligtvis knappt inte. Det kan bli oerhört intensivt och nu är det skönt att hinna med.

Växterna köper hon på nätet, ofta från Odlarglädjens plantskola eller byter till sig på växtdagar som trädgårdsföreningen arrangerar. Trädgårdsföreningen i Jämtland är en av de äldsta i Sverige. Den bildades redan år 1894 och har idag över 400 medlemmar.

Man får alltid för många plantor när man delar. Men nu börjar det bli fullt. Skafferiet av växter, dvs. en plats på tomten där hon ställer växter hon ännu inte vet var hon vill ha dem, är också välfyllt. Men slänga plantor gör hon inte. Det är ett helgerån.

Och när man gräver på en gammal gård så hittar man skrot, rostig taggråd och annat smått och gott. Rosten tar fin upp stenens toner.Många av fynden skapar Ann-Lis trädgårdskonst av.

En ängeln vakar över trädgården.Foto: Kerstin Engstrand.

I en båge hänger en ängel. Även den gjord av jordens fynd. Skapad med känsla och vördnad. Den syns knappt på sommaren. Tanken är att den ska bli en överraskning, den ska upptäckas. Allra vackrast är den när rimfrosten klär ängeln i vit skrud.  Tidigare gjorde hon ofta änglar och gav bort men det är mycket mera pillerjobb bara att skapa en endaste ängeln så det har hon numera slutat med. Hon vill inte att de ska bli en standardvara, en ängel ska skapas med mycket känsla. Och hon vill gärna känna personen hon skapar en ängel till.

I en nedsänkt plats växte det tidigare rosor men de vill inte trivas så det blev Norrlands ros, pioner istället. Här hade Ann-Lis först gräsmatta. Det hör ju liksom till att man ska ha en bit gräsmatta.

– Jag slet j-t mycket, fyllde ut och flyttade tovor. Men så kom jag på att jag är ingen gräsmattemänniska. Då jag grävde ut istället, en halv meter eller kanske lite mera och platsen blev en piongrop.

Här finns klassiska luktpioner som den rosa ’Sarah Bernhard’ och den vita’ Festiva Maxima’. Samt en mycket mörkröd pion vars namnlapp försvunnit.

Strandirisen fanns här när de flyttade hit. När man har en trädgård har man alltid något att ge bort. Denna iris delas flitigt och återfinns numera i många andra trädgårdar. Foto:Kerstin Engstrand

Och strandirisen, trädgårdens vårdblomma, finns på flera platser. I hennes egen trädgård som mångas andras, Den är helt fantastisk och delas ofta. Här växer också några av dotterns gamla pioner.

– De grävde bort en rabatt, så jag tog hem pionerna till mig.

Gårdens vårdträd finns däremot inte längre. Det var en oerhört vacker tall, formad som ett paraply. Sommaren 2009 hade något hänt med tallen, efter en tre veckors bortavaro kom de hem och upptäckte att marken var helt täckt av barr. Det fortsatte nästföljande år och då var det tvunget att ta ett beslut. Ännu ett år med tjockt lager tallbarr som förstörde växterna i tallen närhet och vårdträdet skulle tas bort. Men det gör man heller inte i en handvändning när tallen växer mitt i den stensatta trädgården. Den gick inte att fälla utan att förstöra trädgården. Så de blev till att beställa en kranbil från Östersund som lyfte bort den. Nej förresten, det blev två kranbilar, den första klarade inte av uppdraget.

Men en bit av tallen står kvar, den är en av flera höga stubbar som pryder trädgården. Det finns flera andra men de är ditflyttade för att skapa lite höjd och variation.

Klassiskt designknep 3: Skapa höjd. Stubbar bildar höjd, några är hitflyttade, andra är rester av gamla träd som tallen.”Kvastar” av armeringsjärn har Sten fått svetsa ihop efter ann-Lis anvisningar. Foto: Kerstin Engstrand

Hennes trädgård är i världsklass.

