Vad är detta? Ska detta verkligen bli en tomat? Foto: Kerstin Engstrand
Det är ingen ordning på tomaterna! De ryska sorterna är oftast svarta, det finns vita, randiga, gula och dessutom citronformade. Och så finns det ’Voyage’.
Den ser inte normal ”tomatig” ut. snarare ser den ut som om någon försökt driva med en. (Ja, vi har satt till ögat och munnen på bilden ovan, vi kunde inte låta bli. Nu ser vi också något som liknar en snäcka bredvid kycklingen…). Här kommer detaljen i helbild:
Foto: Kerstin Engstrand
Då menar jag inte färgen, den är som mogen klassisk tomatröd, men formen. Jag säger bara, formen! Se själva, en bild säger mer än tusen ord.
1 of 3
Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
Samma tomat av sorten 'Voyage' från olika håll. Foto: Kerstin Engstrand
Ja, den ska se ut så här. Det växer i kluster och tittar man på blomman ser man att den ser annorlunda ut än andra tomatblommor.
Självklart är även blomman annorlunda. Foto: Kerstin Engstrand
Den anges ha sitt ursprung i Guatamala, jag har alltid hört att namnet kommer från att man i Centralamerika har haft med sig den under sina vandringar. Varför just denna och ingen annan? Jo, för att den är så klyftig, bara att bryta av en klyfta utan att resten skadas. Och heller inget kladd. En riktig picknick tomat.
Men det finns också uppgifter att detta är en tysk kulturarvssort, men även uppgifter om att den eventuellt kan den vara bördig från Österrike.
Voyage, det är resa på franska. I Tyskland kallar man den för Reisetomate, på engelska kan man höra den nämnas som Traveller. Nåväl den växer i kluster. Och det är troligen en stadig form av cristation.
Voyage är en busktomat som går utmärkt att odla på friland en normal svensk sommar, i alla fall i zon 3 och då i hinkar mot en husvägg i sydvästläge. Den är mera beroende av jämn bevattning än andra sorter och känsligare än andra när det gäller näring. Får den för mycket näring blir frukterna skadade, för lite likaså.
Nu har blomman bildat frukt, eller vad säger man om denna skapelse, frukter? Foto: Kerstin Engstrand
Det händer att den mognar ojämnt, vilket kan tyckas vara ganska naturligt när den ser ut som den gör. Man kan då lätt bryta av de delar som är mogna. Min erfarenhet är att man kan låta dem eftermogna inomhus. 150 cm hög brukar buskarna bli och då tomaterna i regel blir ganska stora behövs det rejält med stödpinnar. En tomat brukar väga 150 gram.
Det finns även en annan liknade tomat, ’Godzilla’ som är sötare i smaken än Voyage. Jag skulle nog säga att Voyage har en mera syrlig smak än vad tomater vanligen har.
Och odlar jag den ofta? Nej, ungefär vart femte år, mest för att den är kul och att den alltid blir ett samtalsämne när jag har fest ute i trädgården. Jag brukar då nämligen lyfta fram krukan så att alla ser den.
Oh, men så vacker! Så brukar det låta när någon ser eldkrassen för första gången. Den är en juvel i din trädgård, rubinröd som den är. Den slänger sig vigt upp i tujor och andra barrväxter, den är nästan självlysande, pockar på uppmärksamhet samtidigt som den inte är vulgär, den är riktigt elegant. Dessutom är den en ”snäll” klättrare och stormtrivs i din rododendron. Eldkrassen är värd att satsa på.
En fin varm sommar kan den utan problem bli fyra meter hög, och det utan att skada växten den klättrar fram på. För det är eldkrassens första plus, liksom klematis behöver den inget artificiellt stöd, den klättrar bäst på andra växter utan att skada dem.
Som ett halsband klättrar den lätt upp i gärna vintergröna växter. Foto: Kerstin Engstrand
Ett andra plus är att den blommar länge, från juli ända in i oktober.
Det tredje , även bladen är vackra.
Rötterna är tjocka, liknar mera knölar än rötter, och den sprider sig med hjälp av sin långa jordstam. Det betyder att det plötsligt, om den trivs, kan dyka upp fler plantor en bit ifrån. Inget man tycker är ett problem, snarare tvärtom för har man upplevt en sommar med eldkrasse , där det ser ut som om vintergröna buskar ha fått sommarhalsband, så vill man ha mer av den.
