2017 kom den nersänkta trädgården som tillhör Kensington Palace i London att få en ansiktslyftning, i form av vita blommor. Det var fräscht och elegant. Lika elegant som den kvinna planteringen hedrade, prinsessan Diana, och den utställning om hennes kläder som hölls. Hon var mamma till prins Harry som den 19 maj 2018 nu gifter sig. Och var träffade prins Harry och Meghan Markle pressen i samband med förlovningen om inte just i denna trädgård! Vi gillar när trädgårdar får extra uppmärksamhet, och det fick den, mediauppbådet var enormt! Harry och Meghan bor alldeles bredvid.
The Sunken Garden sommaren 2017. Foto: Kerstin Engstrand
Bland de blommor som kanske besökarna i Kensington Gardens 2017 mest lade märkte till var den vita rosenskäran ’Cupcakes White’. Trädgården går inte att gå in i, om man inte bor där, men som vanlig besökare kan man titta in i den.
Vit rosenskära. Foto: Kerstin Engstrand
Mer om denna mycket odlingsvärda blomma kan du läsa här.
‘Cupcakes White’ Foto: Kerstin Engstrand
Diana dog den 31 augusti 1997 endast 36 år gammal. Vita blommor, främst trädgårdsrosor lär ha varit en av hennes favoritblommor och det ryktas nu att just vita trädgårdsrosor kommer bli en del av blomarrangemangen på Harrys bröllop. Vad jag vet är att Diana och prins Charles i Italien besökte världens mest romantiska trädgård, Ninfa. Kanske åker Harry och Meghan också dit?
Där hade de förmånen att få övernatta. Ninfa är en ruinstad och dit in når inga paparazzikameror. Det tyckte de båda var skönt, och enligt min källa i Ninfa så gick Diana ut barfota tidigt på morgonen och njöt av det daggvåta gräset. Jag förstår henne, daggvått gräs är härligt och Ninfa ska upplevas barfota.
Jag tror att Charles, som är duktig akvarellist, passade på att måla.
Diana kallas numera även för Englands ros och det blev också titeln på den sång som Elton John (Sir Elton John) sjöng på hennes begravning. Det var hans hit ”Like a Candle in the Wind” som hade fått ny text och titel.
Vita buskrosor i Ninfa. Foto: Kerstin Engstrand
Det ryktas om att Meghan Marple har vita pioner som sin favoritblomma.
White Wings, enkelblommande pion. Foto: Kerstin Engstrand
Elton John är mycket trädgårdsintresserad och har bland annat anlitat Rosemary Verey som trädgårdsdesigner till sin trädgård i Windsor. Även prins Charles anlitade henne till Highgrove. Charles har flera gånger varit med att uppföra trädgårdar på Chelsea Flower Show genom hans välgörenhetsorganisation Prince’s trust. Det har även Harry gjort, via hans egen välgörenhetsorganisation, senast 2015, och den trädgården kan du se i vår artikel här. Den blev publikens favorit 2015.
Harry och Dan diskuterar trädgård, bådas ögon lyser! Foto: Kerstin Engstrand
Den brittiska kungafamiljen besöker alltid Chelsea Flower Show, och det gör de alltid dagen innan utställningen öppnar för allmänheten, på måndag tidig kväll. Jag stötte ihop med prins Harry lite innan när han gick runt och beundrade andras trädgårdar. Särskilt då den unika Chatsworthträdgårdensom Dan Pearson hade skapat. Den blev 2015 års Best in Show. Och ja, han var mycket trevlig om än lite jetlaggad då han hade just landat från ”down under”.
Harry beundrar Dans trädgård. Foto: Kerstin Engstrand
När Harrys bror, William gifte sig med Catherine var det Sean Collony som ansvarade för blomarrangemang och brudbuketten. Mer om Sean och hans tankar om brudbuketter som han berättade för oss kan du läsa här.Harry och Meghan lär ha valt floristen Philippa Craddock för sitt bröllop.Craddock har länge arbetat för Kensington Palace och är självlärd.
Författarinnan Vita Sackville-West var kvinnan som gjorde att hela världen ändrade attityd till vita blommor, som på hennes tid var lika med begravningsblommor. Tillsammans med sin make Harold Nicolson skapade hon i mitten av 1940-talet den berömda trädgården Sissinghurst belägen i Kent i sydöstra England. Med en fantastisk känsla för färg och form skapade hon den ena vidunderliga kombinationen efter den andra på temat vitt. Och Sissinghurst blev en av världens mest omskrivna och älskade trädgårdar. Själv kallade hon aldrig den vita trädgården för ”den vita” utan för ”den bleka”, en trädgård man skulle vandra genom i månsken.
Foto: Kerstin Engstrand
Och genom sin månskensträdgård gick hon själv varje gång hon skulle till matsalen eller vardagsrummet. För hennes arbetsrum låg upp i tornbyggnaden som reser sig strategiskt upp mitt i trädgården. Den kastar sitt vakande öga över hennes skapelse. För det här är en trädgård med utsikt.
Månskensträdgården från tornrummet. Foto: Kerstin Engstrand
Trädgården skapades runt tornbyggnaden och består egentligen av minst tio delar, alla lika stora eller större än en normal svensk villaträdgård. Den vita, den övre, den nedre, den färggranna mormorsträdgården i gult och rött, kryddträdgården, fruktträdgården, nötträdgården, vallgravsgången, lindallén, och rosenträdgården. Av dem blev två snabbt trendsättande över hela världen, den vita trädgården och fruktträdgården. Det är de än idag.
Den vita trädgårdens form är enkel, helt rektangulär. Höga murar och välklippta idegranshäckar omger den. I mitten tronar en klätterros, den vitblommande mulliganrosen, Rosa mulliganii, som blommar från början av juli till september. Här i Sverige anses den vara härdig till växtzon 2.
Foto: Kerstin Engstrand
Trädgården består dels av rabatter, dels av 16 rektangulära rabatter inramade av låga buxbomshäckar. I varje box blommar i regel en enda växtsort planterad. Och färgen på växterna är vitt i alla dess nyanser samt silvergrå toner. Alltid något i vitt som blommar men aldrig så att hela trädgården är i flor samtidigt. Detta var ytterst medvetet. Vita visste mycket väl att rabatter som ständigt är i full blom kräver orimliga resurser. Och var det något hon hade gott om så var det kunskap, och dåligt hade hon med pengar. Hennes vita trädgård visade vägen för hela världens trädgårdsälskare att det räcker med att ett fåtal växter blommar åt gången, ögat dras till dem och du upplever att hela rabatten är i full blom. De blommande vita växterna är verkliga ögontjusare. Månsken, särskilt under vintern när trädgården är klädd i vitaste reflekterande snö, är tillräckligt för att vi ska uppleva att hela trädgårdar badar i ljus. Ändå har det starkaste ljuset vid fullmåne bara en bråkdel av den intensitet som direkt solljus på dagen har. Det räcker med fullmånens sken för att vi ska uppleva trädgårdens alla detaljer. Ögat tenderar alltid att följa ljuset, och med växter vars blommor är vita eller med vitbrokbladiga växter kommer trädgården att bli än mera självlysande. Och sinnena i nattens trädgård förstärks av dofter. Många växter doftar enbart i skymning eller i mörker. Och man vill aldrig gå in…nattens doftande växter drar också till sig insekter. Kännetecknande för de nattdoftande blommorna är att de oftast är vita eller svagt rosa i färgen. Ju mjukare kronblad en blomma har, desto intensivare doftar den.