– Jag har ju gått här och det har vuxit fram. Visst förstår jag att den är väldigt annorlunda men kan ju inte direkt förstå vad det unika är. Jag har inget behov av att prata om min trädgård utan det har varit ett sätt för mig att leva.  Det är mycket lust och glädje men också mycket sorg när man inte mått bra. Man tar sig i kragen och går ut i trädgården fast hela kroppen säger nej. Så efter en timma kanske man noppar av en utblommad blomma. Trädgården har varit ett sätt att komma tillbaka när jag har jobbat mycket.

Ann-Lis har gått in i den berömda väggen flera gånger och hennes trädgårdar har då varit en viktig återhämtningsplats.

Sittplatserna är många.Här skymtar “vinrummet” där Ann-Lis och Sten gärna sitter ljumma sommarkvällar. I början av juli har flera stora miskantusgräs som på sensommaren får högra rödbruna vippor redan börjat få lite höjd medan det lite lägre vitbrokbladiga tuvröret ’Karl Foerster’ fortfarande ligger i startgropen. Foto: Kerstin Engstrand

Ann-Lis börjar klippa ner gräsen på senvåren. Hon börjar rycka upp det fjolårsvissna strax innan den nya gröna, fräscha årsväxten börjar synas. Görs det för tidigt skadas gräset av fukten, görs det för sent så är det lätt att skada tillväxten. Pionerna däremot klipper hon ner redan på hösten, liksom strandirisen. Det är tvunget, det går annars inte att hinna med när allt exploderar. För här finns sällan någon vår.

Strandirisen började hon klippa ner reda på hösten efter att i flera år noterat att mössen trivdes under de vissna bladen. De hade byggt fina bon under de torra bladen, det var flera generationer som gick i armkrok under irisbladen.

Hennes absoluta favoritväxt är grönliljan.

Och sommaren 2015, vad händer då i din trädgård?

– Efter funkiarabatten, nja min man tycker nog att jag ska ge mig. Men bakom bryggstugan är det fortfarande relativt ogjort, där ska stödmuren bli färdig. Mera sten blir det. Nåt måste man ha att göra.

Jodå, det blir ännu mera. Vid syrenerna vid härberget blir det en sittplats. I själva stenträdgården är färgvalet vilsamt för ögonen, växterna matchar fint stenen. Ann-Lis vill att man ska kunna gå i trädgården och uppleva, det ska vara en lugn upplevelse. All sten bidrar också till den trygga känslan. Stenen magasinerar också sommarvärmen så hösten blir mjukare. Men det finns en längtan efter färg och lite dramatik. Nu ska det komma. I slänten, med ryggen mot stugan ska hon ta upp solen. Återigen ett designknep som proffsen använder sig av. Där ska färgskalan vara i gult och det kommer inte att störa stenträdgården, man kommer inte att kunna se de båda delarna samtidigt.

Och vid ladugården en köksträdgård. Idag har Ann-Lis bara lite gräslök, krusbär och vinbär inne i planteringarna.

Viblommande gräslök Foto: K Engstrand
Viblommande gräslök Foto: Kerstin Engstrand

– Där ser jag några humlestörar mot lagårdsväggen, en hallonhäck mot gården och några upphöjda bäddar med lite persilja,  rädisor och sockerärter på störar.

Gå en rundtur i Ann-Lis trädgård här.

Text och foto:Kerstin Engstrand

 

Foto: Kerstin Engstrand

Jag befinner mig ca 1,5 timmes tågresa norr om London. I Diss, Bressingham. I en trädgård som man absolut inte dissar. Det här är en trädgård som handlar om växter, och varje gång jag är här upplever jag samma ljuvliga känsla av kvalitet och växtkraft. Växterna frodas. Jag är ingen vän av ordet prunkande som används i tid som otid när det gäller trädgårdar men om det ordet ska användas ska det vara här, i den ena delen av trädgården. För säkerhets skull kontrollerar jag vad ordet prunkande står för, en snabb sökning på nätet anger: Färgrik, lysande, grann, praktfull, glänsande, bländande, prålig, brokig, bjärt.