Men har den inga minus? Jodå, det har den. Den brukar vara trög i starten. Och den kräver ett lite speciellt sätt att planteras på.
Plantera på våren, förbered växtplatsen väl. Gräv en minst 60 cm djup, gärna hela 80 cm djup och minst 40 cm bred grop. Bäst lyckas du om du placerar eldkrassen då djupt i gropen att den översta delen av plantan är 40 cm från gropens topp. Allt efter som plantan växer till sig fyller på med grovt grus och lucker jord längs med plantan tills markytan är nådd. Jorden ska vara bästa tänkbara, lövkompost exempelvis. Den trivs också vi foten av rododendron. En fördel med att samplantera den vid en rododendron är att rododendron har liten rotklump så det går lätt att plantera eldkrassen i dess närhet utan att riskera skada rododendronbusken.
På hösten vissnar den ner för att åter komma till liv nästa vår. Den kan ta tid på sig på våren så krafsa inte i onödan runt din planta.
Eldkrassen, Tropaeolum speciosum, bör täckas första vintern, ett rejält lager löv brukar räcka om du planterat den så djupt som jag rekommenderar. Jag har sett fina exemplar som klarat även barmarksvintrar i zon 4. Snörika vintrar har exemplar klarat sig bra i zon 5.
Eldkrassen är som gjord att växa tillsammans med rododendron. Foto: Kerstin Engstrand
Har du tålamod kan du så frön. Eldkrassens frö tar tid på sig att gro, och de brukar gro lite ojämnt. Du kan så fröna redan under vintern, så i krukor som du helt enkelt ställer ut. Bästa stället utomhus är en plats där den tidiga vårsolen inte når fram till. Ett lager grovt grus på sådden är bra. Ha du tur gror några frön redan samma vår, men i regel får man vänta ett år eller två. Det går även att så på hösten i krukor som ställs ut för att stå kvar över vintern. Groning sker på våren samma år eller året därpå.
Bladlusliv! Det vita på bladen är rester av de ömsade skinnen. Foto: Kerstin Engstrand
Vad är det som är grönt, eller svart, eller gråblå, har päronformad kropp och har sex ben? Jo, det är några små varelser som är en del av trädgårdslivet att på nära håll få uppleva. Bladlöss, på dina kära växter. De flesta är ganska harmlösa, de utger i regel inget dödligt hot mot växten men ibland vill man ha bort dem, särskilt om de är på en växt i ens närhet, kanske på terrassen eller balkongen.
Det lär finnas över 500 arter av bladlöss i Sverige. Vissa kommer när det är fuktigt ute, andra när det är torrt. I regel sitter de på toppskotten av plantan, där tillväxten är starkast och kanske godast delen av växten?
Flest angrepp brukar växter som står för torrt få. Växter i stark tillväxt brukar också få bladlöss, då just på de nya skotten. Åter andra får alltid angrepp, som bondbönan. Min aklejruta får också alltid angrepp oavsett om den står torrt eller ej. Och plötsligt en dag är de borta, om jag inte dessförinnan tagit till fingrarna och klämt ihjäl dem. Det är aklejrutan som syns på bilden ovan
Nyckelpiga i en rosbuske, då finns det säkerligen bladlöss! Foto: Kerstin Engstrand
Vilka äter då bladlöss? Fåglar ja, nyckelpigor och bladluslejon är några. Bladluslejon är guldögonsländans larv. Dock brukar mängden löss vara betydligt fler än vad som dessa hinner äta upp. För en bladlus är också synnerligen produktiv. Ser du inga bladlöss men däremot mängder av nyckelpigor eller myror på växten, ja då finns det bladlöss där
Bladlöss lägger ägg men det är sällan man ser dem. I regel läggs äggen på hösten men kläcks först på våren. En bladlus kan också föda levande ungar. Efter äggstadiet lever den en tid som nymf, och under denna tid ömsar den skinn flera gånger. Det är därför du kan se som vita spån på växtens blad. Tittar man noga så ser man att dessa spån liknar små insekter, det är alltså bladlössens gamla skinn.