Vit mjölkört. Foto: Kerstin Engstrand
Här blandas vit mjölkört, rallarros som den också kallas, med vita rosor, kungsliljor, yvigt blommande buskkål, Miss Willmots spöke, den silverfärgade martornen och vitbladig päron. Månsken mitt på ljusan dan bjuder det silverskimrande skäggfjädergräset på. Det fanns inte på vitas tid utan är en ny växt, Sissinghurst är en trädgård i tiden.
Nydanande, och obotlig romantiker
Foto: Kerstin Engstrand
Vita skrev trädgårdskolumner i The Observer där hon lärde sina läsare låta rosor och klematis klättra i de gamla fruktträden. Hon var djärv, smaksäker men också poetisk. Hon såg även de små blommorna och själv föredrog hon som hon sade “se mina blommor i ögonen”. På våren blommor lökväxter i mängd och ängen är en sevärdhet i sig. Vita och Harold var ett unikt par på många sätt, biografierna om deras olika kärleksliv har bidragit till trädgårdens mystik. Än idag är det rosorna som klär fruktträdens stammar som charmar besökarna. Idén till att låta klätterrosor beklä de gamla fruktträden var troligen inte parets egen. Även Gertrude Jekyll nämnde att rosor och fruktträd klär varandra men hon lär aldrig ha praktiserat idén. På Sisssinghurst kom de till som en nödlösning, fruktträden var så gamla att de inte längre gav frukt. Så de blev klätterstöd. Att låta naturen vara klätterstöd är än idag en röd tråd i Sissinghurst trädgårdar, bland annat i det flitiga användandet av hassel.
Vita angav att rosor måste tuktas, passande när hon umgicks med Virgina Wolf. Det angav hon, är ingen lätt uppgift att hålla rosor i gott skick. Dessutom behöver de näringsrik jord. Jag lägger till sol, soligt läge är ett måste för alla rosor. Solen är det bästa gödselmedlet.
Skäggfjädergräset börjar för vinden. Foto: Kerstin Engstrand
Chris Evans och Mary Berry fann varandra mitt i spenaten. Foto: Kerstin Engstrand
Chris Evans, välkänd radioprogramledare i BBC och tidigare programledare för motorsportprogrammet Top Gear är knappast en person man förknippar med frukt och grönsaker. Men hjälp av ett stort trädgårdsteam och Mary Berry från brittiska ”Hela England bakar” så blev det en fullträff. Njut av hans trädgård som visades på Chelsea Flower Show 2017! En trädgård som alla kan skapa. Ett enkel växthus och mängder av ätbart.
Text och foto: Kerstin Engstrand
”Redbor’ heter kålen till höger. Foto: Kerstin Engstrand
Basen var bladgrönt. Sallat i långa rader i nästan alla regnbågens färger samsades med trendig och nyttig kål förstås. Idag kan man inte ha en grönsaksträdgård utan kål! Allt matchades av gångar lagda med tegel. Snyggt! Det var som att komma till en extra fin kolonilott. Dock var det ibland lite svårt att nå vissa grönsaker, det saknades några gångar. Men Chris Evans är en lång man så han har väl en viss räckvidd.
Timjan och myntor växte också i överflöd i upphöjda bäddar, så höga att man slapp böja sig ner när man ville skörda.
Rejält upphöjda bäddar är en smart lösning, jorden värms upp mycket snabbare på våren. Foto: Kerstin Engstrand
Dofter, dofter och återigen dofter.
Foto: Kerstin Engstrand
Pelarformade lagerträd växte i metallgrå krukor och var så placerade att man inte kunde undgå att nudda dem när man skulle passera till det lilla växthuset.
Foto: Kerstin Engstrand
Pollinerande insekter gynnades också, mängder av blommande växter frodades. Bikupan är också idag ett viktigt inslag. Och naturligtvis samlade man in regnvatten.
Foto: Kerstin Engstrand
Vattenkrasse är “inne” att odla, glömde dock att fråga Mary Berry vad hon använder den till. Våra bästa odlingstips om vattenkrasse kan du läsa här.
Vattenkrasse odlades i ett platskärl inne i det enkla växthuset. Foto: Kerstin Engstrand
Tiger Nuts, det är jordmandel på svenska. En växt som blir 50 cm hög och vill odlas i sandig jord. Vanlig ibland annat i södra Spanien i vars klimat den stortrivs. Odlas bäst här hemma i upphöjda bäddar. Skördas på senhösten.
Jordmandel. Foto: Kerstin Engstrand
Dahlian ’Cheyenne’ fick smeknamnet Chris Evans dahlia, med anspelning på hans röda hår, lika färgstark som honom själv! Och när drottning Elisabeth II kom på besök så släppte hon en bomb, hon lyssnar på Chris Evans morgonshow!
Chris räckvidd är stor! Foto: Kerstin Engstrand
Inne i växthuset odlades främst tomater och gurkor. Var utomhus, känn dofterna, smakerna är Chris och Mary budskap, de har roligt i växthuset.
Chris och Mary stormtrivdes i växhuset! Foto: Kerstin Engstrand
Nyhet värd att prova, det lanseras som världens minsta mullbärsträd. ‘Charlotte Russe’ från Suttons blev också utnämnd till “Plant of the year 2017”. Det blir som hösgt 1,5 meter och ger skörd i september. Är självpollinerande.
1 of 2
'Charlotte Russe' . Foto: Kerstin Engstrand
Busken till höger är det nya mullbäret som blev Plant of the Year 2017. Foto: Kerstin Engstrand
Och sist men inte minst, vad passar i en trädgård där två världskändisar har ett finger med i spelet om inte denna zucchini:
Jag har sett mängder av fantastiska trädgårdar som alla har påverkat och inspirerat mig. En novemberdag hade jag glädjen att få uppleva Martin Lönnebos lilla radhusträdgård i ett av Linköpings villakvarter. Nu finns inte denna trädgård mer, Martin fyller snart 88 år och radhuset har ersatts av en lägenhet. Hans trädgård var unikt, följ med på en liten rundtur en tidig frostnupen morgon.
Det är tidig morgon. Frosten har lagt sin hinna över ett sotsvart glasklot som berättar om tidernas begynnelse, den första dagen. Mitt i det svarta tränger ett guldklot undan mörkret. Sakta men säker tinar solen upp denna lilla radhusträdgård, en meditativ trädgård som har skapelseberättelsen som grund.
– Gud finns också i det svarta, i mörkret, säger Martin Lönnebo, sedan 1995 biskop emeritus i Linköping.
För det är i biskopens trädgård vi befinner oss. Här är talet sju nyckeltalet. Maria nyckelpigas sju prickar möts man av vid grinden, sedan av sju glasklot. Namnet han gett trädgården är: Himmelsk belysning, från evigheten till tiden och åter.
Nyckelpigan är ett tecken på Marias närvaro i den nordiska sommaren. Foto: Kerstin Engstrand
En morgon som denna är ljuset både värmande, skapande, brännande och renande. Sju glaskupor på grova granitpelare bildar stommen. Var och en fylld med ett budskap som följer de sex dagar Gud skapade jorden och den sjunde då han vilade. Skapade av kända glaskonstnärer, skapade i östgötska Vadstena och Murano, den kända italienska glasblåsarön utanför Venedig, efter Martins idéer. Glaskloten och allt annat står faktiskt ute året runt.