Färggrann, ja, lysande –ja, glänsande –absolut, bländande, också absolut ja. Och lite brokig men tack vare växternas höga kvalitet och antalet av dem så blir det inte fult. Här får en växtälskare sitt lystmäte. Hela trädgården, som är två, är på totalt sju hektar, eller nästan 69000 kvm. 8 000 olika sorters växter växer här. Eller i snitt 8,6 sorter per kvadratmeter.

– Ganska okey, sager mannen som är ansvarig. Adrian Bloom.

Adrian Bloom
Adrian Bloom

Trädgårdardarna heter Foggy Bottom Garden och Dell Garden. För det är två, de ligger lite separata från varandra. Dell är trädgården som fadern Alan Bloom skapade. Foggy bottom är Adrians.

–Pappa hade perenner som sin specialitet, och jag har perenner och barrväxter, säger Adrian Bloom.

Att mixa nävor med barrväxter har blivit lite av Adrian Blooms signum. Foto: Kerstin Engstrand
Att mixa nävor med barrväxter har blivit lite av Adrian Blooms signum.
Foto: Kerstin Engstrand

Pappa var legendariska Alan Bloom. 1955-1962 skapade Alan sin trädgård, Dell trädgården som idag rymmer över 5000 olika sorter.  De berömda rabattöarna som Alan introducerade i gräsmattorna är hela 47 stycken. Alan Bloom dog 2005, 99 år gammal. Hans sidointresse var tåg och hans ånglok finns kvar. Liksom minitåget. Bäst är att besöka trädgården i juli när elefantgräset har vuxit upp för då erbjuds du en spektakulär rundtur med det lilla tågen, bland elefantgräsen. Det är en perenn djungelkänsla. Dessutom har man här nationalsamlingen av just miskantusgräs.

Det finns vissa gemensamma nämnare mellan de två trädgårdarna, som massverkan och suveräna växter men personligen tycker jag bättre om Foggy bottom. Den är mera konstnärlig och mera överraskande. Adrian vill att varje besökare ska hitta minst något att kopiera till sin egen trädgård. Särskilt i små trädgårdar. Han har i decennier försökt ändra på myten att en liten trädgård inte ska ha några växter.

– Jag har alltid drivits av en passion att få fler att våga skapa en trädgård. En trädgård släpper loss skaparlusten inom oss och ger oss en förståelse och respekt för naturen.

Han talar sig varm om att en välskött vacker trädgård också ökar värdet på huset. Och att trädgården ger viktigt välbefinnande och ro. Adrian Bloom var pionjär inom make over programmen i tv. Redan på 1980-talet gjorde han tv program där han skapade trädgårdar på en dag. Han driver också tesen att det räcker med 12 olika sorters växter för att få en trevlig trädgård (se “12 sorter och du har en trädgård”). När han ställt ut på Chelsea Flower Show har han också försökt få en debatt om växtkvalité bland journalister.  Vi var två som kom, och jag var den ena.

Att trädgården hela tiden ska bjuda på en året runt upplevelse var också viktigt när Adrian skapade den 1966. Ett av de största träden i trädgården är sprungen från ett frö som Adrian hade med sig från USA.

Växtkraft, Adrian syns knappt vid trädet han sådde för över 50 år sedan. Foto:Kerstin Engstrand
Växtkraft, Adrian syns knappt vid trädet han sådde för över 50 år sedan.
Foto:Kerstin Engstrand

Och överallt, vart än man står, så finns det nya vistas, siktlinjer, något man arbetat fram ytterst medvetet.
Det finns även en tredje trädgård, kallad The Wood, Adrians wood. Den började planteras 1963 och det är här man finner fem Giant Redwoods (sekvojasläktet), ursprungligen sådda av frö som Adrian hade med sig från Kalifornien. I 35 år stod skogen mer eller mindre orörd men 2001 bestämde man sig att röja fram en stig så att de två trädgårdarna knöts ihop.

Men även en världsberömd trädgård har sina problem. Det är hönsnät över floxen, för duvorna gillar att attackera dem! Och visst har även denna trädgård både sniglar som snäckor.