Bladlusliv! Det vita på bladen är rester av de ömsade skinnen. Foto: Kerstin Engstrand
Blir det ont om mat på ett ställe lär bladlössen födas med vingar! Allt för att kunna förflytta sig till nytt matställe. Beundransvärt, eller hur? En flygande bladlus har jag ännu inte sett, det står på min bucketlist över upplevelser! Bladlössen på bilden ovan gottar sig på en dahlias nytillväxt.
Honunsgdagg ser ut som små sockerkristaller. Bladlöss på aklejruta. Foto: Kerstin Engstrand
En bladlus små ”rör” och ur dem kan den utsöndras en söt vätska. Det är det som oftast anges som honungsdagg, något som myror älskar. Vissa myror ”mjölkar” bladlössen för att få tag på denna vätska! Vätskan lär vara matöverskottet, en bladlus äter hela tiden och äter mer än vad den behöver. Resten blir honungsdaggen som också skyddar den från vissa fiender. Oftast ser man honungsdaggen som små kristalliknande pärlor på bladen.
Buckliga eller nerböjda och ihoprullade blad
Buckliga blad på vinbär. Foto: Kerstin Engstrand
Betyder oftast bladlöss, då sitter de på bladens undersida. Schersmin, vinbär, äpplen och körsbär brukar oftast bli angripna. På de här växterna brukar jag bladlössen vara, de skadar varken växterna eller mig. Bladlössen brukar försvinna efter någon månad. Men vill du inte ha dem så ta direkt bort det första buckliga bladet.
Nytt skott på körsbär. Foto: Kerstin Engstrand
Den svarta körsbärsbladlusen kommer alltid på körsbärsträden. Dess värdväxt är måresläktet, som gulmåra och myskmadra, och veronikor. Man ser oftast angreppen när bladen plötsligt rullar ihop sig och böjer sig neråt. Det är ingen idé att bekämpa bladlöss på ett annars välmående körsbärsträd. Är trädet nyplanterat och illa åtgånget av bladlöss kan såplösningen användas. Bäst är att behandla innan körsbärsträdet blommar, det brukar fungera för unga och därmed små nyplanterade träd där man lätt kan ha överblick. Om du hellre vill ta bort de angripna bladen, så nyp enbart bort bladen, inte skotten. Detta gäller om enstaka blad är angripna, är alla blad angripna är såplösning bättre. Eller spola med vatten.
Buckliga blad på persika är i regel krussjuka, här kan du läsa mer om persika.
Nektarrika växter och fingrarna bästa vapnet
Honungsfacelia gillas av humlor och många andra nyttoinsekter. Foto: Kerstin Engstrand
Bra för dina växter är att ha många nektarproducerande växter i trädgården. Honungsfacelia, som man ibland ses nämnas som honungsört, är en sådan. Nektarproducerande växter drar till sig parasitsteklar som mer än gärna äter bladlöss. Även blomflugor och tvestjärtar äter bladlöss.
Du kan också spruta bort dem med hjälp av vattenslangen. Men observera att många växter reagerar hårdare på det iskalla vattnet och trycket än på lössen! Och ja, de kan klättra upp igen.
Bladlöss andas genom huden. Det är därför såplösning dödar dem. Duscha de angripna växterna med såplösning eller så kallad såpsprit. Görs på kvällen. Upprepa behandlingen två till tre gånger med en veckas mellanrum. Se till att blandningen når bladens undersida och bladveck.
Såpsprit: Denna sats är för växter utomhus, blir en liter och ryms i de flesta sprayflaskor. Blanda 9 dl vatten med 0,5 dl deciliter grön eller gul såpa. Tillsätt därefter 1 msk T-rödsprit och blanda igen. Du behöver inte ha T-sprit i blandningen, den fungerar även utan. Observera ta inte mera såpa, då dör växten.
Såplösning är som ovan men utan T-röd.
Spraya inte i direkt solljus, då blir det i regel brännmärken på bladen.
Ja, man vänjer sig. Foto: Kerstin Engstrand
Fingrarna är bästa vapnet mot löss. Kläm ihjäl dem helt enkel om du tycker att de blir för många. Och nyp bort angripna buckliga blad, släng dem sedan i soporna.
Det är slutet av juni i Stockholmsområdet, eller mitten av juli i Ockelbo och Wij trädgårdar. Det doftar sött, mycket sött och alla ser sig omkring, vad är det som doftar! Är det schersmin? Nej, något annat. Och man upptäcker små nätta träd som på håll ser ut som ett mellanting mellan syrener och fläder. Ligustersyrenen har slagit ut!