På platsen fanns redan en liten sommaräng, skön som en örtagård. Med grannars och vänners hjälp släpades all sten på plats. Sedan inbjöd han hela universum med rummet, tiden, livet och anden att slå sig ner på den gröna plätten. För plätt är det, trädgården är inte större än husets vardagsrum. Men en plätt nog att genom bön och meditation skapa relationen till Gud.
När man hör ordet meditativ trädgård kanske många tänker på en japanskinspirerad med krattat grus, mossa och stora stenar. När Martin Lönnebo bjöd in universum med rummet, tiden, livet och anden att slå sig ner i den lilla radhusträdgården blev sju glaskupor stommen. Längst till höger hans favorit, varde ljus. Foto: Kerstin Engstrand
Jämtländsk skiffer, 488 storgatstenar och sju granitpelare från Mjölby ger den nödvändiga kärva kontrasten till glasets skörhet. Hans syn på sig själv som ”dålig” trädgårdsmästare, eller lat, kanske, han anser att en trädgård ska i mångt och mycket sköta sig själv, gjorde att trädgården delvis blev som den blev. Detta trots att han och ena brodern i sin ungdom fick pris för bästa morötterna när de som barn odlade hemma i Västerbotten.
Stjärnornas kraft
Foto: Kerstin Engstrand
Den börjar, förstås, med skapelseberättelsens första dag: ”Och Gud sade: Varde ljus och det vart ljus – skilde ljuset från mörkret, kallade ljuset dag och mörkret natt den första dagen.” Det kan ju tänkas vara självklart att en kyrkans man skapar en trädgård med skapelseberättelsen som tema. Men Martin är en överraskningens man, det fanns också en annan, mera nutida drivkraft när det gäller trädgårdens tema. Hör honom själv berätta:
Familjens katt har fått sin grav under paradisäppelträdet, narcisser pryder den på våren och i trädet basunerar en ängel i plåt, gjord efter de klassiska ljusänglaspelen som förebild, sin melodi. Foto: Kerstin Engstrand
I trädgården förenas hans lust att hålla på med det jordiska, som att släpa tunga stenar, och det filosofiska. Överallt finns dikter och visdomsord ingraverade på små skyltar, ord av Fröding, Tomas Tranströmer, Harry Martinsson och T.S Eliot. Själv har han skrivit flera böcker varav ”Frälsarkransen”, om hur man på egen hand hittar vägen till Gud, fortfarande är en verklig storsäljare. Och i dagarna har han just utkommit med en ny bok, Grundglädjen (Verbum), där bilder från trädgården illustrerar hans insiktsfulla texter. Jag är inte religiös men Martin Lönnebos texter ger mig nya perspektiv, han har en driven penna samt en stor portion humor och självinsikt.
Kluriga tankar
Ormar förknippar vi med paradiset. Men dinosaurier? Detta är Martin Lönnebos tolkning av den sjätte dagen, dagen innan fullbordan, då djuren och människan skapades och vi fick örter till föda. Glaskupornas fästen är tolvkantiga för att hedra solens skenbara promenad genom stjärnhimlen. Foto: Kerstin Engstrand
Det var år 2002 som trädgården stod ”färdig”. Detta efter år av kluriga tankar för Martin Lönnebo är känd för att behärska det sinnliga i både ord och tanke. För vem annars skulle komma på idén att ha en drake, av glas, i sin trädgård? Och det i ”mogen” ålder! Livet är inte sockersött, det vet Martin som bland annat arbetat som fängelsepräst men starkast har nog sonen Jonas präglat honom. Jonas som vid födseln bara vägde 2,5 kilo och visade det sig ha en hjärnskada. Men Jonas har också ett skratt som Martin beskriver ”som får hela hans kropp att lysa”.
Det finns hotande företeelser i livet, därför har draken och också ormen sin naturliga plats i trädgården. Ormen är tjock och starkt koboltblå. Den ligger noga bevakande runt det sista glasklotet som berättar om den sjätte dagen då Gud skapade alla levande varelser. Tittar man riktigt noga ser man att där inne, på en bit spegelglas, ligger ett litet barn i genomskinligt glas med armarna utsträckta.
Själv kallar han sig för ”den dålige trädgårdsmästaren” – hans egen underskattning av sin egen kapacitet. Men han har haft hjälp av en annan mästare som enligt honom skapat skönheten. I naturen finns en kraft utan like, i minsta lilla frö som gror och blir en praktfull växt, som sedan vissnar och dör. Ett skeende som delvis upprepar sig varje år. Och han betonar att ingen predikant kan överträffa naturen. Ja, han säger att ibland kan även pelargonerna i köket berätta bättre om den gudomliga mångfalden.
Våren en favorit
På femte dagen flyger fåglarna och fjärilarna. Jorden består av ett vimmel av levande varelser. Rödhaken, barmhärtighetens fågel fyller kupan med innehåll. Och en dikt av R.S. Thomas finns ingraverad på pelaren: …rödhaken, som en värmande eld; och likt Kristus; kommer till oss i sin svaghet, men med en genomträngande sång. Foto: Kerstin Engstrand
Ena dagen sätter han vårlökar, nästa dag skriver han en text om sorgen. Favoritårstiden är våren, då tycker han trädgården är som vackrast när alla tulpaner står i blom. Krokuslökarna beskriver han sinnligt som små gyllene kupoler, något tillbucklade och nötta av tiden. Vårens tidiga lökväxter sätter han gärna i grupper framför dörren, allt för att inte missa den allra första vårhälsningen.
Men som så många andra har han problem med blomningen på sensommaren och hösten. Där önskar han sig mer blomprakt.
– Utan naturen och skönheten kan vi inte leva. Den dagen man som människa främjar sig ifrån skönheten och naturens värden förloras man.
Värdet av naturen, skönheten, sanningen och godheten lärde han sig av sin ”idol”, Albert Schweitzer, som hans doktorsavhandling handlade om. Schweitzer var både teologie-, medicine- och filosofisk doktor samt mycket skicklig musiker, särskilt att spela Bach på orgel. Han lär även ha varit förespråkare av vegetarisk livshållning. Så här berättar Martin Lönnebo om det intryck Schweitzer gjort på hans syn på naturen:
Ta livet på allvar och var glad
1 of 2
Tiger, barnbarnets Elins katt, tittar fram på brevlådan. På lådans framsida finns en bild av dottern Lovisas mops Larry. Foto: Kerstin Engstrand
Foto: Kerstin Engstrand
En trädgård utan humor är nog ingen sann trädgård. Här finns det gott om humoristiska, underfundiga inslag som gör att alla mina fördomar om hur en biskops trädgård ska se ut får sig en knäck. Första nöten man ska knäcka innan man får göra entré är att tyda symbolen på garageporten. Huset heter Lönnebo och har förstås ett steriliserat lönnblad på porten. Han kan också snickra och måla ikoner. Hans egna ikoner fanns inomhus. Länge fanns även en som prydde grinden, skapad av hans lärare, Robert de Caluwe, men den blev stulen. Där får man också en vägledning till vad som komma skall, Maria nyckelpiga i en glaslykta och orden ” Et in terra pacem”, och frid på jorden. Här möts naturen, trädgårdskonsten, den bibliska historien, ett skönhetsbudskap, en stor nypa humor och sann kärlek med glaskonst av högsta klass. Tänk att en minimal radhusträdgård kan bli en sådan sann plats för kontemplation där himmel och jord är i symbios. Sådant kan bara skapas av sanna mästare.