Att respektera mikroklimatet i trädgården poängteras också. Se variationerna i din trädgård som möjligheter att prova nya växter. Om man nu vill ha en växt som hatar vinterfukt så finns det säkerligen någon plats i trädgården som är upphöjd där den växten kan få sin plats. Adrian tipsar om att plantera just sådana växter under träd, inom trädets rötters gräns för där är det i regel ganska torrt.

Pinjebark läggs ut som marktäckning. Foto: Kerstin Engstrand
Pinjebark läggs ut som marktäckning.
Foto: Kerstin Engstrand

Mulching är ett annat nyckelord, kompost, barkmull, lövjord och kogödsel läggs i alla rabatter varje år. Vanligen läggs det ut på våren eller eftersommaren, när jorden varken är torr eller våt. Det fungerar särskilt bra på lerjord. Finessen är också att jordfukten behålls lättare samt att ogräs lättare går at dra upp. Enligt Adrian blir också jorden lite svalare, och därmed utvecklas växternas rötter bättre.

Adrian Blooms villa ligger väl inbäddad. Foto: K Engstrand
Adrian Blooms villa ligger väl inbäddad.
Foto: K Engstrand

Adrian poängterar att en viktig nyckel till en trädgårds skönhet är en bra grundstruktur och välgjorda planteringar. Rabatterna böljar fram – växterna är ofta planterade i vågform –  längs de frodigaste och mest välskötta gräsmattor. Enbart gräsmattorna är väl värda ett besök. Gräsmattekanterna är självklart perfekta.

– Perfekta gräskanter är viktiga, sköts de inte så påverkas intrycket av hela trädgården. Välskötta, skarpa gräsmattekanter höjer alla växters skönhet.

Läs mer om Adrians passion och fler bilder från hans pappas trädgård. 

Visste du att:

Bressingham Hall är Bed & Breakfast. Här kan man vakna upp i en världsberömd trädgård. Foto: K Engstrand
Bressingham Hall är Bed & Breakfast. Här kan man vakna upp i en världsberömd trädgård.
Foto: K Engstrand

Adrians pappa, Alan Bloom (1906 – 2005) var son till en trädgårdsmästare och började redan som 17-åring arbeta i en annan plantskola. Några år senare, som 20-åring valde Alan Bloom att arbeta för sin far, och kom att utveckla familjeföretaget till en grossistodling. Fyra år senare, när Alan bara var 24 år, var Blooms en av de största grossistodlarna i England. 1931 ställde han ut för första gången på Chelsea Flower Show. Under andra världskriget odlade han spannmål istället för prydnadsväxter.

Till nuvarande plats, Bressingham Hall, flyttade verksamheten 1946. 1962 tog Alan ett nytt steg, han började samla ånglok. På 1960-talet börjar också hans två söner, Robert och Adrian, arbeta med honom. Robert dog tyvärr tragiskt i en bilolycka 1995 och därefter drev Adrian verksamheten vidare. 2007 såldes växtdelen, plantförsäljningen till Wyevale..

Alan skapade over 170 nya perenna växter. Känd också för att vara den som började göra rabatter som öar i gräsmattan. Något som jag personligen har lite svårt för men här passar det utmärkt. Var sak på sin plats. Alan Bloom skrev även ett stort antal böcker, och grundade Bressingham Steam and Gardens som han öppnade 1968. Ångloken finns kvar än idag, och man kan åka minitåg genom trädgården.

Far och son har fått många pris och förtjänsttecken. Och medan Alan levde var de enda far och son som hade samtidigt Royal Horticulture Society’s medalj Victoria Medal of Honour.

 

Foto; Kerstin Engstrand
Foto; Kerstin Engstrand

Besök  Bressingham Gardens med Bressingham Steam Museum och Dad’s Army Museum är öppet mars-oktober. Se deras hemsida (länken öppnas i nytt fönster).
Man kan också bo i trädgården. Alans hus Bressingham Hall är numera Bed & Breakfast.

Redaktionens val

Rabarber trädgård är den enda svenska site som verkligen går på djupet när det gäller världens främsta trädgårdsutställning, Chelsea Flower Show, arrangerat...