Foto: Kerstin Engstrand
Blomklasarna är stora och upprätta, de är gräddvita (gulvita) och hopplösa att göra rättvisa på bild. Detta är ett träd som måste upplevas! Och det är ett träd som blommar när inga andra träd bjuder på blomning.
Ligustersyrenens vetenskaplig a namn är Syringa reticulata. Dess ursprung är Nordostasien och är också ett mycket populärt litet träd i Kanada där det återfinns flitigt i både villaträdgårdar och parker. På engelska kallas den för Japansese Silk. Här i Sverige finns det en sort som är extra fin, ’Enskede’, som säljs som E-planta. ’Enskede’ är framtagen av en frökälla från just Enskede och anses vara frökonstant.
Fått sitt namn efter liguster
Att den på svenska heter ligustersyren beror på att blomklasarna mångt och mycket påminner om busken ligusters blommor. Liguster ser man oftast som häckväxt och den blommar vanligen i början till mitten av juni medan ligustersyrenen vanligen börjar blomma efter midsommar, då med 30 cm höga blomklasar.
1 of 2
Ligustersyren i blom. Foto: Kerstin Engstrand
Ligusterhäck i blom. Foto: Kerstin Engstrand
Ligustersyren blir 4 – 6 meter hög. ’Enskede’ är härdig alla gånger upp till växtzon 5, troligen även upp till växtzon 6. Är anspråkslös men trivs inte i kompakta jordar. Plantera i soligt eller halvskuggigt läge. Fjärilar och humlor älskar blommorna!
På hösten går bladen i gult, ibland till och med i purpur.
Den sträcker sig emot dig men sina blålila blommor och ser oskyldig ut, men parksalladen är ett invasivt ogräs. Foto: Kerstin Engstrand
Saftigt gröna blad och därtill en vacker ljust blålila blomma, ja den ser onekligen fräsch ut, parksallaten. Och det är många, för många som sparar den och låter den föröka sig. Det finns även många som tigger en planta av den i tron att det är en cikoria. Parksalladen är en riktigt lurig växt och det är många som ångrar sig. Nu har man även på Artdatabanken fått belagt att den också börjat invadera åkermark. De har i sitt senaste arbete givit den en 4:a av 4 möjliga i sin riskbedömning och med slutbedömning HI, dvs den är högriskväxt när det gäller att vara invasiv.
Den trivs i hela vårt avlånga land. Den stormtrivs. Det ska vi dock sätta p för.
Lactuca macrophylla, bladen liknar fräsch grön sallat. Latuca visar på att den är en sallatsväxt. Macrophylla anger att den har stora blad. Helt korrekt, bladen kan bli 30 cm långa.
Parksallatens otäcka förmåga att sprida sig beror på att den har ett tätt rotverk och bildar långa rotulöpare. Den kryper snabbt fram och sprider sig även med frö. Samt, som många har märkt, det behövs bara en pytteliten rotbit för att den ska få nytt fäste. Så vad du än gör, kör inte jordfräs där du har parksallat.
Fräscha gröna blad, parksallaten förför lätt och ser oskyldig ut där den växer, som här tillsammans med ett annat hemskt ogräs, åkerfräken. Foto: Kerstin Engstrand
Vi har hittat fina bestånd av parksallat i offentliga parker och på kyrkogårdar men även precis utanför staket vid trädgårdsbutiker. Oftast växer den tillsammans med två andra ogräs, kvickrot och åkerfräken som populärt brukar kallas för rävsvans.
Den blommar i regel från juli fram till september, varma försomrar som 2018 började den blomma redan i mitten av juni.
Det är en ståtlig växt och troligen var det någon som förälskade sig i den en gång i tiden, den kommer från Ryssland, och tog med den till Sverige. Första officiella fynduppgiften om parksallad i vilt tillstånd är från Vaxholm i början av 1920-talet. Kanske trodde den som tog med den att det var en torta som växer vild i våra svenska fjäll. Det berättas även att den en gång ska ha importerats för att ätas, måste nog då varit de salladsliknande bladen. Om hur den smakar vet jag inte, och jag tänker heller inte prova.