Från sin plats på grinden vakar ärkeängeln Uriel. Han sägs vara tillförordnad chef i universum för planeter och stjärnor och passar därför enligt Martin Lönnebo bra för uppgiften att vaka över trädgården. Foto: Kerstin Engstrand
Han har alltid tyckt om att berätta i bilder och det märks i trädgården. Den är stark. Trädgården har stora likheter med grundglädjen. Och när han och hustrun Britt-Louise inte längre orkade med sommarstället i Roslagen planterade de blåa låga blåklockor mot gatan, som om det vore en strandlinje, ett annat sätt att visa lusten att skapa med ögon och stark känsla.
Och ett gyllene klot symboliserar den åttonde dagen, och evigheten. Och Martin avslutar med orden: Jag tror på blommornas och trädens glädje.
Martin Lönnebos tre trädgårdstips
Foto: Kerstin Engstrand
Börja med en liten trädgård, trädgården får inte bli en börda.
Odlingsvärda perenner, växter som troget blommar år efter år, gärna utan att kräva allt för stora insatser, ja det är drömmen för många. Superväxter kallar den holländska plantskolisten Hans Kramer dem för. Han är känd för vara en av flera som ligger bakom de vad vi kallar för moderna perenner. Bland hans mest kända kunder finns trädgården Great Dixter. Vi har valt ut nio av hans bästa perenner som vi har svenska erfarenheter av.
Noga urvalt är filosofin
Hans Kramer är en av många unika plantskoleägare . Foto: Hans Kramer
Hans Kramer är ovanlig. I 35 år har han drivit sin plantskola, ja han började redan som 20-åring. I liten skala, och liten är den fortfarande, plantskolan växer långsamt men säkert. Två hektar och 6000 plantor, inte ens postorder, han är ljusår från de holländska giganterna. Liten men naggande god är hans koncept. Och i framkant. Men han har en hemsida, www.hessenhof.nl.
Plantskolan är helt ekologisk. 98 % är eget material, resterande licensväxter. Att få fram nya odlingsvärda sorter är hans drivkraft. Varje år odlar han fram ett stort antal nya men bara 20% av dem passerar hans första nålsöga. Av dessa kommer i sin tur enbart 15 % med i katalogen. Så av 100 provodlade kommer i regel maximalt tre med i katalogen. Och provodlingen tar tid, först tre år i hans testbäddar där de planteras i bra jord men sedan får de klara sig själva. Inget daltande här inte. Tredje året granskas de, är de då bra, ja då behåller han dem.
Det finns även en visningsträdgård med bl. a. ett woodland och en skuggträdgård. Och de växter han vill besökarna ska få upp ögonen för, ja de planterar han några exemplar av – inte vid kassan – utan vid toaletterna! Det tricket fungerar.
Förökningskoncept
Hans Kramers plantskola. Foto: Hans Kramer
Moderbäddarna är hans hjärta, 50 % av hans växter är sticklingsförökade, 20 % förökade genom delning och 30 % uppdragna från frö. Och det är i moderbäddarna som en hel del spontan hybridisering sker, och just så har han fått fram flera nya spännande sorter, eller ”hittat” som han själv säger:
Jag har en dröm, att inte längre behöva odla Brunnera macrophylla ‘Jack Frost’, jag vill vara helt fri från licensodlade växter.
Om två år hoppas han det inträffar och ser mycket lycklig ut. Och säger vidare: ”Jag anser att licensväxterna skapar problem för alla unga som vill starta plantskola.”
9 ”superväxter” för svenska förhållanden
MISSOURI-RUDBECKIA
Foto: Hans Kramer
Rudbeckia missouriensis är Hans Kramer rekommendation som alternativ till gula solhattar, Echinacea, som han tycker för är artificiella i sitt utseende och mestadels för kortlivade. Missouri-rudbeckian växer vild i USA, i Missouritrakten där den också kallas för ”Missouri Black-eyed Susan”.
Blir cirka 50 cm hög och sprider sig inte. Blommar från juli till en bit in på hösten. Trivs i torrt, väldränerat soligt läge, gärna bland kalksten som i det vilda men fungerar lika bra i vanlig trädgårdsjord. Omtyckt av fjärilar, däremot lär rådjur inte vara attraherad av den. Fick sitt svenska namn 2007. Missouri–rudbeckian används också flitigt av prärieekologen Neil Diboll och i slutet av 2000-talet anlade i Alnarp framlidne Peter Gaunitz en prärieäng med missouri-rudbeckia och rosenstav, Liatris spicata.
Missouri-rudbeckian är också ett bra lägre alternativ till strålrudbeckian, Rudbeckia fulgida var. sullivantii ‘Goldsturm’ som den för övrigt liknar.
STOR RIDDARSPORRE
Foto: Hans Kramer
Delphinium elatum (ex GORK 043), trädgårdsriddarsporrar, eller som Hans uttrycker det “de gamla förädlade namnsorterna” (Elatum-hybriderna) är mycket omtyckta men han anser att de nu efter för lång tid av förökning “tappat figuren”. Så det var dags att tänka i nya banor, hur såg den stora riddarsporren egentligen ut? Resultatet blev att han började odla fram stor riddarsporre från frön insamlade i Ukraina. De gav upp till 225 cm höga plantor, och kan bli hela 300 cm, en höjd som de flesta moderna odlare inte vill ha då den storleken helt enkelt är för kostsamt att hantera. Inte undra på att den har fått artnamnet elatum, från latinets elatus (=hög).
Dess naturliga utbredningsområde är bland annat i Öst-Karelen och den europeiska delen av Ryssland (den västra delen av landet). Stor riddarsporre har i jämförelse med hybriderna små blommor men angrips inte av mjöldagg, något som man annars alltid får räkna med. Den behöver heller inte skäras ner, den fortsätter att blomma samtidigt som den sätter frö. Växer bra i humusrik, normal fuktigt jord på en väldränerad växtplats och gärna i full sol. Är också mycket långlivad, även i mager sandjord .
Ett av Hans Kramers exemplar har nu växt bra på samma plats i 10–12 år. Stor riddarsporre är nu en av hans mest sålda riddarsporrar, och ofta får han kommentarer som varför visste vi inte om denna tidigare? Inte undra på det, när den blommar fylld med jämt fördelade ljusblå blommor på en daggblå stadig stjälk, och man ser dess prakt mot en blå molnfri sommarhimmel, ja då är man fast. Blir vanligen 180 cm hög och blommar med sina himmelsblå blommor i juli–augusti.
Allas favorit! Foto: Hans Kramer
SKÄGGSOLÖRT
Som limegula solar lyser skäggsolörten upp höstrabatten. Foto: Hans kramer
Silphium mohrii har i och med denna artikel nu fått sitt officiella svenska namn i SKUD (Svensk Kulturväxtdatabas), för övrigt samma namn som Albrunna perenner redan angivet i sin katalog. Den kallas i USA för ”shaggy rosinweed” och har långa vita hår så det svenska namnet var ganska självklart. Är en gigant, blir 140–160 cm hög och bjuder i juli till oktober på en sky av ljusgula till krämgula blommor på mörka stjälkar. Trots de håriga bladen ger skäggsolörten ett gracilt intryck. Vild växer den i sydöstra USA där den återträffas i steniga kalkstensområden. Även fröställningarna är mycket vackra, de liknar gröna rosor och de sitter kvar länge, något som fåglarna också uppskattar.
Skäggsolörten är också enligt många ett vackrare och lägre alternativ till skålörten, Silphium perfoliatum. Jeliitto säljer frö till skäggsolört.
ELBRUSNEPETA
Foto: Hans Kramer
Nepeta cyanea är en fylligare och högre nepeta än de vi är vana vid, cirka 80 till 100 cm hög, och en utmärkt kantväxt. Färgen är djupt blåviolett och som överblommad övergår den till en mörkt lila ton, en färg som den behåller även när den börjar vissna. Mycket trevlig men kan sprida sig. Delas lämpligen på våren och föredrar torrt och soligt läge. Slår vanligen ut i juni och fortsätter så till långt in på hösten.
Även elbrusnepeta fick i och med denna artikel sitt svenska namn. Den förekommer i svenska plantskolors sortiment som Nepetea kubanica, kaukasisk nepeta och ängsnepeta. Enligt Björn Aldén ( Göteborgs botaniska trädgård), Mats Hjertson (Evolutionsmuseet, Uppsala universitet) och Svengunnar Ryman (Evolutionsmuseet, Uppsala universitet) kommer synonymen N. kubanicas namn från att elbrusnepetan växer i Kuban i S Ryssland – en del av västra Kaukasus. Där, vid Kubanflodens övre delar som rinner upp i Elbrusbergen, det högsta berget i Ryssland och en del av V Kaukasus, växer den och därför blev det svenska namnet elbrusnepeta mycket bättre, det ger oss ett helt nytt prefix inom kulturväxterna. Vi slipper på så vis använda det ganska nötta kaukasisk som prefix.
Hans Kramers elbrusnepeta är uppdragen från frö insamlat i Krimområdet.
SKOGSFROSSÖRT
Skogsfrossört. Foto: Hans Kramer
Scutellaria serrata, frossörterna är trevliga blåa utfyllare men används förvånansvärt lite här i Sverige, detta trots att Piet Oudolf är en av dess främsta förespråkare av både skogsfrossörten och grå frossört, Scutellaria incana. Den sistnämnde återfinns i hans parker både i Enköping och i Skärholmen, Stockholm.
Skogsfrossörten beskrevs 1807 av den engelska botanisten Henry Charles Andrews. Den börjar oftast blomma i juni och fortsätter fram till och med augusti. Blir 30 – 40 cm hög. Och färgen är vackert blå, nästan Cambridgeblå, andra säger lavendelblå, ja detta med färger är svårt. Vild växer den i östra USA, fram till Illinois. Det svenska namnet tillkom i och med denna artikel, skogsfrossört då den så uppenbart är en skogsart.
Och Hans Kramer säger, en växt som man planterar och sedan växer den troget där. Min står kvar på samma ställe, nu i 15 år.
Idag är det sällan man ser frossörter i svenska trädgårdsbutiker , vi på Rabarber hoppas nu på en förbättring och att svenskodlade exemplar tas fram.
NICKSALVIA
Nicksalvia. Foto: Hans Kramer
Salvia nutans, växten som ger den rumänska pustan färg och höjd. Och som får besökarna i Kramers plantskola att uttrycka: Men vad är det! Och många oh! blev det också när Hans visade den hösten 2016 på ett lök-och knölseminarium i Uppsala, arrangerat av lokalkretsen av Sveriges Trädgårdsamatörer. Den skapar habegär!
Men redan Linné beskrev nicksalvian. Hans tror att droppsalvian kommer att bli en utmärkt växt att korsa med andra. Får stora bladrosetter, därefter en långa kal stjälk innan de droppformade axen slår ut. Blir 100–120 cm hög. Blommorna går i violett och blommar från juni till en bit in i september.
Jelitto har frö.
JÄTTEPATRINIA
Jättepatrinia. Foto: Hans Kramer
Patrinia monandra (punctiflora), dvs. P. punctiflora indraget under monandra är en av de absolut mest högvuxna arterna och ännu en växt som i och med denna artikel fått sitt svenska namn. Hans Kramers exemplar kommer från frön ursprungligen insamlade av hehehe, dvs. Henrik Sjöman (Alnarp), Henning Pettersson (GBT) och Henrik Zetterlund (GBT). Idag är den en mycket populär växt som bland annat väcker stor uppmärksamt i en av världens främsta trädgårdar, engelska Great Dixter. Blir minst 70 cm hög.
Blommorna är ljusgula men oftast är det de stora fröställningarna som gör att man lägger märke till den. På hösten är den Great Dixters stjärna, just när fröställningarna har utvecklat sig och de kontrasterar effektfullt mot en mörkgrön idegranshäck. Det känns som om den aldrig slutar att blomma, den är även en bland florister populär snittblomma och som pricken på i:et får den de vackra fröställningarna. Blomningstid: juli-augusti.
BERGVERBENA
Bergverbena Foto: Hans Kramer
De flesta härdiga verbenor har sitt ursprung i USA, som den populära prärieverbenan, Verbena stricta, ca 50 cm hög. De är typiska s.k. prärieväxter och så också bergverbenan, Verbenamacdougalii ‘Lavender Spires’ som blir 120–200 cm hög och även har verkligen mycket långa blomspiror. Inte nog med det, den blommar hela sommaren och när de sista äntligen når toppen, ja då vet man att sommaren är över och vintern på g. En utmärkt växt för att tillföra höjd i en plantering.
PRAKTVIOLRUTA
Praktviolruta. Foto: Hans Kramer
Thalictrum delavayi var.decorum blir 120 cm hög och de lila blommorna upplevs som intensivare än många andra växters, de synes rusa omkring och vara precis överallt, andra anser att den bildar moln av små violetta blommor. Växtplats: lätt skugga eller i full sol. Låt den gärna växa upp bland buskar som stöd, som rododendron, Rhododendron, eller rödbladig smällspirea, Physocarpus opulifolius ’Red baron’ eller ’Diabolo. Det lär vara Bledwyn Wynn-Jones/ Crug Farm Plants som först fick ett antal från Kina. Violrutan växer i Yunnan längs sluttningar och i skogarnas utkanter. Att praktviolrutan är en ”superväxt” är ingen tvekan, den har en längre och intensivare blomning än den vanliga och den får allt bättre egenskaper för varje år.
Han har ett namn som är ganska speciellt. Och fick en mycket speciell roll, som Sherlock Holmes. Den brittiska skådespelaren Benedict Cumberbatch har med sin tolkning av klassikern Sherlock Holmes trollbundit många, i alla åldersgrupper. Privat är han trollbunden av blommor. Liksom hans mamma Wanda.
Ung, lugn, blid. Inte så färgstark. Jag är på Chelsea Flower Show i London. Först känner jag inte igen honom utan det är den äldre kvinnan som är i hans sällskap det lyser ”kändis” om. Kvinnan visar sig vara hans mamma, Wanda Ventham.
Pappan Timothy Cumberbatch, känd under namnet Timothy Carlton lyser dock med sin frånvaro. Liksom pappa började Benedict sin skådespelarkarriär under annat namn då Cumberbatch ansågs vara för svårt. Han fick rådet att ta ett artistnamn. Något mera vanligt.
Det blev Ben Carlton.
Det fungerade inte.
Men med sitt rätta namn kom genombrottet 2004 i filmen Hawking, där han porträtterade fysikern Stephen Hawking. Även Hawking har besökt Chelsea Flower Show, år 2010.
Nu, efter tv-succén med Sherlock Holmes, känner de flesta honom vid hans rätta namn. Och båda föräldrarna har också varit med i Sherlock Holmes, i roller som – just det – Sherlocks föräldrar. Cumberbatch har även medverkat i Star Trek into Darkness och The Hobbit.
Samt lånat ut sin röst i Disneyfilmer och i The Simpsons. Han hade även huvudrollen i The Imitation Game. Mamma Wandy sågs senast i Absolutely Fabulous: The Movie som hade premiär 2016.