Hur få bort den?
Parksallat längs en gångväg. Här samsas den med ett annat ogräs, kvickroten (de långa gräsliknande stråna). Lägg märke till att gångvägen är asfalterad. Foto: Kerstin Engstrand
Kvävningen under duk har många rapporterat inte fungerar om man inte kan täcka hela området och lite till, annars sprider den sig vidare då delarna som är utan täckning även håller de täckta vid liv. Att svälta ihjäl den genom att klippa ner bladen fungerar bäst om man börjar på våren och kräver att man aldrig låter en planta bilda fler än några blad. Låt den aldrig blomma, och därmed inte kunna sätta frö samt gräv, med grep för att komma mellan rötterna, och att forsla bort allt till förbränning har visat sig vara det bästa. Sålla även all jord så att inga rotbitar blir kvar. Samt plantera inget i dess närhet.
Gränsar din trädgård till annans mark med parksallad så kontakta markägaren och påtala problemet. Det finns märkbart liten kunskap även inom offentlig förvaltning om denna odåga till växt. Så var beredd att få upprepa din påtalan! Trägen vinner när det gäller bekämpning av parksallad.
Så här ser det ut på andra sidan av den asfalterade gångvägen. Ännu mera parksallad. Foto: Kerstin Engstrand
Den är verkligen himmelsblå och den öppnar sig bara i solsken som för att stämma av att färgen på himlen är den rätta.Cikoria, Cichorium intybus, står där hög och lätt vajandes i vinden. Det sägs att det är blåögda flickor som har blivit omvandlade till cikoriablommor då deras väntan på sin livs älskade tog allt för lång tid. Nåväl, det är sagans värld. En släkting, endiviasallaten, odlar många i trädgårdslandet. Annars ser man fortfarande cikorian som kaffesurrogat i franska speceributiker. Den har en kraftig rot som kan rostas, dessutom lär de förr även ha ansetts vara bra mot gikt. Skördar man den inte kommer den följande år att gå i blom. Från slutet av juli till en bit in i september slår blommorna ut, oftast bara en till två åt gången.
Cikoria kallas också för vägvårda. Den syns flitigt längs vägkanterna på Gotland så den trivs i torrt läge. Blir circa 80 cm hög. Tänker du plantera flera så håll ett plantavstånd på 30 cm mellan plantorna.
Blåblommande cikoria förökas vanligen från frö. Det finns även pluggplantor att köpa. Det finns även en rosa cikoria , ‘Rosea’ som än så länge är lite svårt att få tag på, specialplantskolor har den ibland i sitt sortiment.
Rosa cikoria, ‘Rosea’. Foto: Kerstin Engstrand
Cikoria frösås vanligen direkt på växtplatsen. Du kan även förkultivera inomhus I februari eller mars för att få fram plantor till utplantering. Det kan hända att förkuyltiverade plantor bjuder på blomning redan första året, annars kommer blommorna påföljande år. Fröna gror bäst om de ytsås, det vill säga de ska ligga på jordytan utan att ha någon jord över sig. Ett annat alternativ är att i maj så i krukor utomhus, de plantorna planteras då ut på sin fasta växtplats redan på hösten eller nästföljande vår.
Behöver vi säga att den älskas av humlor och bin?
Den är utsökt, cikorians blå blomma. Foto: Kerstin Engstrand
Om du får plantor av någon, säkerställ då att det är verkligen cikoria du får och inte parksallat. De kan synas vara lika men skillnaden är enorm! Läs mer om parksallat här.
Fuchsia, eller Kristi blodsdroppe som den också kallas för, är en populär krukväxt som trivs utomhus, särskilt i halvskugga och skugga.
Har du tur så kan du få små bär på dina fuchsior. De ser ut som avlånga mörkt röda lite fasta körsbär. Som droppar hänger de plötslig där i plantan.
Och de går att äta, de finns listade blad framtida ätbara grödor men i vårt klimat blir skörden inte så stor. Däremot i Sydamerika, där fuchsian egentligen kommer ifrån, är det vanligare att få bär. Visste du också att det finns några fuchsiasorter som anges vara förvildade i Storbritannien?
Hur smakar då ett fuchsiabär? Det beror helt på sorten, vissa smakar bättre än andra. Den på bilden är av okänd sort och dess smak kan närmast beskrivas som körsbär med drag åt litchi. Andra säger att den även smakar lätt av peppar.