Mormors arv
Vad som däremot alltid fungerat är hans gröna fingrar. Dem har han ärvt efter mor och mormor. Men det är mamma som kan mest om trädgård, och båda talar de varmt om mormors trädgårdsintresse.
– Mormor älskade att blanda in drivved i planteringar med bambu. Hon lekte med träbitarna och fick ihop mycket levande stilleben av växter.
Och liknande planteringar har de sett på utställningen. Mormor skulle vara trendig om hon levde nu. Men någon bambu blir det inte hemma hos Benedict.
– Jag har bara en takterrass så valet av växter blir sparsmakat. Bambu tar för stor plats.
Men kanske en bit drivved.
1 of 2
Blåregn
Kamelia
Sparsmakad elegans skulle jag noga säga. På takterrassen i Hamstead Heath har Benedict både magnolia och blåregn. Blåregnet är hans absoluta favorit och blommar i London i maj. Den slår oftast ut samtidigt som Chelsea Flower Show öppnar, medan magnolian blommar tidigare. Och han håller sin kamelia vid liv. I London klarar kamelian att övervintra utomhus.
Är det influens av Japan eller är det mormor?
– Mormor! Hon hade utsökt smak.
Men även dofter är viktiga för Benedict. Medelhavets dofter, av citrus, särskilt bergamott och vetiver. Vetiver är ett gräs som förr var vanlig i herrparfymer och lär ha en svag doft av kåda, citrus och rök!
En balkong var också platsen där hans gröna fingrar först testades.
– Redan som liten var han ursnabb på att knipsa av blommorna på balkongen, berättar mamma Wanda. Särskilt tulpanernas blommor, men när de hade vissnat. Han trivdes också i Kensington Gardens.
Och mammas trädgård?
– Den ligger i en frostficka så jag får vara lite försiktig. Jag har en klassisk cottage garden (ungefär mormorsträdgård på svenska) där jag väljer färgerna på växterna och maken får göra hårdjobbet!
Och det här föll Sherlock för
1 of 6
Wanda pekar förtjust, "Sherlock" ser däremot lite tveksam ut.
Aha, lysande brandgula gladiolus föll enbart mamma Wanda i smaken!
Och nu igen! Vad är det nu mamma har fått syn på?
Något som uppenbart hon tycker är en riktigt bra växt?
Karen Blixen, medaljong designad av Ole Kortzau för Rosendahl
Passionen var hennes signatur, passionen gjorde henne älskad. Hon var världsberömd författare – på engelska, skicklig konstnär och hade ett mycket stort blomsterintresse. Blommor blev den begåvade och världsberömda Karen Blixens fjärde och sista språk att uttrycka sig på.
1 of 2
På boningshusets baksida finns än idag sittplatsen med bord av gamla kvarnstenar kvar. Det var här som hon tog emot sina ”patienter” som hon skriver om i boken ”Min afrikanska farm”. Foto: Kerstin Engstrand
Och vid just denna sittplats avnjöt hon vid klart väder utsikten över Ngongbergens runda konturer. Foto: Kerstin Engstrand
Hon slog igenom 1937 med boken ”Out of Africa” som handlar om hennes liv på en kaffefarm i Kenya. 1985 steg Karen Blixen åter in i våra hjärtan 1985 med filmen “Mitt Afrika” med Meryl Streep och Robert Redford i huvudrollerna.
Och hon är fortfarande aktuell. Inte minst för sin blomsterpassion.
Blixen, eller Karen Blixen heter denna vita tehybridros som är härdig upp till växtzon 3-4. Den är lättskött och frisk och blommar i omgångar under hela sommaren till långt in på hösten. Blir ca 70 cm hög. Foto: Kerstin Engstrand
Blommor i Afrika
En bild säger mer än tusen ord. Från tiden i Afrika finns en bild på Karen Blixen ståendes på verandan till sin afrikanska farm. I famnen har hon vita liljor, de är verkligen manshöga, de nådde henne till axlarna. Kanske är det madonnaliljor, den mest oskuldsfullt vita och svåraste att odla av alla liljor eller vad vi idag kallar för trädliljor.Själv är hon matchande klädd i vitt, till och med skorna är vita. Hon ser lycklig ut. Liljorna är i full blom, nästan på väg att blomma över, runt hennes fötter, ligger det tätt av vita kronblad.
Kungslilja Foto Kerstin Engstrand
Bilden är troligen tagen år 1922. Karen är 37 år och hade bott åtta år i Kenya. Till Afrika, till Nairobi hade hon kommit för att gifta sig med den svenska baronen Bror von Blixen Fincke. Huset hade hennes make köpt året innan. Här odlade de kaffe, men det var inte Karens idé, utan makens. Det var en mycket olönsam affär, det var helt enkelt en omöjlig uppgift att få lönsamhet i odlingen. Nairobi har inte det rätta klimatet för kaffeodling, men den var också helt enkelt för liten, bara på 3000 hektar jämfört med andra kaffeodlingar som var på ca 50 000 hektar.
Foto: Kerstin Engstrand
1 of 6
Bostadshuset i Kenya är idag museum. Huset tillhörde först en svensk, hederskonsuln Åke Sjögren som byggde huset 1912. Det var år 1914 som Karen Blixen kom till Kenya.
Nairobi: I trädgården vid den afrikanska farmen är fågelbaden placerade uppe i träden
En trädgård lever vidare, idag finner man formklippta buskar i form av hjärtan i trädgården i Kenya.
Där kaffefarmens kontor en gång låg finns idag hotell och berömd restaurang.
Utsikt från hotellet.
Bakom lila bougainvillea skymtar en jättelik kandelabereuforbia. Den trivs i torrt tropiskt klimat på höga höjder, gärna över 1100 m över havet. Farmen ligger på 2000 meter över havet.
Karen reste mycket, bland annat också hem till Danmark på konvalescens. Det sägs att hennes make hade smittat henne med syfilis, och sjukdomen behandlades på den tiden med arsenik! Hon reste stilenligt, med bland annat resväskor från det franska modehuset Louis Vuitton. Men trots de dyra kappsäckarna så hade hon alltid växter med sig i bagaget. 1917 hade hon köpt en mängd stora skulpturala växter på botaniska trädgården i Sydafrika som hon tog med sig hem på båten till Kenya. Kanske var den stora kandelabereuforbian som än idag växter i trädgården en av dem. Och det finns uppgifter att hennes älskare, den brittiska aristokraten och jägaren Denys Finch-Hatton på sina resor hem till Europa tog med sig såväl krokus- som påskliljelökar till henne.
Vita pioner åtrådde Karen under åren i Afrika. Foto: Kerstin Engstrand
Själv försökte hon ivrigt att få pioner som hon hade tagit med sig från Danmark att trivas i Kenyas klimat. Särskilt betagen var hon i den vita pionen Duchesse de Nemours. Farmen låg på en höjd av två tusen meter över havet och liljor fungerade bra, de trivs på hög höjd och röda liljor växer vilt i landet. Men pionerna ville inte trivas. Hon fick tips om att de lättare skulle etablera sig om plantorna istället drogs upp från frö. Så hade man fått många andra främmande växter att etablera sig. Men Karen beklagade sig att hon tyvärr inte hade några pionfrön att så.
Vita kläder, vita blommor, vita liljor och drömmen om vita pioner i Afrikas heta och dammiga klimat samtidigt som hon behandlades med arsenik. Vilka kontraster! Senare, hemma i Danmark, kom hon med stor kärlek att bruka vit skir hundloka och maskrosens transparenta fröställningar i överdådiga buketter.
Vilda växter, som hundloka och till och med maskrosens skira fröställningar vågade Karen Blixen också använda sig av! De vilda blommorna gjorde buketterna särskilt unika, deras skörhet medförde att buketten oftast bara varade en enda dag. Just den dag som gästen ankom. Foto: Kerstin Engstrand
Och i Danmark
Sjukdom, skilsmässa, en kaffeplantage som var tvungen att säljas och hennes älskares död, livet i Afrika var slut. 1931 kom Karen tillbaka till Danmark för gott. Hon kom tillbaka utan pengar men väl till ett barndomshem att bo i. Rungstedlund tio kilometer norr om Köpenhamn blev nu åter hennes hem. Nu kom hon att börja skriva igen. Karen var publicerad redan innan hon for till Afrika, och hon hade studerat konst i såväl Paris som i London. Många av hennes porträtt finns kvar i museet i Kenya. Boken om hennes liv i Afrika blev succé och gjorde henne världsberömd. Hennes författarskap beundrades av andra lika erkända och världsberömda författare som Arthur Miller, Truman Capote och Ernest Hemingway. Hemingway förresten, han sade, när han fick Nobelpriset i litteratur, att det var Karen Blixen och inte han, som borde ha fått priset. För litteraturkritiker har alltid påtalat att Karen Blixens engelska hade en särskild skönhet. Hon som var danska och hade danska som modersmål! Ja, hon skrev sina böcker på engelska.
Sin egen stil, med en ypperlig fingertoppskänsla för vad som passar ihop, skapade Karen i sina buketter. Rödkålsblad var en av favoriterna, som hon gärna kombinerade med gammaldags doftande rosor. Foto: Kerstin Engstrand
Hon var begåvad. Hon behärskade engelska så bra att hon skrev Den afrikanska farmen på engelska, hon kunde måla, hon kunde skriva. Och nu i Danmark skulle hon drabbas av en ny passion i livet, en ny kärlek: Blommor. I form av buketter skapade för hennes gäster. Blommor är en av tillvarons mirakler skrev hon i ett brev daterat år 1953. Och hennes buketter blev verkligen mirakulösa. Buketterna blev för Karen ett sätt att djupare förmedla att hennes vänners besök betydde oerhört mycket för henne.
1926 skrev Karen att trädgårdsarbete på farmen i Afrika ger henne så mycket glädje. Och att hon just då än en gång planterade om sina cinerarias, och det inte mindre än för tjugonde gången… Foto: Kerstin Engstrand
De blev ett sätt att ordlöst uttrycka hennes känslor för sina vänner. Kanske fick de ersätta de muntliga berättelser som hon i Afrika skapade till hennes älskade Finch-Hatton. Hennes buketter blev konst, skapade med stor energi, omtanke, ja de blev verkligen rena blomsterhyllningarna i ordets rätta bemärkelse. Hennes bukettkonst var både nydanande och inspirerad av kända blomsterstilleben. Hon använde sig av ogräs, kvistar, fröställningar och grönsaker. I barndomshemmet hade denna skaparkraft inte funnits. Det sägs att hennes mamma enbart satte köpebuketter i vas. Och när Karen själv efter något framträdande fick köpebuketter så lösgjorde hon dem direkt när hon kom hem och omskapade dem till något eget.
Karen hade en stor snittblomsträdgård och en lika stor köksträdgård. Hon odlade långt mycket mer än vad hon behövde, och erbjöd alla att plocka vad de ville ha. Karen hade ont om pengar, men gott om växter, frukt och bär. Foto Kerstin Engstrand
Det blev till en ritual. Enligt vännen Steen Euler Rasmussen kunde hon gå upp i tidig gryning för att plocka blommorna när de var som fräschast. Därför blev hon nödd att vila sig en stund på dagen innan kompositionen blev färdig. En bukett kunde ta timmar att skapa. Oftast var det blommor från hennes egen trädgård, från snittblomsträdgården som finns än idag, eller från köksträdgården, men det hände också att hon ivrigt kunde söka sig till andras trädgårdar just för att finna en blomma med exakt den nyans som hon önskade.
Rungstedelund. Foto: Kerstin Engstrand
Och på Rungstedlund växer än idag ståtliga lindar vars grenar hon ofta använde. Men inte som man kanske först skulle tro. För Karen Blixen tog bort alla blad, och lät enbart lindens blommor vara kvar. Och Karen vilar under en lind. Precis som hon hade önskat. Och några år innan hennes bortgång gjorde hon Rungstedlund till fågelreservat.
Det sägs att hennes buketter var lika fantastiska som hennes berättelser. Hennes berättelser finns kvar, de trycks ständigt i nya upplagor och på Rungstedlund, som idag är museum, fortsätter man att skapa buketter i hennes anda.
1992 skrev Steen Eiler Rassmussen boken Karen Blixens blomster, precis som Karen gång hade sagt till honom att göra, att den skulle skrivas efter hennes död. Idag kan du finna den på bibliotek eller på antikvariat.
Adrian Bloom är också känd för att förvaltat och utvecklat århundradets perenn. 2013 arrangerade det brittiska trädgårdssällskapet the Royal Horticultural Society (RHS) en folkomröstning och den vann ’Rozanne’ lätt som en plätt. Hon klassade ut alla andra totalt.
Det var år 2000 som nävan ’Rozanne’ introducerades på Chelsea Flower Show. Jag har själv ett av första exemplaren. Fast det var en halv planta. En annan besökare, en kvinna, helt okänd, har den andra. Jag fick en planta av Adrian med instruktionen att ta väl hand om den, den var lite stressad efter att ha stått på Chelsea Flower Show i några dagar. Men den var för stor att ta hem, i bagaget fanns redan en hel del andra plantor. Och kvinnan tittade på mig med ”jag vill också ha den blicken”. Så det var bara att låna en kniv och dela den i två. Sedan dess har den stormtrivts i min trädgård, och jag har utökat beståndet, för jag blev frälst. Jag antar att den okända kvinnans också blev frälst.
’Rozanne’ vaknar upp lite senare på våren än andra nävor men när den väl förstått att våren kommit så växer hon. Och blommor. Och blommar. Och blommar. I slutet av sommaren, när hösten kommit så är man rädd att hon ska växa ihjäl sig.
‘Rozanne’ i mitten av maj månad. Plantan har vuxit till sig oerhört snabbt. Några veckor tidigare syntes den knappt. Foto: Kerstin Engstrand
– Det är många som tror att hon inte har klarat vintern, säger Adrian, men de blir snabbt varse om att det har hon.
Foto: Blooms of Bressingham®
’Rozanne’ har fått sitt namn efter Rozanne Wateter. Hon var hustru till Donald Waterer, vars familj i århundraden drev den anrika plantskolan Knaphill Nursery i Somerset. Det var inte vilken plantskola som helst, den startades redan på 1760-talet och var kända för azaleor och rhododendron. Plantskolan bytte dock ägare 1976.
Rozanne Wateter var hängiven amatörodlare, särskilt av nävor. 1992 upptäckte hon en näva i deras trädgård i en sömning by i Somerset, en näva som utmärkte sig för sin exceptionella tillväxt, stora blad och blommor. Blommorna liknande den populära sorten ‘Buxton’s Variety’, men de var dubbelt så stora. Och plantan blommade non-stop, långt in på hösten tills frosten tog dem. Man antog att deras var en hybrid mellan Geranium himalayense och Geranium wallichianum ‘Buxton’s Variety‘. Efter kontakter med flera experter inom området, som den välrenommerade Graham Stuart Thomas, bekräftades vad de själva uppfattade. Deras näva var unik. Och experterna i sin tur rekommenderade dem att kontakta Adrians Blooms företag, Blooms of Bressingham®.