De ”godaste” fuchsiasorterna är Fuchsia coccinea och Fuchsia splendens.
Foto: Kerstin Engstrand
Även blommorna är ätliga, och kan användas som dekoration på bakverk. Välj då blommor från egna plantor som du vet inte blivit besprutade. Och ät enbart växter och bär som du vet vad de är för några och att de verkligen är ätliga.
Den är vig, klarar med lätthet att äta upp och ner och den är ganska sällskaplig av sig, den ses oftast i grupp med sina kamrater. Och du upptäcker den i regel när dina krusbärsbuskar plötsligt har kala grenar. Nåväl, så vidare plötsligt har grenarna inte blivit kala.Titta noga på bilden ovan så ser du en larv.
Smakar det gott så går det bra att äta upp och ner. Foto: Kerstin Engstrand
Den som har ätit med god aptit är krusbärsstekelns larv, Nematus ribesii, som är vanligare än man tror, den förekommer i hela landet. När larven är nykläckt äter den bara lite, vilket syns på att busken plötsligt har små runda hål på bladen. De är ganska svårupptäckte då den nykläckta larven i regel håller sig väl gömd långt inne i busken. När larven vuxit till sig, och ätit upp sig på de inre bladen, ja det är då du i regel upptäcker att något är fel. Det är då som du ser att dina buskar plötsligt saknar blad.
Dock, som tur är, så varierar dess aktivitet från år till år. Den äter inte bara på krusbär utan även röda och vita vinbär. I regel börjar de med krusbärsbuskarna, och när bladen där är uppätna går de vidare till närliggande vinbärsbuskar, dock inte svarta vinbär.
Angreppen skadar buskarna då tillväxten och framför allt blombildningen skadas, vilket kommer att märkas nästkommande år. De är mycket hungriga, larverna.
Själv krusbärsstekelhonan är ganska lätt att känna igen, hon blir 6-7 mm lång, har svart huvudet, kroppen är gulbrun och vingarna genomskinliga. Hanen är lite mindre och lite mörkare i färgen.
Honan lägger äggen när bladen springer ut tidigt på våren. Äggen är små, runt 1,2 mm långa, ovala i formen och del ligger snyggt längs nervernas undersida, som stygn! En hona kan lägga 50 till 100 ägg och hon lägger i regel dem på bladens undersida, på de blad som ligger närmast stammen och långt ner på busken. De ska vara svåra att hitta för dig och för fåglar! Här gäller det att skydda sin avkomma!
En bra bild om hur det kan se ut finns på Wikipedia:
Det tar i regel sju till 14 dagar innan äggen kläcks. Larverna går igenom flera stadier innan de förpuppas. Som ”prepuppor” syns de i buskarna men de äter inte längre. När det är dags så lämnar de busken, och bildar en kokong i jorden under busken. I regel finns de några centimeter ner i jorden. Där ligger de mellan 1,5 till 2,5 månader. Vanligen kan man få uppleva hela tre generationer krusbärsteklar under en sommar! De prepuppor som lade sig i marken under hösten övervintrar i kokongen och förpuppar sig först nästa vår.
När larverna är fullvuxna är de cirka två cm långa och syns lätt igen då kroppen början och slut är gul! Prepuppor liknar larver men har blekt grönblå huvud och kropp, och saknar även svarta vårtor.
Hur får jag bort dem?
Fullvuxen larv. Foto: Kerstin Engstrand
Lättast är att plocka larverna, lägg dem i en bunke och dränka dem i vatten.
Luckra även jorden under buskarna så att pupporna inne i kokongerna störs.
Ta för vana att kontrollera dina buskar direkt efter det att bladen har slagit ut på våren. Leta efter äggen som ligger längs bladnervernas undersida och kläm sönder äggen.