Adrian testade ”Rozanne”, både i sin egen trädgård som hos andra runt om i världen. Vad klarade denna unika växt? Mycket visade det sig. Vart den än provodlades så klarade ’Rozanne’ sig med bravur. Hon var helt enkelt en klass för sig. Men ingen framgång går utan problem. ’Rozanne’ var suverän på alla vis utom på ett område. Hon var svår att föröka. Adrian Bloom började därför samarbeta med all världens expertis för att knäcka ’Rozannes’ förökningskod. Och han lyckades. Efter fem av av test kom ’Rozanne’ ut på marknaden med växtskydd som nu ger makarna Waterers efterlevande royalty.
Så blev det dags för trädgårdsvärldens modevecka, åtta år efter upptäckten tog ’Rozanne’ steget ut på Chelsea Flower Show. Där visade Adrian Bloom upp henne i en plantering där ’Rozanne’ bildade en blå bäck. Han lät henne växte upp ur en källa gjord av flinta från Norfolk. Och än idag planterar Adrian ’Rozanne’ som just bäckar av blåaste blått. I sin egen trädgård och i alla de trädgårdar han anlägger jorden runt.
Foto: Blooms of Bressingham®
2006 fick ‘Rozanne’ RHS Award of Garden Merit. 2008 valde Perennial Plant Association ‘Rozanne’ till Årets perenn. Och 2013 röstades hon fram som Århundradets perenn när RHS firade Chelsea Flower Show 100 år. 2013 hade 12 miljoner plantor sålts. Och är nog den enda växten som har en egen Facebooksida.
Jättevallmon Patty’s Plum har fått sitt namn efter Patricia Marrow som hade den i sin egen trädgård med tillhörande plantskola Kingsdon Nursery i Somerset, England. Där växte den, och Patricia brydde sig inte. Hon tyckte helt enkelt inte om den. Hon försökte till och med ta död på den. Men grannarna, paret Hope, fick ögonen på den. Sandra och Nori Pope som just hade skapat en trädgård vid Hadspen House där rabatterna var komponerade efter musik, en trädgård som snabbt fick världsrykte, förstod dess värde.
I början av 2000-talet hade Patricia Marrow aldrig sålt ett endaste exemplar i sin egen plantskola. Hon sålde det mesta, och grävde gladeligen upp plantor av andra växter direkt ur rabatten om kunden syntes seriös nog. Men någon plommonfärgad vallmo sålde hon inte. Dock, när paret Sandra och Nori Pope år 2005 flyttade tillbaka till Kanada så ändrade Patricia sig. Hon tog in den i sitt sortiment. Det ska sägas att år 2014 fyllde Patricia Marrow 90 år.
Så kan det gå till i växtvärlden.
“This poppy is named after me! I grew it with the help of the bees, quite by accident. I had a lot of lovely poppies that got into a vast clump so I dug them up and weed-killed them out, and the next year what should come out but this solitary dark red one, like port wine. There had never been a poppy like it and so it became Papaver orientale ‘Patty’s Plum’ and all the rage.” Patricia Marrow
Patricia Marrow, bilden är tagen år 2000. Foto Kerstin Engstrand
Läcker och lättodlad, satsa på jättevallmo. Fulsnygg, lite shabby chic, modern och underskön,kan det verkligen vara en och samma växt vi pratar om? Jovisst, jättevallmon med sina knottrigt, lite vassa rangliga stänglar och med sin stora svällande knopp som sakta men säkert vecklar ut sina kräppade sidenmatta kronblad till 10-15 cm vida blommor, har ”det”. Inte undra på att vi älskar den!
Dessutom en växt med anor. Jättevallmon kom till Europa i början av 1700-talet från östra Turkiet/Armenien. Det var den franska botanisten Joseph Pitton de Tournefort (1656–1708) som såg till att vi fick glädje av den. År 1700 lämnade han Paris och ett år senare kom han fram till Turkiet. Tillsammans med två kollegor, 600 män och djur samlade han de första fröna av Papaver orientale som sedan odlades fram i Paris. Den var orangeröd. Några årtionden senare kom de första plantorna till England. Själv dog Joseph 1708, han klarade sin expedition men lär ha blivit överkörd av en häst i Paris.
Foto: K Engstrand
Giganter i dubbel bemärkelse, jättevallmon,Papaver orientale-gruppen, är flerårig. Och trogen, man finner den oftast i gamla torpartäppor. Den är kraftig i såväl färg som i form. Den märks! Det räcker med en till tre plantor för att trädgårdsjättevallmon ska märkas i din trädgård. Jättevallmon blommar i slutet av juni – mitten av juli.
Länge var den orangeröda ensam herre på täppan men orangerött var inte särskilt populärt på den tiden tills en dag i början av 1900-talet då Amos Perry (1841–1914) som drev plantskolan The Hardy Plant Farm fann en hallonrosa vallmo. ‘Mme Perry’ var född. Det var Nancy Perry, Amos första hustru som fick äran att namnge denna nya sort. Det blev jättevallmons genombrott. Nu är det här med färg svårt, vissa anser att ’Mme Perry’ är laxfärgad, andra persikofärgad, andra hallonrosa och åter andra underklädsrosa. Men hur som helst, den blev en succé och är än idag en av de mest sålda.
Men tio år senare, 1913 kom ett klagomål. Den laxfärgade vallmon kunden hade köpt var vit, och inte bara det, utan ”a nasty fat white one”, som helt förstörde kundens rosa rabatt. Plantskolan ursäktade sig snabbt, kunden fick en ny rosa, samt några montbretiaknölar som kompensation. Vad kunden inte förstod var att de hade fått en raritet. Sju år efter ’Mme Perry’ hade en ny vallmo skapat sig själv, den som än idag anses vara den mest utsökta, ‘Perry’s White’. Och än idag är ’Mme Perry’ och ’Perry’s White’ några av de mest sålda vallmosorterna.
Foto: Kerstin Engstrand
Lite mer än 80 år senare så kom Patty’s Plum att blomma på plantskoleägaren Patricias kompost. I mörkt plommonfärg, nästan vinröd. Patricia Marrow är en dam som vet vad hon tycker om, och inte tycker om. Om denna nya vallmo som behagade växa på hennes kompost tyckte hon inte. Men där fick grannparet som drev trädgården Hadspen House, Sandra och Nori Pope syn på den.
Sedan gjorde Patty’s Plum entré på trädgårdsvärldens motsvarighet till modeveckorna i Paris och Milano, Chelsea Flower Show i London. Det var år 1998. Alla drabbades av habegär. Året därpå började den säljas kommersiellt. Hon blev trend, hon blev mode. Patty’s Plum hade tagit steget ut i rampljuset och idag är Patty’s Plum en av de mest åtråvärda.
Patty’s Plum Foto: Kerstin Engstrand
Läs mer om bakgrunden till Patty’s Plum här: Se vidare Vem är Patty? (Länken öppnas i nytt fönster).
Rabarber trädgård är den enda svenska site som verkligen går på djupet när det gäller världens främsta trädgårdsutställning, Chelsea Flower Show, arrangerat...
Vi har placerat cookies på din dator och lagrar ditt IP-nummer för att ge dig en bättre upplevelse av våra webbplatser. OK