Det finns även nematoder som kan användas. Nematoder är så kallade nyttodjur, de är en typ av biologisk bekämpning och nematoderna angriper larverna, de går in i dem och skadar dem inifrån. De ska duschas över larverna, detta är viktigt så att de verkligen infekteras av nematoderna. Behandlingen ska inte göras i dagsljus eller starkt solsken, vädret ska heller inte vara torrt och varmt, då är risken stor att nematoderna dör, de torkar ihjäl innan den hinner börja sitt arbete. OBS! nematoder är en färskvara, seriösa säljare sänder enbart dem när det råder rätta temperaturförhållanden för transporten. Även en kylklamp brukar medfölja förpackningen. Hemma ska de innan de används förvaras i kylskåp och det enbart under en kortare tid. Noggranna instruktioner brukar följa med leveransen.
Solrosfält, vem har inte drömt om ett sådant. En äng likaså. Barndomsminnen och reseminnen dyker ofta upp när man blir med trädgård. Och när man blir stressad, sjuk eller kanske på ålderns höst dement så hjälper trädgården en att må bättre och kanske minnas på nytt.
Vad kan man göra om man har ett stycke trädgård att skapa något nytt av? En sittplats är ett måste, och när Tom Massey, en av Storbritanniens lovande unga designers, skapade en trädgård åt välgörenhetsorganisationen Perennials, som särskilt stöder de som arbetar inom den gröna näringen, även de som är pensionerade, så förlade han den längst in.
Foto: Kerstin Engstrand
Där, i mitten, med ryggen mot hög bambu fanns en enkel bänk. Och framför den en utsökt vattenspegel. Där blev man sittandes. Länge. Och man hörde inte stojet runt omkring en. För trädgården var uppbyggd på världens största trädgårdsmässa, Hampton Court Flower show 2017. Här kände man sig trygg och det var också meningen, platsen hade en inbyggd symbolik, den förmedlade det som organisationen Perennials står för.
Foto: Kerstin Engstrand
Vägen till denna rofyllda sittplats var desto mera spännande. Den stenbelagda gången slingrade sig elegant som en orm fram. Och den var kantad av växter, alla planterade i olika perenna, dekorativa gräs. Det var gräslikt skönt! Det var främst olika sorter av tåtelsläktet, Deschampsia, som var planterade som gardiner. Perennerna fanns där, ibland skymtade de till rejält, ibland såg man dem inte alls men oftast så förnamn man dem genom en skir ridå.
Foto: Kerstin Engstrand
varje växt hade sitt parti att få helt dominera. Kransveronika ,Veronicastrum virginicum är en fulsnygg växt med karaktär. Blommar i regel i augusti och är mycket lättskött, kommer troget tillbaka år efter år.
Tom Massey i sin trädgård, iklädd kostym som matchar Afrkas blå lilja! Foto: Kerstin Engstrand
Det brittiska trädgårdssällskapet är mycket engagerad i flera frågor som skolträdgårdar, offentliga anläggningar i städerna, miljö som användandet av torv och att uppmuntra unga att satsa på en karriär inom odling, bland annat som trädgårdsdesigner. Just det sista uppmärksammades särskilt på 2017 års upplaga av Hampton Court Palace Flower Show. Det var ingen mindre än Andy Sturgeon som fått uppdraget att skapa en ny trädgård av element från tidigare Chelsea Flower Show trädgårdar. Andy är en av världens mest känd trädgårdsdesigners med otaliga guldmedaljer i fickan. Och en av de som främst jobbar i modern stil. Till sin hjälp att bygga trädgården hade han därför enbart ungdomar.
Trädgården var indelad i flera små rum, alla kantade av häckar. Foto: Kerstin Engstrand
Andy ville visa hur roligt det är att jobba med trädgårdsdesign. Inte bara element från hans egen Chelseaträdgård fanns med, stenarna kanske du också känner igen, de såg vi senast i Cleve West trädgård för M&G 2016.
Återbruk från Cleve Wests woodlandträdgård 2016. Foto: Kerstin Engstrand
Även detaljer från några av Sarah Eberles trädgårdar fanns med. Sarah är den designer som fått flest guldmedaljer på Chelsea Flower Show och den enda som fått guld i alla kategorier samt även Best in Show i alla kategorier.
Det var sparsmakat med färg i trädgården, vita fingerborgsblommor var den blomma som syntes mest. Någon enstaka rosa rudbeckia likaså, men den växt som stal showen var en blå marton som var effektfullt planterad framför gången.
Rabarber trädgård är den enda svenska site som verkligen går på djupet när det gäller världens främsta trädgårdsutställning, Chelsea Flower Show, arrangerat...
Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. OK
Föregående
